Klar sent på jobbet. Övervägde för en sekund att ta en taxi, jag var hungrig och ville snabbt hem till mat. Jag hade nämligen hoppat över att äta på jobbet för jag trodde inte att jag skulle stanna så länge. Men så gick tiden och plötsligt var det sent. Men nej, ingen taxi. Benen ville springa och skallen behövde rensas. Gatorna tomma på folk och trafikljusen på min sida, så jag kunde kuta på i ganska bra fart. 22:00 stannade jag utanför vårt hus.
Totalt 10 km. Mat! Sen säng.
När jag dragit på mig löparkläderna i morse så hände två saker. Det första var att jag tittade ut genom fönstret och såg en hare precis utanför vårt hus. Den hoppade in på vår tomt och jag blev sådär lite paralyserad av naturen som man kan bli. Men sen vaknade jag till och sprang och hämtade kameran. Lyckades fånga den lilla rackaren på bild innan han försvann vidare.
Det andra som hände var att min Garmin inte ville vakna till liv. Jag satte den på laddning igår kväll och såg hur laddningen gick igång. Men nu var den helt död. Det var väl Garmins lilla tysta protest mot snön. Det stör mig dock för det händer alltid något med mina klockor när något lopp närmar sig. Jag känner egentligen ett behov av två riktigt bra klockor och kan inte låta bli att vara sugen på en Garmin 910, trots att jag aldrig någonsin kommer bli en triathlet.
Sen gav jag mig av. De få gånger jag springer utan klocka så känns det ofta väldigt skönt. Och idag klarade jag mig dessutom bra utan den, hade stenkoll på exakt hur jag skulle springa. 7 km uppvärmning och sedan backintervaller. Det var jobbigt på slutet, blev riktigt andfådd. Kanske var det snön, kanske var det bara en sån dag. Men känslan när man plågat sig själv och solen strilar fram genom träden, den går inte av för hackor.
När jag sprang förbi Stadion var en grind öppen och jag var tvungen att kika in.
Nu när snön ligger där känns det lite avlägset men tänk, den 1 juni springer vi in här!
Nedjogg genom stan till jobbet. Totalt 16 km.
Dusch och möte kl 08:00. Tjong!
Slut.
Det känns som att tiden går fort just nu. Det var inte länge sen det var evigheter till säsongens första lopp. Och nu är det bara… sex dagar kvar! Herrejesus. I för sig är det inte en så himla stor grej att springa ett millopp. Det ska bli kul och det får bli ett riktigt bra tempopass i min marathonträning. Har jag en bra dag kan jag kanske till och med förbättra mitt PB litegrann. Men just nu känns det som att det beror mer på vädret än dagsformen. Utanför fönstret snöar det och gatan är vit… igen. Buhu. Vi får se vad som händer på väderfronten men min tanke är att dra ner på träningen ett par dagar innan loppet, men fram till dess köra på som vanligt.
Idag började dock inte dagen med löpning utan med en promenad till skolan. Hand i hand med sonen. Mycket trevligt. Hoppas jag får gå så med honom länge till. Helst till jag själv är åttio år fast då får jag gå med honom till jobbet istället? Jaja.
Efter promenixen unnade jag mig en köpemacka i bilen. Det var jag värd efter gårdagens långpass och dessutom är leverpastej bra för mitt järnvärde. Sen jobbade jag på. Vid lunch drog jag mig ner mot stan och vid det laget var jag så galet hungrig. Trots att jag käkat frukt och så på förmiddagen. Men det är ju så dagen efter mina långpass, då kan jag verkligen äta hur mycket som helst. Det blev i alla fall lunch på East.
Jag kan inte i ord beskriva hur gott det var, drack upp såserna när maten var slut. Tyvärr blev jag inte alls mätt. Men som tur var hade jag marsipankycklingar i väskan som jag käkade upp. Man borde alltid ha marsipan med sig utifall att. Hela eftermiddagen satt jag sen i en ljudstudio och lyssnade på ljud och röster. Tills det var dags att ge sig av hem till barnen. Jag bytte om på världens minsta toalett.
Extra krångligt när man har tajta jeans som ska av samt bacillskräck och inte vill nudda golv. Till slut var jag redo att ge mig av.
Ja ni ser hur ledsen jag ser ut över snön. Sprang en liten extrasväng på Djurgården. Alltså, jag har inget emot snön på vintern. Då är man inställd på den för hallå, vi bor i Sverige! Men nu när vi alla vill börja känna lite fart i benen och det är lopp och grejer på gång, nä då orkar vi inte med det här längre. Jag kände sån leda när jag såg Kaknästornet där i snön. Jag blev typ arg på det stackars tornet som egentligen inte gjort något fel.
Men om vi bortser från snön så var det skönt att springa. Fast dagen efter långpassen tar jag det alltid lugnt, ser då löpningen mer som en slags stretch för kroppen. Då kan man passa på att glo uppåt på snön som yr.
Eller på färgglada containrar och gissa vad de innehåller.
Landade på 12 sköna km.
Sen blev det disco hemma! Yeay!
P.S. Jo den här snön som fortfarande yr utanför fönstret. Blir lite trött på mig själv för jag borde veta, veta att det är så det är varje år. Jag fyller år den 19 april (anteckna!) och fram till dess brukar det alltid vara skitväder. Efter 19 april blir det plötsligt alltid vår. Sanna mina ord, ni ska få se!
Med fattiga riddare i magen…
… och fläta i håret…
… var det bara att ge sig av på dagens långpass. Asfalten in mot stan. Förbi muséerna på Djurgården som ännu inte öppnat. Längs vattnet med solen i ansiktet. Benen lite trötta till en början men efter någon mil kändes det lättare. Och hallå, vädret var på min sida! Däremot får man akta sig för allt hundbajs som dyker upp nu när snön smälter. Tog min runda genom stan som blivit till en söndagsvana. Bävar dock alltid för den där biten vid koloniområdet längs Årstaviken, för det är så jädrans mycket folk där jämt. Folk verkar som tokiga i just den promenaden. Men det gick bra att ta sig fram där idag, promenerarna rättade sig efter högerregeln vilket jag tackar för. Ett problem dock, och det dök upp redan vid Stadsgården. Det var att jag kom att tänka på iskaffe. Då jag bara sprungit i 20 km. Och sen var det det enda jag kunde tänka på resten av turen. Iskaffe, iskaffe, iskaffe. Rätt tjatigt i 20 km. Idag var annars första dagen på året som jag svettades om händerna, tänk om jag kan lägga undan jättevantarna snart. Tillbaka på Lidingö och där visade klockan 40 km!
Jag hade faktiskt tänkt ta det lite lugnare på långpasset idag men det måste varit tanken på det där iskaffet som gjorde att jag pinnade på och landade på en snittfart på 4:28 min/km. Snabbt in och ta fram alla grejer.
Sen tog jag med mig kaffet och frysta körsbär ut i solen. Och katterna.
Jösses vad fort jag drack den där kaffen. Var tvungen att göra en till som jag drack i duschen.
Efter detta kaffeintag och lunch åkte vi till Millesgården och kollade på tavlor. Jag blev sugen på att springa i Normandie.
Men det var faktiskt väldans fint i Sverige idag också.
Au revoir!
Jag springer nästan alltid själv. Men så ofta jag får springer jag med det här fina gänget. Det var ett tag sen nu för det har varit så mycket sjukdomar och skrot. Men nu var det äntligen dags.
Nya dojorna på mig. Vi tog bilen en bit.
Ruben har nämligen så länge velat springa över Lidingöbron men det är ju en bit dit. Så vi körde någon kilometer och parkerade en bit från bron. Och sen, sen sprang vi! Såhär fint var det, en kväll som gjord för brolöpning.
Över bron och sen ner en bit längs vattnet, så långt man kunde springa.
Och så tillbaka. Febe var rackarns snabb. Vi inspekterade även lidingötågsrälsen.
Totalt 3 km.
Definitivt några av mina bästa kilometer någonsin. God natt.
Ahh. Lördag. Sov skönt i en nybäddad säng. Vaknade och åt frukost. Vek flera ton tvätt som legat och väntat i tvättstugan hela veckan. Bytte lakan i barnens sängar och var allmänt huslig. Sen dags att springa! Hade hunnit bli lite varmare ute. Började med 2,5 km uppvärmning. Sen… tempo! Mot bron, genom Värtan och ut mot Djurgården. Sprang om en kille i Adios-dojor höjd mot Kaknästornet (visst kollar man alltid på skorna?). Längs Djurgårdskanalen, över bron vid Lilla Sjötullen och sedan längs andra sidan. 10 km! 2 min vila. Sedan dags att springa samma väg tillbaka. Nu mötte jag Adios-killen jag sprungit om och han gastade ”Grymt tempo!” till mig. När jag en stund senare skulle passera ett stort gäng hundägare framme vid Lilla Djurgårdsbron så ropade en tant ”Se upp! Här kommer en joggare!”. Joggare?! Jag rusade ju på i full sprutt! ”Grymt tempo” + ”Joggare” tar väl tyvärr ut varandra och blir till plus minus noll?
Alltid kämpigt sista biten hem efter bron. Det kommer en rätt seg backe där man får känna att man lever. Piip! 10 km! Sprang 1 km nedjogg och när jag kom hem kikade jag på klockan.
Första 10 km gick i snittfart 4:03 min/km.
Och sista 10 km gick i 4:04 min/km. Kände mig riktigt nöjd! Så mycket skönare att springa tempopass på helgen. Totalt 23,5 km. Sen gjorde jag banan- och mangosmoothie.
Som jag drack i solen. Ser ju ut som att jag är i fjällen?
För det ser väl ut lite så i fjällen va? Jag vet nämligen inte då jag aldrig är där och ogillar all typ av vintersport. Sen drog vi till ett soligt söder.
Där åt jag en väldans god macka med ost, valnötter och honung.
Hej då.
Sån bra fredagskänsla att få avsluta dagen med en bra presentation. Och när det dessutom är sol ute, ja då får man vara glad. Jag ska dra ner lite på distansen här framåt och övervägde om jag borde ta t-banan hem. Men jag gillar det inte, sitter bara och känner mig instängd. Så jag bytte om. Det är också så, att när jag har såna här veckor som inte har en endaste lugn sekund, då blir distanslöpningen mitt sätt att släppa jobbet till jag kommer hem. Dessutom älskar jag att springa genom stan på fredagar.
Så jag sprang förbi påskrisen på Odengatan. Förbi kaffelukt. Avgaser. Grusdoft. Hoppsande barn på övergångsställena. Nyfixade frisyrer, fredagströtta hemlängtande människor. Förbi byggena, isfläckarna, kvällssolen. Alla SUV:ar på Östermalm, baggageutrymmena förmodligen fulla av ostbågar och tacos. Över isen under Lidingöbron och när jag var där mitt på bron fick jag sånt glädjerus. Kände mig plötsligt så jäkla lätt och ung och gudvetallt och i lurarna spelades denna och jag kunde sprungit ända till månen om jag fick ha kvar den känslan. Förbi macken, min gamla skola.
Och så känslan när man når dörren. Bara några sekunder till jag träffar mitt bästa gäng. Totalt 10 km i 4:45 min/km.
Annars kan jag berätta tre saker:
1. Jag åt vegetariska dumplings till lunch.
2. Idag har alla på mitt jobb pratat om denna spensalva som visst gör underverk för torra händer. Jag testade den och jag tror ta mig sjutton det stämmer. Sen kan man ju inte låta bli att gilla hela utseendet och namnet på salvan. Den går ju på kollisionskurs mot hela trenden med designade förpackningar och mystiska namn. Spensalva. Du får vad du köper. Punkt.
3. Idag kom mina Nike Flyknit som jag beställt! Jag är egentligen oerhört tveksam till andra skor än de jag vanligtvis springer med. Särskilt efter min fotskada. Men jag har gått på reklamen och ska testa dessa på kortare pass. Annars får de bli vanliga skor. Grönt! Älskar färgen!
Så. Det var allt från mig.
Vaknade till ännu en kall morgon. Men nu har jag bestämt mig: inget klag på kylan. Så länge det är barmark så gillar jag tusen gånger mer att det är kallt, klar himmel och sol. Bara att dra på sig ordentligt med kläder. Vilket jag gjorde.
Rånarluvan åkte fram igen. Eftersom jag skulle flåsa på rätt ordentligt så tänkte jag vara snäll mot lungorna. Hade luvan uppdragen ovanför munnen under uppjoggen på 3 km. Sedan spänsthopp, ner med luvan så man kan andas ordentligt, och därefter tröskelpass. Skön känsla idag, var nog bra för kroppen med bara lite hederlig distans igår. Flås, flås, kämpa på. När jag sprang kom jag att tänka på Gotland. Oj så många såna här pass jag och Nils körde i somras. Om ett par veckor ska vi dit igen, hela stora familjen. Dock osäkert om jag kan få med mig Nils på något tröskelpass, vi får se. När jag är stressad så tänker jag på huset och mina springrutter där nere, och då är det som att jag blir alldeles lugn. Hoppas bara det inte är massa is och snö.
Totalt 10 km. Hemma blev det stretch och gröt.
Och nu blir det jobb!
Döm av min förvåning när jag efter jobbet skulle byta om till springkläder, och upptäckte detta i omklädningsrummet:
1. Någon hade tömt papperskorgen, satt i en ny påse och därefter slängt de två gamla böckerna som legat och skräpat på bänken. Fast. Känns inte riktig rätt att kasta böcker sådär eller? Men ändå skönt att någon liksom tagit tag i det hela. Det har varit en otroligt menlös känsla över de där böckerna på bänken.
2. Denne/denna någon hade även tömt hela torkskåpet på de där gamla handdukarna som har hängt där i evigheters evighet. Och vikt ihop dem till en fin hög. Jag blev lite imponerad av denna handlingskraft i omklädningsrummet.
När chocken lagt sig bytte jag om och klev ut i friska luften. Satte på White Stripes som jag längtat lite efter.
Sen sprang vi hemåt genom stan, jag, Meg och Jack. Vilken kväll. Det känns nästan värt att det är så satans kallt på morgonen när kvällarna är såhär fina och lite mer lagom tempererade. Längs Husarviken.
Och sen över bron i solen.
Jo, förresten. Var hos Pekka på lunchen idag. När jag var där sist och skulle göra tester så mådde jag lite sådär så det blev inget av det. Men idag var jag i form och hade ju bara kutat distans på morgon – man får inte vara helt slut när man ska göra testerna. Hur som helst så var det kul för det var all time high på konditionsbiten. Skönt att distansen gett resultat. Dock behöver jag mer löparstyrka för att få upp farten och kunna hålla den. Det får jag jobba på. Som vanligt uppåt efter snacket, alltid kul att prata med Pekka som följt mig i precis ett år och hjälpt mig med träningen. Jaha, det var min dag. Just nu sitter jag med varmkalla ben efter en rejäl vadmassage med Ormsalva. Ahh. Skönt.
Rätt kallt i morse alltså. Termometern visade –15 grader när jag klev ut genom dörren. Frostigt, fint och alldeles ensam på gatan var jag.
Ja, förutom ena grannen som ofta hämtar tidningen precis när jag står och får igång gps-klockan. Och så killen som åker runt i en bil och delar ut reklam vid den tiden.
Jag sprang mot Ropsten. Idag skön distans, precis vad jag var sugen på. Huvudet fullt av så mycket, perfekt att bara låta tankarna ligga och vila medan fötter och ben jobbar som i en lunk. Dock kallt om näsan, hade ju lyckats glömma halsduk som kan vara skönt att dra upp ovanför munnen och näsan när det är minusgrader. Efter ett par km kändes det som den skulle trilla av, näsan alltså.
Genom Värtan. Redan fullt av bilar och lastbilar trots den tidiga timmen. Ut på Djurgården. Vid Polismuséet såg jag en råtta. En ganska liten råtta. Ännu längre ut på Djurgården var det så otroligt vackert. Solen låg på och isen hade brutit upp på sina ställen, och så en massa svanar vid strandkanten. Tänkte ta ett kort till er men då mina händer också höll på att trilla av vid det här laget, trots jättevantarna, så fick jag låta bli. Snurrade runt på vanliga stället och sen mot jobbet. Totalt 19 km innan dagen brakade i full gång. Men helt ärligt, för mina händers skull, kan det inte bli lite varmare på morgnarna nu? Tack på förhand.
rocknrollrunning.se 