Träningspass

Tröskel och leverpastej!

Kallt imorse. Men det är som att man inte bryr sig om det nu när det är så ljust. Kan vara så att den här tiden på året är den mest positiva. Det är ljust ute, dagarna börjar bli långa och man vet liksom att allt bara kommer att bli bättre. Att man har allt kvar! Grönt gräs, blad på träden, hägg- och syréndoft, bad, varma morgnar och kanske en hud som inte är grönt genomskinlig. Då står man ut med att det är lite kallt för i skallen är man redan där bland syrénerna.

Dock ska det erkännas att jag sover lite risigt pga ljuset. Men jag får skylla mig själv, jag har nämligen aldrig gillat gardiner. Och jag sover rakt under ett stort takfönster. Det gör att jag vaknar för att det är så ljust, tror att jag försovit mig, kastar mig över iPadden och inser att klockan bara är 05:15.

För att få ordning på mitt schema så blev det ännu ett tröskelpass idag. Inte helt optimalt men så får det vara. Först 3,5 km uppjogg och spänsthopp. Därefter fart! Det känns faktiskt rätt galet att rusa fram längs cykelvägen såhär tidigt på morgonen. Andra löpare, ja de få jag ser ute vid den här tiden, är ju med på noterna men inte sällan skrämmer jag slag på hundägare och hundar när jag springer förbi. Även folk som går med stavar verkar lättskrämda. På Lidingöbron hann jag på mätaren se att sex cyklister redan tagit sig över i riktning mot Lidingö. Det är något med mig och den här mätaren. Jag blir ju så nyfiken på vilka de där första, morgonpigga människorna är. Varför de cyklar så tidigt, vad de jobbar med, yada yada. Men det hann jag inte älta nu för fokus var på att springa fort och inte halka för det var sån där lömsk morgonhalka på bron.

4 km som gick i 3:54-fart. Totalt 10,5 km. Stretch på det. Sen var jag värd en leverpastejmacka i bilen.

Jag skulle nog vilja påstå att det mesta av mina pengar just nu går till leverpastejmackor och löparpryttlar. Sen var jag tvungen att få lite italiensk sötfrukost-känsla över vardagen så jag åt den här också:

Hej.

Morgontest, lunchrusch och kvällsdistans!

Denna dag började inte med löpning. Den började nämligen med ett wingate-test hos Pekka, och då skulle inte benen ha sprungit innan.

När jag gick genom stan kändes det som London, sådär soligt och aningen kyligt i luften. Det är så London är för mig, helt perfekt med andra ord. Hos Pekka bytte jag om och sen var det test-dags. Uppvärmning på löpband och sedan fullt fräs på cykel. Sist jag var hos Pekka och gjorde test fick jag ett väldigt bra syreupptagningsresultat men var däremot lite svagare på löpstyrkan, vilket var ganska väntat. Men idag var det trevligt, eller själva testet var absolut inte trevligt utan väldigt jobbigt – men tackochlov kort. Det trevliga var däremot att testet visade att jag hade förbättrat mig. Och det är såklart kul att veta att träningen ger resultat. Därefter körde jag även 2 km i maxtempo på löpbandet för någon annan test som Pekka håller på med, en jämförelse mellan att springa ute och på band. Och efter det snackade vi om veckorna framåt. Insåg där och då att det börjar dra ihop sig mot Stockholm Marathon. Det är bara 53 dagar kvar! Nu känns plötsligt varje vecka viktig vad man gör av den. Men jag ska hinna med en halvmara där innan också, det är jag riktigt sugen på just nu, skulle gärna kuta en imorgon om det gick. Men ahh, kort och gott: det börjar kännas lite pirrigt på ett vis som jag älskar.

Sen en snabb dusch och till jobbet. En sak som slog mig när jag sprang där hos Pekka var att det luktade illa. Jag insåg plötsligt att det var JAG! Vad nu? Helt nyduschad och allt och hade till och med en ny t-shirt på mig. Men sen förstod jag var lukten kom från. Det var sportlinnet. Det är typ hundra år gammalt men jag har inte velat slänga det för det är liksom inget fel på det, helt och så. Men jesus kristus, det luktar ju som en gammal disktrasa, alldeles surt. Slängde det så fort jag kom till jobbet.

På lunchen var det dags att springa ute. På schemat stod tröskelpass men i och med att jag redan kört på rätt hårt hos Pekka hade vi enats om att jag skulle korta ner det en aning.

Medan andra gick på lunch värmde jag upp i det helt ultimata vädret.

Körde lite hopp borta vid Karlberg och sen över till andra sidan kanalen. Där satte jag fart. Fullt fräs längs Kungsholms Strand. Jag trodde isen skulle vara helt borta vid det här laget men icke. Det är lite lurigt med de där hala fläckarna när det ska gå fort. Totalt 4 km 3:52 min/km. Kändes skönt att få springa ett sånt här pass mitt på dagen och inte klockan 06:00.

Jogg tillbaka och ner genom garaget. Totalt 9 km. Dagens tredje dusch och sen…

…bibimpap! Jobba, jobba resten av dagen. Tills det var dags att kuta hemåt. Benen lite tunga till en start men efter ett tag kom jag in i lunken. Längs vägen blev jag sugen på lite Djurgårdsluft så jag fortsatte längs Valhallavägen.

Och ut på den Kungliga marken.

Benen sprang och jag hängde med, så vacker kväll. Efter en sväng styrde jag mig själv mot Lidingö och på vägen blev jag plötsligt så sugen på att springa ner i Frihamnen vid Magasin 3. Ni vet områden man bara brukar passera, som man aldrig egentligen stannar upp vid utan alltid ser på samma vis. Idag var det dags att kika närmare på det.

Då kan man se en sån här fin apa i kvällssolen.

Men sen var det dags att springa hemåt för nu hade jag blivit så sugen på att komma hem till barnen. Och middag.

Totalt 15 km i 4:42 min/km. Dagens fjärde dusch! Tur man inte har torr hud. Hej då.

Måndagsmil genom stan.

Idag blev det ingen sedvanlig återhämtningsmil på lunchen. Jag fick nämligen möblera om lite i löparschemat pga möten. Istället blev det en mil hem från jobbet. Fin kväll. Ibland när det är sådär bra väder och allt är frid och fröjd är det lätt att dras med i stadens tempo. Men jag påminde mig själv om att ta det lugnt. Benen sprang ändå en rätt bra bit igår.

Förbi bygget längs Husarviken. Jag är så orolig för att det sjaviga som jag gillar med den här biten ska försvinna när bygget är klart, och allt blivit sådär polerat och tillrättalagt. På Lidingöbron höll jag på att blåsa bort. Kan inte fatta hur jag typ aldrig kan ha medvind på denna bro.

Totalt 10 km i 4:47 min/km.

40 schizofrena söndagskilometer.

Igår kväll åt jag en av mina favoriträtter.

Torskrygg och zucchinisalladen som jag alltid tjatar om. Jag ser det lite som min uppgift att få hela svenska folket att prova den, så god är den. Till denna rätt lyssnades det om och om igen på denna fantastiska låt. Jag är beroende av den också.

Imorse när jag vaknade åt jag en annan favorit. Precis. Fattiga riddare! Fast jag har lagt upp så många fattigariddarebilder att nu får jag ta en liten paus. Men jag åt i alla fall två och en halv såna och drack kaffe. Medan maten smälte så vek jag enorma mängder tvätt och tog ner den här:

Kändes som att det var dags. Sen jag började springa mer är jag inte alls så noga med sånt här längre. Detsamma gäller städning och tvätt. Förr var jag galet petig med sånt, det plockades undan stup i kvarten, jag städade typ undan folk. Det känns faktiskt som att jag har en mycket mer hälsosam inställning till den där biten nuförtiden och dessutom tjafsar jag och Olle knappt om sånt längre för nu är vi mer på samma nivå. Medan jag höll på med den där julstjärnan så började det plötsligt snöa ute. Blev jag förvånad? Svar nej. Som jag tidigare sagt så är jag en luttrad aprilfödelsedagsmänniska. Fram till den 19:e kan vad som helst hända. Men sen. Sen kommer våren. Det betyder dock inte att jag blev glad över snön. Men efter en stund slutade det och solen sken igen. Då var det dags för veckans långpass! Idag med nya Boston på fötterna.

Gud så skönt det var med nya skor, har blivit många långa rundor i de gamla. När jag närmade mig Lidingöbron började det återigen snöa och blåsa rejält. Bakom mig låg Lidingö fortfarande i sol men stan borta i horisonten var alldeles vit och dimmig. Blev rädd att jag hade för lite på mig så det var bara att hålla tempot. Men väl ute på Djurgården så kom solen fram igen och jag sprang på. Vanliga långrundan: Lidingö-Djurgården-Strandvägen-Skeppsbron-Söder runt-och så tillbaka samma väg efter Söder Mälarstrand. Jag gillar rutten så mycket men snart är det nog dags för lite förnyelse. Eventuellt. Tyckte annars det var ovanligt få löpare ute idag, såg bara en enda Stockholm Marathon-grupp på Söder Mälarstrand och längs Årstaviken gick det faktiskt att ta sig fram i ett bra tempo. Jaa, finns inte så mycket mer att säga om själva springturen förutom vädret då. En ständig kamp om himlen mellan snöflingorna och solen. Benen och fötterna var glada och nöjda med nya dojorna. Totalt 40 km i 4:27 min/km.

Sen raka vägen till frysen för att ta fram dessa:

Sen blev det solsmoothie.

Jag ser ju arg ut, fråga mig inte varför för smoothien var väldigt god. När jag sen gick in igen kom snöflingorna tillbaka. Men det gjorde inget för då var det färdigsprunget och dags att jobba. Min snälla mamma var barnvakt och jag och Olle drog till Foresta, ett hotell på Lidingö, för att sitta och jobba i lugn och ro. Och det kan man lugnt säga att vi fick. Herregud, bor det en endaste människa på hotellet?

Notera golfbollen som jag rullar under foten. Jag har alltid med mig den. Har till och med suttit på finrestaurang med den under bordet.

Jaha ni, jag avslutar inlägget med reklam för en bra produkt som jag upptäckt. Jag har haft så jäklans sjaviga naglar senaste tiden, de har bara gått sönder och nagelbanden har varit bedrövliga. Då fick jag tips om denna produkt:

Jag tycker faktiskt att naglarna blivit bättre trots att jag bara använt den några dagar. Och även om det inte skulle vara så så älskar jag ändå konsistensen på oljan. Nej, nu måste jag dricka en kaffe. Ajöss kära bloggläsare.

Halvmarathonpersonbästa och tomtelöpning!

Idag var det ett rejält tempopass på schemat: 10km+10 km med 1-2 minuters vila mellan blocken. Gick upp och åt frukost och gav mig av ett par timmar efteråt. Började med uppjogg. Satan i gatan, kände av lite håll och var nästan redo att springa hem för att smälta maten lite till. Men sen tog sig kroppen samman och det kändes bra. Efter 2,5 km var det dags att starta om klockan… och sätta fart! Vädret kunde inte varit bättre. Sprang i strålande sol in mot stan. Tycker det är sån skillnad att springa mina tempopass då jag hunnit äta och vakna till liv ordentligt. Tänk om man alltid fick träna på sina favorittider… I alla fall, kroppen kändes stark idag och jag såg på klockan att jag höll tempot bra. Planen var egentligen en kort vila mellan de två 10 kilometersblocken men då klockan pep 10 km i höjd med lilla Djurgårdsbron och visade på tiden 40:31 så kände jag att äsch, jag springer på. Tillbaka samma väg. Efter en stund insåg jag att det ju gick väldigt bra idag och tänk om jag kunde slå mitt eget halvmarathonrekord? Ställde in mig på att springa lite längre än planerat om allt kändes bra. Och när klockan visade på 20 km och tiden 1:21:06 så var det ju självklart att spurta vidare. Det är galet men jag kan typ aldrig lära mig exakt hur långt ett halvmarathon är, blandar alltid ihop de där sista metrarna så för säkerhets skull sprang jag tills klockan visade 21,2 km. Och tiden visade 1:25:56! Ha! Där slog jag mig själv med 4 minuter och tre sekunder! (Och sprang 102 meter för långt insåg jag sen när jag kom hem och googlade halvmarathon som ju är 21,098 meter och kan jag stoppa in det i skallen nu en gång för alla?) Jag stannade och pustade ut en liten stund… och började gråta. Japp, jag grät lite i kanske en halv minut, mitt på en förortsgångväg. Inget hulkande alltså men några små tårar. Jag fick liksom en så stark känsla i kroppen. Att oavsett hur det går med alla lopp så var det så skönt att känna att all träning gett resultat, det kändes liksom lite mäktigt. Eller så var det mitt gamla jag som grät för att det blev besegrat.

Totalt med upp- och nedjogg blev det 24,7 km. Fanns bara en sak att göra när jag kom hem. Fira med en smoothie.

I solen.

Sen hade vi ärenden i stan. Men vi hann med att gå på Nero också.

Kroppen blev glad över lite kolhydrater.

Och min favoritchoklad!

Sen for vi runt på stan och fixade grejer. När man har tre barn i släptåg tar det sin lilla stund men till slut var vi klara. Puh. Uma har tjatat på mig jättelänge om att ta en springtur så det var bara att dra på sig springkläderna igen när vi kom hem. Bara för att vi sprang i vintras så tycker Uma att hennes tomtedräkt är lika med hennes springkläder. Vi tog bilen fram till Lidingöbron som nu blivit favoritsträckan.

Febe sprang iväg på egen hand medan jag och tomten tog det lite lugnare. Man måste ju titta på havet och spårvagnsrälsen också. Plötsligt kom Febe spurtandes tillbaka i räserfart.

Men tomten var lurig. När man minst anade spurtande hon iväg i full galopp.

För att plötsligt stanna. Jag insåg att tomten hade fattat detta med intervallträning. Långt blev det inte för tomten och mig, ca 1 km. Men fint var det.

Jag önskar jag kunde uppbringa sån här pepp på bilder men det går bara inte. Jag har aldrig varit bra på att skrika och tjoa när jag tränat eller tävlat, det faller sig inte alls naturligt för mig, jag är alldeles för stel. Men inom mig är jag riktigt nöjd med dagens tempopass. Yeay! ropar jag lite halvhögt.

Glömda skor och fredagskänsla!

Här står jag och har jobbat klart för dagen. Vilket väder det är! När det är såhär fint kan man knappt minnas att det kan vara snöstorm i stan. Eller jo, det kan man visst. Jag har några otroligt tydliga snöstormsminnen, hur jag kämpar Strandvägen fram i höga snödrivor en tidig vintermorgon och det blåser och snöar på ett helt galet vis. Men det skiter vi i nu. Dagens enda problem var att jag glömt mina springskor. Jag som till och med hade packat ner mina nya Boston för att invigas hem från jobbet. Bara det att jag glömde påsen hemma. Då är det tur att man går runt i springskor non stop.

Jag fick helt enkelt kuta hem i mina Nike Free. Odengatan fram, jösses vad jag zickzackade och parerade idag. Ibland kan jag bestämma mig för att inga fotisar, cyklar eller bilar ska göra att jag behöver pausa en endaste sekund – men då gäller det att jobba med fötterna och ha linser i ögonen.

Vid Östermalms IP såg jag en man på en sån där liggande cykel. Helt ärligt, jag fattar inget. Kan någon förklara tjusningen med detta? Varför ligga ner? Men det måste vara något med det för alla som har en sån ”cykel” ser alltid sådär nöjda ut när de kör förbi. Var tvungen att knäppa en bild så när han ”cyklat” förbi mig sprang jag efter honom och tog ett kort. Bakifrån, så tyvärr kan ni inte se den där nöjda minen.

Sen sprang jag vidare i solen och det var så mycket fredag i luften. Husarviken och sen framme vid bron. Där ligger ju det där Brocaféet.

Jag har aldrig varit där. Jag gillar att det ligger sådär inklämt mellan Lidingöbanan och havet men jag kan ju inte sätta mig och äta en bulle när jag springer.

Totalt 10 km i 4:37 min/km. Och dojorna höll måttet även om de för mig är bättre till vardags än till spring. Nu är det fredag! Bland annat detta väntar:

Och en massa annat. Klart slut.

Fredagsflyt!

Fredag! Upp ur sängen. Idag gick det lätt för jag visste jag skulle få springa i mina nya Adios. Lika bra att plåga skorna på direkten.

Igår kväll när jag undersökte sulan på mina gamla så insåg jag hur slitna de var. De har ju kämpat på några mil och sprungit på allt från torra mexikanska gator till stockholmska is- och snögator. Det var verkligen dags att lägga dem på hyllan. Nu börjar jag få en rejäl hög av gamla skor och jag vet inte hur jag ska göra. Lämna bort eller spara? Det är ju lite kul att just spara och jämföra slitningar, sånt jag roar mig med på lördagkvällar numera. Det enda är att vi kommer behöva flytta till ett större hus om jag spar alla. Men nog om dojor. Nu var det dags att springa. Började med 3,5 km uppjogg, sprang förbi den där taxichauffören igen, som skrek ”Duktig flicka” sist. Han verkar gilla att stå och pausa vid Lidingövallen med sin bil. Nu sa jag ”Godmorgon” men han sa ändå samma sak igen ”Duktig flicka!”. Där ser man. Sen blev det spänsthopp. Och sedan fanns det inget mer att göra än att köra igång med tröskelpasset precis här som vanligt.

Ni vet innan man sätter igång med något som man vet kommer bli jobbigt? Den känslan är rätt speciell. Liksom lite pirr och ångest blandat. Jag kan både hata och älska den känslan. Så det var med den i kroppen som jag satte av mot Ropsten. Förbi busshållplatsen, nästa busshållplats, macken, uppförslutet, bron – tjong! vända! – och så tillbaka samma väg med solen i ansiktet.

5 km som gick i 3:54-fart. Kändes bra! Kan det vara Tove-skorna? Därefter blev det nedjogg. Tre saker jag tänkte på då:

1. Att jag är glad för ändernas skull att en del is försvunnit. Se så glada de ser ut att de får ha sina magar i vatten istället för mot is.

2. Att jag är oerhört nyfiken på Nakenligan. Vilka är de? Vad gör de?

3. Att bautasnöhögen vid Lidingövallen definitivt har krympt. Jag kanske slipper dra dit med en jättehårtork.

Nu: jobba!

Presentöppning och Lidingödistans!

Mitt möte drog ut över tiden så det blev ingen planerad lunchlöpning. Istället blev det filmjölk i en fåtölj på jobbet. Jag försöker verkligen äta ordentlig mat till lunch varje dag men ibland blir det som det blir.

En fin sak då. Tove (en annan Tove alltså – var inte oroliga, jag pratar inte om mig själv i tredje person) och Kjell har varit i New York och kolla vad de hade köpt till mig:

Världens finaste skosnören! Det var ju så himla snällt att tänka på mig mitt i New York. Nu är bara frågan vilka dojor som ska få äran att bära dessa. Senare framåt kvällen hann jag med mitt distanspass ute på Lidingö istället.

Lätta kläder och vårskorna på, man tackar.

Fina vägen mot Elfvik.

Det fanns verkligen inget att klaga på idag. Fötterna sprang på i behaglig takt och hjärnan var helt nollställd, lugn och nöjd.

Sprang förbi Lidingövallen och kolla:

Tamdaram! Snön är borta! Kanske blir det några varv här någon dag. Totalt 10 km i 4:41 min/km. Men det tar inte slut här för idag fick jag två paket till. Fastän jag inte fyller år förrän om 15 dagar!

Oerhört väl förslutna.

Jag blir helt tokig när det ska vara så mycket papper och tejp och jox. Slutar alltid med att jag likt en galning klipper upp och sliter hejvilt för att få upp det hela. Till slut fick jag det!

Mina nya Adios! Som jag valt färgerna på själv! Alltså, det finns en del regler. Man kan inte välja allt mellan himmel och jord men för egen del så gillar jag skor med mycket färg – men också motsatsen dvs skor som är low key. Så jag gjorde en av varje för jag gör tyvärr slut på dem rätt fort. Men har ni sett detta då?

Mitt namn! Ifall jag kommer på en fest med en massa andra löpare och vi tvingas ta av oss skorna alternativt jag tappar minnet när jag är ute och springer. Väldigt användbart måste jag säga. Det var bara en sak som var lite märklig. Den grå dojan är i samma storlek som den andra men ändå känns den lite trång. Nää… sånt tycker jag är jobbigt. Men äsch, jag får testkuta och se hur de känns. För det är inte alls lika kul att skicka tillbaka paket som att få dem, det är ett som är säkert. Det var den torsdagen det. Vi hörs!

Backebackebackebacke.

Imorse var det dags för backe. Ute på gatan riktigt tidigt för att hinna.

Började med att värma upp i 4,5 km. Benen kändes pigga, kanske för att jag bara sprang ett pass igår. Och det är ju enligt plan, att lätta aningen på antalet veckomil – även om det inte alltid går vägen, hehe. Jahapp, sen var jag framme vid min långa backe.

Planen idag var 10 backintervaller. Jag har mätt upp denna backe till 350 meter. Den är inte på något vis stupbrant, det ska den inte heller vara, utan just lång och seg. Man kan ju önska att man hade tillgång till italienska slingrande sega vägar men jag får hålla till godo med denna. Såhär ser den ut en bit upp. Lite italienskt ändå, bara synd på den grå snön och det där ställverket långt bort som förstör den vackra vyn.

Jag körde igång. Som vanligt seg känsla på första. Men sen lättade det till min stora glädje. Senaste gångerna jag kört backe (i för sig med ryggsäck på ryggen) så har det känts så tungt och kärvt. Och sen rent allmänt, så är det ju som en välsignelse för oss morgonlöpare att slippa springa i mörker. Man känner sig inte riktigt lika galen när man springer i en backe upp och ner, upp och ner och det är ljust ute. Jo, mitt i 7:e intervallen kom en tjej springandes på gångvägen bredvid vägen (jag springer alltid på själva vägen som är rakare), och så ropade hon ”Snygga tights du har!” Kan omöjligt fatta hur hon hann spana in mina tights när jag sprang som en blixt uppför backen? För visst sprang jag som en blixt? Tightsen har ju inget som helst med mina backintervaller att göra, men den där tightskomplimangen hade ändå en otroligt uppiggande effekt på mig. Tack vare den så kände jag mig riktigt stark två sista intervallerna, jag och brallorna gav allt vi hade. Sen nedjogg och då tänkte jag på hur fint det är med människor som klockan 06:00 orkar bemöda sig med att ge någon en liten komplimang. Tack. Såhär ser tightsen ut. De är från Nike och ganska nya och har en blå färg som jag gillar.

Sen var jag tillbaka vid brevlådan där jag började. Tio backintervaller rikare.

Finito.

Ryggsäckstempo.

Klockan 05:35 ringde väckarklockan. Eller nä, ringde är att ta i. Jag har den inställd på något slags odefinierbart rinnande ljud som tanken är att jag ska vakna av men inte resten av familjen. Tog lite deo, det gör jag alltid. Det är ju rätt ofräscht egentligen att ta det fastän man inte duschat men det känns ändå lite trevligare. Borstade tänderna. Och drog iväg. Uppjogg. Snart är den jäkla isen borta från stigarna jag helst springer på.

Fint var det när jag sprang runt och försökte väcka benen till liv.

Efter 2,5 km var det så dags för lite tempo. Sprang 5 km in mot stan och ut mot Djurgården. Första fem kilometrarna gick i 4:16 min/km. Lät benen vila ett par minuter bland Värtans avgaser.

Sen sprang jag vidare ut mot Djurgården. För mig funkar det ganska bra att köra kvalité på morgonen, eller jag har inget val så det måste funka då. Det är då jag hinner och vet att det blir av och så får jag kuta på så gott jag kan fast det är tidigt. Just tempopassen kan jag dock tycka är aningen kärva att köra på tom mage och ryggsäck på ryggen. Men jag sprang på. Andra femman gick i 4:13 min/km. Lite vila.

Sen fick det bli 6,5 km distans som gick i 4:41 min/km.

Totalt 19 km. Sen köpte jag kaffe och stretchade innan duschen.

Nu ska ni få se något roligt. Nämligen när jag sitter i skräddarställning och försöker få ner benen åt sidorna så långt det går. Obs! Jag skämtar inte. Jag får inte ner dem längre än såhär.

Men å andra sidan. Det har jag aldrig fått. Minns när jag spelade basket och hela laget höll på att stretcha, folk satt sådär med benen helt ner i golvet och snackade som att det var den självklaraste saken i världen. Själv satt jag som ovan och var helt tyst pga ansträngning. Jo hörrni! Några som kämpat på hela vintern och borde få en rejäl klapp på axeln är alla mina yllestrumpor från Löplabbet.

Jag köpte flera par och vet inte hur många mil vi kämpat på tillsammans genom vintern. Och de har tvättats om och om igen. Fortfarande i perfekt skick och inte det minsta har jag frusit. Klapp klapp. Duschad och klar åkte jag upp i hissen till en jättefrukost.

Hej då.