Träningspass

Svett till lunch och shoppinglöpning!

Idag blev det t-shirtpremiär på lunchen. Fast jag safeade upp med armvärmare. Mest för att jag gillar armvärmare. Och så hade jag såna här trekvarts tights. Gillar det inte så mycket egentligen, påminner mig om den dåliga byxan ”knickers” som inte borde få finnas. Men men, rätt praktiskt med denna längd. Sen var jag redo att ge mig ut i vårvädret.

Sprang ner till Karlberg. Ganska trevligt va om man skulle bo här vid vattnet:

Fast i för sig. Tjatigt att hela tiden se massa löpare som kutar intervaller utanför fönstret. Jag körde lite hopp.

Och sen över till andra sidan för tröskel! Men aaah! Så skönt att springa med lite lättare kläder! Det måste varit sommarkänslan som gjorde det för jag stannade klockan på drygt 5 km och snittfart 3:48 min/km. Det kände jag mig nöjd med. Jogg tillbaka, förbi alla lunchätare.

Totalt 9 km. Dusch och därefter tillbaka till det vanliga livet med vanliga kläder dvs inga trekvartsbrallor. Jobbajobbajobba.

Senare var det dags att bege sig hemåt. Men hallå. Är det sol och 12 grader ute, då springer jag hem. Fast jag redan kutat två pass. Det bara är så. Tur att jag hade packat ner extrakläder. Armvärmarna fick dock köra ett pass till.

Grejen var att jag hade ett ärende på stan så idag sprang jag åt motsatta hållet vilket var lite uppiggande. Har insett att när man som vi inte bor i stan, så är det perfekt att få lite stadsdos genom att kuta desto mer i stan. I parken framme vid Norra Bantorget satt folk som var kära och folk som tagit av sig skorna. På Olof Palmes gata sprang jag förbi Rolf Lassgård som promenerade i solen. Borde såklart frågat vad han gjorde här när han borde vara i Skåne och spela in fler Wallanderfilmer! Uppe vid Drottninggatan tog jag höger och körde slalom Drottninggatan fram tills jag kom fram till Stadium. Där sprang jag bokstavligen in och köpte ett par strumpor. Kändes som att jag hade snott alla mina kläder i affären när jag lämnade butiken i löparmundering. Piip! Igång med klockan igen och vidare genom stan.

Idag var det sannerligen stadsdrömmen i stan. Parkerna fulla av glada människor och i Humlan sportades det som aldrig förr. Jag älskar för övrigt sport i parker. Det känns internationellt.

Sen tog jag vägen förbi vår gamla gata i stan: Brantingsgatan! Det är en väldigt bra gata. Blev lite nostalgisk.

Vidare mot Lidingö i solen.

Hemma!

Totalt 11 km. Dagens totala dos blev 30 km – på tre pass! Adjö.

Morgonfall.

Efter backpasset igår morse drog jag på filminspelning. Där satt jag och vilade benen hela dagen. Och åt torkade bananer.

Det är många som inte gillar torkade bananer. Jag älskar det! Hem fick inte benen springa igår. De åkte bil. Men imorse var det dags igen.

Sprang ut mot Hustegaholm och herrejisses sicket skrän det var på alla fåglar. Blundade man så kändes det som en sommardag.

Så skönt när isen försvinner från favoritrutter, plötsligt öppnas helt nya möjligheter upp. Fast sen kom jag fram hit.

Jag har inte halkat på hela vintern och fastän jag sprang som en trollslända över isen så lyckades jag halka. Det var dock ett fall i slow motion, vilket är oerhört fult men ändå bra med tanke på att det hade varit oerhört nesligt att bryta foten eller något sånt nu!

Totalt 10 km. Jo, förresten. Jag har köpt en bok. Jag fick tips om den av några jobbkompisar men den var ju slutsåld exakt överallt. Men man ska inte glömma bort antikvariat! Där hittade jag den:

Många hyllningar har denna bok fått. Och då blir man ju nyfiken. Jag gillar även att den är sådär strukturerad med 12 veckor. Men ändå. När jag öppnar den så blir jag tveksam till om/när/hur jag ska läsa den. Det är så mycket tips. Så mycket inspiration. Och jag vet att det är massa bra grejer. Men ni vet, ibland är det som att det ändå inte får plats mer. Och om det skulle få plats lite mer så finns det annat jag vill läsa. Men! Nu har jag den i min ägo. Och kanske i sommar, när man inte längre vet vilken veckodag det är och ligger där på stranden, då kanske den får plats i hjärnan.

Med sorg i benen.

I huvudet imorse: Boston. Den 8-årige pojken. Barnen. Alla. Så fruktansvärt sorgligt. Känns märkligt att löpningen som för mig står för så mycket fint, plötsligt fylls av annat mörkt. Man blir väldigt berörd och kommer att tänka på att såna här saker händer varje dag, men på platser som man har så mycket svårare att identifiera sig med. Så hemskt alltihop, var det än är, där människor bara vill leva sina vanliga liv men plötsligt drabbas. Med detta i tankarna joggade jag ut mot Hustegaholm där isen nu äntligen försvunnit.

Efter en bit vände jag tillbaka, sprang längs vattnet.

Efter 4,5 km stod jag framför backen.

Dags för backintervaller. Kände omedelbart att benen var väldigt tunga. Men en dag som denna, med tankarna på annat håll, så kändes ett par stumma ben som en petitess. Jag sprang upp och jag sprang ner. Kändes lite som att jag spring i en dröm på ett märkligt vis.

Totalt 10 intervaller. Sen jogg hem. Förbi tennisbanorna som blivit till tennisbanor igen.

På vår gata mötte jag ett rådjur. Det gick så fint på trottoaren rakt mot mig. Jag ville inte skrämma det med kameran och sen vek det in mot trädgårdarna. När jag kom innanför dörren hade rådjuret tagit sig in i vår trädgård och Uma hade fått syn på det genom fönstret. Hon ropade till mig: ”Mamma, det är en get i trädgården!”. Det var i alla fall en liten ljusglimt. Totalt 13,5 km.

Springer bort osuget och förbi en fd minister och en kanin.

Jag kan inte med ord beskriva hur osugen jag var på att ge mig ut på dagens lunchpass. I vanliga fall brukar mina måndagar vara relativt lugna. Jag springer oftast men då är det mer en lugn mil, ja halvlugn i alla fall. Men idag var schemat lite annorlunda, ett tröskelpass var det dags för, och förmodligen var det helgens 73 km som gjorde att det tog emot. Sen att min springväst gick sönder när jag skulle byta om gjorde inte peppet bättre. Men till slut stod jag där på gatan. Lite glad var jag över att jag åtminstone tagit mina galontights.

Sprang motvilligt upp mot Rörstrandsgatan.

Och ner mot Karlberg.

Jag gjorde mina spänsthopp som nog inte var lika spänstiga som vanligt. Hela tiden dividerade jag med mig själv om det inte vore bättre att springa lite lugnt istället, om ens alls. Men till sist så stängde jag ner diskussionen, joggade över kanalen, nollställde klockan och satte fart.

Idag var det lite färre löpare ute vilket var skönt, det blir ju lätt stökigt annars när man ska springa fort på en ganska smal sträcka. Intalade mig själv att det nog skulle gå satans dåligt idag, att jag inte skulle förvänta mig några bra tider. Kollade inte på tiden medan jag sprang men jag kämpade på där i slasket och pölarna och tänkte att det minsta jag kan göra idag, är i alla fall att skita ner mig ordentligt. När jag sen stannade klockan på lite mer än 5 km så hamnade snittiden på 3:52 min/km. Hur det gick till vet jag inte, det var i alla fall inte psykets förtjänst.

Jag gjorde en repris på de sista metrarna bara för er. Vad viftig jag ser ut men skit i det så länge man håller farten.

Totalt 9 km. Sen tillbaka till dusch och ännu en bibimpap som Olle så himla snällt handlat åt mig.

På kvällen när jag skulle hem från jobbet så var jag däremot sugen på spring. Hade egentligen tänkt åka bil hem men ändrade planerna och bytte om. Var i behov av vanlig distans och musik i öronen. Och luft. Jag har blivit beroende av luft.

Sprang hemåt. Nu var både huvudet och benen med på noterna. I korsningen Odengatan/Sveavägen såg jag Lars Leijonborg och framme vid Ropsten såg jag en kaninbebis som skuttade fram. Tänker ofta på hur mycket man ser när man springer, som man skulle missat om man satt i en bil eller buss.

Totalt 10 km i 4:44 min/km. När jag kom hem var mina föräldrar hos oss för de hade hämtat barnen. Jag fick en födelsedagspresent i förskott av dem. Och det var ju precis vad en svettig löpare behöver!

Ah, denna doft! Bra avslutning på en svettmåndag.

Fyra vårmil!

Söndag igen. Men visst går tiden fort? Jag sov i alla fall som en prinsessa eller drottning eller något sånt i natt. Åtta hela timmar! Vaknade bredvid en lite figur som ännu sov. Tänkte vara effektiv och gå upp men insåg sen hur oerhört dumt tänkt det var. Klart jag ska sova vidare om nu alla andra sover. Jag hinner ändå. Så jag somnade om men till sist var det dags att gå upp och laga Fattiga riddare. Ovanpå langade jag på frysta bär som jag värmde i mikron, sirap och nyheten för dagen: kokosflingor.

Medan jag väntade på att maten skulle smälta så höll jag koll på vädret. Det där riktiga vårvädret och värmen, som exakt varenda människa snackat om hela veckan, syntes ju inte alls till. Men precis när jag skulle ge mig av började det klarna upp och då blev det velande med kläderna. T-shirt eller inte? Till sist blev det t-shirt men med en tröja under. Fegade helt enkelt ur.

Men nymålade naglar hade jag!

Sen drog jag iväg. Insåg direkt att benen var lite trötta efter gårdagens tempopass som ju också blev ett slags långpass med sina 33 km. Men vad sjutton, vi kutar och ser hur det känns. Och tar det så lugnt som kroppen vill. Kände också direkt att det kunde vara så att jag var för varmt klädd. Hade inte hunnit klura på en ny runda så jag bestämde mig för vanliga stadsturen. Men jag älskar den! Jag får liksom allt i den. Därmed sprang jag ut på Djurgården. I Djurgårdskanalen såg jag tre kanoter och på två av dem kunde jag läsa Jimmy Seger och Julia Seger. De såg otroligt målinriktade ut och lite märkvärdigt sådär med namnen – men kom ihåg, jag har ju mina Adios med namn på! I alla fall var jag tvungen att googla dem när jag kom hem. De här var de alltså. Det är alltid något visst med syskon som gör samma sak, typ idrottar tillsammans eller har band tillsammans. Jaja, hur som helst hade folk gått man ur huse för att njuta av vädret på Djurgården.

Vanliga snurren längre ut på Djurgården. Här blåste det rätt rejält och jag var rätt glad över klädvalet. Sen tillbaka mot Strandvägen. Skeppsbron och sen framme vid Fotografiska visade klockan två mil. I vanliga fall är jag på söndagar alltid sugen på att springa långt. Idag var det helt ok men inte riktigt samma mentala energi. Jag märkte också tydligt att jag var tvungen att lyssna ordentligt på kroppen. Så fort jag kutade på lite för fort så sa kroppen till mig att sakta ner. Jag lydde. Genade förbi långtradarna vid Viking Line-båtarna. Alltid sitter chaufförerna och trycker i förarhytten, jag kan inte förstå att de inte hellre sätter sig utomhus en stund en sån här solig dag. Men vad vet jag om deras långtradarliv? Vid Norra Hammarbyhamnen såg det väldans mysigt ute, folk satt och pressade i solen och ahh, här hade jag gärna satt mig en stund. Men icke. Sprang vidare och njöt däremot av att bara vara med mig själv. Jag är nog en äkta enstörning innerst inne. Eftersom jag så gott som aldrig kutar med andra, men vet att man gärna ska hålla snacktempo på långpassen, så brukar jag ibland prata lite med mig själv när jag springer, liksom för att kolla att jag inte springer på för fort. Ja, när ingen ser vill säga. Jag säger saker som ”Jaha, det här går ju bra och jag kan prata. Prat, prat.” Ja, det är det hela, sen finns det liksom inte så mycket mer att säga till mig själv. Jaha, plötsligt var jag återigen vid Slussen och klockan visade tre mil. Sista milen började kroppen vakna till liv och jag sprang genom en av världens finaste städer. Som alltid när Stockholm visar sin bästa sida så var jag lite mallig inför alla turister. Fräste på och när klockan visade 40 km stannade jag. Snittiden landade på 4:40 min/km vilket kändes perfekt och lagom, det var ungefär det tempot jag tänkt jag skulle försöka ligga kring idag.

När jag kommer hem efter långpass så är det som att hjärnan kopplas ifrån och kroppen bara tar fram det som den är sugen på. Idag blev det först apelsinjuice.

Jag gjorde typ en liter men råkade välta ut den. Det var jäklig trist faktiskt, så ovärd detta. Så det blev bara ett glas. Sen drog jag av mig de svettiga kläderna och tog på lite torra och åt spaghetti i solen.

Sen dusch och ut i solen igen. Islatte och muffins till den här låten som gjorde att vårt radhus plötsligt kändes som en villa på Côte d´Azur. Nästan.

Och medan jag satt såhär…

… gjorde Olle det här.

Men jag ropade såklart peppande saker som ”C´est magnifique!”, ”Olle, très bien!”, ”Formidable!” och ”Je t´aime!”. Man måste ju dra sitt strå till stacken. Det var det. Hej då alla människor, hoppas ni fått springa under solen.

Mastodontlördag!

Igår kväll var vi på middag. Det var så oerhört trevligt och gott. Verkligen gott! Vi fick wiener schnitzel med alla möjliga tjusiga tillbehör. Och kanske världens godaste äppelpaj till efterrätt. Tyvärr tog jag inga bilder på dessa delikatesser, som jag annars kunde frestat er med. Proppmätt blev jag och den känslan älskar jag för jag vet att kroppen blir så glad som ska orka springa. Och just igår var det viktigt för idag väntade ett rejält pass. Vaknade utvilad vid halv åtta. Var längesen jag sov så länge och i natt var det ingen mänsklig propeller bredvid mig heller. Det blev gröt och mackor till frukost och sen hasade jag runt och var lite nervös. Jag har liksom nästan bävat lite för dagens pass hela veckan, för så är det när man vet att det kommer bli jobbigt. Länge. Men jag har också längtat efter det. Ja, någon märklig känsloblandning helt enkelt. Detta stod på schemat: Tempo 20 km – 2 min jogg – tempo 10 km. När jag hade hasat runt tillräckligt länge var det dags att ge sig ut.

Men det var ju ganska regnigt, insåg att jag nog var för tunt klädd. Fick gå in och dra på mig en jacka. Såhär blev det istället.

På fötterna hade jag mina allra första Adios, som är rätt gamla vid det här laget.

Jag fick rota fram dem för jag har tyvärr insett att ett av mina nya par specialdesignade Adios tyvärr är för små. Otroligt märkligt, det är i rätt storlek men de är tydligt mindre. Det andra paret verkar vara normala i storlek med dem vill jag spara till torra fina gator, och kanske till tävlingarna framöver. Och nu när jag skulle springa ganska så långt ville jag inte ha dojor som jag får lite känning i tån av. Så det blev att dra fram de där gamla, som konstigt nog är minst slitna jämfört med de andra jag har avverkat. Jaja, sen sprang jag iväg. Började med 2,5 km uppjogg. Sen nollställa klockan och dags att kuta på! Var lite osäker på hur jag skulle lägga upp min rutt. 30 km är ju en bit och ska man dessutom springa fort så gäller det att ha en bra sträcka med ok underlag. Så jag sprang ut på Djurgården. Bra med regnet, perfekta inramningen när man ska köra hårda pass, tyvärr lite för mycket vind då som då, men ändå helt ok. En hel del löpare körde intervaller längs Djurgårdskanalen. Jäkligt lerigt och klafsigt på sina håll där ute, tur jag inte tog nya fina skorna. Sprang ända ut till Waldemarsudde, där vände jag och fräste tillbaka. Framme vid Filmhuset pep klockan och visade 20 km. Joggade i två minuter och sen var det bara att köra igång igen. Det är ändå rätt mentalt krävande, måste jag säga, att köra 20 km i bra tempo och sedan köra en mil till. Men benen kändes pigga efter tvåminutersjoggen och hade fått lite ny energi. Sprang tillbaka mot Lidingö och väl framme i mina hoods fick jag köra ett par extra varv längs Kyrkviken för att få ihop milen. Till sist pep klockan! 10 km! Hur gick det då? Det gick bra!

Kändes som att sista milen gick fortare när jag sprang, men det visade sig att jag hållit ett konstant tempo. Första 20 km gick i 4:06 min/km och sista milen gick också i 4:06 min/km. Pustade ut en kortis inne på Lidingövallen, mina ögon ville glo en stund på löparbanorna så jag stretchade där en stund. Sen längtade jag hem. Var genomblöt. Joggade ner i en halv kilometer, egentligen lite för lite men så fick det vara. Totalt 33 km. När jag kom hem bjöd jag alla på jordgubbssmoothie. Och så fick jag ett korthalsband! Finns bara i en begränsad upplaga av ett exemplar, det ni!

Jaha, sen var det bara att duscha och baka de här fina grejerna:

Nä precis. Jag bakade inte alls. Jag köpte dem rakt av. Vi skulle nämligen ha kompisar på besök men något bak hanns inte med. Så är det när man springer mycket, allt hinns inte med. Det viktiga är ju inte de exakta bullarna, intalar jag mig, det viktigaste är att träffas. Inte bara springa utan vara lite social också. Däremot hann jag tvätta toaletten innan de kom. Halleluja!

10 morgonbackar!

Men så trött jag kände mig imorse. I för sig inte så konstigt, jag har legat bredvid en mänsklig propeller hela natten, som snurrat runt runt. Men upp kom jag och i löparkläderna. Först morgonen då det inte var minusgrader ute, det var i alla fall något att muntra upp sig med.

3 km uppjogg och sedan backintervaller. Tio stycken. En (alltid seg på första…), två (ah bra, benen vaknade till slut), tre (vilken leda, vilken tristess), fyra (nu känns det som bra fart, snart hälften gjorda), fem (hälften!), sex (mer än hälften gjorda), sju (kom igen nu), åtta (nu är det ju löjligt få kvar), nio (ahh, snart), tio (tio!). Efter detta så såg jag ett rådjur på kyrkogården.

Det smälter ju in i det bruna men kolla att par centimeter till höger om bänken, på gångvägen där. Vi glodde på varandra en lång stund.

Det är fint med kyrkogårdar. Jag tänker alltid på Robin Wright i House of Cards som av någon anledning alltid förlägger sina löpturer till olika kyrkogårdar. Men för min del känns det som lite för märklig stämning så jag joggade ner längs vattnet istället.

Men visst är de här vita björkarna fina?

Snart står man här barfota. Kom förresten på en sak när jag tittade på mina skor. Förr knöt jag alltid skorna väldigt hårt men numera är jag superkänslig för när det spänner åt och har dem alltid väldigt löst knutna. Men så har jag också fått bredare fötter sen jag började springa mer. Jag vet att det är ganska vanligt. De blir liksom utplattade av allt spring? Jag är intresserad av expertkunskap på detta område, om det finns någon expert här. Totalt 12 km.

Mitt lunchpass i punktform:

1. När jag hade bytt om och gick ut från omklädningsrummet blev jag skrämd av en kille som kom ut från killomklädningsrummet. Alltså, han skrämde mig inte med mening, han bara gick som en normal människa. Men jag är van vid att leva i min egna lilla värld där nere i katakomberna, därav mitt hopp upp i luften.

2. Jag sprang ner mot Karlberg. Alltid när man springer genom den här tunneln måste man se upp för där framme i dödsljuset så blir det en skarp sväng med stor krockrisk.

3. Här gjorde jag lite spänsthopp och grejer medan olika män och kvinnor i arméuniformer passerade förbi.

4. Sen joggade jag över till andra sidan, nollställde klockan och körde igång passet. Fortfarande isigt på några ställen och framförallt djupa pölar på stora delar av vägen, som ju inte är en riktig väg utan en grusgångväg. Men jag kutade fort! Långt där framme såg jag två löpare komma springande mot mig, två killar som höll snacktempo. En sprang till vänster av vägen, den andra till höger. Enligt mig så ska man hålla höger när man springer på såna här smala, omarkerade små gångvägar. Man ska i alla fall inte springa på varsin sida och låta den mötande springa i mitten där det är en gigantisk pöl. Det är ju väldigt otrevligt och ouppfostrat. Således väntade jag på att de skulle ”samla ihop sig” på sin sida – men icke! Ju närmare jag kommer desto mer börjar jag undra hur de själva reflekterade över detta, det verkade självklart för dem att ta varsin torr sida och låta mig i full galopp springa i pölen. Duellen slutar med att varken jag eller killen ger vika utan helt sonika springer in i varandra! Jag har dock inte tid att informera om vett och etikett för jag har ett pass att sköta, utan springer bara vidare. Men hallå?

5. När jag flåsar fram som bäst möter jag Mats, en fd kollega som också är ute och lunchspringer. Gick mitt ”hej” fram i flåset?

6. Det blev 5 km i 3:52 min/km.

7. På nedjoggen tillbaka var jag självklart tvungen att stanna och hälsa på den här figuren. Hej.

8. Här stannade jag och stretchade lite och låtsades jag var någon annanstans. Totalt 9 km.

Ok, några fler punkter:

9. Idag har jag ömsom smekt, ömsom misshandlat mina fötter. Jag har lekt mexikansk cowboy och stövlat runt i dessa skor. Men så fort jag suttit ner så har dojorna åkt av och golfbollarna fram. Ge och ta så att säga. Snart måste jag kanske skaffa ett sånt där hemskt mobiltelefonmidjebälte där jag kan ha mina golfbollar.

10. Nu börjar man äntligen förstå varför man bor i hus. Under vintern är det ju helt obegripligt. Vad gör vi i det här huset? Varför vill vi frivilligt ha en trädgård? Varför vill vi bo där det inte finns massa affärer och restauranger runt hörnet? Men nu! Nu är det vår tid äntligen. För att krama ut mesta möjliga av vår minitomt har vi skaffat fotbollsmål.

11. Och fastän alla frös så blev det korv i trädgården. Jag förklarade: NU ÄR DET VÅR. NU ÄR DET VARMT. NU NJUTER VI AV VÅR TRÄDGÅRD. VI ÄR GLADA ÖVER ATT HA EN TRÄDGÅRD. PUNKT SLUT.

Mjukstart.

Idag ändrade jag ordningen på saker och ting. Jag var så sugen på lite vanlig morgondistans så det fick bli starten på dagen.

Det finns några isblock kvar i vattnet vid bron. Det såg så roligt ut nu på morgonen, för det var ett gäng fiskmåsar som hade samlat ihop sig på isblocket som låg mest i sol. Och så låg de alla där som att de vore ett gäng pensionärer på en strand på Mallorca. Sen sprang jag förbi den här båten.

Den har legat i isen hela vintern.… stackars båt. Jag ska i för sig inte säga något som låtit cyklarna stå ute. Funderade lite på det här med årstider, att jag ändå gillar att bo där vi bor. Det gör ju att det blir variation. Tänk om man alltid fick springa i 25 graders värme och vägarna såg likadana ut året om? Ibland kanske det blev jättekallt och temperaturen sjönk till 18 grader. Det kanske ändå skulle bli tjatigt tänker jag? Fast i för sig, man kunde ju ha det så kanske nio månader av tolv?

Totalt 10 km. När jag ser tågspår blir jag alltid så sugen på att resa bort.

På det viset är det ju lite dumt att jag jobbar precis vid ett tågspår. Därefter körde jag kaffe och musikstund i omklädningsrummet.

Jag gillar att Bowie sjunger om Berlin i den här låten som jag som sagt är beroende av. Den får mig att tänka på marathon i Berlin. Dit längtar jag. De där raka breda vägarna och publiken, ahh.

Nu arbeiten!

Dagisdistans!

När jag skulle springa hemåt så hade jag såklart glömt gummisnodd. Eller snarare tappat den tretusenelfte gummisnodden. H&M har tjänat enorma summor på mig och mina gummisnoddar. Men när detta händer är det bra att ha ett sånt här pannband som man kan stoppa in massa grejer i, t ex allt hår. Sen var jag redo.

Ser ju rätt hård ut här måste jag säga. Liksom redo för det livsviktiga uppdrag jag skulle ge mig ut på: Hämta på dagis. Ojoj, benen lite tunga till en start och liksom andfådd direkt. Men sen fick jag upp ett hederligt flås. Hade tur med alla rödljus Odengatan fram. Och plötsligt var jag på Lidingö.

Nu vill jag se blått hav istället för is. Det är bara att ge upp, isen. Släpp taget. Det har åkts skridskor nog på dig nu, vi vill inte åka mer på dig och inte gå mer på dig. Hej då.

Sånt här vill vi däremot se: snöfria fotbollsplaner.

När jag och Uma gick hemåt så insåg vi att vi var väldigt matchade. Kolla här bara:

När man är såhär matchade då skrattar man som att det är det bästa som kan hända, ja ni ser ju. Uma kör dock en annan min, jag tror det är hennes nya fotomin. Totalt 10 km i 4:41 min/km. Jaha, det var min onsdagslöpning. Nu måste jag ta lite glass, har blivit helt beroende av Häagen Dazs ”Mintleaves and chocolate” och även ”Salted Caramel”. Men allt är ju bättre än smågodis, eller hur? Och stämmer det inte så säg inget, förstör inte nöjet för mig tack. Vi hörs!