Naprapat

Tar tag i mig själv och garderoben.

Håll i er för nu ska ni få höra: jag har inte tagit ett endaste litet löpsteg idag! Nu måste jag väl få lite applåder ändå? Istället för att springa på morgonen så gick jag raka vägen till en naprapat som Elin tipsat mig om. Nu var just ”tipset”och spelade golf på Öland men han hade i sin tur tipsat mig vidare till en kollega, Niklas, så jag blev väl omhändertagen ändå. Jag har varit hos några olika naprapater tidigare och tycker faktiskt alla har varit bra men den här mottagningen låg på rätt sida stan. Jag tog en promenad genom Humlegården på väg dit. Oh. Så vackert. Och en fin hund kom springandes precis när jag knäppte av kameran, ser ut som det är min!

Jag gick där och mindes när Olle och jag bodde på Gärdet och jag och syrran var föräldralediga båda två, och rullade runt med vagnarna här. Febe kunde bara somna när man på ett vansinnigt vis rullade över de mest ojämna partierna som gick att hitta i gräset. Bäst var det på vintern när det var kallt och knöligt.

Kände mig som en turist med min kamera. Sen var det dags att gå in till naprapaten. Jag gillade trappuppgången.

Och sen låg jag där plötsligt på britsen efter att ha förklarat vem jag var, vad jag gjorde och vad som var på tok. Innan jag hoppade upp förvarnade jag dock Niklas om att han nu skulle få se på världens stelaste människa, ja åtminstone Sveriges. Han började trycka lite på höften och jag hörde honom mumla ”Oj ja, det var längesen…”. ”Vadå längesen?” frågade jag. ”Ja, längesen jag stötte på någon så stel.” Haha, jag visste det! Folk brukar tro jag skämtar om hur stel jag är men nu fick jag det svart på vitt. Ångrar att jag inte bad honom skriva ett bevis eller kvitto åt mig på detta, jag kanske kunde använt det som något slags handikapp när jag springer lopp? Han kunde dessutom konstatera att jag är sned, det syntes både på knäskålarna och fotknölarna – detta har jag dock vetat om innan. Även att mitt vänstra ben är svagare än mitt högra påpekade han (även detta har jag fått höra förut) och det leder till att knäskålen liksom lutar mer inåt på det benet. Sen följde en halvtimmes (men det kändes som ett halvår) fruktansvärd massage och sen på slutet lite knäck så att jag blev rak igen. Herregud. Sicken pärs. Men bra! Efteråt alltså. Jag, som är Sveriges stelaste människa, klassar helt ärligt denna form av behandling i nivå med att föda barn, fast då håller man oftast på tusen gånger längre. Jag fick även några bra övningar att köra hemma för att på sikt stärka upp mitt vänsterben. En gång till ska jag dit innan Berlin, eventuellt även en tredje men i så fall blir det bara en lite mjukare omgång. Sen var klockan nio och dagen satte igång.

Inte ens hem sprang jag även om jag var så sugen. Jag håller mig till imorgon. Men jösses vilken energi jag hade till övers när det inte blev spring. När jag kom hem tog jag tag i rummet som gud glömde. Det är vårt arbetsrum, bara att vi aldrig sitter just där och jobbar utan det fungerar mest som ett skrotupplag. Skrivbordet är inget skrivbord längre utan högar av papper, löparklockor, skruvar som ingen vet vart de hör, löpardagböcker, kvitton etc osv. Dessutom har vi alldeles för lite krokar till jackor vilket leder till att kläder slängs till höger och vänster. Men nu! Tjong! Jag tömde skrivbordet, bar ut det till garaget. Skruvade ihop en garderobsställning och satte upp en lampslinga.

Jag sorterade in mina springskor i de där små lådorna. Ali var för övrigt intresserad av dessa.

Jag inser nu att den här ställningen kommer bli min löparställning. Kanske att barnen kan få en galge var men det lär inte bli så många över när jag hängt upp alla mina löparjackor och prylar. Hur som helst, mycket får man gjort när man inte kutar. Nu ska jag bara se var jag ska göra av alla papper och små skruvar och jox. Imorgon blir det spring och jag hoppas att kroppen kämpar på i åtta dagar till för sen är det SÖNDAGEN DEN 29:E SEPTEMBER! Och efter det ska jag vara ordentlig och göra övningar för vänsterbenet och jag vet inte allt. Jag lovar. Hedersord. Hej.

Tejpad fot och neongul tröja.

Ja som ni ser behöver jag måla naglarna. Men bortsett från det så kan jag berätta att jag var hos naprapat-Kim igår igen. Han mjukade upp mitt knä för att öka rörligheten då han tror att en möjlig orsak till min onda fot kan vara att mitt ena ben är lite kortare än det andra. Och sen fick jag nålar i foten. Ahh, gör rätt ont alltså när han sticker in dem. Men så fort de är inne så känns det inget och efteråt är det skönt. Han tejpade även foten hårt så nu ska jag känna efter hur jag vill göra i Berlin, springa med tejpad fot eller ej.

I övrigt så dricker vi juice som aldrig förr. Det är så fruktansvärt många som är hostiga och sjuka runt omkring mig men jag försöker att mentalt övertyga mig själv om att ”Jag kommer inte bli sjuk. Jag kommer inte bli sjuk. Jag kommer vara friskare än någonsin på söndag om två veckor.” Och så dricker jag alltså juice. Jag har en liten liten känsla i halsen, inte ont på något vis men ja, något pyttelite som inte känns som vanligt. Ska låta dagen utvisa om det är något eller bara är inbillning. För jag minns hur det var precis inför Stockholmsmaran; jag kände efter och trodde nonstop att jag höll på att bli sjuk. För övrigt så fick jag flygbiljetten till Berlin igår. Känns lite overkligt att jag ska flyga iväg för att springa – just detta är ju premiär för mig så det känns stort. Mest glad är jag att Olle ska följa med mig. Känns trevligt och tryggt att inte vara helt ensam. Innan loppet hade det helt ärligt inte varit något problem för då är jag ändå rätt asocial men efteråt…förstår ni vad trevligt att ha världens bästa sällskap då?

I övrigt försöker jag hålla alla bakterier på avstånd genom att klä mig i neongul tröja idag. Man ser ju hur de bara studsar iväg från mig.

Naprapatpremiär och styrka.

Idag på lunchen var jag för första gången i mitt liv hos en naprapat. Kim heter han, fick tipset från min träningsvän Magnus. Det hela kändes väldigt proffsig och bra, ni vet känslan av att man är i trygga händer. Han gick igenom kroppen och sen fick jag akupunktur i vänstra foten och vaden. Det var väldigt spännande det hela. Kändes helt otroligt precis efteråt, att smärtan faktiskt mildrats ordentligt. Det är såklart tillfälligt och skadan är ju inte på något vis borta, men ändå. Sedan tejpade han även min fot hårt, som ni ser på bilden, och det kändes väldigt skönt att gå på. Det som han försöker med nu inför Berlin är att mildra det onda så att jag kan gå, springa och använda foten på så rätt sätt som möjligt för att inte snebelasta och ytterligare förvärra. Längre fram så får man ju djupa i det hela, vad som kan vara orsaken. Delvis kan det ju såklart vara överbelastning men jag vill också att han kikar närmare på mitt löpsteg. Men det får vi ta sen. I övrigt så vägrar jag att bromsa in just precis nu, det blir ju ändå en naturlig minskning av träningsmängden här om någon vecka. Redan nu tar jag bort dubbelpass som känns som att de tar mer än de ger, även om det är trist. Idag kommer jag t ex inte köra något dubbelpass utan låter mina trötta ben vila sig till imorgon. Istället körde jag lite styrka efter maten. Utomhus. Den 12 september. Det är inte dåligt.