Mat

20140414-20140420: Garagecykling, tillbaka i löparskorna, Biltema-hoj, jordnötssås, Gotland och 39 jordsnurr!

Gotland Om förra veckan var lite deppig så har den här veckan varit mycket bättre. Min häl bråkade inledningsvis och fortfarande har jag inte kunnat träna som vanligt. Men det har ändå gått åt rätt håll vilket jag är oändligt tacksam för. Jag har försökt koppla bort att Stockholm Marathon inte ligger så långt bort i tiden, det är bara stressande att tänka på, och istället har jag fokuserat på att få fotjäkeln bra. Sen att det är trist, och definitivt kommer få konsekvenser för loppet, att jag inte kunnat träna som jag borde här i april, ja sånt är livet. Just nu är jag bara glad om jag kommer kunna springa Stockholmsmaran men det känns lovande i och med att foten blivit bättre. Men jag tar inte ut något i förskott, man blir ödmjuk på ett helt annat sätt när man blir skadad. Innan jag börjar rabbla veckan så är det några saker jag vill snacka om.

1. Hannibal, ”Köttis”, har dött. Jag talar om vår köttätande växt. Hans levnadsmånad var mellan 16 mars och 14 april. Ja, det är ju inte ens en månad, stackaren. (Nu struntar vi i att han föddes innan vi köpte honom på Plantagen). Vår familj är därmed bevisat värdelös på att ta hand om växter. Jag trodde det bara var jag och Olle men nej, vi är lika kassa hela bunten.

2. Vi har köpt en radio.

Transistorradio Eller en transistorradio som Olle envisas med att kalla den. ”Sätter du på transistorn, Tove?” Det är hur som helst väldigt trevligt. Vi slår på den på morgnarna och kvällarna och lite här och där och låter P1 mala på i bakgrunden. Nu bävar vi dock för att Febe ska upptäcka Rix Megapol eller någon liknande kanal. Det är ju det gammeldagsa vi vill åt.

3. Jag har börjat använda mina formgjutna inlägg.

Inlägg Jag har två stycken: ett basic-par (till vänster) som är rätt klumpiga och så ett par fräsigare räser-par som är tunnare och lättare (till höger). Jag brukar dra fram dem när något krånglar i kroppen och jag tycker faktiskt de fungerar bra då, som lite extra stöd och hjälp. Nu när foten bråkat har jag lagt i dem i dojorna och tycker att det har hjälpt. Ska bli bättre på att ha dem på mina långpass framöver.

4. På tal om mina formgjutna inlägg så kommer de från Runner´s Store. Där jag för övrigt köpte ett par solglasögon i veckan. De kommer från X-Kross. Jag är mycket nöjd med dessa även om jag ser ut som en jättefluga i dem.

X-Kross by SZIOLS

5. En helt annan sak jag gillar är obskyra tuggummigubbar likt detta par som jag stötte ihop med i veckan.

Tuggummigubbar Man hittar dem oftast styvmoderligt placerade i närheten av entrén till mataffärer. Lyckas man upptäcka dem blir man dock alltid lite glad.

6. Till sist slänger jag helt sonika fram ett bra… handdukstips! Det var ni inte beredda på. Men det kan ju vara så att någon av er behöver en ny handduk efter att ni kutat. Knata i så fall iväg till Zara Home. Där hittade jag de här två små, men fina, handdukarna.

Zara Home Sådär, då är ni uppvärmda inför min vecka. Pang!

Måndagen började i garaget. Det kändes rätt motigt att börja veckan där istället för att ge mig ut i friska luften. Men när jag väl satt där på cykeln så insåg jag tre grejer. För det första att kroppen tycker det är rätt skönt att cykla på morgonen. Det är liksom lite snällare och mjukare. För det andra är det lättare att lyssna på snack-poddar när man cyklar, i alla fall tycker jag det. Och för det tredje att det är lätt att få upp pulsen på cykel. Så det var ju bra och positivt tänkt av mig. Synd bara att man blir så överdrivet svettig.

Måndag Efter detta så blev det magstyrka. Rak- och sidoplanka, raka och sneda sit-ups, danish specials och ball bridge. Ali verkar inte alls bry sig om sin mage.

Måndag På lunchen, på väg tillbaka från ett möte, åkte jag och Olle förbi Biltema. Grejen var att vi skulle åka till Gotland över påsk och det fanns inte en chans att få plats med motionscykeln i bilen. Jag ville nämligen inte montera ner den för jag vet att jag aldrig skulle lyckas få ihop joxet igen. Dessutom var tanken på att inte få motionera utomhus på Gotland fruktansvärd. Så fruktansvärd att jag bestämt mig för att köpa en mountainbike att fräsa runt på, utifall att det inte skulle funka att springa med foten. När jag la fram detta förslag till Olle så blev han lite arg, han såg inte alls det briljanta i det. Han tyckte istället det var lite väl hetsigt och impulsivt och absolut, han hade såklart helt rätt. Nu ska det dock tiläggas att Olle inte bestämmer enväldigt över vår ekonomi. Men det gör (tyvärr) inte jag heller. Och det har ju blivit en del löparskor, klockor, löparresor, naprapatbesök etc osv de senaste två åren. Jag ligger liksom inte på plus där om man säger så. Men ändå. Jag var tvungen att fixa en cykel, det bara var så. Jag kollade på Blocket, men hittade inget. Och nu var det ju bråttom, på onsdag skulle det bära av! Olle sa till sist: Biltema. Köp den där i så fall. Jag vet, jag vet. Ni proffscyklister gapskrattar nu men förstå mig (och Olle!): jag hoppades ju innerst inne att jag aldrig ens skulle behöva använda cykeln. Då kan man inte köpa en hoj för 10 000 kr, inte heller för 5000 kr. Så jag åkte helt enkelt till Biltema och Olle var snäll och hängde med mig även om han tyckte hela upptåget i grunden var en usel och överilad idé. Väl på plats blev jag osäker på tumstorleken så jag ringde min löparkollega Micke, som också är en jätteduktig cyklist. Jag försökte mörka var jag befann mig men fick till slut erkänna att jag ringde från… ehh… nja, inte riktigt en cykelbutik… ehh… Biltema. Japp, jag ska köpa en cykel här på Biltema, jajamen, så är det. Han höll på att börja grina och kunde inte tro sina öron, bad att jag skulle vänta lite så skulle han hjälpa mig att leta upp något mycket bättre till samma pris, gammal cyklist som han är. Men nix, det var akutläge och hojen skulle köpas bums, så mot hans inrådan blev jag därmed ägare till en Biltema-hoj. Han har sagt att han på inget vis tar ansvar för min säkerhet.

Måndag På kvällen var planen att test en kort jogg. Jag ville ha mjukt underlag och sprang ner till Lidingöloppet utan att nudda asfalt en enda gång på vägen. Kan sett intressant ut.

Måndag Jag tog 4-kilometersslingan, den kändes lagom som en test. Det var ändå rätt ok medan jag sprang, trots att jag haltade lite.

Måndag Men efteråt. Då gjorde det riktigt ont i hälen och jag linkade hemåt. Aj.

Måndag Tisdag, men det kändes som måndag, för starten var identisk.

Tisdag På med Värvet och upp på cykeln. Idag lyssnade jag på Bröderna Luuk medan jag trampade mig svettig.

Tisdag Därefter återigen magstyrka och sen iväg till jobbet. Samma visa även på kvällen. Lite lätt spring.

Tisdag Än en gång ner till Lidingöloppet.

Tisdag Känslan var ungefär densamma; det gick att springa men det var ansträngande, fast ändå utan att göra riktigt ont. Förrän jag stannade. Men ganska snabbt försvann det onda igen.

Tisdag Avslutade kvällen med chin-ups, serien blev rätt så modest 8+6+6.

Tur man inte har problem med rutiner för på onsdagsmorgonen var det samma visa. I med linserna, på med träningskläderna och ner i garaget och trampa, trampa.

Onsdag Magstyrka, dusch och sen t-banan till jobbet. Längesen jag åkte tunnelbana.

Onsdag Gillar förresten vår nya fina neonskylt på jobbet.

Onsdag På lunchen var det slut på daltandet och dags att återigen låta foten smaka asfalt. Ner till omklädningsrummet.

Onsdag Av med alla halsband.

Onsdag Egentligen skulle jag vilja springa med alla smycken, det känns tomt utan dem, men de väger ändå en del. När jag blir riktigt gammal och skiter i tiderna, då! Ut i det underbara vädret. Det blev en vanlig lunchrunda, inget rasande tempo, för det vågade jag mig inte på. Förbi Pampas Marina, vidare längs vattnet och sen tillbaka igen.

Onsdag Faktiskt så tyckte jag att foten var lite bättre, men det var knappt så att jag vågade tänka det. Absolut inte i sin vanliga form men lite, lite, lite bättre. Kanske. Förhoppningsvis.

Onsdag På kvällen var det dags att ta färjan till Gotland. Men först gjorde jag kycklingspett och hemmagjord jordnötssås.

Onsdag Allvarligt. Såsen. Den blev riktigt bra, som på restaurang! Trots att jag glömde ha i både citronen och saltet.

Onsdag Jag gjorde efter det här receptet för alla er jordnötssåsälskare (Obs! Jag hoppade helt över vattnet. Med flit alltså.). Sen drog vi, och Biltemahojen i sin stora låda, till färjan.

Onsdag Skärtorsdag och jag vaknade efter endast fyra timmars sömn i vår säng på Gotland. Det finns inget bättre, att vakna på Gotland alltså, jag hade gärna sovit några fler timmar. Men å andra sidan, tre små fantastiska människor slår John Blund med hästlängder. Solen sken.

TorsdagTorsdag Min pappa stod redo med verktygslådan och skruvade ihop cykeln till mig. Här har ni honom, min egen materialare.

Torsdag Jag trampade genast iväg på en liten sväng. Jag är ju definitivt inget cykelproffs men jag tyckte verkligen inte att cykeln var så pjåkig. Det var lika vackert som vanligt.

Torsdag Sen drog vi alla ner till stenstranden. Där kunde man slumra en stund.

Torsdag Efter lunchen åkte vi till Prästgården. Där var det väldigt påskigt.

Torsdag Alla barn fick leta efter ägg i trädgården.

TorsdagTorsdagTorsdag Hittade man alla färgerna fick man ett eget ägg.

Torsdag Efter detta så var det dags att springa. Idag var min plan att testa en lite längre tur på 15 km.

Torsdag Ner längs vattnet. Jag höll på att spricka av lycka. Att. Kunna. Springa. Just. Här.

TorsdagTorsdag Upp på vägen en bit och det kändes som sommar att springa på de här vägarna igen. Jag har sprungit in så mycket sommarminnen i dem, både jobbiga och härliga sådana.

Torsdag Tillbaka hemma. Jag inspekterade trädet som fallit i stormen.

Torsdag Foten kändes som tur var bättre än trädet såg ut, och jag började våga hoppas på riktigt att den var på bättringsvägen.

Långfredag. Jag vågade mig ännu inte på två pass så vi började återigen dagen på stenstranden. Men på eftermiddagen drog jag på mig springkläderna.

Fredag Var lite nervös för planen var att testa lite fart med foten. Ner till havet där jag började med att värma upp. Första dagarna på Gotland slås jag alltid av hur knöggligt och svårsprunget det är på vissa bitar längs vattnet, sen vänjer man sig vid det och tycker inte det är några konstigheter alls.

Fredag Jag satte av i full fart. Eller nja, det var ganska rejäl motvind och dessutom var jag livrädd för att vricka en fot, så jag sprang nog lite mesigt av den anledningen också. Pausade en minut på mitten för att stämma av med foten. Men den var tyst som muren så jag tolkade det som ett ok och sprang vidare. Nu lite lättare utan motvinden. Klar!

Fredag Avslutade med lång nedjogg. Det var verkligen inte var mitt bästa pass någonsin, kroppen kändes rätt skev och stel när jag ökade farten men ändå, jag gnäller inte så länge det går åt rätt håll. Innan vi åkte trodde jag ju knappt jag skulle kunna springa ett endaste steg på Gotland, och då spelar sekunder hit och dit inte längre någon roll. På kvällen bjöd syrran på japanska snacks som hon köpt när hon och Nils var i Tokyo. Det går nästan inte att slakta såna här fina förpackningar men det gjorde vi ändå.

Fredag Och sen var det lördag och påskafton. Och min födelsedag! 39 jordsnurr hade jag plötsligt snurrat upp i. Jag hade önskat mig att få springa direkt när jag vaknade så det fick jag. Både för familjen och foten.

Lördag Åh herregud. Vilken morgon. Vilken födelsedagsmorgon. Det var som sommar ute fastän jag bara är ett simpelt aprilbarn.

LördagLördag 10 km och sen hem till firande av mig själv. Det såg nästan ut som att jag kom till Thailand med alla fina blommor. Och de fina korten får jag spara och titta på någon dag då jag känner mig värdelös.

Lördag Sen fortsatte härligheterna på stranden. Det sprangs ruskigt fort.

Lördag Och Febe och Ruben badade!

Lördag På lunchen drog vi hela gänget till Hamra Krog och åt världens godaste olivbröd och jordärtskockssoppa. Finns icke bilder på detta då jag hade fullt upp med att vräka i mig maten pga massiv hunger.

Lördag Senare på eftermiddagen var det dags för ett andra pass för första gången på länge.

Lördag Det blev ytterligare ett distanspass, ett progressivt sådant, mer än så vågade jag mig inte på. Dubbla pass var bara det en utmaning för foten. Och jaaaa! Det funkade. Var lite trött i foten på kvällen men jag hade inte ont eller så. Vi avslutade kvällen med brakmiddag som min mamma fixat. Bäst var ramslökmajonnäsen som vi fick till lammet. Det hade visat sig att vår trädgård var full av just ramslök, som för övrigt smakar som en blandning av gräslök och vitlök, så detta hade hon plockat och gjort en mästerlig majonnäs av. Själv bjöd jag på tårta efter maten. När jag la mig på kudden på kvällen så konstaterade jag att detta kan ha varit min bästa födelsedag någonsin: Firande med hela familjen, 2 x spring, ett älskat Gotland, roliga presenter, världens bästa väder och god lunch och god middag. Så lyckat det kan bli.

Söndag och hemfärd. Men innan dess var det dags för långpass. Klev upp vid sextiden och tryckte i mig ett par mackor, gick och la mig igen och sen gav jag mig iväg vid halv åtta.

Söndag Shorts och t-shirt. Snälla, låt det fortsätta såhär. Jag kan omöjligt dra på mig långa tights igen förrän tidigast i oktober, benen har nämligen vant sig vid den här glassiga tillvaron nu. Vågade inte riktigt på mig ett mastodontpass ännu utan bestämde mig för att 30 km var lagom och bra. Jag tog min vanliga långrunda men vände tillbaka halvvägs istället för att runda hela Hoburgen. Den här rundan är väldans vacker, underlaget är otroligt varierande så det blir aldrig långtråkigt. Ett parti springer man genom skogen och på vägen tillbaka, när jag skuttade fram över stenar och rötter likt en annan hare, så tänkte jag precis på just det, att det gäller att hålla tungan rätt i mun när man till vardags är en äkta asfaltsnötare – och precis då snubblade jag såklart över en jäkla jätterot. Föll hårt pladask framåt, men måste haft någon beskyddare med mig i skogen för jag klarade mig utan en skråma. Ändå blev jag riktigt förbannad och svor högt ett flertal gånger innan jag rände vidare. Det är för övrigt väldigt skönt att svära högt i skogen, man borde göra det oftare. Totalt 30 km. Foten verkade acceptera även detta, dock måste jag ta tag i min högra höft för den har länge känts trött och tenderar att ”släpa efter” när jag springer långt. Om den var i skick tror jag det skulle gå fortare. Nog om det tråkiga. På eftermiddagen blev det glass i Visby hamn.

Söndag Jag körde hasselnöt och den gammeldagsa smaken romrussin. Men så är jag 39 år också, kom ihåg det.

Söndag Och nu sitter vi på färjan på väg hem till det vanliga livet. Jag håller tummarna för att foten fortsätter vara på glatt humör framåt.

Gotland Hoppas ni inte somnade av alla bilder och ord. Ajöss, vi hörs!

20140210-20140216: Utomhustempo, lite mer järn och födelsedagsfiranden!

Stad Hallå! Vet inte vad det är men jag tycker veckorna flyger iväg, en efter en. Kanske är det för att vädret varit konstant grått. Dagarna har inte gått att skilja dagarna från varandra, måndagar, tisdagar, fredagar… allt har flutit ihop till en grå smet. De sju senaste grå dagarna har jag i alla fall sprungit på som vanligt. Eller jag har faktiskt lättat upp den här veckan ganska rejält så den landade på drygt 13 mil. Jag fick även provsvaren på mina järn- och blodvärden. De hade gått upp men Pekka tyckte ändå jag skulle fortsätta med två Niferex om dagen ett tag till, så det gör jag. Längtar dock tills jag kan skippa dem för jag tycker magen knorrar lite. Just det, i veckan fick jag även två böcker som jag beställt. Har känt ett sug efter lite mer tankar och ord kring löpning. Så nu har jag att göra.

Onsdag Jag har börjat på Daniel´s Running Formula och bara efter några sidor kan jag känna att det är skönt att tanka in lite inspiration och fakta. Problemet är som vanligt när jag ska hinna läsa. Tiden som är över när jag jobbat klart, sprungit klart och hängt med barnen, ja den är rätt knapp. Men om ett par år eller så borde jag väl ha läst ut dem. Jaja, här kommer min vecka, dag för dag.

Måndag På måndagen tog jag en vilodag. En hel vilodag. Ingen styrketräning eller alternativträning utan bara ren och skär vila. Inte så att jag låg hemma i sängen och käkade praliner utan det vanliga livet pågick som vanligt. Det var faktiskt riktigt skönt med lite vila, tror jag behövde den där dagen. Vad gäller vilodagar så slänger jag in dem lite här och där när jag känner för det. Jag har ingen struktur för det hela men brukar känna rätt bra när huvud och kropp behöver det. Tilläggas bör att jag oftare än så springer en lätt mil, och i min värld kan såna dagar räknas som vilodagar, om jag ser till att ta det riktigt lugnt.

Hur som helst så blev det spring på tisdagen. Lunchspring! Det var ett tag sen jag kutade på lunchen så nu var jag riktigt sugen på kombinationen dagsljus och torr mark. När jag tog vägen ut via garaget så spelade bilverkstaden, som ligger där nere, klassisk musik och det uppstod en smått filmisk känsla. Dessutom så skymtade jag solen några korta sekunder!

Tisdag Jag sprang ner mot Karlbergs Slott och sen över till Kungsholms Strand.

Tisdag Det var dags för ett tempopass. Jag hade varit lite otålig och inte väntat på att klockan skulle hitta satelliterna, vilket straffade sig. Det första blocket höll jag inte alls bra fart. Eller egentligen gjorde jag nog det, det var bara klockan som inte var med på noterna. Men det fattade jag först i efterhand. Blev riktigt orolig där en stund. Inte för att jag trodde att jag var i någon räserfartsform men ändå. Någorlunda bra fart hade jag nog trott att jag skulle kunna hålla. Jag tog en paus här mellan blocken. Visst är det lite Moskva över det hela?

Tisdag Efter den korta pausen sansade sig klockan (läs hittade satelliterna) så på nästa block stämde tiden med hur det kändes i kroppen. Tack och lov. Jag var redo att kasta löparskorna i kanalen där ett tag. Hade gärna sprungit lite längre men en lunch är en lunch så det var bara att bege sig tillbaka till skrivbordet och jobba vidare med skallen istället.

Tisdag På kvällen hade vi konferens med hela jobbet. Bra snack och tankar och det hela avslutades med en rolig middag. På bordet stod det vin och alkoholfri öl så jag tog såklart en öl. Var riktigt törstig så jag svepte halva på en gång. Efter en stund kände jag mig så varm. Och väldigt uppåt. Ovanligt uppåt! Allt var verkligen himlans kul. Blev plötsligt misstänksam. Missförstå mig rätt, det var verkligen en rolig middag men det var något som inte stämde. När jag tittade närmare på öletiketten insåg jag att det var starköl jag halsat. Haha, hade glömt den där roliga känslan som kan vara trevlig att uppleva emellanåt. Kvällen fortsatte dock med vatten.

På onsdagen blev det morgonspring.

Onsdag Att det numera är helt ljust strax efter 07.00 gör mig GALEN av glädje!

Onsdag På lunchen var det återigen dags att svida om. Nu var det hederlig distans på schemat och jag sprang bort förbi Pampas Marina. Förbi den där bänken jag tänker att jag ska sätta mig på någon vacker dag då jag hinner…

Onsdag Hade lite känning i den jäkla piriformisen, troligen efter tisdagens tempo. Funderade på om mina fartpass på band kanske ändå varit lite skonsammare mot kroppen jämfört med att springa utomhus. För det är ju lite fusk på band. Men ändå, att kunna springa fort ute igen och slippa bandet, ahh det är så värt att det får göra lite ont på köpet.

Onsdag Efter att jag duschat så skyndade jag förbi Brickan i Bonnierhuset och köpte redig lunch som jag åt vid datorn.

Onsdag På torsdagen fyllde Olle år! Då kan man inte springa iväg hur som helst så istället för morgonlöpning blev det sång och firande av världens roligaste människa. Det blev till att springa på lunchen istället, vilket passade bra för det var dags för lite fart igen. Och det brukar gå rätt mycket fortare på lunchen än på morgonen för min del.

Torsdag Bara att ge sig ner mot Karlberg igen. Idag lät jag klockan hitta satelliterna innan jag gav mig av och känslan på passet var ok. Minns att det var lite samma känsla förra året sådär i början av vårterminen. Snön har försvunnit, det var ett tag sen man sprang fort ute och så försöker man skrämma upp lite fart i kroppen. Kul, men också lite segt till en början. Men det kommer. Förhoppningsvis. På kvällen bytte jag återigen om till löpning.

Torsdag Sen hemåt i den regniga kvällen.

Torsdag Sprang förbi Lidingövallen och det var fint med barnen som lirade i strålkastarljuset.

TorsdagTorsdag Sen var det fredag igen. Och en förlängd morgontur.

FredagFredag Lustigt när jag springer på morgonen. Man inser att människan är ett vanedjur när det kommer till sina morgonrutiner (jag själv inräknad). Jag kan nästan säga på minuten när han med ryggsäck ska komma promenixandes vid Laduviken, när killen med skägg och svart hund ska komma gående vid korsningen Odengatan/Roslagsgatan eller paret med sina två Grand Danois-hundar svänger runt hörnet vid Sveavägen. Eller när paret som alltid håller varandra i handen promenixar uppför backen mot Odenplan.

Fredag Sen dusch och av med löparkläderna – och på med mössa och grön ögonskugga.

Fredag Det blev även spring hem på fredagskvällen.

Fredag Så underbart att få kuta genom en stad som är ljus, men det var på håret för det höll precis på att skymma.

Fredag När jag nästan var hemma insåg jag att jag behövde fylla på ingefära- och apelsinförrådet så jag sprang upp till Näset.

Fredag Handlade det jag skulle men orkade inte försöka pressa ner allt i ryggsäcken för det hade ändå inte fått plats. Det var ju inte så långt hem så jag tänkte att jag tar ingefärapåsen i ena handen och apelsinpåsen i den andra och så sprang jag. Det var rätt skumpigt och orättvist för apelsinarmen som hade mycket tyngre att bära. Plötsligt kändes det lättare. Och sen plötsligt ännu lite lättare. Då insåg jag att det gått hål i påsen och att jag lämnat apelsinspår efter mig, som en löpversion av Hans och Greta. Plockade upp några apelsiner som jag hittade och sen blev det balansakt sista biten hem, med famnen full av orangea bollar.

Fredag På lördagen fick jag gå upp lite (för) tidigt för att hinna äta frukost innan det var dags för lite fart. För övrigt börjar mina Adios bli lite trötta. Men så länge det bara är ett litet hål nöter jag vidare i dem.

LördagLördag Skönt att få springa in mot stan istället för att nöta på bandet i garaget. Tempopass på 3×5 km var det som gällde. Ett jäkla skitväder var det dock. Ruggigt, regnigt och blåsigt. Känslan i kroppen var däremot ganska bra. Efteråt kände jag mig nöjd och glad och som belöning blev det apelsin- och ingefärajuice samt en järntablett.

Lördag Sen tog jag rosa balsam för att muntra upp det grå vädret och det grå håret.

Lördag Därefter brakade vi in till stan för att fira Olle lite till. Födelsedagslunch på Urban Deli!

LördagLördag Barnen drack Nutellamilkshakes. Ni hör ju vad gott, tur att jag fick smaka av Uma. Själv tog jag en präktig morotsjuice. Den var också god.

Lördag Och så åt jag det jag alltid äter där: pulled pork. Är man på Södermalm så är man.

Lördag Kaffe? Ja tack.

Lördag Som att det inte räckte med dessa trevligheter så hade min systerson också fyllt år i veckan, så på kvällen blev det ännu mer födelsedagsfirande med familjen. Första tvåsiffriga födelsedagen, det är stort det.

Lördag På söndagen vaknade jag av mig själv klockan sju – och det var ljust ute. Och blå himmel.

Söndag Herregud, höll på att smälla av av lycka i sängen. Det blev frukost och tidning.

Söndag Efter ett par timmar gav jag mig av på veckans långpass.

Söndag Som vanligt Boston på fötterna.

Söndag Idag var planen ett lite kortare långpass. Det tråkiga var bara att den blå himlen nu hade försvunnit och istället var allt som vanligt igen: grått och småduggigt. Men snön ut mot Elfvik hade till min stora lycka smält bort så jag tog en Lidingörutt.

SöndagSöndagSöndag Tillbaka hemma blev det veckans blodpudding.

Söndag Och nu blir det lite reklam, varsågoda att byt kanal om ni vill. Två produkter som jag gillar:

1. Dr Bronner´s Magic Soap.

Pryl Det var ett tag sen jag köpte det här märket men jag gillar det här med 18 i 1. De menar nämligen att man, förutom att använda den som tvål och schampo, kan använda den som diskmedel, till att tvätta kläder, fönster eller hundar med. Eller skura golv. Eller typ åtta andra grejer om man känner för det. Själv tänkte jag fegt börja med att bara duscha. Hoppas det är ok med Dr. Bronner.

2. Vitry nagellackborttagningsmedel på burk.

Pryl Det märkvärdiga med denna produkt är alltså att man bara stoppar ner fingret i burken och skruvar runt det. Inga små acetonbomullstussar som ligger och luktar i papperskorgen utan bara skruv, skruv med fingret och så… borta! Det finns en massa olika märken och säkert de som är bättre än denna men ändå, ett steg framåt för mänskligheten med nagellack som de vill ta bort.

Och där var veckan slut. Ja, nästan. Nu återstår bara museumbesök, städning, tvättning av både kläder och barnhår och lite jobb. Avslutar det hela med en bild från vårt jobb. Det är Dennis Eriksson som illustrerat. Jag har ett inbyggt agg mot allmänna peppord, jag klarar bara inte av sånt, men på det här viset blir det bra:

Vägg Ibland är det faktiskt skönt att känna att exakt allt kanske inte är möjligt. T ex som att jag skulle sadla om till matematikprofessor. Men att det är ok ändå. Vi hörs!

20130120-20130126: 19-milavecka, premiärsemla, kullerbytta, rullstolsbasket och kulturabstinens!

Ali Hej där. Så var ännu en januarivecka till ända. Och den blev faktiskt riktigt bra. Har ju känt mig orkeslös en tid och dragits med en hel del skavanker, kroppen har liksom inte velat det som huvudet vill. Trots det så har jag nött på men liksom saknat den där gnistan. Och i januarimörkret kan det kännas lite mörkt utan den. Men nu i veckan kom den tillbaka! Jajamen. Och nä, det handlar inte om magi utan helt enkelt om att jag börjat käka järntabletter igen. Förutom det så har jag fått till de flesta av dubbelpassen på ett bra vis och kunnat låta kroppen återhämta sig däremellan. Ja dvs återhämta sig så mycket det går medan man jobbar, hämtar barn och lagar mat. Ok, nu rabblar jag igenom veckan. Som vanligt varning för massa bilder och tusentals bokstäver.

På måndagen sprang jag lugnt till jobbet. Herregud så ledsen jag ser ut. Som att jag sålt smöret och tappat pengarna, trots att inget av detta hade hänt.

Måndag

I omklädningsrummet gjorde jag plankan.

Måndag Och sen hade jag picknick och lyssnade på Tralala Lilla Molntuss. Kolla in aprikosbrödet. Jag har absolut inte bakat det själv men det är lika gott för det.

Måndag På lunchen åt jag på ett fiskställe som jag inte varit på förut.

Måndag Det var väldigt gott men tyvärr fick man små dockportioner. Som ett hån mot alla som marathontränar! Olle blev inte heller mätt, fastän han inte marathontränar, så vi köpte varsin premiärsemla.

Måndag Det var en specialare med chokladmarsipan, troligen för att Chokladfabriken skulle få ihop sitt koncept i dessa semmeltider.

Måndag Tyvärr Cokladfabriken, måste tyvärr säga att jag föredrar gamla hederliga semlor ändå. Men bra energi fick man till hemfärden.

MåndagMåndag Avslutade dagen med blodpudding som jag numera försöker äta minst två gånger i veckan. Det ser väldigt kargt ut. Men kan undra var salladen och grönsakerna tagit vägen. Men just när jag äter blodpudding vill jag ha det precis just såhär: juice, blodpudding, lingonsylt. Punkt.

Måndag Tisdagen startades också med spring. Jag kände i vaderna att harvandet i modden de senaste dagarna satt sina spår men det gick ändå helt ok.

Tisdag Mina morgonrutiner i omklädningsrummet är oerhört statiska. Först är det plankan av lite olika slag och därefter frukost inklusive stretch.

Tisdag På kvällen sprang jag inte hem utan tog bilen och sparade benen till kvällens tröskelpass på löpbandet. Och det gjorde jag rätt i för det var jobbigt. Men på sista kilometern fick jag plötsligt någon slags superenergi och höjde farten rejält, trodde faktiskt jag skulle åka av bandet på köpet. Men det var där och då som jag insåg att kroppen så sakta började vakna till liv igen. Snälla kropp, fortsätt så!

Tisdag Onsdag morgon. Jajamen, på med ryggsäcken och iväg!

Onsdag Sprang och tänkte på att jag kan fascineras så över att så många människor verkar ha behov av att rättfärdiga sitt egna sätt att träna på. Att få sagt att just deras marathonupplägg är det rätta. Själv tänker jag att alla tränar på det vis man gillar och kan. Somliga kanske föredrar att springa färre mil men desto mer intensivt och kvalitetsmässigt. Och då gör de det och så blir det säkert bra. För egen del gillar jag att springa ganska mycket. Jag behöver mina lugna pass för att orka med de hårdare. Men att försöka övertyga resten av världen om att mitt sätt är det enda rätta, det skulle aldrig falla mig in. Faktum är att jag struntar helt i hur andra tränar, även om jag självklart kan tycka det är kul att läsa om det och inspireras av andra. Men just att tro att allt går att översätta från en person till en annan, det är rätt dumt. Det handlar ju om en massa; vad man blir glad av, vilken familjesituation man har, vilken träningsbakgrund man har, vilket jobb man har, kanske en del om hur gammal man är… Kort och gott: jag springer på på det vis jag gillar, blir peppad av och som Pekka och jag kommit överens om. Och låter andra göra detsamma. Nog om det men det var sånt som rörde sig i min skalle på onsdagmorgonen, bara att det rörde sig något där inne överhuvudtaget var ju bra med tanke på den tidiga timmen. Ah, just det! På onsdagen var det premiär för mina nya vinterkängor som jag till sist beställde. Kan inte låta bli att älska nätet; jag beställde dojorna på söndagkvällen och kunde hämta ut dem på tisdagkvällen. Dessa blev det, har aldrig någonsin haft så präktiga vinterkängor förut! Jag är rustad för allt nu.

Onsdag Jag känner mig som en dvärg i dem men trots att de ser gigantiska ut så är de väldigt sköna för mina känsliga springfötter som annars till 98% lever i ett par gamla Nike Free. När jag kom hem från jobbet på kvällen bytte jag återigen om till löparkläder. Det var dags för backintervaller!

Onsdag Förra veckan gick jag i tron om att jag skulle behöva pausa backintervallerna då piriformisskiten spökade nonstop. Men på samma vis som att jag upplevde att energin plötsligt var på väg tillbaka, så verkade piriformisen vara på väg att ge upp. Både under tisdagen och onsdagen kände jag inte av den så det var med gott mod som jag gav mig av på en riktigt lång uppjogg. Efter 8 km hade äntligen fötterna blivit varma och jag var framme vid den nya backen jag ville testa (Ja alltså. Backen var ju inte ny. Den har stått där så länge jag kan minnas men jag har inte sprungit i den förut). Känslan att äntligen kunna springa uppför med ordentliga steg, utan att ha ont, det var ren och skär löparlycka! Att trottoaren egentligen var snöig och svårsprungen störde mig därför inte, och ibland gjorde jag avstickare mitt ut i vägen när det inte var någon bil i sikte. Fick lite vårkänslor av det. På nedjoggen sprang jag förbi hamnen. Där var det så mörkt att man inte ens kunde fatta att det var en hamn.

Onsdag Torsdag. Ännu ett morgonpass. Tog först en sväng ut mot Stora Skuggan. Gillar den här vyn när man precis kommer ut där vid Fiskartorpsvägen och ser ljusen och staden som börjar vakna till liv.

TorsdagTorsdag Torsdagen gick för övrigt i fredens tecken. Man får göra vad man kan.

Torsdag På lunchen blev det ytterligare ett distanspass.

Torsdag Jag värmde upp och därefter körde jag ett lite snabbare parti. Trodde det skulle vara fritt fram för lite fart nere vid Kungsholms Strand men nix och nej. Det var moddigt och rätt svårsprunget så farten blev inte den bästa. Jag måste säga att jag inte fattar hur folk kan få upp farten utomhus just nu eller så är det något fel på mina fötter. Och ja, jag springer i mina vanliga Adizero Boston för fötternas skull som gnäller lite då jag kör Icebugs – och som enligt mig ändå inte hjälper när det är moddigt. Senare på eftermiddagen fick jag byta om för tredje gången igen för vi hade en jobbaktivitet ute på Bosön. Vi skulle köra friidrott med Mattias Sunneborn. Friidrott + Sunneborn= hjälp!

Torsdag Sunneborns upplägg var först uppvärmning, lite rörlighet och därefter 60 meter, längd, kula, höjdhopp och 1000 meter som avslutning. Det var bara det att vi skulle göra kullerbyttor där på uppvärmningen. Alltså kullerbyttor, det ser ju så oförskämt lätt ut! Bara att krypa ihop, in med huvudet och så rulla iväg och sen upp på spänstiga ben. Men precis innan jag rullade iväg, på det som skulle bli min första och sista kullerbytta, så tänkte jag: Det här är dumt. Jättedumt. Mycket riktigt. Aj! Jag sträckte mig! Så jädra nesligt. Precis där i senan/muskeln från rumpan ned till låret där jag har haft ont. Jag försökte mig ändå på att springa 60 meter men insåg att det om möjligt var ännu dummare. Det var bara att lägga ner. Så var det med den friidrotten. Jag fick vara funktionär resten av tiden vilket i för sig var kul för då kunde jag stå där som en expert och bara kommentera övriga medverkandes insatser. Fick i och med detta svart på vitt att jag är den stelaste människan i norra Europa. Som avslutning spelade vi rullstolsbasket och där kunde jag som tur var vara med. Bland det roligaste jag gjort på länge! Men så är ju basket typ den bästa sporten tillsammans med löpning. Jag blev helt tagen av Pierre som var vår instruktör. Vintern 1993 tränade han som bäst inför Stockholm Marathon. Han jobbade till vardags nere i Värtahamnen. En vinterdag råkade han ut för en olycka. Och förlorade båda sina ben. Helt fruktansvärt. Därmed blev det inget marathon. Men året därpå, 1994, körde han Stockholm Marathon i rullstol och därefter Berlin och så har det fortsatt. Så fruktansvärt imponerande och fint på alla sätt och vis.

Sen kom fredagen och jag sprang återigen till jobbet. Kullerbyttasträckningen gjorde sig påmind men det kändes ändå helt ok. Inget nytt i sikte i omklädningsrummet.

Fredag Har läst bloggar om alla möjliga som varit på träningsläger här och där i världen och kände mig som den enda som harvar på här hemma. Men kan man inte kan åka på månadslånga träningsläger i Afrika så kan man i alla fall spruta på sig Afrikaparfym. Så det gjorde jag.

Fredag Och jag åt råbiff till lunch.

Fredag När jag kom hem på fredagen blev det fredagsmys på löpbandet. Tröskel!

Fredag Här sitter jag och pustar ut efteråt i garaget som gud glömde

Fredag Sen fortsatte fredagsmyset på ett mer normalt vis, nämligen hemma hos kompisar. Väldans trevligt!

Fredag Och sen blev det helg. På lördagen var planen att köra ett tempopass så jag gick upp tidigt för att äta frukost. För tidigt. Egentligen hade jag nog behövt sova ut efter veckans alla tidiga morgnar. På grund av mina halvmisslyckade försök till fart utomhus så hade jag bestämt mig för att köra passet på bandet – även om tanken på mer än två mil stirrandes rätt in i en vägg tog emot mentalt. Bytte om och satte igång uppvärmningen.

Lördag Men sen sa det stopp. Jag såg hur handen tryckte på Stoppknappen och hur benen klev av. Visst var benen ännu var lite trötta efter fredagens tröskel, och efter veckans alla mil, men jag blev ändå förvånad. Men så informerade hjärnan mig om vad som stod på: KULTUR. Jag behöver kultur. Som att kroppen, med hjärnan i spetsen, vägrade springa en ynka kilometer till om den inte fick kulturell påfyllning. Att då tro att 20 snabba kilometer på bandet skulle gå att genomföra, det var bara att glömma. Så jag sköt upp passet, duschade, klädde på mig och drog med hela gänget till Moderna Muséet. Där var det en ny utställning: Dansmaskiner: Från Léger till Kraftwerk. Vi fick sätta på oss 3D-glasögon.

Lördag Och titta på en massa fint.

LördagLördag Håll i er, det blir ännu snyggare!

LördagLördagLördag På en annan del av muséet hittade vi fina händer.

Lördag Och annat intressant.

Lördag Efter detta gick vi raka vägen hem till kompisar där vi åt sån god lunch. Jag kände verkligen hur lycklig jag blev över att få tänka på annat än löpning. Men sen när det blev kväll var det så dags för det uppskjutna passet. Men nu var skallen med på noterna. Värmde upp och rev sedan av det hela indelat i två block om tio kilometer vardera. Fråga mig inte vad jag tänkte på medan för det blir nästan som en dimma när jag springer långt på band. Klar!

Lördag På söndagen var jag snäll och lät mig själv sova åtminstone lite längre än vanligt. Ofta vill jag riva av mina helgpass så tidigt jag bara orkar, för att hinna vara så mycket som möjligt med familjen resten av dagen. Men ibland måste man inse att en halvtimme eller timme hit eller dit egentligen inte spelar så stor roll, men för kroppen gör det det. Så vi åt frukost tillsammans hela gänget och läste tidningen.

Söndag Framåt halv tio gav jag mig av och nu kikade faktiskt solen fram litegrann. Då blir man glad.

Söndag Benen var lite sega men det var ju inte så konstigt med tanke på tempopasset som inte låg så långt bort. Jag sprang hela vägen ut till Elfvik, fortsatte en bit innan jag vände tillbaka. Det var så fint och stillsamt ute att jag bestämde mig för att hålla mig kvar ute på ön. Tog en sväng ut till Långängen och därefter åter tillbaka mot Kyrkviken. För att få ihop mina kilometer fick jag återigen ta en runda ut till Hustegaholm men det var helt ok för solen glimtade fram här och där och snön var packad och lätt att springa på. Dessutom mötte jag både min syrra och mina föräldrar – och Emi! Det blev ett bra långpass som gjorde att veckan landade på exakt 19 mil. När man är uppe i sån mängd får man påminna sig om att man inte kan kräva den ultimata farten på alla pass. Men jag hoppas i alla fall att det ska gå åt rätt håll nu med känslan i kroppen. Har slarvat en del med rehabben senaste veckan men ska ta tag i det precis i detta nu för jag känner att knät vill det.

För övrigt vill jag tipsa om denna gamla 70-talsrätt som vi åt förra söndagen: Köttfärsfyllda paprikor. Det hela är väldigt simpelt. Köp paprikor och ta av locket och ur kärnorna.

70-tal Sen fyller du dem med valfritt innehåll. Jag stekte köttfärs med lök och chili och sen la jag ost ovanpå.

Måndag In med dem i ugnen på hög värme och sen är det bara att byta om till sin 70-talsstass innan man hugger in.

70-tal Sådärja. Vi ses och hörs!

20130113-20130119: Springer ikapp, jobbar max, återhämtar mig, träffar Pekka och grinar i Stora Skuggan.

Tulpaner Det där nysandet, som satte igång på sekunden från det att jag öppnade dörren och klev in genom den efter förra söndagens långpass, ja det fortsatte. Hela kvällen var det ett jäkla nysande och pirrande i näsan. Jag körde hela räddningsbaletten med nässaltvattensköljning, Coldzyme, ingefära, vitlök och mängder av te men inga av dessa häxkonster hjälpte. För när jag vaknade på måndagen kände jag mig skruttig och seg. Velade men bestämde mig för en vilodag. Benen var nog nöjda för de var lite småslitna efter långpasset. Men allt utom benen var missnöjda, särskilt huvudet. Det var inte alls inställt på vila, det var ju den här veckan jag skulle komma ikapp med de (om än få) förlorade milen sen veckan innan. Men tanken på att inte sköta mig och istället få något långvarigt gjorde att jag ändå tog det säkra före det osäkra. Hur som helst. Olle och jag startade dagen med att jobba på café. Det ser väldigt avslappnat och trevligt ut såhär på bild men ni ska veta att det snudd på brann i våra hjärnor!

Måndag Hela veckan har faktiskt präglats av väldigt mycket jobb. Många sena kvällar har det blivit och för lite sömn. Just det där med lite sömn kan vara rätt stressande när man gärna vill få till sin träning och göra framsteg. Men jag försöker att inte bli just stressad – för då sover man ju om möjligt bara ännu sämre. Det går bara att göra ett så bra jobb som möjligt och sen försöka upptäcka luckorna där man kan klämma in lite spring. Hur som helst, på måndagen var det alltså inte mycket till träning förutom att jag passade på att göra rehab. Men kanske ändå att de där häxkonsterna gjorde sitt för på tisdagen vaknade jag och mådde prima igen. Så då blev det lunchspring.

Tisdag Skallen var sprängfylld av jobbtankar, herregud så skönt det var med lite frisk luft! Sen var det bara tillbaka in och låta hjärnan jobba vidare.

Tisdag Efter jobbet svidade jag om igen.

Tisdag När jag sprang i mörkret över Lidingöbron insåg jag att mätaren mot Lidingö ju är sönder. Jag som trodde det cyklat 0 personer mot Lidingö där på söndagen. De måste laga den! Den är ju mitt ankare här i tillvaron, att hålla koll på cykelstatistiken genom årstiderna. När jag kom hem hade jag tusen rimliga ursäkter för att inte kliva upp på löpbandet. Men ändå gick jag robotlikt in, bytte om, satte på musik av världsklass och drog igång löpbandet. Det här med att kuta fort, det fascinerar mig. Sån ångest man kan ha innan, för man vet att det kommer bli så jobbigt. Men när man väl springer och svetten droppar, ja då känner man kraften. Dels skönt att pressa sig själv men också allt man blir av med; jobbiga tankar och känslor. Sen jag började springa mycket vill jag nog påstå att jag ganska sällan blir riktigt arg. Ja det kan ju låta provocerande tråkigt men det är rätt skönt att (för det mesta) ha lugn och ro i sig.

Tisdag Det var den tisdagen och den summerades till 30 km. På onsdagmorgonen hade jag tänkt köra ett backpass men jag insåg så fort jag klev ur sängen att jag skulle få möblera om. Dels var jag helt slut efter sent jobb men benen behövde också få återhämta sig lite mer. Istället blev det en förlängd distansrutt till jobbet.

OnsdagOnsdagOnsdag Sen blev det kaffe, nyeheter och planka i omklädningsrummet. Älskar den kombon.

Onsdag Sen hörde 80-talet av sig och ville ha tillbaka sina stentvättade jeans. Men jag sa glöm det. För dem skulle jag ha på mig idag.

Onsdag Ojojoj, sen gick dagen. Den hetsiga dagen. Lunch fick beställas upp till jobbet för vi hann inte gå utanför dörren. Lasagne! Bra för en hungrig varg som jag.

Onsdag När det var dags att bege sig hem var jag rätt så trött och seg och längtade efter barnen, pyamas och en säng.

Onsdag Men ah, just det, det var ju en backe som skulle avverkas, ja. Saken var att det fanns lite annat motstånd i mig, ja förutom tröttheten. Den där piriformisskiten hade nu liksom förflyttat sig ner i högerbenet så att det nu gjorde mer ont i nedre delen av skinkan, typ vid rumpbenet mot låret (Tveksamt om det heter det så men ni fattar!) och sen strålade det ut smärta i benet. Särskilt när man lyfte det. Och det brukar man ju göra när man springer i en backe. Men ändå vägrade jag ge mig. Det skulle springas backe så marsch iväg till Lill-Jansskogen!

Onsdag Där var det nu fullt av kvällens military traing-gäng och en liten häst som i sakta mak traskade gångvägenfram med en tjej på ryggen. Jag lyckades skrämma den både en och två gånger när jag sprang upp och ner. Vad gäller passet så vet jag inte riktigt vad det gav med tanke på benet. Jag kunde inte ge allt för det gjorde ont och jag haltade lite i början av backen varje gång jag satte fart. Men tro inte att jag hoppade över en repetition. Det får bära eller brista, tänkte jag, och efter alla små skavanker på sista tiden pallade jag inte bromsa. Alltid gör det ont någonstans.

Onsdag De 7 kilometrarna hem, haha, de kändes kan jag säga. Men hem kom jag. Jag höll på att bli omsprungen av ett barn de sista femhundra metrarna men då var det bara att gasa! På torsdagen, då sken solen! Äntligen. Tidigt där på morgonen träffade jag Pekka. Vad gällde smärtan i benet så kollade han men sa att det inte var något att oroa sig för, att det är nerver som gör ont men att jag kan springa. Fast att jag skulle ta det lugnt med vissa övningar. Att det gör ont kan jag leva med så länge jag vet att det inte förvärras. Men visst, det är svårt sånt där för när man har ont blir det ju lätt att man felbelastar och vips så får man ont på något annat ställe. Förutom detta så pratade vi om återhämtning, jag har känt att just min återhämtning inte är vad den brukar och troligen beror det på järnbristen. Jag tog en paus med tabletterna men nu blir det full rulle på den fronten ett tag till för jag är så evinnerligt trött på den sega känslan som jag dras med. Sen pratade vi om en massa annat. Jag har sagt det förr, men jag är så glad över att ha Pekkas hjälp. Han är kul, kan en massa, är hård (min melodi) men också så bra på att peppa mig på det sätt som jag blir peppad på. Sen på lunchen drog solen ut mig från jobbet.

TorsdagTorsdagTorsdagTorsdag Det var helt fantastiskt ute. En perfekt vinterdag. Men mina ben var inte fantastiska. På tal om det där med återhämtning. De var nämligen inte alls återhämtade efter backpasset och för första gången så kände jag att det låg något i det där om att lägga ner när det sliter mer än det ger. Så jag lät det hela bli en lätt jogg och kände mig vuxen (ok då, vuxnare).

Torsdag När jag skulle sova på kvällen så lyste fullmånen som en jätteklotlampa rakt ovanför fönstret. Jag insåg att det skulle bli en skruttig natt. Jag har nämligen blivit som en varulv som inte kan sova när det är fullmåne. Mycket riktigt. Vaknade och drömde och stod i men trots det kände jag mig pigg när jag vaknade på fredagen. Jag gav mig ut i morgonmörkret.

Fredag Nu var det en annan känsla i benen! Och morgonen,den var så fin för månen var ju fortfarande där och man såg också att det skulle bli en fin dag. Vid Laduviken var jag tvungen att stanna och ta ett kort. Det var egentligen helt meningslöst för man vet ju att det sällan blir något av kort på månar i mörker, tagna med en liten kompaktkamera. Men jag var ändå bara tvungen. Precis då kom en man promenixandes och vi konstaterade att det var väldigt vackert ute. Ja i verkligheten, inte på mitt kort som blev såhär:

Fredag I förbifarten så berättade han att det var Jupiter som lyste starkt bakom trädtopparna och så var det tvillingarna bredvid, som jag nu kan berätta heter Castor och Pollux. Ska dock erkännas att jag tyckte han sa Pollo och jag sprang och tänkte på det efteråt, att lustigt att den ena tvillingen heter kyckling. När jag sen googlade det så insåg jag att det var Pollux. Jaja, alltid trevligt med en liten astronomilektion på morgonkvisten. När jag kom hem blev det gröt.

Fredag Och därefter blev det jobb. Det var verkligen världens finaste fredagsmorgon.

Fredag När man har jobbat intensivt hela veckan så var det en skön känsla att på fredagseftermiddagen få byta om från paljettkavaj…

Fredag … till springjacka.

Fredag Och bege sig hem till helgen. Egentligen hade jag tänkt springa hem och därefter hoppa upp på bandet men fick en sån stark känsla av att fånga dagen så jag tog istället en lång runda i Stora Skuggan.

Fredag Och när jag sprang där och förträngde att mitt ben gjorde ont och istället plötsligt hörde en fågel kvittra, såg solens sista strålar, kände den hårt packade snön under mina fötter, ja då fick jag sånt där enormt lyckorus i mig, över att världen och tillvaron var fin. Så när jag långt bort såg två barn leka med sin pappa och en liten hund, ja då brast det och så blev det några lyckotårar där i farten. Sen hem till middag med familj och föräldrar, sämre kan man ha det.

Lördagen då? Ja det snöade när jag klev upp men det gjorde mig inget för jag hade ändå planerat ett fartpass på bandet. Efter frukost och allehanda bestyr så var det bara att kliva på. Det är rätt kallt i vårt garage så jag började uppjoggen med munktröja på mig. Dock tog det inte lång stund att bli varm så efter någon kilometer åkte den av och efter ytterligare en kilometer åkte linnet av.

Lördag Ja, jag hade alltså ett linne till på mig. Någon måtta får det vara. Sen körde jag på och trots att jag stirrade rätt in i en betongvägg så tycker jag att passet rasslade på rätt fort. Lite luft efter det.

Lördag Och quinoasallad till lunch.

Lördag Sen startade värsta logistikfesten. Det var kalas, fotbollsträning och basketmatcher och vi hade inte fått ihop det om inte dottern fått åka med basketkompisar. Olle och jag körde skytteltrafik. På väg från kalashämtningen kände jag mig lite kall om fötterna och insåg att jag kanske borde skaffa mig ett par vinterskor någon gång. Kanske blir det i år, vi får se.

Lördag Sen plötsligt framåt seneftermiddagen så uppstod en liten lucka. Olle hade hunnit springa en sväng på bandet och var glad, middag var inhandlad och inget barn fanns att hämta just då så… jag kunde ge mig ut på en till sväng!

Lördag Benen var medgörliga trots förmiddagspasset. Dåligt underlag på en hel del ställen men det var ok. Jag njöt mest av den tuffa känslan av att springa med snö i ansiktet och musik i öronen. Det blev 16 km och jag kunde därmed summera lördagen till 30 km.

Söndagen startade jag upp när klockan ringde strax efter sex. Det blev toasts och varm choklad.

Söndag Ett par timmar senare gav jag mig av.

Söndag Fattar inte varför det ska vara så svårt för solen att ta sig igenom den här grå himlen? I alla fall så sprang jag först ut till Elfvik. Jag tog gångvägen som är rätt så kuperad och mötte faktiskt två andra löpare trots att det var ganska tidigt. Efter det så sprang jag samma väg tillbaka och fortsatte in mot stan, sprang längs Husarviken (som jag nu förstått kallas Gazaremsan pga gasklockorna i området) och sen vidare ut förbi Naturhistoriska och bakvägen fram till Stora Skuggan. Där vände jag återigen och tog samma väg tillbaka. Idag var det svårt med farten. Säkert för att benen kände av fredagens och lördagens 30 km men också för att det var riktigt dåligt plogat exakt överallt. Sen hade jag den härliga snön vinandes i ansiktet som en liten extra krydda. Men hallå, det var ju samma för alla idag så ingen idé att gnälla. Däremot så lackade jag ur på slutet, lackade ur över att det var så svårt att få upp farten och över den går himlen så jag bestämde mig för att köra de sista fem kilometrarna på bandet. Jag stannade klockan på 35 km utanför dörren, gick raka vägen in i garaget och körde igång. Nu var farten snabbare men ändå kändes det bra mycket lättare. Lite fusk är det ju med band men det var skönt att känna att det fanns lite fart i benen ändå. Totalt 40 km.

Söndag Sen blev det ett efterlängtat glas juice och en tillhörande järntblett. Mums!

Söndag Dusch och tjong, så blev jag serverad pasta med tomatsås, en av mina favoriträtter.

Söndag Veckan landade på 16 mil. Helt ok för att ha haft en sjukdag och så gott som en hel återhämtningsdag, jag sprang ikapp på de dagar då kroppen var med på noterna och de landade alla på 30 km utom idag då det blev 40 km. Nu hoppas jag på en stark vecka utan avbrott och jag ber till gudarna att rumpan och benet ska skärpa till sig så att jag kan börja springa vettigt igen. Vad gäller den stora planen så hoppas jag att mina värden går upp så att jag kan få ut det mesta av min träning framåt. Jag känner att jag är inne i en tung period men det ska styras upp, så är det bara. Mina stora mål det här året blir Stockholm Marathon och Berlin. Men jag ska även springa Kungsholmen Runts halvmara. Och Premiärmilen blir det nog också. Förutom det så lär det bli några spontanlopp men de ska jag i så fall se som rena träningslopp. Vi får se. Nu ska jag åka och dricka kaffe med familjen. Kanske köpa ett par vinterskor. Kanske. Och ikväll blir det rehab och blodpudding. Ok, vi hörs om en vecka.

Söndag Ajöss.

20130106-20130112: Kroppen krackelerar, tar sig samman och springer i snö!

Januarisnö Den här veckan har varit lite av ett skämt. Ett tag undrade jag faktiskt om jag, utan min vetskap, färdats i någon slags tidsmaskin. Ja, och därmed åldrats 30 år över en natt. Men nej. Jag såg ut som vanligt när jag tittade mig i spegeln. Insåg att det nog bara var lite av en otursvecka och att kroppen behövde få jämra sig lite. Således har det varit ett väldigt smörjande och masserande av kroppen med olika krämer och oljor, allt för att skjutsa in lite extra kärlek i den. Och sen mot slutet så verkade det få fäste för plötsligt släppte en del värk och jag hittade mig själv igen och kunde brassa på bra mot slutet av veckan. Men jaja, vi tar det från början.

Måndag På måndagen var vi ännu lediga. Vi var duktiga och väckte barnen i bra tid för att så smått börja få in dem i rutinerna igen. Vi åt frukost… och sen gick vi och la oss igen hela bunten! Så bra gick det med den saken. Själv kände jag mig som en zombie men när jag fått slumra lite extra tog jag mig samman och gav mig ut på ett distanspass.

Måndag Grått och lite dimmigt. Den där piriformisen kändes faktiskt knappt alls nu. Men dessvärre hade jag lyckats sträcka mig i ryggen istället. Jag trodde först det hade hänt på långpasset dagen innan men insåg i efterhand att det nog måste hänt när jag gjorde pull-ups på lördagen. Som tur var påverkade sträckningen inte löpningen något nämnvärt, men ni vet hur det är när kroppen inte känns hundra. Då blir det bara ett staplande av kilometer utan flyt och känsla.

Måndag På eftermiddagen gick jag på bio med våra två yngsta barn medan Olle tog med sig Febe och såg Hobbit 2. Jag drog därmed nitlotten, ja vad gäller film alltså. Jag fick istället se denna:

MåndagMåndag Men jag hade ju världens bästa sällskap och fick dessutom popcorn av mig själv, så jag ska inte klaga. När jag kom hem sprang jag några fler kilometer på bandet.

Måndag Och sen blev det rehab. På tisdagen började det vanliga jobblivet igen. Alltid lite ångestfyllt innan, man blir ju folkskygg på kuppen när man får vara ledig såhär länge. Men när jag väl kom till jobbet så var det såklart kul – och skönt att få använda huvudet igen. Det som var mindre bra var att sitta ner. När jag skulle resa mig upp gjorde ryggen så sablans ont och om jag råkade vrida mig hastigt för att t ex hälsa på någon så gjorde det också ont. På lunchen var det i alla fall dags för ett pass med lite fart. Regnigt.

TisdagTisdag Jag värmde upp och sen satte jag fart. Bara efter en halv kilometer högg det till i rumpan i den där pririformisen. Liksom högg och strålade ner i benet. Jag fortsatte springa, om än märkligt, men plötsligt så… tjong! Fick en plötslig smärta i vaden på samma ben. Stannade till och funderade på att lägga ner helt. Men blev så förbannad så jag avslutade passet som planerat, om än i sänkt fart och med ont här och där.

Tisdag Ah jag var så bedrövad efteråt. Först har det varit det där knät, som nu äntligen blivit bra efter rehab och jox. Sen kom ryggsträckningen. Och nu så började piriformisen bråka, den som egentligen bara spökat när jag inte springer. Ja den har i för sig gjort att jag känt mig stel och inte kunnat ta ut steget ordentligt. Men om den nu skulle börja bråka ännu mer när jag springer? Och så sen vaden ovanpå det! Tre saker för mycket, enligt mig. Vaden kändes liksom öm och tankar om stressfrakturer började virvla runt i skallen på mig. Det var helt enkelt där och då som jag började misstänka det där med tidskapseln. Trots detta så sprang jag hem från jobbet. Kanske inte det smartaste draget men sån är jag och nej, ni behöver inte kommentera detta, tack på förhand. Det enda glädjande var att jag hade min nya ryggsäck på mig.

TisdagTisdag En ganska mörk och eländig tur blev det hem – förutom ryggan som satt som en smäck och var oerhört skön. Piriformisen gjorde dock inte alls ont på det där huggande sättet så det var skönt. Och ryggen gjorde inte mer ont av att jag sprang, och vaden var ok. Just då. Jag hade dock ont i den när jag kom hem och den var rejält öm på natten. Jag var nämligen helt besatt av dess tillstånd och vaknade tusen gånger under natten och klämde på den. Då den fortfarande gjorde ont på onsdagmorgonen, både när jag tryckte och gick, så beslöt jag mig för att – håll i hatten – ta en vilodag. Jag är ju inte helt från vettet, ska ni veta. Innerst inne hade jag ett svagt minne av att jag hade haft ont i en muskel på ovansidan av foten redan i förra veckan, och i så fall gick det ju att hoppas på att detta bara var en liten muskelinflammation. Men man vet aldrig. Sms:ade med Pekka som sa till mig att ta det lugnt och på lunchen gick jag till sjukgymnasten som jag hade tid bokad hos sen länge. Märkligt hur det känns att vila när man är van vid att nästan alltid springa. En sak är om man tar en planerad vilodag. Då kan man njuta av att bara få ta det lugnt och göra annt. Men såna här vilodagar är det värsta jag vet. Så förstå min glädje när jag vaknade på torsdagmorgonen och vaden var bra! Halleluja. Väntade dock med spring till lunchen.

Torsdag Tröskelpass. Värmde upp och körde igång. Rädd för att återigen känna det där hugget men inget kom. Sprang på rätt bra men utan att pressa kroppen för hårt. Åh, det kändes bra! Inget ont. Efter någon kilometer sprang jag förbi en liten svart hund som började skälla och springa jämsides. Matten ropade på hunden, som uppenbarligen hette Bertil. Berti! Bertiiil! Nu kommer du tillbaka! BEEEERTIL! Men Bertil hade inte alls lust att stanna utan hängde kvar skällandes bredvid mig. Och jag hade ingen lust att stanna bara för att han skulle stanna. Spring, spring, skäll, skäll. Nu ska ni veta att jag älskar hundar men till slut fick jag nog och skrek ”Jävla hund!”. Det måste sårat Bertil för då slutade han skälla på mina ben och lommade tillbaka till sin matte.

TorsdagTorsdag Inte världens snabbaste pass men sånt spelar ingen roll när man haft en jämrande kropp som plötsligt tystnar. Kroppen kändes så bra att jag återigen drog på mig springkläderna efter jobbet.

Torsdag I skymningen sprang jag mot dagis och hela kroppen var så jäkla lycklig. Tänk vilken skillnad det är när både huvud och kropp vill samma sak. När jag kom hem gjorde jag laxburgare till middag.

Torsdag Det var efter det här receptet som min syrra bjöd på när vi var på Gotland (fast utan bröd). Jag gjorde precis som hon och de blev goda, fast inte alls lika fina som hennes för mina höll liksom inte ihop. Och kvalar därmed inte in för att kallas burgare utan det blev istället en slags god laxröra. Senare på kvällen såg det ut såhär hemma hos oss, som en motvikt till den hälsosamma laxen.

Torsdag Observera det som ligger där på tallriken, en av mina absoluta favoritgrejer: Budapestbakelse! Och massa te. På fredagen vaknade jag och det hade snöat ute.

Fredag Fast nu regnade det. Tog ett par steg och blev omedelbart dyblöt om fötterna. Hela vägen till Ropsten sprang i decimetertjock modd och för varje steg blev mina fötter kallare och kallare. Jag var nära att vända om och skjuta på passet till senare men nu när jag redan var blöt kunde jag ju lika gärna fortsätta. Klafs, klafs. Efter Ropsten blev det aningen bättre. Men framme i Lill-Jansskogen, där jag hade tänkt köra ett backpass, var det bedrövligt igen. Backen var inte alls i skick så jag hoppade det hela och det blev ett rent distanspass istället. Eller snarare ett lätt distanspass om jag ska vara ärlig.

Lördag Kom så tidigt till omklädningsrummet att det ännu inte gick att komma in. Av någon anledning öppnar kodlåset först kl 07:07. Vad gör man då om man är så tidig? Jo man städar omklädninsgrummet. Det var nämligen ingen som gjort det sen ett par månader innan jul. Vet inte varför just detta rum lämnas ostädat halvårsvis men jag hade hur som helst tröttnat på att titta på denna (och ja, jag hade förmodligen till ca 50% fyllt upp den på egen hand).

Fredag Jag hade packat med mig några påsar så efter en stund hade jag sopat golvet, tömt påsen på toaletten och denna som nu såg ut såhär istället:

Fredag Sen blev det en otroligt lång och varm dusch och mina tår kom tillbaka till verkligheten igen. På fredagseftermiddagen var det egentligen inte jag som skulle hämta barnen men det blev ändrat så i sista minuten fick jag rycka ut och kuta hem i rask takt. Jag hann fånga det sista dagsljuset och lyssnade på grym musik på vägen. Bästa fredagskänslan jag vet!

Fredag Lördagen kom. Och det var vitt vitt, vitt ute.

Lördag Hade fart på schemat men insåg att det skulle bli svårt ute. Men jag började med att värma upp utomhus för det finns inget så trist som att springa långsamt på band. Jag blev uppenbarligen röd om näsan på direkten.

Lördag Jag hade gärna sprungit intervaller på Bosön men mina fötter gillar tyvärr inte den doserade banan där. Men det kanske är en vanesak. Istället sprang jag ut till Långängen.

Lördag Och sen tillbaka hem till löpbandet. Av med kläderna och på med snabbdojor, kortbrallor och musik. Och sen fräste jag på. Gaah, jobbigt där i slutet! Som tur var kom den här låten precis då jag behövde lite pepp som mest, Jack White kan man alltid lita på. Vad gäller min form så inser jag att jag var rätt stark vid den här tiden förra året, när jag jämför lite tider. Men om bara min kropp kommer upp i alla värden så är jag optmistisk framåt. Tanken på att slå mig själv i vår är frestande men vi får se hur det blir med den saken. Jag är ödmjuk inför det. I vilket fall så var det väldigt skönt att påminna mig själv om hur skönt det är att kuta i shorts och linne. Och med Jack White. Totalt med upp- och nedjoggen blev det 21 fina kilometer.

Lördag Efter springet fixade jag rosa hår och sen åkte vi ut till Elfvik.

LördagLördag Mitt (grå)rosa hår kommer här. Samt dubbel leopard.

Lördag Det var trevligt för jag fick en chokladboll.

Lördag Och vi sa hej till snälla hästar.

LördagLördag Idag på söndagmorgonen fick jag gå upp i ottan och äta frukost. Termometern visade minus tio grader så jag smörjde in ansiktet med den här.

Söndag Runt halv nio gav jag mig av.

Söndag Vid Lidingöbron visade mätaren att endast sex små cyklar tagit sig över bron i riktning mot stan och vid färjeterminalen i Värtan hade någon båt ännu inte anlänt så där var det också lugnt. Bara massa taxibilar på kö. Ibland (absolut inte alltid) känner man sig som en vinnare när man är ute såhär tidigt på morgonen. Jag fick uppleva världens finaste soluppgång, och det där lugnet som ligger över Gärdesfältet innan alla tusentals promenixare och löpare erövrar det. Efter ett tag molnen över himlen men det kändes ändå ljust och härligt i och med snön. Jag sprang min vanliga stadstur och intog stadsdel för stadsdel. När jag skulle dricka lite precis efter att ha sprungit Stadsgården fram så insåg jag att det var lättare sagt än gjort. Mina små flaskor hade såklart förfrusit så jag tvingades stanna till men lyckades efter bitande och hackande göra ett litet hål i isen. Men det kom knappt ut något så sen sket jag i att dricka något mer. Hade släpat runt på dem helt i onödan men man kan ju se dem som en liten extra vikt om man vill vara positiv. Springet kändes bra, inget knorr från kroppen – förutom just efter att jag hade stannat till för att dricka. Finns inget värre än att sätta fart efter ett stopp, då är jag stelast i världen. Jag sprang om en man vid Årstaviken och han verkade inte gilla det för då minsann skulle han springa precis lika fort som jag. Eller, han försökte springa fortare. Men det kunde han glömma, jag pinnade på i ett stabilt tempo och efter någon kilometer hörde jag inte hans klapprande steg bakom mig längre. Jag sprang även om en man som jag trodde skulle dö. Han hostade något förfärligt och flåsade som att det var hans sista minuter i livet. Jag hoppas det gick bra för honom. Själv höjde jag tempot successivt genom passet och förutom ett jäkla snorande så kändes det rätt bra. Jag hade goda förhoppningar om sista milen. Första halvan gick bra men sen de sista fem så fick jag en jäkla motvind som motståndare och på Lidingöbron skulle jag klassa det hela som ett skämt. Ett vindskämt. Att det var 0 (noll) cyklister som hade cyklat i riktning mot Lidingö hade jag full förståelse för i och med att jag på allvar trodde jag skulle tappa näsan där pga förfrysning. När jag stannade klockan på 40 km kändes det rätt skönt att inte springa mer. När jag kom innanför dörren fick jag värsta nysattacken och den har inte slutat än. Jag tog saltvattenskölj i näsan och så ColdZyme-spray ovanpå det. Nu får vi hålla tummarna för att inte kroppen sviker mig igen och går och blir förkyld. För det förtjänar jag inte. Veckan kan summeras som en märklig vecka som gick från kollaps till rätt bra känsla. Mängden blev lite mindre än planerat men absolut inte något att skämmas över. I övrigt så kikar jag i min nya kokbok en del.

Grön Mat Kan vara så att jag äntligen har hittat en bra vegetarisk kokbok där man faktiskt tycker att saker och ting låter gott. Sen ska man bara orka göra recepten också. Återkommer när jag gjort det. Nu till det mest intressanta som jag därför valde att spara till sist: Jag har stoppat in örhängen i alla mina hål i öronen (sex stycken). Ibland har jag perioder då jag tänker att jag ska springa utan någon extra vikt och då (nej jag skämtar inte) tar jag ut alla örhängen utom två som jag aldrig tar ur. Men det är ju för trist ändå! Så präktigt så klockarna stannar. Så nu är det full uppsättning och jag springer runt med dödskallar och kors och hela faderuttan och de hänger och dinglar och är nog egentligen rätt störande. Men de är å andra sidan en bra motvikt till alla goretex-material och präktiga vätskebälten.

Örhängen Det var allt från mig. Hoppas ni mår fint och springer och trivs med livet. Vi hörs om en vecka! Ajöss.

131118-131124: Insikter, matlådor, Schyman och vår första tioåring!

Den här veckan har känts lite sådär insiktsfull. Eller nja, inte så att jag tänkt en massa geniala nydanande tankar men små grejer har gått upp för mig och slutligen landat i skallen. En sån grej är maten som jag snackade om i förra veckan. Den här veckan har jag haft med mig matlåda till jobbet nästan varje dag, och därmed ätit riktigt ordentligt och bra. Mycket bönor och linser har det blivit. Vilken skillnad! Jag har känt en helt annan energi när jag kutat och jag inser att detta är något jag borde insett för länge sedan. Träna, äta och sova. Det funkar liksom inte när man slarvar med en bit, även om man måste vara snäll mot sig själv och inse att det ibland är övermäktigt att lyckas perfekt med alla bitar samtidigt som man har ett liv i övrigt att sköta. Min syster och mamma var på mig redan i somras på Gotland när jag kastade i mig filmjölk till lunchen… Så ok, jag erkänner. Ni hade rätt. Jag borde tänkt mer på maten.

En annan sån där liten insikt fick jag en dag när jag sprang hem från jobbet. När andningen och stegen plötsligt var i perfekt harmoni. Då kände jag att allt det här jag håller på med, kutandet, det är ju inte bara en sport. Det är en konstform! Och jag fantiserade vidare om hur jag ska nöta vidare i konstens tecken tills jag blir jättegammal. Förfina och förbättra (sen att man kommer se ut som en stel skyltdocka som springer, det är en annan sak). Men insikten var alltså att det liksom är det det handlar om, inte bara en massa minuter och sekunder hit och dit. Nu gillar jag ju i för sig det här med minuter och sekunder också, jag gillar att tävla mot mig själv. Men det var ändå som att jag fick ett lugn i mig och blev påmind om glädjen som måste finnas där för att man ska nöta vidare.

Mitt knä börjar bli lite bättre, tror jag. Hoppas det är min dagliga rehab som gjort resultat, för det är så trist att det bara måste ge något. Och denna gång ska jag inte lägga av just då utan ordentligt nöta vidare. Stretchen däremot. Ja, den kämpar jag också på med men tycker inte att jag blir ett dyft mjukare.

Två saker till innan jag dundrar igenom veckan. Jag har hittat den perfekta gummisnodden. Bara en sån sak! Såhär ser den ut, typ som en bläckfiskring.

Tisdag Det kanske är det där bläckfiskaktiga som känns så snällt mot håret. Den kommer dock inte från havet utan från & Other Stories.

Måndag Och jo, en annan sak. När ni skriver trevliga frågor och kommentarer så kan det ta ett tag innan jag svarar. Jag hänger nämligen bara vid bloggen en stund på söndagen. Om jag försöker mig på att kila in på bloggen någon annan dag, och barnen kommer på mig, då får jag genast skäll och det gastas saker som ”Men du har lovat att bara skriva en gång i veckan!”. Så nu vet ni. Jag svarar alltså men det kan ta en liten stund. Jahapp, såhär var veckan i övrigt:

Måndag Jag startade upp måndagen med en ullkavaj på mig. Ni kanske vet det där H&M-samarbetet med Isabel Marant? Som folk gått man ur huse för? Det gjorde inte jag. Men! Jag gick förbi H&M förra helgen och då hängde den här lilla ullkavajen kvar – på barnavdelningen. I storlek 152. Satt som en smäck. Sen att Isabel Marant hade en vision om att den egentligen skulle vara lite over size och hängig struntar jag i. Så detta var jag nöjd med där på måndagen. Spring utan ullkavaj blev det på lunchen. Vanlig distans.

Måndag Det var väldigt blåsigt och ordinärt.

Måndag När jag skulle hem blev det lite mer spring.

Måndag Hittade min pappa vid brevlådan hemma men det var knappt så jag såg honom, så mörkt var det.

Måndag Efter förra veckans mörkerspring var jag sugen på att springa så mycket som möjligt i dagsljus denna vecka. Så det blev lunchspring igen där på tisdagen.

Tisdag Värmde upp och sen blev det ett tröskelpass som var precis så plågsamt som det ska vara. Därefter tillbaka till jobbet och en massa jobb.

TisdagTisdag Och tada, här har ni den – matlådan! Det är massa olika lager med grejer. Tusen gånger bättre än fil och sushi.

Tisdag För när jag sen skulle springa hem i novembermörkret så var det med en jäkla energi!

Tisdag För övrigt första gången på länge som jag hade musik i öronen. Jag har liksom varit så trött på all musik, allt ljud. Men nu kändes som att jag flög fram med detta i öronen, även om klockan inte riktigt visat att jag gjort det. Skitsamma, känslan var på topp!

Tisdag Tidigt på onsdagmorgonen gav jag mig ut i mörkret igen. Blev oerhört förvånad när jag sprang förbi fotbollsplanen och såg en tjej som höll på att göra utfallssteg. Var sugen på att ta kort på henne men det hade jag inte tid med, och hon hade säkert undrat vad jag höll på med. Men det hör inte till vanligheterna att se någon annan uppe och skutta, förutom taxichaufförer och en och annan trött hundägare. I alla fall. Backen gick bra även om det var rätt halt på sina ställen. En lurig årstid det här, i alla fall såhär tidigt på morgonen. Halt med vanliga skor men på tok för mycket överkurs att springa med dobbskor. Efter backen var benen trötta och jag begav mig hemåt.

Onsdag Blev lite stressigt så det blev gröt och kaffe i bilen igen.

Onsdag Fast fasiken vad sakta man får köra när man inte har något lock!

Onsdag På lunchen blev det en rask distansmil.

Onsdag Jag såg ett sånt där military-gäng. En storvuxen man stod och gastade på en stackars grupp som bar bildäck fram och tillbaka. Ja, det måste ju så klart varit frivilligt, men jag kan ändå inte undgå att börja fundera över vad som är så kul med bära däck under det att en arg man vrålar åt en. Absolut att pepp kan ge extra kraft och vilja, men denna typ av träning känns för mig som att mot betalning syssla med sånt man normalt sett brukar göra i sibiriska straffkolonier. Nog om det, starka blev de säkert.

På torsdagen var det så väldans grått ute. Lyckades uppbåda inre krafter och bytte om till lunchspring.

TorsdagTorsdag Ner till det grå vattnet.

Torsdag Där det blev ett tröskelpass som var riktigt jobbigt – särskilt eftersom jag förutom att plåga mig själv, dessutom behövde parera alla vattenpölar. För egen del kan jag gärna plaska rätt fram i dem men det känns aningen oartigt att skvätta ner alla oskyldiga promenixare. Uteduschen kändes hur som helst malplacé den här regniga dagen.

Torsdag På kvällen bar det av hemåt.

Torsdag Regnigt och riktigt blåsigt var det. Men väldigt juligt i alla fönster så det var fint. Kan bli så imponerad av alla som orkar sätta upp tusentals ljusslingor och pryttlar. Snart ska ju allt ner igen! På Lidingöbron hade 305 cyklister tagit sig över bron mot ön.

Torsdag Återigen, en helt annan energi på eftermiddagen tack vare medhavd lunchlåda. Dock tror jag att det även är järntabletterna som börjar verkar.

Och sen kom fredagen som blev en så himla bra dag. Jag startade upp den med morgondistans.

Fredag Bara 23 cyklister hade cyklat in mot stan.

Fredag Efter dusch och frukost så blev det en helt fantastisk föreläsning på jobbet av Gudrun Schyman. Så otroligt kunnig och inspirerande var hon. Föreläsningen handlade om jämställdhet och man fick sig en hel del att tänka på. Här ser ni mig bakifrån då jag försöker krama ur lite extra kunskap.

Fredag Sen fortsatte dagen med en stor presentation och känslan efteråt, när det gått bra och man är sådär trött i skallen och det är fredag och man ska hem för att ha släktmiddag, ja den känslan är oslagbar! Glad i hågen rände jag hemåt.

FredagFredag Och med start här på fredagkvällen så har sen helgen varit ett enda stort firande. Febe fyllde nämligen 10 år nu på söndagen så först var det släktfirande på fredagen. Och på lördagkvällen firade vi lite till i förskott. Men först sprang jag på morgonen.

Lördag Först en lång uppjogg för att trötta ut både benen och skallen innan jag avslutade med ett tröskelpass. Åh, det var jobbigt. Endast skönt efteråt. Då åkte jag in med Febe till stan. Jag behövde köpa ett lager nya yllstrumpor. Nu kommer man ju bo i dessa fram till… april?

Lördag Sen på kvällen firade vi Febe i förskott (igen) på Nero. Här är mitt gäng:

Lördag Efter alla linser och bönor i veckan var det dags för ett rejält köttlass.

Lördag Satan så gott det var. Jag drack sån här öl till.

Lördag Efter detta drog vi hem och jag stekta tusen pannkakor samtidigt som jag rehabbade och rullade runt på min foam roller på köksgolvet. Några pannkakor blev därmed lite brända men överlag gick det hela bra. Pannkakorna behövdes nämligen till idag, söndag. För idag fyllde vår fina Febe tio år! Nä, det går inte att fatta. Tio år. Hon som alldeles nyss hade storlek 56 i kläder och bara var en liten plutt. Efter brakfrukosten så skulle Febe iväg med några kompisar och det var ju lite bra för då behövde jag inte ha dåligt samvete över att jag drog iväg på ett långpass. Minus två grader visade termometern vilket betyder att jag med mina förfrusna fingrar fick dra fram skidvantar.

Söndag Det ser ju lite lustigt ut men jag blir galen av att kuta med iskalla, kritvita fingrar. Då får man hellre se ut såhär.

Söndag Sprang först in mot stan och sen ända ut till Biskopsudden. Sån underbar dag! Alldeles vindstilla. Trodde jag. När jag vände insåg jag att det blåste rejält och jag fick kämpa på för att hålla tempot. Tog en extrasväng ut till Stora Skuggan innan jag slutligen sprang över bron och hemåt igen. Det var premiär för vintertights men trots detta så tycker jag att jag blir stel av kylan. Inser också att jag har ett klent förråd av just vintertights. Det kommer behöva utökas om jag inte ska tvätta dygnet runt. Ah, det är dyrt att hålla på att kuta mycket. Nä, nu avslutar jag detta med en bild på en brosch som jag fick av tio-åringen här i veckan.

Söndag Sånt som inte kan köpas för pengar. Sista grejen då för er som ännu är vakna: Jag har fått en startplats till Berlin Marathon 2014! Yeay!!! Ok. Vi hörs. Hej.

Spionpass genom stan och hemglass!

Tur man inte är troende. För så mycket som jag farit runt idag kan man inte ens med bästa vilja få det till att jag helgar vilodagen. Först gick jag upp och gjorde gröt.

Söndag Man ser på bilden att jag var ensam uppe för annars kan man inte hålla på att designa gröten på det här viset. Men hela gänget sov så det var bara jag, gröten och tidningen. Sen råkade Kulturen åka ner på golvet och när jag böjde mig ner för att ta upp den så var det slut på friden. Då såg jag allt det där jag förträngt hela veckan: dammtussar och veckans alla frukostar. Det var bara att dra fram dammsugaren. Sen gick jag in i tvättstugan för att hämta lite springkläder. Det skulle jag inte gjort. För då såg jag lasset som låg där inne. Jag vek och vek och vek och vek och vek och vek. Och sen sorterade jag in allt i alla garderober. Så när resten av gänget vaknade kunde jag efter allt detta hushållsarbete sannerligen ge mig av på dagens långpass med oerhört gott samvete. HEJ DÅ!

Söndag Vanliga långrundan. Jag skulle vilja påstå att allt var exakt som vanligt i stan. Vid Tallinfärjorna i Värtan var det fullt av taxibilar, bussar och folk med stora backar öl. Cirkus på Gärdet. Ok, vid Sjöhistoriska var det något DN-galej på gång men annars var Djurgården som det är mest: folk som traskade och cyklade och luktade nytvättade och parfym, några båtar i kanalen och så en hel del friskusar som sprang. Vid Nybroplan var det en massa turister som stod mitt i cykelbanan och detsamma längs Skeppsbron. Jo en sak jag kan skryta med nuförtiden: jag är fruktansvärt bra på att korsa bilvägar utan att sakta ner tempot! Far fram som en vessla. Jorå, även på Söder var allt som det brukar. Längs Stadsgårdskajen flanerade nyanlända från Finlandsbåtarna. Massa löpare längs Norra Hammarbyhamnen, folk som lyfte stockar på utegymmet vid Eriksdalsbadet, lugnt och skönt vid det lilla husvagnscafét Café Rhodos vid Årstaviken, full fart på loppisen vid Hornstulls Strand och så alla mathusvagnar som parkerat där och slogs om de hungriga. Söder Mälarstrand med sina löpare och båtar. Än en gång förbi alla turister på Skeppsbron och tillbaka längs Värtan som nu var tom på taxibilar, turister och ölbackar. En helt vanlig söndag i Stockholm. Och ett helt vanligt långpass. Totalt 40 km. La mig i skogen en stund och funderade över tillvaron.

Söndag Kolla! Mitt hår blir helt kamouflerat i gräset! Bra pass var det hur som helst. Drog hem och åt lunch och dammsög lite till och sen åkte vi en kortis in till stan för några ärenden. Uma hade gjort en karta. Tur, annars hade vi aldrig hittat.

Söndag Tillbaka hemma så… tada… gjorde jag glass! Vi har blivit ägare till en glassmaskin! Jag är lycklig som jag vet inte vad. Körde full sprutt och hann göra jordgubbsglass, hasselnötsglass och citronsorbet. Medan detta skapades gjorde jag även en av mina favoriträtter: spaghetti och köttfärssås. Åt ett rejält lass till middag.

Söndag Alla åt väldigt bra idag. Jag hotade med att glassbaren inte skulle öppna annars. Men lite senare så gjorde den det.

Söndag Vad tycker ni om myntabladen? Så jäkla proffsigt. Jaja, nu står i alla fall dessa tre burkar i kylskåpet. Helt utan tillsatser och jox. Bara massa härlig grädde och socker!

Söndag Och nu sitter jag äntligen ner en stund med golfbollar under fötterna. Helt slut. Hej.

Ärtsoppa och marathonminnen.

Ahh jag är så trött på att vara sjuk. Hoppades optimistiskt att jag skulle må lite bättre idag men nähä. Sämre! Hostig och snorig, lite småfeber och allmänt seg. Ögonen svider och känns som små grisögon. Det är inte kul alls. Min lyxlördag känns som evigheter bort. Gick jag verkligen runt på stan som att det inte fanns någon morgondag och mådde bra? Och långpasset i söndags, hände det verkligen? För det känns ju som att jag varit sjuk i en vecka och inte sprungit på minst två månader.

Det enda som är bättre idag är att jag fått tillbaka lite smak för den var som bortblåst igår. När smaken försvinner så blir konsistensen på maten desto viktigare. Därmed går en massa mat bort. Rätt mycket mat känns faktiskt väldigt äcklig när man tar bort smaken och bara tuggar en massa. Soppa brukar ju vara bra på det viset så det åt jag igår. Jag lagade ärtsoppa men det kunde verkligen varit vilken soppa som helst i och med att det smakade noll. Som tur var blev det över så jag kunde köra en repris idag, nu med smak! Se bara så trevligt jag dukade upp åt mig själv här på lunchen. Allt för att skapa en trevlig idyll mitt bland hostet och snorpapperna.

Tisdag De här receptet på ärtsoppa som min mamma lärt mig är himla bra för det är så enkelt att det stannar i huvudet (och jag vet att jag pratat om det tidigare på bloggen). Är du sugen gör såhär: Koka upp en liter vatten med en hönsbuljongtärning (eller kanske två om man vill), häll sedan i 600 g frysta gröna ärtor. Koka en liten stund, ca fem minuter. Mixa med en stavmixer. Redan klart! Till detta har man citron, färskriven pepparrot och lite crème fraîche. Och jag gjorde även grillade tacosbröd med vitlök på. Efter det serverade jag mig själv te och pistonger, mitt favoritgodis.

Tisdag Och nu ligger jag i soffan och tycker synd om mig själv medan solen skiner utanför. För att muntra upp mig själv så tittar jag på lite bilder från Stockholm Marathon.

Sthlm Marathon 2013Sthlm Marathon 2013 Min favoritbild är den här. Upploppet inne på Stadion. När jag redan insett att jag kommer nå mitt mål men kämpar för att komma under 2:56…

Sthlm Marathon 2013  … och jaaaa, 2:55:59! Det är sånt här man får drömma sig tillbaka till när man ligger i soffan med sina små grisögon och längtar efter massa spring. Ajöss.

Springer. Och längtar.

Tisdag På lunchen gav jag mig ut. En sak jag ofta tänker på är all frisk luft jag får nuförtiden när jag springer såhär mycket. Vet i för sig inte hur frisk den är inne i stan men förmodligen bättre än 100% air condition-luft. Idag joggade jag ett par kilometer och sen körde jag ett litet test för att ha att jämföra med framåt. Efter det blev jag trött och fick pusta ut några sekunder.

Tisdag Sen kutade jag vidare i lite lugnare tempo. Jo, ni kanske tror att jag försöker matcha mina hårband såhär som på bilden? Saken är att jag inte gör det. Jag packar alltid ner kläderna och sen brukar jag bara langa ner ett hårband, men på något omedvetet vis brukar det bli matchat – fastän jag egentligen inte ens gillar det. Eller, jag älskar det uppenbarligen innerst inne eftersom jag gör på det viset.

Tisdag Rätt blåsigt var det. Men samtidigt varmt. Liksom väldigt typiskt svenskt, lite av varje och inte för mycket av något.

Tisdag Totalt 10 km. Efter duschen åt jag den här otroliga rätten, se bara på alla fräscha grönsaker.

Tisdag Sen knegade jag vidare. Då och då tittade jag längtansfullt ut genom fönstret. Ja, det är ju rätt svårt att låta bli när man jobbar i ett hus gjort av glas. När solen ligger på så fälls det dock automatiskt ner en järnridå, och det kanske är lika bra det för jag har sån längt efter natur och sommarlov nu. Jag ser vatten – och ser mig själv i en liten båt. Jag ser en brygga – och ser mig själv i bikini med en tidning. Jag ser… ja ni hajar. Bara fäll ner järngardinen så jobbar vi på.

Tisdag Men! Efter jobbet var det dags för mer natur för då skulle det springas hem.

TisdagTisdag Lyssnade på musik och sprang Odengatan fram, upp på Valhallavägen, förbi Sophiahemmet och vidare mot Lidingö. Inga konstigheter, en helt vanlig mil som tog slut vid dagis. Där hämtade jag en liten Mexiko-älskare.

Tisdag När vi kom hem åt vi melon. Hur fin kan naturen bli egentligen?

Tisdag Till middag åt vi lax och quinoa.

Tisdag Och nu, nu ska jag rulla den här över hela mig själv.

Tisdag Jag är helt sjukligt stel i mina lår och rumpan. Det är jag typ alltid men tycker det varit värre det senaste dagarna så nu jäääääääklar! Hej.

Zoo-morgon!

Vaknade till väckarklockans fågelkvitter. Rätt seg. Kan bero på att vi tittade på ett avsnitt för mycket av Breaking Bad igår kväll. Men herregud så bra den serien är, man blir lika beroende av den som av löpning. I alla fall, fågelsången. Den satte stämningen för hela passet, skulle det visa sig. Idag var det backintervaller som skulle kutas.

Tisdag Började med 4,5 km uppvärmning. Det behövde de här stela benen. När jag kör mina hårdare pass om morgnarna är jag oerhört noga med att värma upp ordentligt, känns som benen skulle kunna gå av annars. Och det vill vi ju inte. I alla fall så såg jag efter ett par kilometer en liten rävunge. Så synd att jag inte hade kameran med mig för den stannade och tittade på mig, liksom helt orädd. Åh så mjuk den såg ut! En stund senare såg jag en hare och precis när jag var framme vid min backe såg jag ett rådjur. Nu var det dags att köra igång med backintervallerna. Pang! Ojoj, den första, den gick inte fort. Det var inget pang där inte. Snudd på att jag tänkte avbryta och stöka om lite i veckoschemat. Men sen på andra började det kännas bättre och på den tredje intervallen kändes plötsligt benen lättare och mer kraftfulla. Och sen körde jag bara på. Upp och ner, upp och ner. Tio stycken. Avslutade med 1 ,5 km nedjogg och då såg jag ytterligare en hare. Totalt 13 km. Hemma blev det gröt även om det nästan ser ut som en jordgubbstårta.

Tisdag Tittade till min gymboll. Den mådde inte alls bra.

Tisdag Det blir till att fixa en ny antar jag.

En annan grej hörrni. Sparris.Hur gott är det inte? Jag är också så himla nöjd över min anpassade sparriskastrull som jag investerade i för ett par år sedan.

Tisdag Man stoppar ner sparrisen i gallret som man sedan sänker ned i kastrullen. Otroligt proffsigt och man slipper böja de stackars sparrisarna. Och sen äter men det kanske såhär. Det gjorde i alla fall vi igår.

Tisdag Ahh! Så jädrans gott!