Hej vardagen. Då var jag igång med dig igen. En jäklans rivstart blev det. Inskolning för yngsta dottern, flera dagars fotografering och en massa mer grejer på jobbet såklart. Vad gäller inskolning så skulle det kunna vara intressant även för oss vuxna. Injobbning. De första tre dagarna skulle man vara där ett par timmar om dagen, heja lite trevande på varandra, kolla så att mailen funkar, kanske ha en lite samling där alla fick berätta om sommaren. Efter någon dag kanske man lite löst skulle börja prata om de pågående projekten – men helt utan krav och inga deadlines. Mot slutet av veckan skulle det trappas upp för att till nästkommande vecka vara redo för en full jobbdag. Men äsch, lika bra att kasta sig in i det. Det är kul att vara igång med allt igen. Jag ser också fram emot hösten på en massa vis, både jobbmässigt och privatmässigt. Det är ju dessutom den bästa årstiden. I för sig, ju äldre jag blir, desto mer konkurrens får hösten av sommaren. Men ändå. Det är något visst med hösten; människor är påklädda, lugnar ner sig, tänder ljus och brasor och får springa med frisk luft i lungorna. Nä ni, nu ska jag berätta om mig första jobbvecka. Här kommer den:
På måndagen sprang jag inte på morgonen. Istället såg jag ut såhär.
Jag följde med Uma till inskolningen. Hon ska nämligen börja i förskoleklass! Hon som just lärde sig sitta. Tycker för övrigt att den här mojängen är rätt bra där den hänger på skolgården.
Ibland skulle man kanske göra så med löpningen, bara snurra fram vad man ska springa för något pass just den dagen. I alla fall, efter att jag hängt i plugget med Uma så räddade min mamma oss genom att ta hand om Uma resten av dagen så att jag kunde jobba. Min mamma räddar oss väldigt ofta ska ni veta. Det är jag oändligt tacksam för och något jag ska komma ihåg den dagen vi själva får barnbarn. På kvällen var det äntligen dags för ett distanspass.
Jag sprang och sprang och ville faktiskt nästan inte sluta.
Men det gjorde jag efter 20 km. Då la jag mig på rullen hemma och stretchade ut ryggen.
Sen lagade jag räk- och fiskbiffar enligt det här receptet.
De blev goda. Lite som lyxfiskbullar. Testa!
På tisdagen var jag trött när jag vaknade. Struntade i morgonjoggen och sparade benen till kvällen. Kom hem efter en hel dags fotografering och var extremt osugen på att kuta. Dessutom var jag hungrig efter att ha ätt en bristfällig lunch à la raw food style. God var den men alldeles för lite. Tryckte därför i mig en sån där hälsobar, väntade lite och sen tvingade jag mig iväg.
På uppvärmningen var det nästa att jag började skratta. Ett redigt tröskelpass väntade nämligen men benen var såååå tunga. Haha, skulle jag springa fort? Med de här benen?! Ett skämt! Men se, där hade jag fel. Efter 7 km uppjogg så startade jag om klockan och satte av. Passet var uppdelat på tre block och det gick riktigt bra! Blev rädd att jag sprungit för hårt i och med att jag bestämt mig för att kuta Midnattsloppet på lördag. Men vad gäller de här milloppen så ser jag de endast som träning, så de får gå som de går. Den ordinarie träningen kommer först. Sen hem till mjölk med frysta hallon i.
Och en rejäl middag. Dvs inte à la raw food style. Efter duschen så drog jag på mig myskläder. Just nu är de här mina favoriter: ett par flera år gamla urtvättade leopardtights och en tigertröja.
Det är ju ofta mycket fokus på löparkläderna men jag vill påstå att de efterföljande myskläderna är nog så viktiga! Finns inget bättre än att trött i kroppen dra på sig mjuka, snälla kläder. Även detaljerna är viktiga, som t ex att tightsen/braxorna enkelt går att kavla upp ifall man ska massera vaderna. Här har många tights faljerat kan jag säga.
Jaha. Onsdag och nu blev det morgonjogg.
Först en bit i Grönstaskogen och sen några asfaltskilometer.
Sen fortsatte dagen och min fotografering. När jobbdagen var slut befann jag mig i Solna. Hade förberett och packat ner springkläderna i ryggan så jag kutade hem därifrån. Här står jag och kollar upp min rutt.
Och då kan jag ju passa på att visa mitt mobilskal.
Jorå, sen sprang jag från Solna, förbi Hagaparken, Sveavägen fram och så Valhallavägen fram till Gärdet.
Tog en liten extrasväng för att få till några fler kilometer. Ute på Gärdet såg jag en… gångare! Dem ser man typ annars bara på TV när det är något mästerskap. Men här var alltså en livs levande gångare. Tur jag hade kameran med mig.
Jämt när jag ser folk som praktiserar sporten gång så a) tycker jag att det ser så obeskrivligt oskönt ut att gå sådär med vickande höfter b) blir jag så nyfiken på varför de valde just den sporten. Nog om det. Det blev en kort sväng ute på Djurgården och sen hemåt genom Värtan.
När jag kom passerat Talinnfärjorna så insåg jag att det var ett bra tag sen jag sprang där i och med semestern. Det hade hänt en massa grejer i bygget som pågår, man kunde inte alls springa som vanligt och jag blev genast orolig för mina tempopass som jag brukar köra här igenom. Nu var det krångligt.
Vid Ropsten var det slut på löpningen för där hade jag nämligen min cykel parkerad. Trampade vidare genom kvällen.
Hemma!
Avrundade kvällen med chin-ups och sen var det god natt.
På torsdagen var jag ute tidigt igen för att riva av en mil.
Eller nja, inte riva av utan snarare jogga av. På väg ner mot Kyrkviken hörde jag plötsligt fåglar väsnas. Ovanför mig flög ett gäng sådär fint i sträck efter varandra. Vad vackert, tänkte jag, se nu flyger flyttfåglarna till varmare breddgrader. Tio sekunder senare landade fågelgänget precis bredvid mig. Det var ett stort gäng gnälliga canadagäss som (tyvärr) inte alls tänkte flytta någonstans. Istället bajsade de vidare i den vackra morgonen. För det var verkligen vackert.
När jag kom hem stod ett rådjur på baksidan av vårt hus och käkade på en buske. Här spanar vi in varandra.
Själv käkade jag gröt när jag kom hem.
Jo, hörrni. Jag har ett chokladtips. Nämligen detta:
Hittade chokladen på Cajsa Warg. Det innebär att den är dyr för där är allt dyrt. Jag inbillar mig dock att den är lite nyttig, ja för att vara choklad. Om det stämmer så är det ju bra för den är faktiskt även väldigt god. Observera att jag nu pratar om Cherry/Chili-smaken, den andra kan jag inte gå i god för än. Jag vill alltså inte få några klagomål skickade till mig från folk som känner sig lurade på konfekten (kunde inte låta bli).
På fredagen drog jag på mig springkläderna efter jobbet. Det blev inget långt pass utan jag körde bara en liten lätt jogg eftersom Midnattsloppet väntade dagen (kvällen) efter.
Dagen innan hade jag ju bara joggat en mil, så nu tänkte jag att det skulle spritta i benen av uppdämd energi och att jag skulle flyga fram! Men jag lyfte aldrig från marken. Kände mig rätt tung och benen var sega men efter några fartstegringar så kändes det i alla fall något bättre. För övrigt så hatar jag att vila inför lopp, blir alltid på dåligt humör av det. Dessutom får jag alltid ont av att vila. Min höft började jämra sig på kvällen och jag blev så förbaskat trött på den i och med att den nu faktiskt hade fått vila nästan en hel dag!
Men så kom den där lördagen och loppet. Märklig känsla att gå och dra hela dagen innan ett lopp. Men det var i för sig rätt bra för jag hann till exempel titta lite på damernas EM-mara. Jösses de här två tjejerna blev man rätt inspirerad av:
(Och grattis till våra svenska tjejer som alla gjorde grymma lopp!). Jag hann även sortera en stor hög med jätteviktiga papper som bara legat i ett hörn och drällt. Till sist var ändå klockan strax efter sju och det var dags att så smått börja bege sig hemifrån. Det var varmt så jag hade bestämt mig för att springa i kort linne.
I magen hade jag spaghetti och köttfärssås och jag kände mig väl ganska så uppåt. Jag fick skjuts till Ropsten.
Tog tunnelbanan och klev av vid Zinkensdamms. Redan ganska mycket folk vid idrottsplatsen och det såg ut att bli en riktigt fin löparkväll med klar himmel och helt vindstilla.
Ännu inga köer till toaletterna vilket var skönt. Hade alla de här för mig själv!
Jag hämtade ut min nummerlapp och skrotade runt ett tag. Ville att klockan skulle bli 21.20 någon gång så att vi skulle få starta. Irrade runt och höll på att inte hitta till kädinlämningen, trots att den var precis runt hörnet. Men jag hittade den till sist, lämnade in mina prylar och började sen värma upp. Framme vid startfållan träffade jag Andreas vilket var väldans trevligt. Vi snackade lite om skador och det omöjliga i att ta det lugnt fastän man kanske borde samt enades om att mintglass är fruktansvärt gott. Sen plötsligt var det bara några minuter kvar till start… pang! Så var vi iväg. Det blev en jäkla rusning men jag höll mig lugn. Kanske lite för lugn tänker jag nu såhär i efterhand. Jag hade velat kring hur jag skulle inleda, visste att stigningen upp mot Sofia kyrka skulle börja runt tre km så på ett vis ville jag ju springa på så att jag hade tid tillgodo i backen (backarna), men å andra sidan inte vara för trött till backen… I alla fall så fegade jag nog lite för mycket där i början men så är det när man inte sprungit ett lopp tidigare. När jag väl försökte öka så var det svårt för det var så mycket folk och jag blev inklämd och hade svårt att köra på. Men men, vi kutade på och visst var backen jobbig upp till Sofia men ändå ok. Benen såklart lite trötta efter detta men jag körde på och farten kändes bra. Försökte kika på klockan men det var rätt svårt att se något i mörkret. Jo, på tal om mörkret så var det faktiskt en grej jag tänkte på innan loppet. Jag ser nämligen otroligt dåligt i mörker, har alltid gjort det. Ibland om Olle släcker lampan i sovrummet på kvällen, och jag råkar befinna mig längre bort och ska ta mig till sängen, så kan det bli oerhört komiska scener. Jag trevar mig fram med utsträckta händer och går rätt in i väggar och garderober pga mitt kassa mörkerseende. Olle trodde typ att jag skämtade i början när vi precis blivit tillsammans. Med detta sagt så hade jag all anledning att oroa mig för mörkret på Midnattsloppet! Nu var det såklart gatubelysning och så men ändå tyckte jag det var lite lurigt och höll på att snubbla ett par gånger. I alla fall. Jag rände som sagt vidare ned från Sofia kyrka med en bra och kontrollerad känsla. Det kändes som att loppet gick så himla fort, ja alltså att kilometrarna avverkades fort. Tror det berodde på att det hände så mycket längs banan med musik, grym publik och fina ljus. Väldigt bra ordnat det hela! Dessutom är banan lite knixig till sin karaktär med många girar. Mot slutet kom sen nästa backe: Mosebacke. Måste säga att jag nästan tyckte den backen var jobbigare men det kanske berodde på att den kom just mot slutet av loppet. (Mitt i backen kom jag dessutom på att jag bara sprungit på helt platt underlag hela sommaren – ej optimalt!). Vid Mosebacke stod i alla fall Olle och barnen och vinkade till mig och nu insåg jag att det bara var en kort bit kvar. För kort! Det var liksom nu jag började få upp tempot och viljan och kunde ta mig förbi och framåt lite bättre. Jag ökade och passerade rätt många här. Spurtade på bra på upploppet – men ändå räckte det bara till tiden 40:28 och en 25:e placering. Buhu på ett vis men jag var faktiskt nöjd ändå. Jag vill nog påstå att Midnattsloppet är en tuffare bana än exempelvis Milspåret där jag fick en bättre tid (som i för sig var kass men ändå). Men varför jag var nöjd var för känslan i kroppen. Kände mig starkare på det här loppet för höften protesterade inte. Hade väldigt ont i båda ljumskarna precis när jag kom i mål men efter att jag promenixat och hämtat mina grejer så släppte det, som tur var. Summerar det hela till ett mycket roligt och bra träningslopp där jag nog borde kört på lite hårdare i början. Samt haft bättre mörkerseende. Får fixa det till nästa år. Vad gäller att köra på så måste jag helt enkelt bli bättre på det, det är liksom ingen bra grej att vara bättre på att ta ut sig på träning än tävling. Och att vakna till liv runt 8 km på ett millopp är i senaste laget om man säger så. Kort och gott så behöver jag nog helt enkelt bli snabbare på milen. Kanske ett bra projekt för vintern. När jag kom hem på kvällen insåg jag att jag bara druckit kaffe hela dagen innan loppet samt inte drack på någon vätskestation under själva loppet. Hällde därmed i mig massa vatten och gick sen och la mig. Sov rätt knackigt och vaknade till en söndag. Jag hade tänkt att jag skulle vara helt slut men kroppen var oväntat ok. Eller det kanske inte var så oväntat i och med att loppet inte gick så himla fort. Så från att ha tänkt att dagens långpass skulle äga rum på seneftermiddagen så gav jag mig ut direkt efter att frukosten smält i magen. Febe hade bakat grahamsbullar så det var de som låg i min mage.
Runt tio var jag redo för att kuta dagens fyramilapass.
Idag sprang jag raka vägen in mot stan. Var sugen på mer stad efter gårdagkvällens lopp. Efter en mil mötte jag mina kära vänner Johan och Hannah så jag var bara tvungen att stanna (Det gör jag för övrigt oerhört sällan, stannar när jag träffar någon jag känner.). Vi hade inte setts på länge så vi pratade en kortis innan jag kutade vidare. Väldigt tomt på löpare idag och jag kom på att de flesta nog satt och tittade på herrarnas EM-mara. Själv sprang jag runt hela Djurgården, förbi Skansen och sen bakvägen förbi Gröna Lund och Vasamuséet. Därefter Skeppsbron och runt Söder där det inte syntes ett endaste spår av Midnattsloppet. Söder Mälarstrand och sen hemåt igen. Totalt 40 km.
Veckan summeras till 132 kilometer, en ok mängd i och med loppet. Tanken är nog att försöka springa några fler lite kortare lopp framåt, för att det är kul och bra träning. Men gör man det så behöver man ha något system för det. Så numera har jag anammat A, B, C-metoden från Kent i Spårvägen. A-loppen är de lopp jag satsar träningen mot och trappar ned och förbereder mig för. B-loppen fungerar som ett träningslopp men där man ändå lättar ett par dagar innan för att ha någorlunda utvilade ben. C-loppen är istället för ett träningspass men som man inte ändrar något som helst i schemat inför. Middnattsloppet blev väl ett B-lopp i och med att jag joggade lätt två dagar innan. Och egentligen är det nog bara mina marathonlopp som jag behandlar som A-lopp. Jaja, det var en bra vecka och nu springer vi vidare!
Hej.
Igår sprang jag Stockholm Marathon! Startade kl 12.00 på Lidingövägen och sprang i mål på stadion kl 14:58:21. En tid på 2:58:21 vilket betydde en 12:e plats på SM i Marathon och totalt en 20:e plats. Det betydde också att det var fjärde gången jag sprang sub3. Vad gäller tiden så är jag både nöjd och inte nöjd. Inte nöjd för att det var två minuter och tjugo sekunder sämre än förra året. Men nöjd för att jag genomförde loppet på ett kontrollerat vis och sprang under tre timmar trots att hela våren har varit tung. Det är tungt att gå bakåt istället för framåt och ha en jämrande höft som sätter käppar i hjulet. Hur som helst så är det alltid en seger att genomföra ett marathon! Det har jag insett nu när jag sprungit i alla fall några stycken. Så mycket kan hända och gå fel och vips är all träning åt fanders. Men det mäktigast av allt med marathon är nog ändå precis innan starten, när man står där tillsammans och vet att 42 195 meter väntar oss alla. Egentligen är man omgiven av konkurrenter men det känns inte så. I marathon tävlar man alltid mot sig själv; sin egen förmåga, sin uthållighet, snabbhet och styrka. Och sitt psyke. Så känner i alla fall jag; det är du mot dig själv även om det såklart är kul med en bra placering. Övriga löpare ser jag nästan bara som en peppmassa, en enda stor hejarklack. Fastän jag såklart är fullt medveten om att de hejar på sig själva och inte mig. Det gör inget, huvudsaken är att vi betar av de där metrarna tillsammans. Men jag ska berätta lite mer sen. Jag har nämligen ett tvångsmässigt behov av att ta veckan i ordning så ni får antingen scrolla ner och strunta i tjötet här innan, eller bida er tid och lyssna på de andra dagarna först. Ok, här kommer den, min Stockholm Marathon-vecka år 2014!
När jag körde hem från jobbet så var det som att någon knäppte med fingrarna för plötsligt var det varma vädret borta. Istället kom det kall vind och moln. På kvällen var jag och handlade i affären. När jag hade betalt och skulle packa ner varorna fick jag inte upp plastpåsen. Jag gnuggade och gnuggade med fingrarna. Nix. Gick inte. Vanliga människor slickar då lite på sitt ena finger för att få fäste mot plastet men det är sånt jag numera inte gör för att undvika baciller, istället brukar jag få stå där och pilla och pilla i evigheter. Men nu råkade jag ändå göra det! Slicka på fingret alltså. Insåg det precis i samma stund som tungan nuddade fingret och genast började jag backtracka allt jag petat på sen jag sist tvättade händerna. Panik! Maratonpanik! Tänk att gå och bli sjuk lagom till Stockholm Marathon pga en förbannad plastpåse. Gjorde mitt bästa för att glömma incidenten, drog hem och fixade en nötburk med diverse goda nötter istället.
Ännu ett knep för att få mig att inte sukta efter snask. Tanken är att jag då istället ska öppna denna burk och tänka ”Men åh vad gott med lite nötter”. Det går sådär. Men vill nog ändå påstå att det blir lite lättare och lättare att stå emot godisdemonen inom mig. Kvällen slutade med att jag nös. Förmodligen var det den där nysen som gjorde att jag sov kasst hela natten. Jag drömde att jag var jätteförkyld, vaknade och var täppt, somnade om, drömde vidare om förkylningar, vaknade och var ännu mer täppt och sådär höll jag på. Psykiska problem? Nejdå, det bara maratonvecka. I alla fall så vaknade jag till sist där på tisdagen och var inte alls täppt. Konstigt, måste inbillat mig allt. Uma var däremot förkyld men så är det att marathonträna och ha tre barn; det blir som det blir. Det går ju inte att leva ens en vecka utan barnpussar. På morgonen började jag kolhydrattömningen. Som alltid blir jag förvånad över hur mycket saker som innehåller kolhydrater, sånt man inte tänker på annars. Just att inte kunna ta en frukt när man är småhungrig, det är ju dumt. Dagen innehöll två presentationer så spring blev det inte förrän på kvällen. Det var då dags för mitt sista kvalitetspass innan loppet. Vår syrénbuske har för övrigt vuxit så mycket att brevlådan försvunnit någonstans långt inuti den så jag tvingas numera hålla upp grenarna för att ta kort.
Det blev ett kortare tempopass följt av ett gäng intervaller. Kände mig lite småmatt men hoppades att det var kolhydrattömningen och inte en förkylning på väg. På onsdagen var jag uppe med tuppen pga logistik. Logistik pga att jag undviker t-banan sista dagarna innan ett viktigt lopp vilket innebär att jag måste ta bilen till och från jobbet. Det är rätt krångligt när man inte bara kan springa kors och tvärs. Jag drog i alla fall på mig löparkläderna men istället för att springa så satte jag mig alltså i bilen och körde till jobbet. Redan kl 06.00 klev jag in på kontoret men lämnade bara av mina grejer och drog sen ut i det vackra vädret för att springa.
Det blev en mil. Från S:t Eriksplan, förbi Karlberg, längs Kungsholms Strand, förbi Stadshuset, längs Norr Mälarstrand och in i Rålambshovsparken där jag snurrade runt några varv för att klockan skulle stanna på 10 km. Ropade till Västerbron att vi ses snart, passa dig! Den ser för övrigt larvigt ofarlig ut på håll.
Landade hos Johan, naprapaten. Det blev en genomkörare av kroppen inför lördag. Sen sprang jag tillbaka mot jobbet och genade här. Gillar den här genisen, trappan som leder från Sankt Eriksgatan till Atlasgatan. .
Dusch och gaah så hungrig jag var sen. Kolhydrathungrig! Jag hade en dubbelmacka med mig som jag slukade i mötet som jag satte mig i prick kl 09.00. Hann bara fota påsen som blev kvar.
Och så plötsligt var det torsdag och vi var lediga. Nu hade jag sovit något gudomligt skönt. Säkert för att jag bytt lakan på onsdagskvällen, det gör alltid susen. Runt lunch gjorde vi en tur till söder och åt på 
Detta åt jag.
När vi kom hem joggade jag en kort sväng.
Jogg får en alltid att känna sig tung och seg och så även denna gång. Där och då kan man bara inte fatta hur man ska kunna springa 42 km i hög fart! Här poserar jag lite i mina Sevilla-kläder. Braxorna är i minsta laget så man får springa och känna sig som en annan jag vet inte vad, men det är faktiskt inte mitt fel att spanjorerna har förvandlat small till extra extra small.
Efter joggandet så blev det rörlighet och därefter åkte jag till Östermalms IP för att hämta ut nummerlappen. Där var det marathonpreppat.
På kvällen blev det spaghetti carbonara.
Sprang och tänkte på att allt är som vackrast ute nu när det är marathondags.
Sen ställde jag mig bara såhär rätt och slätt på gatan en stund.
Var tvungen att stå så och andas några sekunder för det är något speciellt med det där sista passet innan en mara. Liksom sista gången i ett par löparskor innan det verkligen gäller. Sen bakade jag och Uma en tigerkaka.
Resten av eftermiddagen blev det marathonfix; sätta fast chip på skon, märka vattenflaskorna till vätskelangningen, ladda klockan, raka benen (inte för att vara snygg utan minska luftmotståndet!), dricka vatten, måla naglarna (för att vara snygg), planera morgondagen, packa väskan och jadajada. Pirret började komma men också en irritation. Det hör till, jag är alltid irriterad och trist dagen innan ett marathon. Numera tar familjen det med ro när jag går runt och svarar korthugget på allt och ger order hit och dit. På kvällen stekte jag pannkakor för att se till att mina små fans skulle ha något att äta där på lördagen medan de väntade på mig att få se mig.
Lyckades lägga mig i bra tid och somnade efter inte alltför lång stund.
Promerade Lidingövägen fram. Öde.
Ner till klubblokalen. Lämnade av flaskorna till Kent och gänget. Hälsade på Daniel Woldu ordentligt för första gången som visade sig vara en helt otroligt snäll och trevlig människa, ja förutom att han är väldigt snabb. Sen gick vi mot Stadion. Inne i omklädningsrummet blev jag plötsligt så trött. Kunde inte sluta gäspa. Måste ha sovit för mycket senast nätterna! Man ska vara försiktig med för mycket sömn. I alla fall så satt jag och glodde lite på Isabellah Andersson och alla andra som pysslade med chip på skorna och annat. Runt kl 11.20 gav jag mig ut för att värma upp. Strax innan starten träffade jag två trevliga typer; 
Efter första milen tänkte jag att tar det lugnt lite till och sprang vidare i samma tempo. Tillbaka på Valhallavägen, såg min mamma som hejade och blev glad och sen min fina kompis Johan innan vi svängde ut mot Djurgården. Förra året fick jag en dipp här, både fysiskt och mentalt, men i år var jag bättre förberedd. Dels hade jag krafter kvar på ett annat vis idag, dels hade jag förberett mig bättre för Djurgårdsrutten. Ställt in mig på att det är en ganska bra bit man kutar runt där ute och att det är rätt trist. Vi passerade halvmaran och nu insåg jag att jag låg lite bakom fjolårets tid. Märkligt ändå. Min klocka visade att jag höll samma snittfart med enda skillnaden att jag sprungit jämnare det här året. Skitsamma, bara att springa vidare och för övrigt visste jag innerst inne att jag inte var riktigt lika stark i år. Men hoppet är det sista som lämnar människan eller hur?! Hela Djurgårdspartiet kändes som att det gick rätt fort och jag märkte att jag började plocka placeringar (ja totalt sett alltså, såg inte skymten av någon tjej). Plötsligt så var vi ute på Strandvägen igen. Nu tycker jag loppet är som roligast, skönt att vara av med Djurgården. Men visst, nu är det även som jobbigast men det kändes liksom inte så, kanske tack vare att jag hållit igen. Så ok: sista milen! Just det, måste säga det också (ursäkta att jag skriver lika hattigt som en gammal senil onkel men så är det efter ett marathon): jag fick exemplarisk langningshjälp från världens bästa spårvägare. Otroligt proffsigt och förutom dryck fick jag alltid lite pepp. Oerhört tacksam över detta. Redan på Skeppsbron la jag märke till en kille som sprang utan tröja och honom kom jag att springa strax bakom och jämsides med resten av loppet. Han visade sig vara helt grym, peppade mig hela vägen in mot mål. Vi passerade Slussen, vidare på Söder Mälarstrand och så sista besöket på Västerbron. Här har jag kraft, det går lätt! Vi kämpade Torsgatan upp där Olle och barnen hejade på mig för andra gången, jag passerade en tjej, yeay! Odengatan, kämpa, inte långt kvar nu! Tur jag har killen utan tröja som peppar och står i. Min klocka visade oerhört trevliga tider nu och jag trodde nog fortfarande här att jag eventuellt skulle lyckas springa aningen bättre än förra året. Vi öste på och jag kände mig stark. Stockholm är mitt! Sen var det plötsligt bara en kilometer kvar och det kändes nästan snopet. Hur kan något som är så långt plötsligt strax vara över? Alltså, inte för att jag hade något emot det ska tilläggas. Spurtade om ännu en tjej precis innan Stadion och sen in på arenan. Fasiken, hade jag bara haft några meter till så hade jag fixat ännu en placering! Men jag kommer som sagt in på en 12:e plats i SM och 20:e plats totalt sett. Det är godkänt. Jag skulle ljuga om jag sa att jag var helnöjd men tiden är väl ganska rimlig med tanke på kroppen. Eller egentligen så är tiden rätt bra om man ser på mina halvmaratider i vår. Den stora boven är min högra höft. Men jag ger inte upp, ska få fason på den, så är det bara. Sen gratulerade jag Mikaela som sprungit på en fantastisk tid, 2:49:34 och så 
Sen traskade jag hemåt mot Lidingö. Gick och tänkte på den helt otroliga hejarklacken jag hade längs hela banan. Galet! Så otroligt fint. Det var ni som gjorde att första milen försvann i ett nafs, att Djurgården gick lätt, att Västerbron var en barnlek och att jag kände mig stark på slutet. Tusen tack. Ni är helt otroliga. Hoppas ni läser detta lilla ynkliga tack även om det är just ynkligt i jämförelse med era skrik och hejarop. Olle hämtade upp mig på stället där han hämtat upp mig de senaste två åren och så åkte vi hem. Jag stretchade och duschade och sen åkte vi till Nero och åt maratonmiddag.
Somnade rätt sent, så mycket i skallen. Ni vet ältandet; tog jag verkligen ut mig? Kunde jag sprungit bättre? Saken var att jag inte var så himla trött när jag kom i mål, tror jag disponerade loppet väldigt bra. Benen var stumma, absolut, som de blir efter 42 km, men jag hade ändå ganska bra med ork kvar. För mycket? Jag minns den känslan från mitt allra första Stockholm marathon 2012, att jag kom i mål och mådde ganska bra, just för att jag hade sprungit klokt. Men den där balansen är så himla svår på ett så långt lopp. Att ge exakt allt man har men ändå inte bränna sig. Att vara klok men inte för klok. Det är verkligen en konst!
Promenixade ner till Grönsta och in i skogen. Började jogga och det var skönt med det mjuka underlaget nu. Kroppen var som väntat rätt stel och jag hade aningen känning i vänster knä så jag tog det verkligen lugnt, joggade och gick om vartannat. Men att vara där helt ensam i skogen och få smälta lite av gårdagen, det var precis vad jag behövde.
Erkände för mig själv där bland träden och hackspettens hackande att jag var rätt besviken ändå. Även om jag visste hur det var ställt med kroppen så hoppades jag nog innerst inne att en klok öppning ändå skulle kunna leda till någon sekund bättre än förra året. Men nix. Inte i år. Men men, bara att springa vidare även om jag ska fundera lite på hur jag ska lägga upp träningen framöver.
Nu blir det rörlighet och frukost och efter lunchen ska jag återvända till Östermalms IP där Febe ska springa minimaran. Då blir det äntligen min tur att heja! Själv längtar jag redan efter nästa lopp, jag hoppas jag hinner få lite ordning på höft och kropp till dess. Såg den här skylten vid Kyrkviken häromdagen när jag sprang och tyckte den passade rätt bra just nu.
So beat this. Jajamen, jag hoppas det. Lite längre fram! Vi hörs om en vecka. Ajöss kära bloggläsare och tack igen.
Hej! Här dyker jag upp igen, som en annan söndagsbilaga. Tänkte först avhandla det ni alla gått och undrat över hela veckan, nämligen Hur har det gått med godiset?! Jo, jag ska be att få tala om att jag lyckats med att inte äta varken godis eller glass, måndag och tisdag och onsdag OCH torsdag. Rekord! Och där på fredagen var jag, galet nog, knappt ens sugen på godis. Men någon måtta får det ju vara på renlevnadslivet så då proppade jag i mig både godis och glass bara för att. Mitt mål är alltså inte på något vis att sluta med dessa underbara ting utan bara få lite balans på det hela. Egentligen tycker jag att det optimala vore att äta snask och skit två dagar i veckan men vi får se hur det blir med den saken. I övrigt så har jag tänkt. Inga genitankar tyvärr men lite såna där insiktstankar. Som t ex att jag faktiskt bara är en vanlig motionär. En helt vanlig motionärsmänniska. Inte för att jag trott något annat men ändå. Obs! En viktig sak: Detta betyder inte att man inte kan ha höga mål för det. Men däremot betyder det att man faktiskt gör detta för att det är kul. Eller nja, det är verkligen inte alltid kul att träna, alla pass kan absolut inte vara kul om man vill bli bra. Men grundkänslan måste vara det, själva utgångsläget måste vara positivt laddat och ett val man gör – och väljer att göra om och om igen. Dvs ingen tvingar mig till detta, varken att springa långt eller snabbt, jag springer inte för att tjäna mitt levebröd eller bli sponsrad eller vad nu elitlöpare kan tänkas drömma om. Happ. Så var det med den saken. Jag har insett att jag måste påminna mig om detta ibland för annars kan jag sväva iväg och inbilla mig att allt står och faller med om löpningen är på topp eller inte. Okej, nu drar jag igenom denna vecka. Vecka 21 och året är 2014. Varning för massa text och bilder om helt oviktiga saker. Håll i er!
På det här stället äter man sånt här:
Ser kanske inte så mycket ut för världen på bild, men i munnen är det galet gott och man vill beställa trippla portioner men det hinner man inte för man måste tillbaka och jobba och kan inte sitta och äta mexikansk mat hela eftermiddagen. På kvällen passade jag på att göra magstyrka och rörlighet. Ibland läser jag lite nyheter i pauserna.
Jag som är förortsbo kan bli så fascinerad över alla dessa tusentals styrke- och löpargrupper som huserar i stadens parker om morgnarna. Hur många såna här grupper finns det? Det känns som att varannan stockholmare har sin lilla grupp de kutar med.
Hos Johan fick jag börja med att springa på band. Fort! Jättefort! Alldeles för fort för att vara klockan halv åtta på morgonen. Men sånt är livet när man ska få ordning på kroppen. Efter detta fick jag demonstrera mina framsteg på rörlighets- och styrkefronten. På vissa av övningarna fick jag godkänt, på andra fick jag ytterligare instruktioner och bakläxa. Kort och gott så är det nu tydligt att det egentligen är min vänstra höft som är svag och eländig. Det gör att min högra höft får ta en massa skit som den inte bett om, och därmed blir väldigt trött. Den jobbar ju dubbelt för att hjälpa vänsterkompisen! Och därmed gnäller och jämrar den sig ibland vilket är helt rimligt och förståeligt. När Johan filmade min löpning så ser man att jag egentligen är rätt stabil i mitt högra ben medan mitt vänstra fladdrar och beter sig. Bara att kämpa på med styrkan med andra ord. Efter dessa visdomsord så behandlade Johan höften så den kändes ännu lite bättre när jag gick därifrån. Och på lunchen när jag sprang så kändes det faktiskt helt ok.
Min plan var ju att springa Milspåret på torsdagen så jag ville inte ta ut mig för mycket utan det blev uppjogg och därefter 5×1 km i maratonfart (vad det nu är just nu?!). Borde sprungit dem i milfart (vad det nu är just nu?!) men vågade inte utmana högerhöften alltför mycket.
Det enda sattyget är de här svarta fröna, som i för sig är goda, men de fastnar exakt överallt i mina tänder. Förr hade jag tandtråd på jobbet men den är slut så nu får jag gå in på toan och pilla bort fröna med hjälp av hörnen på ett A4-papper. Nog om det, vi går vidare. På lunchen fick det bli en mil som sista uppladdning inför torsdagens lopp. Ute var det otroligt varmt!
Jag sprang bort förbi Pampas Marina och vidare. Sen tillbaka.
Slogs av hur grönt allt blivit helt plötsligt.
Fullt av gottemajor låg och solade nere vid kanalen. Alltid samma frågor i mitt huvud: Vad jobbar de med? Hur hinner de ligga här med tidning och kaffe på en handduk? Eller jobbar de inte alls? Arbetslösa? Eller jobbar de natt? Vad för nattjobb har de? Eller komplediga? Pensionärer? Gaah, frågorna tar aldrig slut! Men milen gör det. För snart var jag tillbaka vid jobbet och benen kändes faktiskt rätt pålitliga inför morgondagen.
Gillar förresten mitt nya linne med svetthål. Fast svetten verkar tyvärr inte ta sig ut genom hålen som ni ser.
Sen på kvällen var vi på Febes och Lidingö Basket sommaravslutning.
Det var en sån underbar kväll. En sån där kväll när livet känns så enkelt och sorglöst. Vi kikade när det spelades lite match utomhus.
Och sen var det prisutdelning. Och gissa vem som vann lagets Svettdroppe? Jo, det ska jag tala om… Febe! Yiiieeeyay! Längst till vänster står den lilla kämpen med sin svettdroppe-statyett.
Sen var det slut på basketkvällen.
Torsdag! Va? redan? Springa ett millopp? Jomenvisst. Det är faktiskt något skönt just med Milspåret, att det är sådär kl 19 på kvällen en helt vanlig dag. Jag gillar det. Dessutom var det perfekt för i mitt träningsschema hade jag 10 km tempo och vad kunde då vara bättre än ett millopp? Det betydde dock att jag behövde äta lite bra mat på lunchen. Därför hade jag med mig matlåda med spaghetti och köttfärssås. Klämde den i solen medan jag höll på att svettas ihjäl.
Runt halv fyra fyllde jag på med filmjölk.
Och vid fem gick jag ner i omklädningsrummet och bytte om. Fixade dojorna (alltid otroligt nervös för att jag ska klistra fast såna här tidtagningsgrejer fel).
Bestämde mig för att springa i kort linne, det var ju det enda raka i den här värmen. Även om magen var (är) kritvit. Bra dock att ljuset i omklädningsrummet gör den alldeles brun.
Olle skjutsade mig till Djurgården. Jag köpte en vattenflaska på vägen. När jag hoppade ur bilen och sa hejdå sa Olle sitt nya favorituttryck: Tröck te! Det han säger är alltså Tryck till. Ja det är ju lätt att säga för den som i sakta mak rullar hemåt i en luftkonditionerad bil. Men ändå, jag var sugen på att springa och sugen på att tröck te. Sen visste jag inte, med tanke på svagheten i kroppen senaste tiden, hur mycket jag skulle kunna tröcka te. Det skulle visa sig. Väl på plats insåg jag att jag hade glömt vattenflaskan i bilen så det var bara att köpa en ny och sen sätta sig och begrunda livet i solen.
Tog ett nöjdkort på mig själv. Såhär ser såna ut:
Satt och funderade på saker som att det var mitt 6:e millopp någonsin. Att jag borde springa fler millopp. Sen träffade jag min fd jobbkompis Jenny som var glad och peppad och sen träffade jag 
Jag höll däremot på att gå av för hackor ungefär en kilometer hemifrån. Plötsligt kände jag mig helt snurrig, lite sådör som man kan känna sig när det är ett par kilometer kvar av ett marathonlopp. Insåg att klockan började närma sig nio och att kroppen inte hade ätit något ordentligt på länge. var så galet hungrig! Riktigt skönt att stanna utanför dörren och summera dagen till totalt 20 km med lopp och allt.
Åt och somnade sen som en klubbad säl.
Och tunnelbana till jobbet – trots att jag är livrädd för att bli sjuk nu.
Och en sojalatte och nejnej, jag har absolut inte slutat dricka mjölk utan bara blivit en opålitlig mes som inte kan bestämma sig och därmed kör vanlig mjölk ibland och soja ibland. Jag svettades trots att klockan bara var halv åtta.
På lunchen svettades jag ännu mer för då sprang jag en mil i hettan. Det såg skönare ut att paddla runt på såna här än att springa. Men det går inte att hålla på att ha det skönt när man tränar inför ett marathon.
Sen tog jag, för ovanlighetens skull, ett kort på mig själv och om ni undrar vad sjutton jag skrattar åt så håller jag på att förklara för en tjej att det inte alls gör något att hon syns i bild.
Var rätt skönt att krypa ner i den svala underjorden sen.
När jag gav mig hem vid halv sex så var det fortfarande lika varmt.
Stan var som galen av fredagskänsla och överallt blev jag frestad av människor med kalla drycker i händerna på diverse uteserveringar. Men jag malde hemåt och benen var verkligen i bra skick trots torsdagens lopp. Sånt gillar vi. Hemma!
Olle hade planerat en utflykt till Sigtuna så efter att ha skjutsat Ruben till mina föräldrar (han skulle nämligen på egen begäran vara med och sjösätta deras båt med dem) så gav vi oss andra iväg. Vid halv tio var vi framme i den lilla staden.
Vi började med bad. Eller. De andra gjorde det.
Jag började med kaffe.
Efter strandhänget så traskade vi runt i staden. Den var liten och göllig.
Och sen åt vi lunch på Hotellet. Här tvingar jag gänget att vända sig och vara med på kort. De är rätt trötta på det.
Maten var jättegod men allra godast var brödet som man fick innan. Jag ska visa er. Kolla det här lilla minibrödet.
Tur att jag kom jag på att fota det innan sista tuggen var slut. Det var helt ärligt det godaste bröd jag nåååågonsin ätit. Och sen den här lilla minilimpan. Jösses.
Oerhört nöjda med detta, kommer aldrig glömma detta bröd.
Sen hem igen och så fort jag kom innanför dörren var det bara att byta om, och sen ge sig ut genom dörren igen och iväg på ett tempopass.
Tyckte inte värmen var så farlig ändå, det fläktade en del när jag sprang in mot stan. Men på sista tempoblocket så kände jag att det visst var jättevarmt och bad till olika gudar och ting att vädret skulle vara schysst och kyla ner sig till nästa lördag. Genomsvettig när jag kom hem, låg såhär och svalnade som en annan bakplåt i skuggan.
Söndagmorgon. Natten till idag var riktigt dålig. Det var fest i kvarteret igår och det spelades hög musik vilket jag egentligen gillar. Jag gillar att det är lite drag fastän man bor i förorten. Men det måste vara åldern för jag kunde bara inte somna. Känslan var att det stod en högtalare precis bredvid mitt öra. Drog mig för att stänga alla fönster för det var ju så varmt. Till sist gjorde jag det ändå för att få tystnad men ändå: klarvaken (fast egentligen trött). Läste, lyssnade på somna-appen och till sist, alldeles för sent, lyckades jag somna. Vaknade därmed rätt trött. Ville dock springa innan det blev varmt så jag gav mig av vid sju på mitt sista korta långpass inför Stockholm Marathon. Möttes av en nyutslagen syrénbuske utanför dörren.
Längs Kyrkviken ut mot Elfvik. Redan varmt. Puh. Det kändes som sommarlov i luften.
Gillar den här skylten, som att vi är löpardjur som man ska respektera i trafiken.
Vidare genom det gröna, fina.
Ibland påminner jag mig själv om hur lyxigt det är att 1) kunna springa och 2) få springa här det är så vackert.
Jag såg en fin räv som traskade på gångvägen framför mig, med en sån där riktigt yvig, röd svans. Motsatsen till skabbräv. Sen såg jag en hare som jag hoppades skulle klara sig från räven. Och sist men inte minst såg jag en kille (människa) som gick i bara strumplästen och såg allmänt trött ut. Han kanske hade glömt dojorna på musikfesten från igår natt. Själv sprang jag hem till frukost utomhus.
Jaha ni, nu var det slut på veckans roman. Vi hörs om en vecka – och då vet vi hur Stockholm Marathon gick! Mina tankar inför loppet är att försöka göra ett stabilt och kontrollerat lopp. Kroppen är inte lika stark som förra året så jag är ödmjuk inför tiden. Jag hoppas kunna springa under tre timmar, men vi får se om jag lyckas. Bäst av allt är ändå att jag verkligen ser fram emot att springa. Det ska bli kul! Riktigt kul! Stockholm Marathon är hemmaplan och stämningen på loppet är något speciellt. Jag hoppas nu att vi alla får vara friska och starka och så ses vi på startlinjen. Och ni som inte ska springa, snälla kom och heja. Ni ska veta hur mycket det betyder för oss som ska ta oss igenom 42 kilometer. Vi är er evigt tacksamma. Vi ses!
Hej då.
rocknrollrunning.se 