Funderingar

20140203-20140209: Guldägg och vanliga ägg, långsamt och fort. Och husmorsfasoner!

Och så var det söndag igen. Och en vecka närmare våren, glöm inte det för guds skull. Sen jag klottrade här sist har jag tänkt på två saker (Obs! Löprelaterade saker. Utöver det har jag lyckligtvis tänkt lite mer):

1. Eftersom jag började springa på ett ordentligt vis först för två år sedan, rättare sagt runt nyåret 2011/2012 så har jag inga löpartider från min ungdom. Jag har alltså ingen fantastisk miltid från när jag var 23, som jag nu ska försöka slå femton år senare. (Vill dock inflika att jag sprang sista milen på Lidingöloppet på 40 minuter på ett skollopp när jag var 16 eller så). Jag har inte heller några fantastiska löparträningsläger att minnas (endast basketläger) och inga banrekord för jag har aldrig någonsin sprungit på bana. Jag har löparminnen, absolut, men de handlar mer om hur jag åker runt med min mormor i hennes lilla bil. Hur vi med hjälp av bilens vägmätare måttade upp en bra springrutt åt mig där i Västerås. Eller hur min farfar sitter med kartan över Årsta Havsbad och även där mäter upp en bra kilometerslinga åt mig som jag sedan nöter under sommareftermiddagarna. Så ja, löparminnen finns men de är högst personliga och oansenliga och det fanns varken löpteknik eller en tränare så långt ögat nådde. Så: inga superduperrekord finns därmed att leva upp till – och det är rätt skönt. Det gör ju att jag, än så länge, tycker att jag fortfarande gör framsteg istället för baksteg.

2. Och precis där kom vi automatiskt över till nästa tanke. Just det här med att förbättras. I och med att jag just inte kutat särskilt länge med en klocka på armen, eller aldrig någonsin tidigare talat om att springa i termer som pass, så har jag haft förmånen att slå personliga rekord både här och där. Det är fantastiskt kul men på sista tiden har jag tänkt på detta en del. Att det är lätt hänt att det blir till en självklarhet att hela tiden göra bättre och bättre ifrån sig. Det är farligt för det är verkligen ingen självklarhet. Ju bättre du blir, desto svårare är det att bli ännu bättre. Det är svårt nog att hålla samma nivå! Det är lurigt det där. För det är ju synd om varje lopp ska klassas som bra eller dåligt utifrån om man slår personbästa. Jag har bestämt mig för att sluta tänka så – och det betyder inte att jag inte försöker slå mig själv. För så länge jag tycker det är kul så vill jag försöka bli bättre. Men jag vill bredda upp, jag vill kunna springa lopp och lära mig något av dem, kanske istället bedöma min insats utifrån t ex hur jag la upp loppet. Det gör nämligen att man kan springa fler lopp, och kanske ha lite roligare på vägen. När jag sprang Vintermarathon i år var det så. Helt oförberedd och det blev inget pb, men ändå ett riktigt riktigt bra lopp utifrån dagsformen och förutsättningarna. Mer sånt helt enkelt. Men jag tycker det där är rätt svårt.

I övrigt så kan jag informera om att jag upptäckt denna produkt vars namn är helt omöjligt att lägga på minnet. Helt ärligt, ja ni ser ju själva.

Mycket gott. Och nyttigt – om man ska tro alla symbolerna på produkten. Nog om vetet. Så här har veckans sju dagar varit för mig och springet.

Jag startade måndagen med att springa till jobbet. Det var disigt, dimmigt Sherlock Holmes-väder ute.

Benen var sega och löpningen kändes mer som någon slags stretching.

Men till slut kom jag fram.

Sen jobbades det hela dagen och när det var dags att bege sig hemåt bytte jag om från min examenskavaj…

… till min gamla vanliga reflexjacka.

På asfaltstrottoarer hem genom februarimörkret. På Lidingöbron var räknaren äntligen lagad och jag kunde konstatera att det cyklat 349 cyklister mot Lidingö under dagen. Jag avslutade dagen precis så som jag började den. Vid brevlådan. I löparkläder.

På kvällen blev det magstyrka och rehab och därefter kokade jag ägg att ha redo till nästa morgon.

För sånt orkar jag inte hålla på med i ottan. Det gällde särskilt där på tisdagsmorgonen för jag var riktigt trött efter att ha lagt mig för sent. Men jag gav mig av mot jobbet med äggen i ryggsäcken.

Vid Bonnierhuset var det filminspelning och plötsligt kände jag mig inte ensam om att vara uppe tidigt.

Själv drog jag ner i katakomberna och åt mina ägg.

Men jag har nog ätit lite för många ägg på sista tiden för det tog emot lite när jag skulle ge mig på det andra. Sen gick dagen i en rasande fart. När jag kom hem på kvällen var det dags för tempopass på bandet. Jag önskade att jag kunnat springa ute, och det hade ju egentligen gått eftersom snön var så gott som borta. Men det som inte funkar lika bra för mig är mörkret, tempot blir inte alls vad det borde vara så lika bra att köra i garaget. Dessutom lite trevligt att få ha på sig sommarkläder.

Jag körde 3×5 km och blev rejält trött!

Men också nöjd för känslan var faktiskt riktigt bra. Ja, särskilt efteråt. Onsdagen startade med en reflexjacka och ett förlängt distanspass.

Jag gillar för övrigt att springa bredvid motorvägar.

När jag skulle köpa kaffe så saknade jag en tia men fick låna det av kvinnan som jobbar på caféet där jag alltid köper kaffet efter mina morgonturer. Hon räddade min morgon. Se så mysigt jag hade det.

När jag en timme senare kom tillbaka till caféet för att betala tillbaka, nu duschad och lite mer i ordning, så kände hon inte igen mig. Till saken hör att jag aldrig hänger på caféet ”civilklädd”. Jag fick säga om samma sak tre gånger, att det var jag med springkläderna och tian, innan hon förstod att det var jag. Hon fick inte ihop mitt hår (nu utsläppt) med det vanliga svettiga pannbandet och tofsen hon brukar se. Jag gillar det där att jag är oigenkännlig som löpare, kan man kanske få användning av någon gång. Kort därefter köpte jag en till kaffe, på stadens favoritbageri:

Jag var nämligen på väg till Guldäggets uppstartsmöte eftersom jag är juryordförande i år. Det blev en riktigt bra dag där hela juryn möttes. Kul och intressant – lyxigt att vara omgiven av en massa smarta och roliga människor!

På torsdagen blev det inget kutande på mogonen. Istället sparade jag benen till kvällens tempopass. Återigen på bandet. Idag uppdelat på fyra block. Har börjat vänja mig vid bandet nu och tycker att jag bättre kommer in i någon slags koma där jag bara matar på. Mitt trick är dock att visualisera vägen där jag ofta kör mina tempopass när jag springer ute. Jag tänker att jag springer exakt där, liksom ser varje kurva, sten, backe framför mig. Tyvärr hinner jag alltid längre i tanken än på bandet och blir alltid lite besviken när jag tittar ner på mätaren och tror att jag ska ha hunnit, säg 3,5 km. Men så visar mätaren bara 2,7 km. Jaja, sådär håller jag i alla fall på.

Försökte äta middag direkt efter passet men det funkar oftast rätt dåligt när jag verkligen tröttat ut mig. Alltid osugen på mat en bra stund efteråt och lätt illamående. Till sist fick jag ner laxen men det var med nöd och näppe.

Sen var det fredag och jag var uppe med tuppen.

Benen var ganska sega men jag tog ändå en liten omväg. I mörkret hörde jag fåglarna kvittra, uppenbarligen lika sugna på våren som vi. För övrigt ser jag fram emot att se det här blocket sakta men säkert tyna bort.

Den dagen blev det varken planka eller ägg i omklädningsrummet. Jag fick hetsduscha för jag hade ett tidigt möte i stan att hinna till. Fick praktisera såkallad gång för att hinna, kan för övrigt vara den larvigaste sporten. Efter jobbet blev det faktiskt en springtur hemma på Lidingö, utan ryggsäck på ryggen. Jag hann precis ut innan det började mörkna.

Tanken var att köra ett backpass men när jag kom fram till min gamla vanliga backe kände jag mig så otroligt osugen. Jag blev nästan förbannad på backen bara jag såg den. Jag insåg att jag behövde en ny backe så istället sprang jag ner till hamnen. Där var det isigt och vackert och jag fick sommarminnen.

Det både blåste och regnade och man kände sig sådär ett med naturen för en liten stund.

Gjorde ett larvigt litet hopp i min ensamhet.

Efter det var benen uppvärmda och det var dags att köra igång. OK, då ska vi se…

Det blev 17 repetitioner. Jag kände mig rätt kärv när jag sprang upp och ner i regnet medan jag såg hur folk inne i husen tände ljus och startade upp fredagsmyset.

Efteråt var jag blöt men nöjd och sen blev det fredagsmys för mig också.

På lördagen väntade ett distanspass. Ville egentligen ta vägen längs vattnet ut mot Elfvik men det var för isigt så istället fick det bli en tur till Stora Skuggan.

Hörrni, det här huset vid Laduviken. Det är så fint. Jag tänker dock att det måste vara svårmöblerat när det är sådär åttkantigt.

När jag kom hem blev det ingefärsapelsinjuice på direkten eftersom Olle klagade på lite ont i halsen. Ve och fasa, håll dig undan!

Till detta blev det blodpudding och Runner´s World.

Och nu ska ni se här för nu måste jag få malla mig lite. Jag är nämligen egentligen en sån som gillar att baka men nuförtiden hinner jag nästan aldrig eftersom jag ofta springer istället. Men där på lördagen skulle både kompisar och Olles mamma komma och hälsa på och tada! Jag hade faktiskt hunnit baka för en gångs skull. Mycket, mycket nöjd med detta. Tigerkaka? Varsågod, ta för dig.

Hallongrottor? Jomenvisst.

Eller varför inte kladdkaka? Allt gjort på 100% smör och vanligt socker. Efter detta glamourösa kakkalas så började den inte lika glamourösa tvättvikningen. Det var så mycket kläder att jag höll på att bli galen. Tur man alltid har trevligt sällskap, tycker bara hon kunde hjälpa till lite.

På tal om tvätt så har jag gjort ett så dåligt köp. Hittade de här strumporna till barnen som jag tyckte var fina och köpte till hela gänget.

Mn ack, när jag köpte dem tänkte jag inte på att man sen behöver stå och pilla i tvätthögen för att hitta rätt högerstrumpa till rätt vänsterstrumpa så att det blir ett sånt där fint djuransikte. Som att jag inte hade nog med löparstrumpor med höger- och vänstermarkeringar på sig. Kort och gott ett mycket kasst köp när man har tre barn och tusentals strumpor att sortera. Idag var det söndag och långpass. Packade ner en sån här innan jag gav mig av.

Sen sprang jag in mot stan. Lite sent iväg vilket grämde mig för det innebar att jag passerade färjeterminalen i Värtan exakt samtidigt som alla resenärer vällde ut på gatan. Det blir helt enkelt lite svårsprunget där en bit då man får zickzacka mellan pirror fullastade med Lapin Kulta och annat. Sen blev det Gärdet och Djurgården, där det var ovanligt tomt. Undrade var alla Stockholm Marathon-grupper tagit vägen men när jag en stund senare sprang längs Söder Mälarstrand och blickade upp mot Västerbron såg jag den första gruppen som kämpade sig över, samtidigt som det gastades och hejades. Själv sprang jag vidare längs vattnet och oj, det var så grått, grått, grått. Och blött, blött, blött. Och blåsigt, blåsigt, blåsigt. Såg på en termometer att det var exakt tre grader och det verkar som att denna temperatur, i kombination med regn och blåst, för alltid kommer få mig att tänka på mitt första marathon, Stockholm Marathon 2012. Men jag kan nog tacka det bedrövliga vädret den dagen i alla fall lite. Det fick mig så sugen på att få springa ett till marathon, i fint väder. Och så fortsatte det. Hur som helst. På Söder var det fler löpare ute som kämpade på och jag var en av dem. Sen blev det Stadsgården, Skeppsbron och hem igen. 37 km senare var jag hemma. Helt genomblöt. Tur att ylletröjor håller värmen.

Duschade, åt blodpudding och sen var jag snäll mot benen och masserade dem med mitt favoritmärke.

Det var ju inte dags att lägga sig än men jag tänkte att det kanske kändes så för benen efter långpasset. Nix, nu blir det kaffe och käka upp resterna av tigerkakan. Ajöss.

20131202-20130208: Fart, julpyssel, avfrostning, en vanlig människa, snö och löpband!

Det är bra att ha en blogg för det gör att man måste minnas och fundera över tiden som rullar på. Utan bloggen hade senaste veckan bara passerat och lagts till handlingarna som en vecka i december. Men nu är jag med blogg och har därmed lagt mina tankar på lager för att ha något att skriva om. Veckans stora insikt har varit hur mycket tid och just tankar jag lägger på min löpning, i olika former. Det var när jag låg med min foam roller på vardagsrumsgolvet en kväll i veckan, som det plötsligt gick upp för mig: jag lägger sjukligt mycket tid på min löpning! Jag skulle säga att jag lägger all min ”fria” tid på just detta, just nu. Den där tiden då någon annan ser på en film, bakar, surfar bort en hel kväll, ja då håller jag på med något löparorienterat. Det betyder inte att jag springer hela tiden för det kan man ju rent fysiskt inte göra. Men jag packar väskor med springkläder, jag packar upp väskor med svettiga springkläder, jag stoppar in i tvättmaskinen, hänger upp alla springkläder på torkställningen eftersom jag inte vågar torktumla ens den minsta springstrumpan. Jag stretchar, jag rehabbar, jag köper redskap för att kunna rehabba, jag läser om skomodeller och styrkeövningar, jag läser andras springbloggar, jag masserar vaderna, jag gör matlådor för att hinna springa på lunchen, jag springer på lunchen, jag springer till jobbet, jag springer hem från jobbet, jag springer hem från restaurangen, jag går upp tidigare på helgen för att hinna springa utan att familjen märker det, jag funderar över pass och räknar kilometertider, jag anmäler mig till lopp, jag träffar Pekka, sms:ar med Pekka, går till Marlin och visar att jag gör rehab-framsteg, jag ältar och undrar om livet ska vara såhär för att i nästa sekund älska det och tycka allt det här är självklart. Jag skriver på bloggen och gör en massa fler saker som allesammans i slutändan bara handlar om en enda sak: att springa. Ja det är ju galet när jag läser det komprimerat såhär. Men ändå är det självklart just här och nu. Det är som ett öppet mål för att få kritik, jag vet. Vill du verkligen ha ett sånt där liv?, Hur hinner du med familjen, vänner?, Det kan inte vara kul, det låter fruktansvärt., Är det någon form av besatthet?, Du måste ju fånga livet, inte bara springa. Men saken är att jag hinner det jag vill hinna. Barnen, familjen och jobbet. Jag hinner med vänner men självklart inte lika spontant som förut. Men vet ni? Det är såhär just nu. Det är det här jag vill fånga i livet just nu. Men jag lovar att ifrågasätta det emellanåt och hur länge det varar vet jag inte, och funderar inte så mycket över det heller. Bara ibland när jag ligger och foamrollar en vardagkväll i december. Puuh. Så. Då fick jag det ur mig. Nu kikar vi på veckan.

Måndagen börjar med tidig distans in till jobbet.

Ibland kan måndagstillvaron kännas lite väl kärv när den startar i ett kalt omklädningsrum. Men då drar jag fram min silvernecessär!

Där jag har alla mina färgglada pryttlar som muntrar upp tillvaron.

Och sen sprutar jag på mig för mycket Sunday Cologne och håller tummarna för att jag inte ska stöta ihop med nåogn allergiker i hissen.

Och nejnej, jag är inte sponsrad. Det verkar vara uppe på tapeten för många bloggare, detta ämne. För egen del skulle det inte falla mig in att prata för någon produkt om jag inte samtidigt skrev att jag fått den. Hur som helst så får jag nästan ingenting ändå så det är inget problem om man säger så. I alla fall så springer jag lite mer på lunchen. Värmer upp och sen kutar jag några varv på enkilometersslingan vid Karlberg. Tomt var det här:

Tisdag morgon är jag rätt seg och sängen är sådär varm och mysig och jag har en liten figur bredvid mig. Men jag kopplar på roboten inom mig, går upp och ger mig iväg.

När jag väl var igång så var sängen ett minne blott och det kändes bra. Det gick dock inte fort, det gick långsamt. Men det spelade ingen roll, jag sparade benen till lunchen för då var det dags för ett hårdare pass. Hade läst att det skulle komma is och snö så jag kände mig riktigt peppad över att kunna ge mig ut på barmark.

Hetsade fram längs Kungsholms Strand och sen känslan efteråt när ruschen i kroppen lagt sig: magisk.

Tillbaka till jobbet.

Tisdagen blev lång för på eftermiddagen hade vi julpyssel för alla barn på jobbet. Jag skulle vilja påstå att det är årets höjdpunkt för våra barn, det blir alltid succé! Ja, ni förstår ju själva varför när det ser ut såhär på alla bord:

Desto kärvare blev det när vi kom hem. Då väntade nämligen ett av livets absolut tråkigaste sysslor: avfrosta kylskåpshelvetet. Men innan dess var jag tvungen att äta en Pizza Maffioso för att orka med avfrostningsprojektet rent mentalt.

Det måste vara något vajsing med vårt kylskåp för det kräver detta ingrepp emellanåt, men nu var det i för sig allt bra längesen. Jag skulle vilja påstå att det såg ut som en knarkarkvart i vårt kylskåp. Jag tömde det på all mat som jag satte ut i trädgården, men de här två pryttlarna gick inte att få ut för de hade nämligen blivit infrysta och satt fast.

För er info så tog det ett helt dygn för all is att smälta. Jag diskade varenda hylla, varenda liten pryl och skurade hela kylskåpet som dessutom hade haft en sur mjölksjö i botten där på sluttampen. Det blev som nytt!

Efter detta mandomsprov så var det lika bra att köra på med de tuffa tagen på onsdagmorgonen.

Jag sprang backintervaller i mörkret. Längre bort höll en military training-grupp mig sällskap, deras tjoanden och rop när de gjorde hopp och sit-ups var riktigt trevligt där i mörkret. Själv sprang jag bara upp och ner, upp och ner, upp och ner.

Jag blev riktigt trött av det hela. Kaffet i omklädningsrummet var galet efterlängtad.

Jag låg såhär en stund och låtsades att jag var någon slags igelkott.

På lunchen var jag hos Marlin, min sjukgymnast. Jag visade att jag gjorde lite framsteg och så fick jag några fler övningar. När hon sedan hjälpte mig att stretcha ut höftböjaren så höll jag på att tappa öronen när hon sa att jag nästan var som en vanlig människa! Äntligen! Firade det hela med kanske världens godaste lunch: lax kimchi!

Torsdag morgon. Distans.

3 grader och 34 cyklister som cyklat över bron in mot stan. En fin morgon.

Men som att vädret ville sätta mig på prov, så drog det ihop sig till riktigt ruskväder lagom till att jag skulle köra ett fartpass. Halvlockande när jag kikade ut genom fönstret.

Men så lätt går det inte. Bytte om och gav mig ut!

Hoppade lite och höll på. Fasiken så blött det var!

Sen kutade jag så fort det gick samtidigt som jag behövde parera pölar och en del hala partier. Dock var det en stor fördel att färre människor var sugna på att promenixa och gå med tre barnvagnar i bredd. Tada! Klar!

Sen blev det matlåda i byggarbetarstorlek och massa jobb. Jag köpte fler hantlar på vägen hem till de nya övningarna som Marlin gett mig.

Nej, jag är starkare än såhär. Men de här är inte till för att träna armarna utan balansen. Snart måste jag skaffa bättre förvaring till alla rehab- och styrkeprylar. De är just nu överallt.

Var riktigt trött på fredagmorgonen för det blev sent jobb på torsdagkvällen eller tja, natten. Ahh, det är mycket som ska bli klart till jul, ni vet hur det är. Men milen till jobbet väckte liv i mig och märkligt nog var benen piggare än de brukar vara på morgonen. Man kanske ska börja sova mindre?

Den här gamla låten som jag älskar piggade också upp mig.

När jag skulle hem på kvällen bytte jag om från detta…

… till detta.

Sen gav jag mig av hemåt i mörkret och blåsten.

Sen blev det fredagkväll med Flaming Hot ostbågar. Varning! Köp inte dessa! De är beroendeframkallande från första näven. På lördagen värmde jag upp inför dagens pass med att åka till Ikea tidigt på morgonen. Vi köpte 900 stycken ljus. Ej ett skämt. 900. När vi kom hem var det bara att masa sig ut. Kallt!

Fick faktiskt gå in och byta jacka. På fötterna var jag dock redo med nya Ice Bugs!

Har gått upp en storlek från förra året men detta var inte självklart att det skulle bli bra. Den gamla storleken var liksom aningen för trång men dessa var aningen för stora. Men när jag väl började springa så kände jag att det här blir bra. Efter uppvärmningen så var planen ett progressivt tempopass men allvarligt, det var svårt att få upp exakt rätt fart i blåsten och på underlaget. På Lidingöbron så blåste min tofs rätt ut och snoret likaså och jag fick nästan andnöd av vinden i ansiktet. Men jag slet på och jag tror att farten blev godkänd med tanke på förhållandena. Dock grämde det mig att jag inte riktigt kunde bränna på så jag bestämde mig för att köra sista tredjedelen av passet på bandet hemma. Snabbt in, av med blöta tröjan och på med andra dojor och upp på bandet. Även om det inte är lika jobbigt att springa på band så blev det en riktigt bra avslutning.

Veckan avslutades med ett långpass nu på söndagförmiddagen. Minus tio grader och inte alla som var sugna på att gå ut.

Men jag smörjde in mig med den här i ansiktet.

Och sen gav jag mig av.

Började med en runda på Lidingö innan jag sprang in mot stan. Husarviken och sen en lån sväng i Stora Skuggan. Jag hade ice bugs på fötterna och det kändes rätt, förutom på vissa ställen där det var barmark och jag klapprade fram. Vackert och kallt ute, kände att benen var lite trötta efter gårdagens rätt rejäla pass och de hade gärna tackat för sig runt 25 km. Men jag malde på. Tillbaka mot Lidingö och förvånande nog hade 0 cyklister passerat över bron in mot stan. Jag stannade klockan på exakt 40 km utanför huset. Det här blev en riktigt bra löparvecka som landade på 165 km, sakta men säkert klättrar jag upp i antal mil. Avslutar med en bild på mina nya skor (såklart Boston och Adios) som jag slog till på när jag var inne på Runner´s Store här i veckan. Egentligen skulle jag bara lämna in min Garmin på lagning, den har nämligen bråkat en hel del på sista tiden. Jag har stått ut med både det ena och det andra, bara för att jag älskar den så mycket, men nu fick det vara nog. När jag var där slog jag till på två dojor till priset av ett för de rear ju ut allt på sin gamla butik. Jag behöver nämligen snart byta dojor för de jag springer i har nött många mil, men nu får vi väl se när det blir av med tanke på vädret.

Nä, hörrni. Nu får det räcka för den här veckan. Nu ska vi iväg på glöggkalas. Vi ses!

Punkt.

Vad löpningen gjort med mitt liv. Och ett tröskelpass!

Jag fick en bra fråga på bloggen nyligen. Nämligen vad jag vunnit respektive fått ge upp på grund av löpningen. Det är en högst relevant fråga för såklart påverkar all löpning mitt liv. Jag blev påmind om frågan när jag imorse promenerade genom stan och såg den här skylten:

Ett nagelställe. Inte för att jag någonsin varit en person som går och fixar naglarna (förutom under en kort period i London då jag inte vet vad som hände). Men ändå. Den där skylten summerar ändå kanske en av uppoffringarna, nämligen den obefintliga tiden att lägga på extragrejer, lyxgrejer. Den har jag inte längre. Jag klipper mig typ max två gånger om året och får skämmas varje gång jag dyker upp hos frisören. Nog för att jag gillar slitet rockhår men ibland har det kanske gått väl långt. Och förr kunde jag strosa runt på stan på egen hand på helgerna, men detta händer alltmer sällan. Springer jag inte så hänger jag ju hellre med familjen än går runt i affärer.

En annan sak som jag fått lägga på hyllan är spontaniteten. Helt ärligt så är jag en ganska ospontan människa i grunden och jag vet, det är det mest ohärliga man kan säga. Man ska ju vara spontan och härlig, alltid redo att hänga på, hänga med. Men nej. Det är jag faktiskt inte – och har nog egentligen aldrig varit det. Så för egen del är det ingen uppoffring men jag ser ju ändå att den aningen inrutade tillvaron (som också lätt kommer på köpet när man skaffar barn) tenderar att bli ännu mer inrutad av min löpning. Absolut att jag kan stöka om i mitt träningsschema, och det görs ju ofta pga jobb och familj, men oftast försöker jag hålla mig till planen. Annars skulle jag inte vara där jag är med löpningen och just nu i livet har jag gett löpningen företräde framför en hel del andra saker.

Familjen. Många frågar mig om det. Vad Olle och barnen tycker om all min löpning osv. Jag vill påstå att det ändå funkar väldigt bra, och det är ju just för att jag försöker planera så mycket som det bara går. Jag försöker lägga träningen så att familjen märker av den så lite som möjligt, gärna innan de vaknat, på väg hem från jobbet osv . Men självklart påverkar löpningen familjen, det är absolut inte alla pass som passerar obemärkt förbi, särskilt inte på helgerna. På söndagarna då jag kutar mina långpass och jag är borta ca tre timmar, då kan det kännas lite segt för halva dagen går ju åt. Och ibland när jag springer runt i min ensamhet kan jag få ett vansinnigt längt efter Olle och barnen. Så visst, en del familjetid försvinner men om jag, vi, inte tyckte att det funkade så skulle jag ju inte hålla på. Löpningen ska ju inte bli något betungande och ångestskapande.

Vänner träffar jag men mest blir det på helgerna, fast så var det redan innan löpningen tog så stor plats. I veckan har jag inte riktigt orken, då går min energi till jobbet och familjen. Men visst, aningen mindre tid för vänner blir det nog – det är ju inte som att jag har ett magiskt recept på fler timmar på dygnet.

Mer då? Något annat jag fått offra? Jo, kanske ett visst lugn. Jag har svårt att njuta av tillvaron då jag inte får springa. Det gör ju att jag blir ganska jobbig och rastlös när jag är sjuk eller skadad. Det där beroendet är ju också bra men ibland önskar jag att jag kunde tagga ner och njuta av lugnet. Fast det har jag i för sig alltid varit dålig på, bara att det förr kanaliserades på ett annat vis.

Alkohol, det dricker jag knappt längre. Men det har egentligen inte heller med löpningen att göra. Jag tappade suget efter graviditeterna, vet inte riktigt vad som hände. Fast jag dricker ibland, en kall öl kan vara bland det godaste som finns. Men visst, vet jag att jag ska kuta fyra mil dagen efter så blir det lite av en till spärr för mig. Detta minimala alkoholintag var det många som reagerade på i början, och nästan störde sig lite på, fast nu börjar folk vänja sig.

Sömnen. Jag försöker sova så många timmar jag bara kan men ibland är det svårt. För att hinna springa sover jag nog ibland för lite. Fy skäms.

Det var nog det jag kan komma på vad gäller uppoffringar.

Så nu då. Vad har jag vunnit? Mest av allt har jag nog vunnit en känsla av att vara stark. Den har jag tidigare haft mentalt men det är något häftigt att också känna den där styrkan i kroppen. Den känns nästan som en maskin som jag vet orkar och klarar en massa. Hur den ser ut tänker jag inte på, den blir det som löpningen gör med den men starka ben, seniga armar och stark mage har nog kommit på köpet. Och vad andra tycker om den saken rör mig inte i ryggen. Jag har vunnit nya sammanhang, kontakter med andra som gillar samma sak som jag. Det är inspirerande. Jag har vunnit en känsla av att vara väldigt ung trots att jag i mångas ögon är ganska gammal (38 år). Jag har vunnit nytt fokus, ett intresse. Jag var så noga med en massa annat förut t ex städningen, hur fixat allt skulle vara när man bjöd hem folk osv etc. Det är jag inte längre. Det räcker om det är lagom städat, det räcker att man hinner träffa vännerna, mindre viktigt exakt vad man bjuder dem på eller om soffkuddarna är uppuffade. Jag har vunnit stolthet från min familj, att de står där och hurrar på mig när jag springer lopp och att de, hur det än går, tycker jag är så duktig.

Tja, jag kan nog komma på mer som jag vunnit men detta får räcka för idag. När jag kom hem från jobbet bytte jag om till springkläder.

Tog mitt ställ som jag köpte efter Berlin Marathon och tänkte på att jag hoppas att Stockholm Marathon blir en lika trevlig upplevelse som Berlin var. Kroppen var med hela vägen, perfekt väder och världens bästa publik. Åh, snälla kom och heja på oss den 1 juni! Sen var det dags att avsluta den här soliga torsdagen med ett tröskelpass.

Först 2,5 km uppjogg följt av spänsthopp. Därefter 20 minuters tröskel ut mot Hustegaholm. Det var tungt idag, jag fick slita på. Hade bestämt mig för att inte titta på klockan en endaste gång medan jag sprang utan verkligen gå på känslan i kroppen. Ganska bra motvind första halvan, kämpa kämpa. När jag stannade klockan visade den 5,25 km och snittfart 3:49 min/km. Avslutade med 2,5 nedjoggskilometer och sen fick det räcka för idag. Totalt 10 km.

Ok, två fina saker:

Denna kaka. Som jag köpte idag på det här braiga bageriet. Det var choklad och en massa frön och jox i den. Den kändes lite nyttig men var samtidigt otroligt god. Till och med barnen gillade den så vi fick slåss om biten då jag snålat och bara köpt en.

Dessa två killar. Jag är tokig i dem. TOKIG!

I mitt huvud idag: bär, ull och norsk visdom.

En smart grej tycker jag är att ha frysen full av bär. Alltid är det något som kan behöva muntras upp, t ex en tallrik fiberberikad havgregrynsgröt eller ett glas yoghurt som vill förvandlas till en smoothie. Eller bara äta som de är när man får ett vansinnigt sockersug. Varför man nu skulle få det?

Sen har jag ett julklappstips till en löpare som du gillar mycket och inte vill ska bli förkyld. En fin ylletröja från Houdini! Otroligt sköna och små fina detaljer, som det rosa blixtlåset som på den jag själv kutat runt i en hel del. Finns även en snygg grön för män. Och nej, den är inte så snygg att du ska börja gå runt i den som en vanlig tröja på jobbet. Där går gränsen.

För alla i intresseklubben, anteckna detta: jag vilar från löpningen idag. Jag hade lite ont i mitt vänstra knä igår. Det var länge sen jag hade det, typ i våras. Då vilade jag några dagar och sen blev det bra. Nu hoppas jag det räcker med en dag eller så. Jag läser just nu en bok, Running with legends (tack Magnus!), och där handlar ett kapitel om norska Ingrid Kristiansen, en helt grym långdistanslöpare på 80-talet. Jag har inte kommit så långt än men läste en bra grej hon sa. Att hon tyckte att många av dagens löpare var för seriösa med sin löpning, att det för hennes del alltid hade varit viktigt att springa för att det är kul och att inte låta allvaret ta över. Och att det för henne betydde mycket att ha sin familj runt sig, att inte allt skulle handla om löpning. Jag gillar det där och försöker nog tänka ganska lika runt min löpning. Därför sa jag till mig själv imorse när jag var irriterad över knät och inte fick packa ner löparkläderna: Stressa inte! Du springer för att det är kul. Kom ihåg det. Kul!

Tankar från vilobänken.

Förkylningen släpper inte taget om mig. Vaknar på morgonen i hopp om att känna mig pigg nog för en springtur, men saken är att förkylningen blivit värre de senaste dagarna – trots ingefära, vitlökschock och flera liter te. Nu måste det dock vända snart, jag hoppas få springa i helgen. Men just förkylningar har jag mycket respekt för. Tänk om man skulle börja träna för tidigt och åka på nån skit med hjärtat. Inte nog med att det är farligt, det kan faktiskt också göra så att man aldrig igen kan komma upp på samma nivåer igen vad gäller konditionen. Så jag är rädd om hjärtat och får försöka stå ut. Och påminner mig själv om att det faktiskt bara är tredje dagen jag inte springer. Men som vanligt känns det som en eeeeevighet. Bara att inse: löpningen har blivit otroligt viktig för mig, utan den känner jag mig vilsen och ensam, trots fin familj och vänner.

En annan sak jag tänkt på en hel del senaste tiden, det här med att löpningen får mig att känna mig så ung. Känslan i Berlin, när jag flög (nåja) fram de 42 195 metrarna, den känslan var oslagbar och jag har nog aldrig känt mig så ung som där och då. Ibland när jag kommer hem efter ett snabbt eller långt pass, och tittar mig i spegeln, så kan jag nästan tro att spegeln skämtar. Jag ser ju en 37-årig kvinna. Och hon där i spegeln ser absolut ut som 37 – särskilt då jag har en massa grått hår som jag i för sig tycker är snyggt och därmed inte färgat bort. Men när jag springer känner jag mig som 20, och det är ju ändå 17 års skillnad mellan de där två. I bättre form än jag är nu, har jag nog aldrig varit egentligen. Sen att man utan att träna var snabbare som ung, ja så är det bara. Men uthålligheten jag har nu, den är ny. Så jag springer och känner mig så ung och den där känslan tar jag liksom med mig till resten av livet. Och jag lovar, det är mäktigt att ha tre barn men ändå bara vara 20! Sen att jag åldras på riktigt med rynkor och allt vad det är, det gör mig inget. Jag tycker det är fint att åldras. Men om jag kan behålla lättheten i mitt steg och känslan av att vara ung, då är jag lycklig.

10 saker man inser när man blir skadad:

1. Hur mycket löpning man har i sig. Jag undrar plötsligt nästan vem jag är, vad gör jag – när jag inte springer? Trots att det inte var så längesen jag inte hade problem med sånt överhuvudtaget.

2. Hur tacksam man borde vara när man är frisk. Och detta är inget tomt snack om “att man ska vara glad att man är frisk” utan jag menar det verkligen så jag säger det igen: Man ska vara glad att man är frisk. Tacka kroppen. Bjuda den på trevliga saker förutom löpningen t ex massage, godis då och då eller annat som den kanske gillar.

3. Respekt för de som inte springer. Att det inte bara handlar om att vilja utan också om att kunna. Ja, jag har någon gång klagat på folk som går raskt i löparspåret, liksom varför springer de inte, hallå? Jo, för att det kanske inte kan, inte får. Just det. Förlåt.

4. Respekt för de som håller på med andra sporter som t ex cykling och simning. Inte för att jag på något vis sett ner på dem innan och inte för att jag tycker det är så himlans kul att cykla i ett garage, men ändå. Nu kan jag ändå fatta att det kan vara kul, t ex på en fräsig hoj på en perfekt landsväg (kanske).

5. Vad lite smutstvätt det blir.

6. Vilken tid det tar att bli frisk. Dels tiden för att bli hel igen men också all denna rehab man gör hemma eller varenda sekund man har över. Var man än är.

7. Man tar tag i saker som man annars inte hade gjort, t ex styrkeövningar för fötterna och sitt löpsteg.

8. Man fattar inte hur man kunde gnälla över en liten förkylning tidigare.

9. Man är villig att betala enorma summor till alla som kanske kan hjälpa en att bli av med skadan. Det gäller med andra ord att se upp för lurendrejare under denna period!

10. Man blir lycklig som jag vet inte vad när man får minsta vink om att det kanske, kanske, kanske går åt rätt håll.

Två onsdagstips:

1. Gör chin-ups. Det gjorde jag.

2. Sen: bada badkar. Idag insåg jag att det var evigheter sen jag badade. Varför då? Vet inte, jag älskar ju att bada badkar. Jag älskar också att tända massa flummiga rökelsepinnar samtidigt och låtsas att jag befinner mig någonstans i Orienten. Att jag efter ett strapatsrikt löppass genom öknen blivit inbjuden till en kalifs palats där jag får fri tillgång till palatsets alla faciliteter.

Läs mig snacka.

Jag känner mig hedrad för jag har blivit intervjuad på Mittes proffsiga blogg om hud och hudvård. Jag pratar dock inte så mycket om just hud för det är inte riktigt mitt område. Jag pratar om, tro´t om du vill, att springa. Är du sugen på att läsa? Om ja, klicka här, det är inte svårare än så. För jag har lagt in en modern länk här för er bekvämlighet.

Fyra saker jag uppmärksammat sen jag började kuta mer:

1. Tvätthögen. Den försvinner aldrig. Hur mycket vi än tvättar och viker så är den konstant. Och den var ju rätt stor redan innan om man säger så, vi har ju så att säga tre barn. Och nu med alla mina miljarder träningslinnen och strumpor och tights… det är bara att ge upp. Den blir aldrig mindre.

2. Alkoholintaget. Jag dricker mycket mindre. Nej, det handlar inte om att jag inte ”unnar” mig ett glas vin om jag är sugen på det, det gör jag gärna. Det handlar om att jag inte tycker det är lika gott längre. Åh så tråååkigt, tycker ni säkert nu, gud vad präktigt. Och ja, så kan man ju tycka om man är 19 år och tycker att alla måste dricka för att ha kul. Men jag skiter i vad andra tycker, jag dricker det jag är sugen på. Just nu är det gärna löl.

3. Städningen. Vi bråkar mindre om detta. Förr gick jag och plockade undan saker stup i kvarten. Jag levde med disktrasan i hand så att säga. Olle och jag hade ganska olika syn på vad som var städat och det var svårt att hitta mellannivån där våra ideal kunde mötas, och vem som hade rätt vet jag inte. Nu hinner jag inte bry mig på samma sätt längre. Jag springer istället och när jag kommer hem vill jag vara med barnen. Så det är lite stökigare men det har gjort att vi automatiskt hittat en nivå som vi båda känner oss nöjda med.

4. Skorna. Jag har blivit oerhört intresserad av platta men snygga skor. Pallar inte utsätta mina ömtåliga löparfötter för höga klackar varje dag. T ex imorse så tog jag på mig ett par fina skor med rätt höga klackar. Efter att jag lämnat på dagis gick jag raka vägen hem igen och bytte till de här små foträta mockasinerna.

Löpstil med stil? Eller inte?

När vi åkte hem i bilen från halvmaran så sa Olle återigen att jag fått en väldigt egen löparstil på sistone. Jaha? svarade jag och väntade på fortsättningen som jag tänkte skulle skulle vara något i stil med att jag springer så lätt och snyggt. Nä, liksom du springer lite sådär efterblivet som duktiga löpare gör. Ja liksom ekonomiskt och massa små steg och armarna pumpandes. Ok? Vart tog det där snygga och eleganta vägen? Misstänker dock att det stämmer. Ibland när jag ser bilder på mig när jag springer så tänker jag först att just den där bilden blev ju inte så bra, och kanske inte den där heller, och inte den där, den är ju fel liksom och inte… tills jag inser att jo, de stämmer nog väldigt bra allihop. För jag springer förmodligen sådär. Men! Jag är inte missnöjd. Jag och Nils pratade om det en morgon när vi kutade och han sa ungefär samma sak, fast lite mer politiskt korrekt, nämligen att han tyckte att jag fått en maraton-löparstil. Ekonomisk. Och jag tror det är så, att börjar du springa långa sträckor så påverkar det din löparstil, i alla fall om det är distans du kör allra mest. Jag har väl blivit som en sån där senig gubbe som maler sig fram, trots att jag bara är 37 år. Men så länge det går fort så är jag nöjd.