Den här veckan har verkligen känts som semester. Det är samma visa varje år; det tar ett tag för kroppen att inse att det är ledigt – trots avsaknaden av väckarklocka och trots att man bara klär på den bikini och jeansshorts vareviga dag. Ändå så går det inte riktigt in. Men till slut så fattar den alltså och plötsligt är man tusen procent avslappnad, nästan för avslappnad. Ja jag blev så avslappnad och semestrig att jag var nära att skita i att skriva det här inlägget. Men ordentlig som jag är så skrev jag såklart det till sist ändå. För från löpningen är det ju inte precis sommarlovsledigt, tvärtom. Jag passar på att springa så mycket det går och även denna vecka landade på drygt 16 mil. En bra grej är att huvudet inte alls bråkat något med mig denna vecka utan den har lydigt sett till att benen sprungit fort när jag sagt åt den att göra det, att säga till benen alltså. Detta trots värmen och fukten. Ja herregud, fukten! Det har varit galet. Vet inte hur ni haft det i övriga Sverige men här på Gotland var vi uppe i 100% luftfuktighet vilket gjorde att vi mot slutet av veckan, när det blev mer normala fuktförhållanden, insåg att vi varit ”utomlands” i flera veckor, ja så har det känts, så fuktigt har det varit. På måndagen var det just otroligt fuktigt men tack och lov var det ändå lite moln på himlen när vi vaknade. Vi bestämde oss därför för att åka till Kneippbyn i Visby. Där har de ett vattenland och när det är lite molnigt så är det färre människor där vilket man givetvis gillar. Vi drog med oss två av kusinerna och hängde på låset när de öppnade klockan tio. Sen när folk började välla in strax efter lunch så var vi färdigbadade och och istället i full färd med att käka hamburgare. Att barnen delvis fått bada i ösregn och med åska runt knuten gjorde inget alls, man blir ju som bekant ändå blöt när man badar. Här är gänget:
När vi kom hem var det strålande väder igen och jag gav mig ut på en längre distansrunda.
I nya Boston!
Det var dags för skobyte både vad gäller mina Boston och Adios. Bra är dock att sonen har samma skostorlek som jag så han har nu övertagit mina gamla som ju ändå fortfarande går att springa i. Han är extra nöjd med Adiosen som jag sprungit två marathon i för i hans värld är jag typ världsmästare på löpning. Och ett par gamla skor från en världsmästare är inte fy skam, haha. Jag kutade hur som helst förbi kossor och annat somrigt. Jag gillar att kossor jämt verkar ha käkat glosylta.
Jag var helt genomblöt när jag kom hem, sol och fukt i kombination har ju den effekten.
Sen blev det chin-ups.
Och lite olika hopp.
Och styrketräning med Ali.
Jo, just det. Ett tips om ni är i närheten av Visby. Åk till Toftalagret, det gjorde vi där på hemvägen från Kneippbyn. Affären ser inte mycket ut för världen från utsidan men där inne finns en massa kul små pryttlar.
Ok, ett till gotlandstips när jag ändå är igång. Nära Toftalagret så ligger Berså, ett litet café med en piratbåt utanför.
Dock hade de ett av mina absolut värsta ord på en hylla:
Jag gillar alltså att göra det, dricka kaffe och äta bullar och så, men jag vägrar använda just detta ord. Trots dessa fyra stora bokstäver så gillade jag stället; de var hur trevliga som helst och hade jättegoda kakor (och jag satt med ryggen mot ordet). Även här kunde man handla lite om man var på det humöret. Det var inte jag. Eller rättare sagt, plånboken var inte det efter Köpenhamnsresan.
Slut på måndagen. Det blev tisdag och jag vaknade till världens dimma. Kändes som jag var med i en film.
Men det var jag inte. Däremot var det en väldigt vacker morgonjogg.
Jag såg små kaniner exakt överallt men de är omöjliga att fånga på bild. Så fort jag kom hem så var dimman puts väck, solen hade trängt bort den så vi drog till stranden. Den här boken håller jag på med just nu:
Köpte den förra sommaren men då blev det inget av. Ska erkänna att det går rätt segt nu med. På eftermiddagen var det dags för tuffare tag.
Jag vill köra om passet som jag brutit i förra veckan när jag sprang med Nils. Denna gång blev det på egen hand eftersom Nils var ute och flängde. Och jo, en liten förklaring till varför passet gick så segt förra gången och varför jag plötsligt grinade en skvätt mitt där på grusvägen. Förklaringen kommer här: MENS. Jajamen. Så enkelt var det visade det sig dagen efter. För övrigt är just det ordet ett av mina andra hatord och har alltid varit. Hela mitt liv har jag istället sagt ”Det”. På söndagen fick jag alltså Det och det är ju så för oss av det kvinnliga könet, att detta kan påverka både prestationen och humöret även om det såklart är olika för alla (och kan vara olika från gång till gång). Men mitt humör påverkade det uppenbarligen där på lördagen. Jag blev så glad att det bara var just Det för det betydde ju att jag inte var på väg ner i en svacka eller så. Nog om detta och tillbaka till passet. Jag gick in med inställningen att jag skulle hitta en bra fart som var tuff men också att jag skulle få med mig en bra känsla framåt, jag ville känna mig bra. Det var rätt taktik, liksom lagom press vilket gjorde att det var kul – och då går det oftast bra. Sista kilometern gick i riktigt bra fart. Sen på kvällen var det trevligt för då lämnade vi hela storfamiljen och så cyklade Olle och jag ensamma till Hamra Krog för att äta middag. Tramp tramp.
Jag tycker Olle är stilig på den här bilden.
Vi startade upp det hela med varsitt glas mousserande vin. Jag var så törstig efter passet att jag svepte det och blev alldeles snurrig, det är ju så sällan jag dricker nuförtiden. Sen kom maten som för övrigt också var stilig. Och mycket god!
När vi sedan rullade hemåt på cyklarna så var det så vackert ute. Solen var gigantisk där den var på väg ner bakom fälten. Svårt att göra den rättvisa med en liten pocketkamera så tänk er att det var tusen gånger vackrare än det är på denna bild.
Vi cyklade förbi den här skylten som passade bra just denna kväll.
Vi såg för övrigt även en räv som smög över vägen med en kanin i munnen. För den stackars kaninen var det nog inte en lika magisk kväll.
Godmorgon! Onsdag! Inget att orda om utan bara iväg på morgonjogg.
Under mina nio km såg jag en 60-årig man i knälånga hudfärgade shorts, tre husbilar där det ännu sovdes i två av dem och i den tredje satt det ett 50-årigt par och åt frukost mittemot varandra (Vad de åt? Omöjligt att se tyvärr.). Jag såg även en man i jeansshorts och bar överkropp som var ute och gick med sin hund (Ras? Berner sennen.). Sist men inte minst såg jag en röd bil (Märke? Mazda.). Sen såg jag inget mer. På eftermiddagen gav jag mig av på ännu ett distanspass.
Till min stora glädje så var det faktiskt några moln på himlen när jag gav mig av!
De hade tyvärr inte någon vidare effekt utan det var precis som vanligt: väldigt varmt och väldigt fuktigt. Jag var tvungen att stanna i en minut mitt i passet och lyssna på tystnaden. Sånt jag bara måste göra ibland.
När jag hade ett par kilometer kvar såg jag en man springa framför mig längs havet. Han såg oerhört medtagen ut och hasade sig fram snarare än att springa. När jag närmade mig såg jag att det var Olle!
När jag kom ikapp honom sluddrade han något om att jag ”lurat” honom att springa 13 km istället för de 9 som han tänkt. Sanningen var att han innan han gav sig ut frågat mig hur lång en sträcka var, men sagt fel sträcka, och nu fick han betala priset där längs den solstekta vägen. Hur som helst försökte jag ge honom några uppmuntrande ord, men han verkade helst avstängd så jag lämnade honom åt sitt öde. Själv såg jag ut såhär när jag kom hem. Vindögd?
Olle kom sen också men var helt slut efter pärsen. För egen del så fortsatte jag gottemajandet från gårdagen för nu var det nämligen dags för ett andra restaurangbesök, denna gång med min mamma och syrra. Vi drog till Hablingbo Crêperie. Där var det lika fint som vanligt.
Vi åt Moules Frites.
Nej jag petar inte tänderna utan äter en pommes frites på ett fågelaktigt vis.
Och så crêpe till efterrätt.
Sen tackade vi för oss.
Vi körde hem i skymningen och satt bara och sa saker som Vad fint det är, Åh!, Herregud så vackert osv etc.
På torsdagen vaknade jag och var otroligt trött. Det hade varit åska och blixtar hela natten mellan onsdagen och torsdagen. Jag vet inte vad som hänt, jag brukade ju aldrig vara rädd för åska, men det är som att det känns så mycket närmare här. Hela sovrummet lystes upp gång på gång av blixtarna så det blev inte så värst mycket sömn. Jag lät därför benen vila på morgonen och sparade istället på krutet till mitt sista pass med Nils, de skulle nämligen åka hem dagen efter. På seneftermiddagen var det så dags för oss att kuta iväg. Gick runt en stund med Ali först, man bara lägger honom på axeln och så hänger han där som en apkatt.
Ali fick dock inte hänga med. Vi värmde upp i 5 km och sen körde vi enkilometersintervaller. Här är Nils innan vi brakade igång med dem. Han står och försöker förhandla sig till mer pausvila, tror jag.
Trots att det var varmt så var det enorm skillnad på luften idag. Plötsligt var det vanlig sommar och det gick att andas. Och det är rätt skönt att kunna andas lite när man ska springa fort.
Sista repetitionen gick riktigt bra och jag fick lov att ta ett nöjdkort på oss efteråt.
Sen badade vi innan vi drog hem och åt laxbiffar.
Jaha, då har vi kommit till fredagen för er som ännu är vakna. Jag sprang iväg medan alla sov. Tur man själv inte har enormt stort sömnbehov.
Efter löpningen så hjulades det på stranden.
Dock inte jag, jag kan inte på något vis hjula eller göra andra gympakonster. Jag satt istället och tänkte på att det är omöjligt att förstå hur det ska kunna bli vinter när det är såhär varmt och fint. Fast plötsligt så sitter man där i långkalsingar och täckjacka. När de andra skulle äta lunch så körde jag ett andra distanspass.
Sprang förbi den här träskon som legat där hela sommaren. Det är alltid kul att se ensamma skor för man får liksom genast många tankar i skallen.
Varför duscha när man kan bada i havet?
Sen blev det glass, bad och mackkastning vid Hoburgen. Det var faktiskt lite skönt att åka bil dit istället för att springa för en gångs skull.
Vi gick ner i en bunker och upp igen.
Och jag såg som vanligt ett dött stackars djur.
När jag kollade upp helgens kommande väder såg det ut som att söndagen skulle bli några grader varmare än lördagen så jag bestämde mig för att köra långpasset på lördagen istället. Smög upp 05.30 och åt frukost och sen iväg strax innan sju.
Idag körde jag en annan rutt; först längs havet bort till Austre och tillbaka, sen vidare till Vamlingbo där jag fortsatte ett par kilometer förbi kyrkan innan jag vände tillbaka hemåt. Benen var på gott humör, allra gladast var de den sista milen då de väl vaknat till liv ordentligt. Det var ju ändå rätt tidigt. Totalt 30 km. Kom precis hem då gänget skulle ner till stranden. Här ser ni dem på väg upp i gummibåten med dagens gäst: ett kexpaket.
På eftermiddagen blev vädret (äntligen) lite skruttigt. Jag skulle ut på en återhämtningsjogg även om jag redan kände mig väldigt återhämtad. Fick sällskap av Febe och Ruben! Det är för övrigt såhär man ska se ut på sina bloggbilder, uppenbarligen bara jag som inte fattat grejen:
Det var Febe som skötte kameran när vi sprang. Precis när vi kutade över det öppna månlandskapet borta vid småraukarna började det åska. Just en sån där öppen plats man inte vill vara på när det åskar så vi pinnade på!
Ruben blev rätt trött efter en bit, här minns jag att jag försöker berätta för honom hur man ska andas. (Även om det ser ut som att jag praktiserar sporten ”gång”.)
Sista spurten!
Lämnade av barnen hemma och sprang ytterligare en bit innan det var dags för styrketräning. Olle och Febe hade målat en skylt i huset där jag håller till när det är dåligt väder. Det luktade väldigt mycket färg, förmodligen inte alls ett hälsosamt ställe att styrketräna på men ute öste regnet ner så det var bara att köra.
Dessutom låg jag med näsan väldigt nära kattlådan vilket inte heller var en så trevlig lukt.
Avslutade med 30 chin-ups.
På söndagen, ja idag alltså, sov jag istället för att springa på morgonen. Sen slappade vi på stranden. Just det här såg så fruktansvärt skönt ut, slummer i sanden.
Jag hade egentligen tänkt vänta med springet till eftermiddagen i och med att det var så varmt. Men det är något som jag bara inte klarar av med att skjuta upp jobbiga grejer, och nu var det ett sånt där jobbigt tröskelpass på schemat. Lika bra att få det överstökat så framåt lunch bytte jag om. Precis innan jag skulle gå hittade jag en död kanin gömd precis vid mina rehab-prylar. Trevligt. Våra katter som i vanliga fall är rätt mesiga av sig, blir värsta jägarna här nere.
Sen gav jag mig i alla fall av.
Fem km uppjogg och sen var det då alltså dags för tröskelintervaller. Har varit ett väldans tröskande sista tiden måste jag säga. I alla fall så var det varmt ute, klockan var prick 12.00 när jag satte fart på grusvägen. Som tur var fläktade det lite. Jag vill dock påstå att jag blivit härdad av alla de fuktiga veckorna, för även om det var riktigt varmt nu så tyckte jag att det funkade bra. Sista biten spurtade jag på asfaltsvägen, då blev det riktigt bra fjong i fötterna. Klar!
Och så en närbild på människan. Vad ni inte ser här då håret är uppsatt, är att jag fått ett helt vitt, sprött trollhår. Det är bästa tecknet på att semestern snart är slut.
Jaha, sen joggade jag ner och såg den här mitt på vägen.
Det blev såklart ett dopp i ett underbart hav.
När jag låg där i plurret fick jag ett sånt gigantiskt lyckorus, började skratta högt likt en tok. Tänk att ett tröskelpass och ett hav i kombination kan ha den effekten på en. När jag kom hem hade Olle och barnen gjort klart skylten som vi tänkte sätta upp ute vid vägen. Tydligt och bra budskap:
Synd bara att Ruben doppade hela håret när de blandade färgen.
Men i för sig, han såg ju ungefär ut som jag brukar göra. Enda skillnaden är att jag köpt dyra färgbalsam istället för vattenfast färg. Sen blev det i alla fall stranden igen för mig och barnen. Jag hade fått Filter som jag låg och läste.
Solen var sådär lagom varm, liksom snäll. Jag kände mig trött och nöjd i benen, det blåste lite och barnen hade kul i vågorna. Jag hade gärna fryst livet just där och då, om det hade varit möjligt. Hoppas ni också har det bra med spring, liv och annat. Vi hörs!
Ajöss.
Herregud. Semestern. Så lägligt den kom. Det var precis vad jag behövde. Ibland fattar man inte innan hur mycket man faktiskt behöver vara ledig, det kan vara svårt att känna när man har fullt upp och kul om dagarna. Men sen när man cyklar där på en smal stig genom skogen och det luktar torrt och barr och en femåring sjunger högt så det ekar mellan träden framför en, det är då den kommer. Den där stora fina känslan av frihet och familj, den som är svår att fånga i vardagen. Och så det där med vardagen. Som jag skrev om i förra inlägget så var min förra sommar ganska inrutad, det blev liksom lika mycket vardag över den som den vanliga vardagen. Den här sommaren har börjat bättre vad gäller den saken, jag har inte planerat träningen lika mycket – men ändå fått till bra träning som istället varit styrd av lust. Sen att man går och blir skruttig när man slappnar av, ja det är ju typiskt. För det blev nämligen jag. Men det var inte förrän mot slutet av veckan. Men vi kommer dit, om ni inte somnar på vägen vill säga. Nu drar vi gång!
Hopp! (Extra jobbigt att hoppa i sand).
När de andra skulle äta lunch, då drog jag på mig springkläderna och gav mig av på ett distanspass. Tog med mig vatten. Det här med att springa när solen står i zenit är kanske inte bästa tiden, men jag har kommit på att det är en bra tid ur familjesynpunkt.
Efter detta fick det bli en Razzle Dazzle-repris eftersom det bara var jag som fått glass dagen innan.
Tisdagen började också på stranden. Barnens sandhål hade blivit jättestora.
Jajamen, framåt lunch var det återigen dags för spring.
Nils hängde med. Vi körde vår långa uppjogg för att bli varma i kläderna (Ha! Hade räckt med en meter!). Framme vid vårt nya ”vanliga ställe” väntade kossorna på oss.
Pustade ut ett par minuter innan vi drog igång med tröskelpasset. Jag har ofta ett behov av att få samla mig en kortis mentalt innan självplågeriet startar. Här står jag och gör just det, samlar ihop mig mentalt.
Och sen var vi igång! Såhär ser det ut där vi nöter fram.
En minuts vila = ett svettigt självporträtt.
Under den där korta vilan försökte Nils hitta lite skugga. Det var dömt att misslyckas.
Jaja, vi fräste på hit och dit och det kändes riktigt bra. Kul! Just att ha sällskap på dessa pass är fantastiskt. Efteråt la jag mig ner och blev ett med jorden.
Ja tills det kom en bil och jag fick maka på mig och bli en vanlig människa i akrylmaterial igen. Efter detta joggade vi ner till stenstranden.
Minns hur jag förra sommaren tog ett dopp efter nästan varje löppass. Det var en härlig grej att tänka på medan man harvade på, vetskapen att man snart skulle få bli sval igen.
Sen var det bara att hoppa i sommarskorna (och så tittar vi inte på min vänstra stortånagel, nej).
Jag bor verkligen i mina Birkkenstock under sommaren. Det ska mycket till för att jag ska ta på mig ett par andra skor, ja förutom springskorna då. Vi åkte till Hamra Krog och åt glass (igen).
Efter middagen gav jag mig ut i det andra huset där jag har min chin-upsstång.
Förra sommaren svek den mig fullständigt; en dag när jag som bäst höll på att hänga och slänga i den så ramlade jag, inklusive stången, ner! Det var inte alls skönt. Och ganska läskigt eftersom den hänger precis ovanför en trappa som leder ner till ett stengolv. Det kunde gått riktigt illa, sanna mina ord! Som tur var gjorde det nu inte det (men tänk om) utan jag fick bara lite ont i ett knä. Trots det har jag inte förlåtit den ännu. Men nu stod jag alltså där på nytt, sugen på att hänga lite. Såg dock till att skruva fast den ordentligt innan jag hoppade upp. Sen var jag igång i mitt lilla skrymsle. Känner mig alltid rätt suspekt när jag hänger här inne.
Efter hängandet var jag svettig så jag kunde lika gärna ge mig ut på ett kvällspass när jag ändå var igång. Min syrras lilla Felix var skeptisk till det hela.
Men gissa vem jag fick med mig? Olle! Tyvärr dog kameran där och då så jag har inga fler bilder från denna fina kväll, ja förutom denna romantiska springbild:
Och ser ni, jag har nya skor på mig, nämligen 
Hade på mig mina dödskallebadbraxor som jag är väldigt nöjd med.
Efter strandhänget bytte jag om från bikini till löparkläder och fyllde vattenflaskorna.
Redo!
Jaja, såja, ge dig av nu.
Fint men svettigt var det.
Sen raka vägen ner till stenstranden.
Det var min snälla mamma som varit igång. Jag åt paj och bullar först. Sen lunch. Därefter blev det mer strand. Krokodilen fick hänga med. Och stackars Olle som mådde skruttigt med ont i halsen.
Sen roade jag och Ums oss med att göra styrka i trädgården. Eller… jag vet inte riktigt vad Uma gjorde om jag ska vara ärlig.
Och jaa, vid det laget var man ju svettig (igen) och kunde lika gärna klämma ett till löppass.
Denna kväll. Den var MAGISK.
Sen var det godnatt.
Korna borde vid det här laget ha lärt sig sig att vi dyker upp med jämna mellanrum, men de såg lika förvånade ut som vanligt.
Det var riktigt varmt. PUH.
Inget vatten hade vi med oss heller. Det är sånt där som känns helt onödigt när man ger sig av, sval och fräsch och kaxig, men som man ångrar bittert efteråt när man sitter och pustar på marken.
När vi var klara och sprang hemåt så mötte vi en bil på vägen. Den svängde så snällt åt sidan och stannade så att vi skulle kunna passera. Trodde vi. Men när vi sprang förbi så viftade och pekade de till oss inne i bilen och precis framför bilen låg en stor huggorm och s l i n g r a d e sig på vägen, bara någon meter från oss! Tur att jag inte satt mig på den där innan. Dopp efter detta? Ja tack, det tar vi.
Fredagen började med den första morgonjoggen på semestern.
Svalt och tyst och somrigt.
Vid havet hade en husbil parkerat sig på första parkett.
Själv njöt jag av vägarna.
Och vidderna.
Och här kommer nu en bild som inte har med något att göra men som jag tycker är fin. Själv kan jag ju inte hålla en endaste blomma eller växt levande så sånt här tycker jag är extra fint just därför. När det plötsligt växer och frodas i urnor och hinkar. Det är tack vare min mamma.
Vid lunchen var det dags att springa igen.
Och sen var jag nära att skicka ett mms till naprapat-Johan så han kunde se hur duktig jag är, kolla bara:
På kvällen skulle vi ut och äta på Grå Gåsen i Burgsvik. På vägen dit svängde vi förbi nyöppnade 
Det såg väldans mysigt ut.
Om man kände sig lössläppt och avslappnad (inte jag) kunde man ligga i såna här fina kuddar och jäsa.
Deras grej är annars olika former av potatis, och att man kan välja mellan hundra sorters öl.
Detta måste ju testas innan sommaren är över. Men på fredagskvällen blev det Grå Gåsen.
På lördagen vaknade jag och hade ont i halsen. Buhuuuu. Olle hade smittat mig, inte så oväntat. Så irriterande! Jag tycker alltid att sjukdom tenderar att dyka upp precis när man har lite flyt i träningen och tycker saker och ting går åt rätt håll. Varför just nu? Varför just jag? Tittade tillbaka i min träningsdagbok och insåg att jag senast var sjuk i slutet av februari dvs drygt fyra månader sen. Jag brukar ha ca tre förkylningar per år så det var väl dags nu igen. Men vad göra åt saken mer än att vila och påminna sig om att en förkylning är en petitess i det stora hela. Jag mådde dock tillräckligt bra för att trampa ner till stranden en stund och börja på en ny bok.
Och tillräckligt bra för att baka en tigerkaka som jag sedan åt tillsammans med syrrans paj.
Och tillräckligt bra för att köpa en fårskinnsväst. Obs! Jag har shorts på mig även om man kan misstänka motsatsen.
Och tillräckligt bra för att färja håret blått!
Min syrra tyckta jag såg ut som ett skogsväsen. Det var snällt sagt. Jag gick och klurade hela dagen vem det var jag kände mig som och precis när jag skulle somna kom jag på det: 
Hej.
Tycker det har varit en rätt märklig vecka. Det blir ju det när man är van vid att vara fem i en familj men plötsligt bara är två. Ja, plus katterna då. Men ändå. Bara två stycken människor i ett hus som brukar rymma många fler. Det blir lite ödsligt och tomt. Man inser att den där vardagen, den som man kan bli tokig på emellanåt, den är allt bra ändå. När alla är hemma och yoghurtförpackningarna tar slut i ett nafs och det ligger ensamma strumpor överallt som man blir irriterad på och man bråkar och gastar och kramas och pussas och tvättar och skojar och tjatar och borstar tänder och tvättar hår och handlar mat och handlar ännu mer mat och gör allt annat som görs då man är en familj. Och man inser att just det där kaoset, som är det vanliga livet, det är rätt fantastiskt. Men jag vet ju att barnen har det hur sommarlovsbra som helst utan väckarklockor och tidiga morgnar och istället springer de barbenta med kusinerna på Gotland. Vi två som är kvar hemma får därmed stå ut lite till. Och kanske är det rentav bra för oss alla att få längta efter det där vanliga.
Och sen tog jag tunnelbanan till jobbet.
Efter jobbet drog jag ner i omklädningsrummet och bytte om. Det hade visst varit fest där nere.
Knäppte på mig ryggan och joggade till naprapat-Johan (och för er som undrar vad han heter i efternamn så heter han Lind. Johan Lind. Naprapat-Johan.)
I Rålambshovsparken var det fullt fräs som vanligt med löpargrupper, uppträdanden och skateare.
Framme hos Johan visade jag lite av mina framsteg och sa som det var, att det kändes aningen bättre i kroppen. Tjong! Då fick jag ett nytt program att bita i, med svårare övningar! Så kan det gå. Johan filmade mig även när jag sprang på band och gav mig lite olika saker att tänka på. Sen jämförde vi filmen med den första filmen som Johan hade på mig, från första gången jag kom till honom för drygt en månad sen. Då hade jag väldigt ont i höften och det ser verkligen inte bra ut när jag springer. Nu såg det åtminstone lite bättre ut så det var ju bra. Sen sprang jag hemåt. Mötte en löpare med årets Stockholm Marathon-tröja på sig och jag ville gasta till honom att jag minsann också har årets, och fjolårets också för den delen, i och med att jag hade 2012-tröjan på mig. Men det gjorde jag inte utan sprang istället och tänkte på allt som Johan sagt att jag skulle tänka på och kände mig som värsta raketen när jag sprang genom stan. (Observera att det står kände mig.) Stannade klockan vid min gamla skola som nu var sommarlovsövergiven.
Jag gick runt och hejade lite på allt.
Hej stjärt.
Och här ett klassiskt klotter.
Och här står jag och i den tomma rampen. Gäller att passa på när det inte är några läskiga ungdomar i den.
Och precis när jag kom hem började det regna.
På tisdagen var det raka vägen ner och göra rörlighet och magstyrka. Försöker förstå de nya övningarna.
Och sen blev det chin-ups!
Därefter trampade jag iväg till jobbet i mina små indianskor.
Det är inte många skor som kvalificerar sig för mina springfötter men dessa är ett par gamla godingar som är riktigt sköna. På lunchen bytte jag om och joggade ner till Karlberg.
På fötterna hade jag Adiosen för det var dags för intervaller.
Bara att köra igång!
Hade först tänkt att bara köra joggvila men för att överleva la jag in kort ståvila på ett par ställen. Här står jag och vilar en minut innan jag kastade in kameran bland buskarna igen.
Rände vidare varv efter varv efter varv efter varv efter… Till sist var jag klar. Det kändes i benen att jag var det om man säger så. Nöjd med att sista intervallen gick snabbast!
Jag är lite ovan vid att köra korta intervaller på det här viset, det hör nämligen inte till vanligheterna, men jag har gjort det ett par gånger nu sista tiden mest för att jag känt för det. Har behövt lite nytt för skallen.
Det var den tisdagen. Jo, en grej till (som jag vet att jag visat förut). Det är den här sov-sprayen.
Det låter ju som en rätt knasig sak men den innehåller bland annat lavendel och kamomill och man sprutar den alltså på huvudkudden (jajamen). Jag gillar doften och inbillar mig att den fungerar. (Eller så gillar jag bara att ha massa ritualer för mig. Det kan vara så.) Nu har jag i alla fall även börjat ta den här lilla prylen i förpackningen bredvid som även den ska hjälpa en att slappna av. Den är som en miniroll-on som man rullar på t ex vristerna. Själv brukar jag rulla den lite på tinningarna också. Är ni intresserade av denna mini-roll-on-flaska så kan ni läsa om den 
På onsdagslunchen var det dags för löpning.
Det blev en riktigt bra mil där jag försökte tänka på naprapat-Johans ord. Kände mig stark där jag klapprade fram längs vattnet bortom Pampas Marina. Efter jobbet var det dags att träffa Pekka. Det var ett tag sen sist i och med Stockholm Marathon och återhämtningsveckor. Vi snackade om senaste tiden och han kollade min höft. Vi hade diskuterat ifall vi skulle röntga den men efter att han kikat på den så tyckte han vi skulle avvakta då det med största sannolikhet är en muskel som strular. Sen gjorde vi upp en plan framåt som känns vettig och balanserad – och kul! Bara hoppas nu att jag får ha en bra sommar utan avbrott och att höften låter mig träna på. Efter detta promenerade jag Sveavägen fram i sommarsolen. Utanför en mataffär stod en vagn full av hoppressade kartonger. Rätt snyggt och jag tänkte på en massa annat som vore fint att pressa ihop, typ alla mina löparskor.
Och åh! Sen kom det bästa på hela veckan för Febe kom hem från sitt basketläger och vi hade en kväll med henne innan hon skulle flyga vidare till Gotland. Här är hon. Den efterlängtade!
Det är lustigt med läger. Det är som att barnen blir två år äldre på kuppen. Vi åt pizza och sen kramade jag henne non stop tills hon åkte igen.
Det blev även pull-ups. Kuba var dock engagerad.
Följande serie blev det:
Sen blev det jobb och jag velade fram och tillbaka hela förmiddagen huruvida jag skulle kuta på lunchen eller kvällen. Men när klockan slog tolv och det var alldeles mörkt och regnigt utanför fönstret så bestämde jag mig för att köra på kvällen, särskilt då jag hade packat för tunna kläder. Och när jag kan träna på kvällen så är det egentligen skönare för då behöver jag inte stressa. Istället för spring blev det därmed goda köttbullar på lunchen.
Men sen kom ju kvällen och den mörka himlen hade försvunnit… men gaaaah! Så osugen jag var på att plåga mig. Jag väntade in i det längsta och höll på. Men till sist så var det bara att ge mig av.
Värmde upp och sen blev det ett tröskelpass. Det var ett tag sen nu vilket betyder att det var riktigt jobbigt! Dessutom så märkte jag att benen var lite trötta efter all styrketräning, för trots att jag bara använder min egen kroppsvikt så biter den uppenbarligen.
Sprang ut mot Elfvik, förbi folk som kämpade med en midsommarstång och det hördes klirr från trädgårdar där folk höll på att duka. Tillbaka hemma efter 20 km blev det smoothie.
Och sen satte vi oss i bilen och åkte mot Sigtuna. Varför det? Ja, varför inte? Vi var barnlösa och sugna på att hitta på något kul. Vi var ju i Sigtuna nyligen och tyckte det var en perfekt utflykt och dessutom hade vi nu slagit på stort och bokat hotell. Vi lyssnade på 
Vi stannade till vid Steninge Slott på vägen. Träden var sådär slottsfina.
Och slottet var precis lagom stort. Alla mina rehabgrejer skulle nog kunna rymmas på övervåningen.
Här står jag och ser ut som att jag vore fem år.
Trädgården var oändlig och det var som en märklig, trolsk stämning när vi vandrade runt.
Hej människodjur.
Faktiskt lite så jag känner mig när jag springer och det går fort och jag känner mig stark (bortsett från brösten då). Ja och här står Olle med sin excentriska scarf. Att vandra runt bland historiska saker är verkligen bland det bästa han vet så han var riktigt nöjd.
Efter detta så åkte vi till hotellet.
Ojojoj. Sen drack vi te och åt nybakade scones som nog var de godaste jag någonsin ätit.
Vi satt där i lugn och ro som två pensionärer. Därefter drog vi upp på rummet och läste. Den här håller jag på med just nu. Inte så förtjust i den än tyvärr.
Hepp, då var det dags för middag!
Jag tog en alkoholfri öl till att börja med men jag måste säga att detta var att ta i. Namnet alltså, eller payoffen. FUN. Nä, en alkoholfri öl kan vara god men ”fun” är det inte, det kan vi enas om.
Till maten drack jag dock ett glas vin – för första gången på evigheter! Det har liksom bara blivit så, jag har inte varit sugen på det så länge jag kan minnas. Och dessutom har alltid ett viktigt träningspass hägrat runt hörnet. Men nu drack jag alltså, det var rätt gott ändå, och det blev så att säga riktigt ”fun”. Ibland var vi tvungna att göra små pauser i snacket för att ta upp mobilerna och titta på gölliga kort på barnen innan vi fortsatte pladdra. Jo, kolla den här fina efterrätten:
Vi somnade och vaknade till en lördag i Sigtuna. Jag smög upp och gav mig ut. Aldrig i livet att jag missar att springa på ny mark!
Sigtunaborna är kända för att vara stolta över sin strandpromenad och jag förstod varför.
Jag hittade en löparbana där jag drog av några varv.
Och gjorde några armhävningar. Men det gjorde ont i händerna.
Sen joggade jag tillbaka till hotellet.
Duschade och väckte Olle. Sen åt vi frukost och hade det allmänt jättebra.
Fast sen fick det räcka med Sigtuna. Full fart mot Stockholm! När vi kom hem var det soligt och fint och jag drog fram alla rehab/prehab-prylar.
Men istället för att använda alla prylarna så somnade jag. Vaknade till då och då men det var omöjligt att vakna till liv. Det är som att jag har en massa trötthet i mig som kräver att få komma ut. Jag måste bara härda och spurta två veckor till innan det är semester, får ta små slumrar fram till dess. När jag till sist tog mig samman och satte mig upp var det dags att ta tag i skiten. Gjorde bland annat detta:
Och detta:
Både Olle och jag skulle springa på eftermiddagen. Båda hade djup ångest inför sina pass. Olle tycker att det ofta går så kasst när han springer sina rundor men jag har kommit på vad han gör fel. Han värmer nämligen aldrig upp utan rusar på från första sekund vilket betyder att han får mjölksyra på direkten. Så nu fick han uppvärmningsinstruktioner av mig innan han gav sig av. Och sen gav jag mig av själv.
För egen del stod det tröskelpass på schemat och idag körde jag lite längre än sist. Ut förbi Hustegaholm och vidare. Jag får alltid en sån konstig känsla av mixen av att det är jättevackert ute men att man samtidigt gör något jobbigt. Det blir liksom en hemsk men ändå härlig känsla av det. Jobbigt? Ja. Jättejobbigt? Ja. Men jag kände mig ändå lite starkare än förra gången. Kom hem och var nöjd och Olle också för uppvärmningen hade visst gjort susen för honom. Sen tänkte jag att det fick räcka för idag. Men då jag kom upp på övervåningen såg jag den här stången glo på mig.
Så det var bara att svinga sig upp.
Bra, gör du en anteckning är du snäll?
Sen började jag packa inför Gotland även om det är två veckor dit. Längtar man så gör man.
Idag gick jag upp tidigt för att äta frukost tidigt för att springa tidigt för att hinna göra andra grejer innan det blev för sent.
Ett par timmar senare gav jag mig av på långpass.
Det var söndagstomt ute. Jag bestämde mig för en dittenochdattenrunda dvs springa lite kors och tvärs. Således började jag med att springa bort till Lidingöloppsstarten men fortsatte uppe på stora vägen, vidare förbi Ekholmsnäs och ännu en bit. Där vände jag tillbaka och sprang sedan in mot stan. Efter Lidingöbron drog det ihop sig och började blåsa rejält. Vidare längs Husarviken, tog sen Fiskartorpsvägen bort till Frescati och förbi Naturhistoriska Muséet, rundade så att jag återigen var vid Stora Skuggan. Där drack jag en energidryck, mest för jag var sugen på det, och vände tillbaka. Nu blev det plötsligt ett riktigt skitväder, det blev mörkt, himlen öppnade sig och regnet öste ner. Några stackare med barnvagn försökte ta skydd under ett träd men själv studsade jag fram och tyckte inte det minsta synd om mig själv. Jag hade nämligen sms:at med min pappa på morgonen som efter fem strapatsrika dygn har seglat från Tjörn till Shetlandsöarna. Det hade blåst 24 m/s (stormvind), så hårt att vindgivaren i masttoppen hade lossnat. Men idag hade de slutligen kommit fram till Shetlandsöarna och det hade varit blå himmel, strålande morgonsol och blankt vatten. Med detta i åtanke var det bara att fräsa på i ösregnet för några 24 m/s var det ju inte tal om. Stannade klockan på 31 km.
Sen hem för att göra mangosmoothie.
Och där var nästan veckan slut. Hoppas ni alla mår bra och är friska och springer som den där statyn på Steninge Slott med guldvingarna på ryggen. Det hoppas även jag få göra här i veckan trots att höften fortsätter smågnälla lite. Men det löser sig för det har jag bestämt, bara att rehabba vidare. Äsch, nu lyssnar vi på en annan fantastisk låt av 
Vi ses.
rocknrollrunning.se 