Det blir ta mig tusan svårare och svårare att gå upp om morgnarna. Men jag tänker att snart har man vant sig vid den här becksvarta tillvaron, och då blir det lättare. Nu är man fortfarande i ett slags chockartat tillståndet när klockan ringer. Särskilt jag som har såna där härliga vågfinesser och jox att vakna till på klockan. Dessa finesser inbillar mig att tro att jag bor i en liten hydda vid strandkanten på Nya Zeeland där jag lever ett sorglöst liv bestående av behagligt begrundande av universums gåtor endast avbrutet av härliga träningspass och gos med familjen. Men just det. Jag bodde inte i en liten hydda utan i ett radhus på Lidingö. Bara att stänga av vågskvalpet och gå upp. Så det gjorde jag. Sen kutade jag runt i mörkret. Förvånande nog var det en handfull andra löpare ute. Imponerande! Och när ljuset plötsligt vinner över mörkret, då blir man lycklig.

Totalt 10 km. Sen blev det test av en ny gröt. Man känner sig alltid lite fräsig när man väljer Sport-varianten på produkter. Ett enkelt knep att ta till.

Sen undrar jag en gång för alla: kokos. Är det nyttigt eller inte? Och nu menar jag inte kokosolja utan såna här flarn som jag förr tyckte var som godis. Nuförtiden äter jag dem glatt när som helst och häller på gröten. Stämmer det att det är lite nyttigt eller har jag bara önskedrömt? Nog om kokos. Sen åkte jag med Uma till Danderyd för att kolla synen. Idag bestämdes det att hon ska få små glasögon och jag blir alldeles stolt över den här lilla människan som inte tycker det är några konstigheter med det. Det enda hon hade att säga om saken var att hon vägrar ha några Hello Kitty-bågar (inte för att någon hade tänkt kränga på henne några) utan att hon vill ha ett par blå. Helst mörkblå. Ljusblå kan också funka. Så nu börjar den blå glasögonjakten. Efter dessa bestyr så hade jag fruktansvärt mycket jobb. Tur då att man har världens snällaste föräldrar som kunde hjälpa till med hämtning så att vi kunde jobba ostört och oavbrutet till klockan sju. Hela dagen har jag dock varit osedvanligt trött. Kan bero på att jag somnade sent och sov kasst. Så jag tänkte att jag skulle ta en vilodag idag, ja bortsett från morgonmilen. Men sen plötsligt när Olle skulle åka och hämta barnen så fick jag ett ryck. Tyvärr var det redan mörkt ute men då passade det perfekt att köra det första löpbandspasset för terminen. Dessutom hemma i garaget där det numera står ett band, halleluja! På med dojorna.
Och sen ut i trädgården för att köra lite spänsthopp. Jag lovar att jag hoppade lite högre än vad som syns här.
Det bästa med att springa hemma är att man typ kan kuta i långkalsingar. Jag drog på musik.
Sen blev det 2 km uppjogg i 4:45 min/km följt av fem km som jag la upp såhär (ingen vila utan tjong, fem på raken, blev väl något slags tröskelpass av det hela):
3 km 3:50 min/km
1 km 3:45 min/km
0,5 km 3:40 min/km
0,5 km 3:32 min/km
Därefter 1 km nedjogg i 5:00 min/km. Totalt 8 km. Jag körde lite lutning här och där under passet men inte mycket. Men ändå blev jag riktigt trött. Hade glömt att det kan vara jobbigt att kuta på band – man har ju liksom inget val, bara att pinna på! Det lilla passet var en skön påminnelse om det faktiskt går att få till effektiva fartpass på bandet när tiden är knapp och mörkret har fallit (jag tycker som sagt det är svårt att spring riktigt fort i mörker). Det sämsta med band är dock att man inte kan spotta medan man springer. Jag fick öppna dörren för att få lite luft när jag var klar.
Därefter skulle alla barnen springa de med. Nu måste jag sova och imorgon bitti skiter jag i vågskvalpet. jag sätter klockan på regn istället. God natt.







































































































