Författare: Tove

Febe gästbloggar!

Idag hade jag tänkt att jag skulle springa 5 km på ett ungefär.

Jag började med att jogga till Grönsta. På vägen ner såg jag en mössa som hängt där väldigt länge nu. börjar bli en vana när man springer ner dit.

I alla fall, nu går vi ifrån möss snacket. Tur att det blev så fint väder just idag! Varmt, blåste lite ibland, ibland varm luft, ibland kall luft.

Vilken tur jag har med vädret. Jag sprang först 1,7 varvet en gång.

Sen sprang jag 1,7-varvet en gång till. I filmer brukar det ibland vara klassisk musik så om jag hade varit på film när jag sprang så skulle det passa med klassisk musik. Det var luften som passerade öronen som påminde om klassisk musik.

Jag glömde berätta att jag hade på mig de randiga Amerikanska strumporna som jag fått av farmor när hon var där. Nya skorna var också på. Egentligen skulle jag bara ha dom att gå i men jag gillar nya saker så mycket så jag har haft dom de senaste gångerna jag sprungit.

TREVLIG VECKA!

15 morgonkilometer.

Här står jag med morgonsvullet ansikte. Imorse var det nämligen dags för ett distanspass, varken mer eller mindre. På lunchen ska jag till Pekka och testa och bör ha utvilade ben. Därför lugn och skön distans som för övrigt blir dagens enda löppass. Jag var förresten så proffsig igår och tog med mig ombyteskläder som jag la in i mitt skåp i omklädningsrummet, så jag skulle slippa kuta med ryggsäck här på morgonen. Således sprang jag tomhänt in mot stan.

På bron var det blåsigt. Vidare längs Husarviken och mot norra Djurgården. Fick lite Premiärmilenvibbar.

Man blir ju lite uppåt av alla knoppar som börjar dyka upp på träden. Tänk så fint det kommer vara överallt snart. Just nu är kameran lite trött på att ta bilder där allt är grått och brunt, men snart så!

Totalt 15 km. Sen drack jag kaffe och gjorde lite armhävningar i omklädningsrummet. Klar!

Men hörrni, har jag pratat om min väckarklocka? Tidigare hade jag alltid vår iPad som väckarklocka, och fastän jag hade hittat en app med massa härliga väckningsljud så blev jag alltid lite stressad av vetskapen om att jag hade mail och internet precis bredvid huvudkudden. Det var då min drömmaskin kom in i bilden!

Ja den heter så: Dream machine. Ni hör ju själva, en sån vill man ju sova bredvid. Drömmaskinen har dels olika bra väckningsljud som ni ser på den här lite morgonsuddiga bilden. Naturljud, fåglar, regn och annat trevligt.

Men den har också denna finess, att den kan projicera tiden på väggen!

Tada! Så det är liksom både mjukt och hi-tech på samma gång. Nog om denna. Imorgon springer vi vidare.

Benkärlek och en avslutningsmil.

Loppveckor är alltid lite krångliga, att veta hur man ska lägga upp träningen. Jag vill såklart ha pigga ben på lördag men ändå hinna med ett par bra pass. Det ska i alla fall bli väldigt kul att springa halvmaran på lördag – jag är också så nöjd med att loppet ligger just på en lördag och inte söndag. Det passar min träning bättre och så slipper man gå runt och tänka på loppet. Bättre att köra direkt på helgen. Jag har bara sprungit två halvmaror tidigare: Kungsholmen Runt förra året var min första. Jag minns att jag tyckte det var en grymt rolig distans och vädret var bra vill jag minnas. På ett ställe var det dock oklart hur man skulle springa, många löpare blev (såklart) arga och gastade men de lär nog ha styrt upp markeringarna bättre i år. Banan är bra men en del motlut är det. Min andra halvmara blev Visby Halvmarathon – där jag kom 3:a! Satan, det var så fruktansvärt varmt den dagen. Varmaste dagen på hela sommaren. Och banan var faktiskt otroligt trist, ledsen att behöva säga det. Dock ännu tristare att loppet är nedlagt från och med i år, jag hoppas verkligen på ett nytt halvmarathon eller marathon på finaste ön. Jaja, nog med gamla minnen. På lördag smäller det!

På lunchen blev det ett tröskelpass. Bytte om.

Och gav mig av. Förrädiskt väder; soligt men också väldigt blåsigt, insåg jag. Sånt där man inte märker när man sitter inne och ugglar inne i ett konferensrum.

Visste inte riktigt hur passet skulle gå med gårdagens 40 km i benen, och tänkte att jag i värsta fall får omvandla det till ett tempopass, om det känns slitigt och tungt. Eller nä. Slitigt ska det ju kännas. Men benen måste kännas pigga. Värmde upp som vanligt och sen satte jag fart. Herrejesus vilken motvind det var! Blev så arg på vinden att jag fräste på för kung och fosterland och inte tänkte så mycket på benen. Tänkte mest på att det absolut inte får vara så blåsigt på lördag. Och så spottade jag åt höger och vänster. Jag spottar en hel del när jag springer fort, har jag insett, men observera att jag alltid är noga med var och hur – särskilt när det blåser. Trist att loska någon rakt i ansiktet. Sprang förresten förbi Mauro Scocco på tillbakavägen. Då spottade jag inte alls.

Stannade klockan efter 20 min och snittfarten landade på 3:47 min/km. Yeay! Där fick vinden så den teg och jag kunde inte låta bli att känna en sån kärlek till mina ben. För att de orkade. För att de är hela. Borde ge dem något mer än min kärlek, en riktig present. Kanske en liten foam roller. Jogg tillbaka. Alltid när jag ser den här symbolen tänker jag att det vore trevligt att ta en promenix med barnen och känner lite längt.

Totalt 9 km. Dusch och lunch framför datorn. Slukade den här goda sushin som min personlige matleverantör Olle hade inhandlat åt mig.

Men det var inte slut på springet. När det var dags att hämta på dagis bytte jag om igen.

Hem genom stan. Lugnt och fint och inget spottande.

Totalt 10 km i 4:50 min/km.

Gjorde en kaffe så fort jag kom innanför dörren. Hela dagen när jag kommit på att jag är sugen på kaffe har det varit för nära löppassen, så det har liksom inte blivit något. Förrän nu. Sen min favoriträtt till middag: pasta och krossade tomater.

Visst ser det fräscht ut med alla grönsaker? Nu ni, nu är måndagen slut. Hej.

Söndagslångt och söndagslugnt!

Imorse var det helt självklart att jag skulle äta fattiga riddare. Förra söndagen bestod ju matladdningen inför långpasset av endast en fattig trekantsmacka på Kastrup. Men idag var allt som vanlig igen. Jag drack kaffe…

… och Ali drack vatten ur blomkrukan. Det spelar ingen roll hur många vattenskålar jag ställer fram, katterna dricker aldrig ur dem. Endast vatten direkt ur kranen eller ur blomkrukor accepteras. Efter frukosten blev det vanliga söndagsbestyr så som att byta lakan, börja vika tvättberget och stoppa i ännu mer tvätt i maskinen. Och så tog jag en dusch. Jag måste det innan jag ska kuta långt för att vakna till liv. På med guldpannband och sen började det bli dags att ge sig av.

Idag stoppade jag ner två såna här i min fula midjeväska.

När jag och Febe var i stan igår drog vi till Löplabbet och köpte ett gäng. Jag har druckit dem på de två marathon som jag sprungit. Och en massa annat också som t ex vatten, sportdryck och buljong. Jag tror inte jag har speciellt överkänslig mage och kan nog dricka det mesta, men den här flytande gelen har jag ändå tagit med mig själv, och så har Olle fått langa ett par till mig under loppet. Så idag tänkte jag vänja magen eftersom jag tänker köra en favorit i repris på Stockholm Marathon. Sen dags att springa!

Kanske borde jag korta ner långpasset inför halvmaran nästa lördag? Kollade i min gamla anteckningsbok och såg att jag förra året sprang ett långpass på 38 km veckan innan Kungsholmen Runt – så vad sjutton, jag kutar vanliga rundan. Däremot så kände jag i benen att jag kört ett bra och ganska långt tempopass igår. Så jag tvingade mig själv att ta det lite lugnare. Inte mycket att säga om själva passet. Många löpare ute, så tydligt i stan när Stockholm Marathon närmar sig. Soligt och lite blåsigt. Fullt ös vid Nybrokajen och alla skärgårdsbåtar. Tog första gelen efter 15 km och nästa efter 30 km. Längtade efter vanligt vatten, särskilt då jag råkade hälla ut en massa gel i ena handen så den blev alldeles klibbig. Försökte slicka rent den i farten men det såg aningen märkligt ut så jag fick lägga ner rengöringsaktiviteten och skita i kladdet.

Totalt 40 km i 4:37 min/km. Ett bra pass, jag hoppas kroppen håller med om det och har energi kvar till nästa helg. När jag drog av mig kläderna så hade jag fått lite färg på armar och ben. Eller så var det bara smuts. Efter dusch och mat så satte jag mig såhär:

Kanhända kommer jag inte göra något mer idag. Bara sitta här. Kanske dricka lite kaffe. Läsa lite. Vi får se vad som händer.

Smälter maten med en mil.

Eftersom barnen inte hängde med till Köpenhamn så firade vi min födelsedag ikväll. Bra med såna där efterskottsgrejer, det gör att man kan dra ut på sin födelsedag ytterligare. Vi gick till Nero och åt.

Olle och jag kan knappt fatta att barnen blivit så stora att man faktiskt kan sitta och äta i lugn och ro, ja lugn och ro om man jämför med hur det var för ett par år sen. Det är en rätt lyxig känsla. Dock hänger man ju inte kvar så länge när man är ute och käkar. Man beställer, äter och går. Så ungefär prick en timme efter att jag ätit den där spaghettin så var det dags att åka hemåt. Otroligt effektivt. Men först smög jag in på toaletten och bytte om. Till springkläder! Kvällen var ju så fin.

De andra hoppade in i bilen.

Och jag sprang. Lustigt det där med mat i magen. Nu var jag ju helt full av spaghetti, sallad, öl (alkoholfri) och glass – men ändå fick jag inte håll. Imorse däremot när jag fick håll, hade jag ju smält maten i ett par timmar, men då höll jag i för sig högre fart. Nu brydde jag mig inte om farten utan sprang nästan som meditation genom den ljusa staden. Tyvärr hade jag glömt min fula midjeväska så jag kunde inte ha med mig kameran. Och det var synd för det var så fint. Östermalmsgatan. Kaknästornet när jag kom fram till Gärdet. Värtan som var alldeles silvrig i kvällssolen. Sist men inte minst: solnedgången vid Lidingöbron. Jag önskar jag kunde kopiera den till era ögon.

Totalt 10 km i 4:53 min/km. God natt.

Tempo med håll och fluga i ögat.

Lördag! Tempo! Var egentligen sugen på att springa ett riktigt långt tempopass idag men insåg att jag ju ska springa en halvmara om exakt en vecka. En liten vecka! Kanske lite dumt att slita för mycket på kroppen. Planen blev därför ett tempopass på 20 km i det fina lördagsvädret. Började med 1,5 km uppjogg. Fasiken, kände av lite håll. Hade inte väntat tillräckligt länge efter frukosten. Gör ofta det misstaget men det är för att jag har så svårt för att väääänta på saker och ting. När man vet att något ska göras är det lika bra att göra det direkt. Men så farligt var inte hållet. Nollställde klockan och därefter sprang jag i rask takt in mot stan. Solen i ansiktet och asfalten under skorna. Genom Värtan, över Gärdesfältet och ut mot Djurgården. Längs Djurgårdskanalen, över på andra sidan och där visade klockan på 10 km. Hade först tänkt pusta ut en stund och dela upp sträckan på två block men jag spurtade vidare men nollställde klockan i farten. Tillbaka samma väg. Efter Lidingöbron såg jag en kille som sprang i jeans. Nej han sprang inte till bussen, han var ute och joggade. Hård stil att kuta i jeans. Precis därefter fick jag en fluga i höger öga. Sjukt irriterande men bara att kuta på. Sen visade klockan ytterligare 10 km och jag stannade.

Totalt 20 km varav första halvan gick i 4:02 min/km och sista halvan i 4:04 min/km. Avslutade med 2 lugna km och mötte superlöpargänget vid Kyrkviken: Anders, Emil, Daniel Nilsson och en kille till. De såg svettiga och snabba ut, undrar var de körde för pass. Totalt 23,5 km. Hemma pussade jag Ali. Den enda man får pussa när man är svettig. Eller får och får, jag höll fast honom.

Och sen åt jag genast detta som en förlunch, innan den riktiga lunchen. Alltså denna hunger – det gäller att ge tillbaka till kroppen. Är man rädd för att bli skadad så gäller det att käka på ordentligt. Försöker verkligen tänka på det.

Och sen gjorde jag lite magträning i solen. Äntligen! Mycket roligare att harva på med sit-ups och grejer utomhus.

Uma hjälper alltid till med denna övning. Det är liksom vår ”grej”.

Det var förmiddagen. Kan hända att jag klämmer in lite distans senare, vi får se hur kvällen artar sig då det vankas restaurang. Ja just det, vädret. Exakt detta väder som det är idag tycker jag det kan vara nästa lördag när jag kutar Kungsholmen Runt, halvmaran. Tack på förhand. Hej.

Inviger nya klockan med trööööskel!

Nej precis. Imorse hade jag inga löparkläder på mig. Jag vaknade av regnet. Hade inte riktigt bestämt mig för om jag skulle springa på morgonen eller lunchen, och regnet avgjorde saken. Så jäkla mysigt. Låg kvar och lyssnade på smattret.

På förmiddagen var jag duktig och kom ihåg att äta lite mellanmål. Körsbärsyoghurt!

Sen blev det lunch och dags för spring! Ganska grått när jag gav mig av ner mot Karlberg.

Härligt med ny klocka på armen. Knapparna och touch screen-skärmen oskuldsfullt omedvetna om vad som komma skall. Haha, om de bara visste hur många tryck och pet den kommer vara med om, och allt regn, skitväder och snö! Men nu var det bara några små droppar i luften som uppvärmning för den. Ner till vattnet. Hejade på doppingen och gjorde mina hopp för att trötta ut benen.

Sen över till andra sidan för att köra tröskel. Nu springer vi! Precis här. Tjong!

Trodde benen skulle vara trötta efter gårdagen men det kanske var den där extra halvtimmen i sängen imorse som gjorde att de ändå kändes helt ok. Det halvrisiga vädret var bra för det betydde inte lika många löpare och promenixare ute dvs mindre trångt. Samtidigt måste det finnas lite ryggar att ta fäste på för att hålla farten.

Drygt fem km i 3:50 min/km. Klockan funkade perfekt, inget tjafs och bråk. Lite skönt att springa med en ny klocka för den verkar stämma väldigt bra med min gamla.

Ser ju inte så glad ut här men känslan efteråt! Den är så bra. Jogg tillbaka till kontoret. Totalt 9 km. Lunch. Lite för lite som ni ser men jag öser på senare. Observera den lilla munken bredvid mackan. Det var Nutella i den. Jösses så god den var!

Och vet ni vad som hände sen då? Jo taxen Harry kom på besök.

Jag hade turen att sitta i en fåtölj på en filmgodkänning och då somnade han i mitt knä! Ja ni fattar ju hur trevligt det var.

Hem blev det inget spring för idag var det bara ett pass på schemat. Efter jobbet stannade jag däremot till här:

De har så himla bra smågodis här. Som ni vet försöker jag sluta med den skiten men ibland måste man ju äta snask. Annars är man ju en fullkomlig galning och jag tror inte på totala förbud. Man blir ju aldrig så sugen som på sånt man absolut inte ska äta. Och när man dessutom får godiset i såna här fina påsar, ja då slungas jag tillbaka till barndomen.

De där bubblorna alltså. Många härliga barndomsgodisminnen dyker upp i skallen. Nu fredagkväll och hem till syrran för att fira min mammas födelsedag! Löparskorna får pusta ut lite till imorgon. Hej.

Ingen fest… men massa jäkla spring!

På lunchen var det dags för tempo. För är det såhär fint väder så gäller det att passa på.

Började med 1 km uppjogg och sedan dags för lite faaaaart! Längs Kungsholms Strand. Flera stora löpargrupper som sprang och stretchade och stod i. Framme vid Stadshuset vände jag tillbaka, sprang en extra bit längs Hornsbergs Strand och tillbaka, över bron till Karlberg – och piip!

10 km på… och här kommer det enormt irriterande: Jag tror att klockan visade 40:30 eller typ 40:37. När jag skulle granska tiden så var nämligen passet helt borta. Som att det inte hänt. Men jag vet att jag sprang, det gjorde jag för jag var svettig. Gaaah! Garmin behöver uppenbarligen läkarvård. Hur som helst så var det ett bra pass och benen kändes i form. Joggade tillbaka och blev på vägen sugen på att åka till Rio.

Totalt 12,5 km. Sen blev det en dålig lunch, hann bara med lite fattig fil. Det jobbades på och framåt seneftermiddagen började alla jobbkompisar fixa och sminka sig inför kvällens Guldäggsgala. För egen del så fick vi inte ihop tillvaron så när andra tog på sig högklackat drog jag på mig löpardojorna för att bege mig hem till barnen. Precis, ett tredje löppass blev det. Kunde omöjligt gå ner i tunnelbanan en sån här fin dag.

Tog vägen genom stan och förbi Runner´s Store där de tog emot min svettiga Garmin för lagning. Det tar tre-fyra veckor innan man får tillbaka den vilket inte alls funkar just nu. Det går bara inte. Och att springa i flera veckor med typ Runkeeper… nej, det funkar icke. Det är galet men jag blev alltså tvungen att fixa en ny, en exakt likadan Garmin 610. Jag måste ha en klocka, det bara är så. Som tur var fick jag lite rabatt för de var snälla, och jag har en plan för den andra när den är i form igen.

Vidare hemåt.

Hallå små blommor.

Men nu längtade jag efter att komma hem! Var så vansinnigt hungrig. Insåg dock där på gångvägen att det inte fanns någon mat hemma och jag fick därmed springa upp till Näset och handla. Det var riktigt trist, varje extra steg gjorde mig ännu hungrigare.

Det enda som var bra med handlingen var att jag sen kunde laga…

.… TACOS! Det behövdes efter de där sista 10 kilometrarna.

Herrejisses vad jag åt. Och till efterrätt blev det rea-jordgubbar.

Jaha. Det var det hela. Det blev några kilometer idag med. I övrigt hurrar jag på mina duktiga jobbkompisar som är uppe på scenen och hämtar diverse fina ägg.

P.S. Alltid lika joxigt med ny klocka och ställa in allt igen. Hur är det nu igen, är det medelfart eller medeltempo man ska ha den på nu igen? Tack och hej.

Fantastiskt att allt är precis som vanligt.

Att vakna och allting bara är som vanligt. Det var inget jag förr i tiden lade märke till. Men idag när jag stod där i morgonsolen och klockan letade efter satelliter, då blev jag så tacksam och lycklig över livet som det är. Att jag är frisk, att alla i familjen mår bra. Faktum är att sånt här har jag börjat tänka en hel del på sen jag började springa mycket. Inte så konstigt egentligen för plötsligt är kroppen ens redskap och pajar den, ja då har man inget redskap. Men det handlar inte bara om löpningen utan om hela livet. När jag springer så kommer jag närmare den där urmänniskan i mig, som egentligen inte behöver så mycket (ja förutom ett par nya Adios då och då), man är liksom den man är där och då och löpstegen blir som mat och vatten. Ja ni fattar, livet blir liksom tydligare och man känner så starkt vad som egentligen betyder något. Jag tänker ofta på att man inte ska ta livet för givet, inte ta för givet att man ska vara frisk hela livet och få bli jättegammal utan istället se varje dag som en gåva man ska vara tacksam för. Om man bortser från att det hela låter sådär som att det kunde varit broderat på en väggbonad, så måste jag säga att jag gillar tanken. Att verkligen gå in i den: varje dag är en gåva. Att det faktiskt finns ett värde i saker och ting när de bara är som vanligt. Nu snackar vi ingen guldkant, bara precis helt jäkla vanligt. Och faktiskt, detta har fått mig att släppa min dödsrädsla som jag i många år gick och bar på. Vara glad över varje ny fin dag istället – och i ordet fint ingår snöstorm och minusgrader i juni.

Tacksam och salig sprang jag ut mot Hustegaholm. All snö borta nu. Den enda snön som fortfarande existerar är en liten vit fläck högst upp på Ekholmsnäsbacken.

Ikväll är det Guldäggsgala. Det är reklambranschens finaste tävling med prisutdelning, middag och fest. Jag har planerat dagens löpning utifrån detta galej men nu har andra saker ställt till det så förmodligen blir det inget Guldägg för mig.

Jag såg flera andra löpare ute. Man glömmer nästan bort att klockan är 06:00 när man inte är helt ensam med rådjuren.

Totalt 12 km. Tack.

Tillbaka till förorten.

Sprang hem från jobbet. Hade en liten träff vid Lidingöbron så det gällde att hålla tiden. Det här med att springa till saker, jag önskar att jag alltid kunde göra det. Hade ett ärende på lunchen idag och allra helst hade jag velat dra på mig löparskorna, springa och fixa det sådär i raketfart. Men man blir ju svettig. I för sig bara lite så ingen skulle troligen ens märka om jag bara hoppade i mina vanliga kläder utan dusch. Men ändå. Lite ofräscht skulle det kännas. Så istället fick jag ta t-banan och känna mig instängd. Det som tog 40 minuter hade lätt gått på halva tiden om jag kutat.

Men hem sprang jag alltså.

Såklart var jag inte sen, mitt signum är att alltid vara för tidig. Så även idag. Jag fick snurra runt där en stund och insåg då vilken rusningstrafik det är på bron nuförtiden med alla som går och cyklar. Det gillar jag, tänker att naturen blir så glad. Sen hade jag mitt lilla möte, det tog inte lång tid och jag får berätta mer om det sen. Därefter kutade jag vidare hemåt. På fötterna hade jag de där specialdesignade Adiosen som är lagom i storlek. Jag ger dem stort A i betyg!