Första natten är jobbig. Jag är kvar på sjukhuset och har ont trots morfin och det är svårt att hitta en sovställning. Det enda jag kan göra är att sova på rygg. Men det var ju ganska väntat. Jag hade förberett mig på ännu mer värk, särskilt då jag fått veta att det kan vara värre när benet förlängts.

Slumrar till en kort stund på morgonen. Vid sju får jag frukost och därefter är det dags att röntga min nya höft. Lite senare träffar jag en sjukgymnast som visar mina rehab-övningar som jag ska göra två gånger om dagen fram till dess att jag träffar en sjukgymnast om ca 3 veckor. Första veckan får jag gå fem minuter i sträck, andra veckan tio minuter och sådär trappas det sakta upp. Jag träffar läkaren som säger att röntgen ser bra ut, att allt gått precis som han tänkt. Skönt!

Jag åker hem på en torsdag, efter en natt på sjukhuset. Olle och min pappa hämtar mig. Solen skiner och jag känner en enorm lättad över att ha operationen bakom mig. Med mig har jag en massa mediciner och lite prylar så att man ska kunna klara sig i vardagen: 1) En griptång eftersom man inte kan böja sig. Olle kallar den ”rymdtång”. Han hävdar att dessa tänger uppfanns när människor skulle till månen första gången och plocka upp rymdstenar. Så den får heta det. 2) Strumppådragare. En otrolig uppfinning som jag eventuellt kommer använda hela livet. Man drar på strumpan på en slags strut, sticker in foten i den och drar sedan struten mot sig i ett snöre, och sen sitter strumpan där den ska. Ren magi. 3) Hög sittdyna. Tänk en sån där man fick sitta på på bio när man var liten. Bra att ha framöver när jag ska på bio eftersom jag bara är 164 cm. 4) Kryckor.

Första natten hemma sover jag lite bättre. Jag vaknar flera gånger men lyckas ändå somna om och faktiskt sova en del. Jag är uppe och går ett par gånger på natten, det känns skönt att röra på mig. Värken är lite molande, lite som när man skulle föda barn. Det är musklerna som jämrar sig.

Jag tar bara två morfindoser när jag kommit hem, därefter klarar jag mig på Alvedon. Men redan fem dagar efter operationen tar jag min sista Alvedon. Jag har fortfarande en del känningar i musklerna, inte minst när jag ska sova, men jag tycker det är helt okej. I övrigt tar jag blodförtunnande medicin (i 30 dagar) en inflammationsdämpande smärtlindring (i 7 dagar) och en medicin för att skydda magsäckens slemhinnor. Sömnen blir bättre och bättre för varje dag och jag kan börja ligga på min ickeopererade sida om jag har en kudde mellan benen.

Min dotter Febe håller mig sällskap hemma den första veckan. Hon lagar lunch åt mig, hjälper mig att bära saker. Hon räddar mig. Efter prick en vecka flyttar hon till Köpenhamn.

Jag är uppe och går en kortis varje vaken timme. Ligger och sitter mycket i sängen, där kan jag sträcka ut benet och lägga en stor kudde under vaden. Jag sover förvånansvärt lite på dagen, tror inte jag slumrar ens en endaste gång. Har aldrig gillat att sova på dagen. Jag gör mina tråkiga rehabövningar precis som man ska, två gånger om dagen. Och inte tre eller fyra som varit typiskt mig. Jag är väldigt duktig och vuxen.

Jag får fina blommor från mina föräldrar, vänner och jobb, som jag blir otroligt glad över. Godis av syrran – viktigt för återhämtningen. På helgen bakar jag kakor.

Och sen är vecka fyra slut. Min första vecka med nya höften.