Sicken vecka! När den började trodde jag att jag på ett ungefär visste hur den skulle bli. Men icke! Hur som helst så var det en mörk start på veckan.
När jag sprang i min reflexjacka in mot stan fick jag tummen upp av en cyklist som ropade att jag var alldeles självlysande. Det verkade göra henne riktigt uppåt. Jag tackade och sprang ut mot Stora Skuggan med mitt lys. Där var det fint och lugnt och mina ben fick sig några extra kilometer till frukost.
När jag var klar fick jag en kaffe.
Förresten lurigt det här med mina järntabletter, när man ska ta dem och så. De ska intas på fastande mage, och dessutom så är kaffe och mjölk dåligt för järnupptagningen. Så nu sväljer jag tabletten så fort jag går upp så att jag kan dricka kaffe när jag sprungit klart. För utan koffein skulle livet vara rätt mycket tråkigare.
Sen blev det stretch och grön ögonskugga.
På kvällen blev det hemmarehab, ja det kör jag varje dag. Jag är faktiskt himla duktig om jag får säga det själv. På tisdagen fortsatte livet. Ja, fast det var snudd på att det inte gjorde det för regnet öste ner och det ledde till att jag knappt vaknade av vågskvalpet på väckarklockan. Till slut kom jag i alla fall upp och iväg med löparkläderna på mig.
På Lidingöbron hade bara 50 cyklister trampat fram i regnet. Det blåste något förskräckligt, regnet gjorde ont i ansiktet, sån sprutt var det på det! 07.20 släcktes gatulamporna och jag var framme vid jobbet.
Jag bytte om från blöt katt…
… till torr människa.
På lunchen körde jag dagens andra pass. Tröskel!
Det gick helt ok. Fortfarande lite seg känsla i kroppen men jag vet ju att det kan ta så mycket som ca 3-4 veckor, eller mer, innan man känner sig piggare då man haft låga blod- och järnvärden. Men jag kände mig ändå relativt stark och vid gott mod.
När jag hämtat barnen på eftermiddagen så bakade vi pepparkakor och lyssnade på julmusik. Oj så mysigt det var! Man får fräsa på på alla cylindrar i dessa mörka tider. För ja, när jag vaknade på onsdagmorgonen var det lika mörkt som vanligt. Och dags för backpass!
Förbi sovande hus och fotbollsplaner som gått i ide.
Och sen blev det ett rejält backpass och döm av min förvåning men jag tyckte ändå att det var en lite, lite piggare känsla i kroppen. Inte så att jag trillade baklänges på något vis men ni vet, en nyansskillnad som jag tacksamt tog emot efter kämpiga veckor (eller rentav månader). Trött blev jag hur som helst men det är ju som det ska vara.
Sen fick vi bråttom iväg men då tyckte jag att jag kom på en bra idé. Jag tog med mig gröten i bilen!
På lunchen var jag hos sjukgymnasten och hon tyckte allt att jag gjort små framsteg. Ahh, tänkte jag, nu är jag klar! Men så var det såklart inte. Nu fick jag svårare övningar! Bara att kämpa vidare på kvällarna. När jag skulle springa hem från jobbet blev det ylletröjspremiär för det var rätt kyligt ute.
Och ovanpå yllet blev det reflexjackan. Återigen fick jag glada tillrop från cyklister! Rätt stort det hela faktiskt för annars brukar det mest vara tjafs mellan mig och cyklister eftersom jag ibland lånar lite av deras cykelväg då det är för mycket folk på trottoaren. Och det gillar de inte trots att de har flera meter att cykla på, det oftast är helt tomt och jag inte sällan springer typ lika fort som de cyklar. Dessutom envisas de med att plinga på en när de närmar sig fastän man inte kutar på cykelvägen utan springer helt rakt framåt på sin egen sida av vägen. Men strunt i det nu. I och med reflexjackan verkar det som att jag har blivit vän med världens alla cykister och det känns ju trevligt. Stridsyxan är nedgrävd.
Slut på den dagen. På torsdagen blev det inget spring på morgonen men däremot på lunchen. Var rätt osugen på att ge mig ut. Eller egentligen inte osugen på att ge mig ut men osugen på att plåga mig. Värmde upp och intalade mig själv att det är ok om jag bara springer lite distans. Det var fint ute och plötsligt kände jag kraften. Tröskelkraften!
Så jag sprang över bron till Kungsholms Strand och sen satte jag iväg. Delade upp passet i två delar och idag var det en bättre känsla i kroppen. Tiden var också bättre men det viktigaste var ändå känslan. Blev riktigt uppåt! Men tro inte att jag tänker skratta på bilden för det.
När jag sen skulle hem blev det ett andra pass. Bytte om från silverrock…
… till silverjacka. Bara att fortsätta smöra för cyklisterna.
Och återigen kändes kroppen uppåt och på rätt väg. Och när jag sprang där i mörkret så bara dök det upp i mitt huvud: Vintermarathon! Jag springer det! Jag som hade bestämt mig för att hoppa över det i och med höft, knä och mina risiga värden. Men nää, jag bara kände där och då att det skulle springas. Istället för att köra ett långpass i ensamhet på söndag så kunde jag ju springa Vintermaran på lördag? Det var verkligen en ny känsla. Jag som alltid förberett mig så inför mina marathonlopp. Och framförallt, trappat ned! Men bara den här veckan hade jag ju kört löpning alla dagar, rätt rejäla sträckor, tre dagar med dubbelpass varav tre hårda kvalitetspass. Och förra söndagen ett redigt långpass… Men skit i allt det, bestämde jag mig för. Jag bara gör det. För att det är kul. Dock insåg jag att det kanske kunde vara klokt att tokvila på fredagen. Så istället för löpning blev det frukost med efterföljande brioche för att ladda.
En grej som gjorde mig glad där på fredagen var att jag fick den här tavlan som jag beställt av Lars Fuhre, jag hade honom som lärare på Beckmans. Haha, jag älskar texten. Allt är ditt fel!
Jaha. Sen var det då lördag och dags för ett tempopass …nej just det, ett marathon! Loppet startade klockan 10.00 så jag gick upp i ottan och gjorde Fattiga Riddare.
Bara Ali som höll mig sällskap. Han såg skeptisk på mig, tyckte nog att jag haft en ytterst bristfällig marathonuppladdning och borde stannat hemma.
Sen blev det en jäkla fart på mig. Har aldrig varit så oförberedd inför ett lopp. Kläder bestämdes i sista minuten och jag klargjorde att ingen i familjen behövde stå och huttra utomhus för att hurra på mig. Jag gillade det helt odramatiska i det hela, att jag bara skulle ut och springa lite.
Fast Olle fick i alla fall skjutsa mig till Tennisstadion där man hämtade ut nummerlappen.
Det var sån skön känsla på hela tillställningen! Liksom litet och familjärt och det var mer en glad än nervös känsla i luften, som att alla såg loppet som något kul såhär på sluttampen av säsongen. Jag lämnade in både min kamera och telefon så nu blir det inga fler bilder vilket är lite synd för jag träffade så många roliga och trevliga människor. Staffan dök upp! Jag hade inte hängt med i att han skulle springa så det var kul. Och sen hälsade jag på en massa andra som jag inte träffat förut som duktiga Kajsa Berg och Frida Södermark. Och så var min granne Daiel Nilsson på plats, och ja, en massa fler. Det kändes lite märkligt hela grejen. Jag var inte alls nervös, mest bara nyfiken på vad kroppen skulle säga om ett andra marathon på sex veckor. Starten gick och vi var iväg! Och nu är det som alltid med mig och lopp, har väldigt svårt att minnas loppet efteråt. Men det jag vet är att det kändes bra i starten och jag hade ju inte alls funderat på hur jag skulle lägga mig tidsmässigt. Ena delen av mig ville fräsa på mer, den andra tyckte jag skulle sakta ner. Så jag körde något mellanting, det liksom bara blev som det blev. Väldigt länge låg jag i alla fall i en klunga bestående av en massa killar och mig. Banan var sex varv och det kan tyckas tjatigt men jag måste säga att jag gillade upplägget, lite nedräkning sådär. Bra bana också, inte platt utan lite lagom kuperad för att få variation. Jag fick också fina hejarop längs vägen, tack! Jag vill minnas att klungan luckrades upp runt 18 km och mot slutet låg jag tillsammans med en av killarna från den första klungan samt en annan kille. Jag hade inte en tanke på att försöka slå mitt personbästa idag, jag hade tvärtom lovat Pekka att inte bry mig om klockan utan gå på känslan. Se det som en kul grej och istället för klockan försöka hänga på någon som höll bra fart. Ja hmm, jag kunde inte helt skita i klockan men försökte lyssna på kroppen och följa känslan. Men det kändes bra så jag höll en stabil och jämn fart loppet igenom. Önskar jag kunde spurtat lite bättre sista 500 metrarna för där blev jag plötsligt omsprungen av Staffan, som dök upp från ingenstans! Så kan det gå men kul för honom för han satte PB, hurra! Själv kom jag på en tjusig andraplats av tjejerna med tiden 2:57:23, efter Kajsa Berg som sprang på 2:50:01. Mycket starkt av henne. Men jag blev vinnare i K35-klassen! Tjoho. Efter målgång så var det så himlans trevligt snack med en massa kul typer (grattis Johanna också!) och mitt i allt detta så blev jag så lycklig. För jag blev faktiskt lite stolt över mig själv som sprang trots den tunga känslan som förföljt mig, trots noll uppladdning med alldeles för många och hårda mil dagarna innan loppet, trots ett gnällande knä (jag påstår inte på något vis att det är rätt att springa med en skada) – att jag liksom vågade springa loppet trots att jag är ett kontrollfreak för detta måste vara de kassaste förberedelserna jag varit med om. En ny och bra upplevelse. Att det trots detta gick så pass bra tackar jag för, tredje maran sub3 – jag hade faktiskt varit nöjd med 3:10 idag också. Efter att ha sagt hejdå till Emil, Staffan och alla andra så spatserade jag mot Gärdet i regnet. Såg ut såhär:
Och vid Gärdet kom Olle och hämtade mig. Vid det laget frös jag ordentligt och fick en Stockholm Marathon 2012-déjà vu. Efter en sen lunch och världens längsta och varmaste dusch åkte jag och handlade och sen lagade jag spaghetti vongole som vi åt till middag.
Somnade trött och glad. När jag vaknade imorse kändes det märkligt att veckans långpass redan var avklarat. Istället gav jag mig ut på en lugn återhämtningsjogg efter frukosten.
Visst var jag lite stel men ändå har nog inte kroppen känts mer vanlig efter ett marathon.
Rätt intressant faktiskt med tanke på en ganska intensiv träningsvecka plus ett marathon. Totalt landade den på nästan 13 mil inklusive Vintermaran. Knät lite argare än innan men inte mycket. Aningen matt i skallen kände jag mig dock när jag joggade för som vanligt drack jag nog för dåligt, både under och efter loppet. Ikväll blir det rehab och sen startar en ny vecka. Fast den slutar nog inte med ett marathon. Men man ska aldrig säga aldrig. Nu: blodpudding! Hej då!
rocknrollrunning.se 
Sitter här med min kaffekopp och blir som vanligt springsugen när jag läser dina inlägg, alltid lika inspirerande att läsa! Jag måste få fråga, vad ligger ditt järnvärde på? Har själv tagit ett ferritinprov som visar att jag ligger på normala värden, om än i det nedre spannet.
Hej Anette! Hmm minns inte vad det låg på nu, Pekka har mina papper. Men det var precis på lägsta numret innan normalt övergår till onormalt. Vi hörs!
Härligt att du är granne med Daniel, vi är lumparkompisar från 90-talets Ing 2, Eksjö, Småland. Han sprang snabbt redan då. Hälsa från mig när du träffar honom igen. Grattis till 2:a platsen, du är grym som vanligt!
Tack Fredric! Jag ska absolut hälsa Daniel, vi har barn på samma skola och dagis. Hoppas det går bra med springet, skulle inte du starta upp bloggen igen?
Jag har tränat mycket under hela detta år, och flera år i rad, så jag är i mitt livs bästa allmänform och med det menar jag att jag har min bästa kondition och lägsta vikt sedan cirka 1992-93, utan att ha tränat någon nämnvärd löpning och någon bestämd idrottslig målsättning, så jag är grymt nöjd just nu. Vi får se vad som händer under vintern och kommande år. Hemsidan har varit på gång sedan i mars men andra prioriteringar har kommit före. Förhoppningsvis är det klart innan årsskiftet!
Snyggt att springa sub 3 sådär bara, grattis!
Måste fråga, är det löparknä du har? Fick det själv nu efter Frankfurt och det är ett jävla skit. Men du trotsar smärtan och kör på (ja om det nu är löparknä du har dvs)?
Sen kan jag inte hålla mig från att påpeka den här meningen, höhö:
”Jag vill minnas att klungan luckrades upp runt 18 km och mot slutet låg jag tillsammans med en av killarna från den första klungan samt en annan kille.”
Kan lätt misstolkas av icke-löpare! 🙂
Hahaha, ja herregud, det kan sannerligen misstolkas! Nej du, sånt liggeri hade jag inte tid med, kan jag lova. Fick slita på ordentligt då jag fick dra lilla klungan en stor del av sista halvan. Ajdå med knät. Saken är att mitt inte gör ont när jag kutar, inte så värst mycket i alla fall. Men det är ömt på en punkt när jag trycker på utsidan av det samt tycker det inte om när jag sitter på huk och t ex tömmer kattlådan. Och eftersom alla andra vägrar tömma kattlådan så måste jag sitta på huk och plåga det. KRYA PÅ KNÄT! Och nästa gång fixar du sub3!
Ok, nej för mig är det tvärtom, det gör ont när jag springer men inte annars. Sjuuuukt värdelöst. Men men. Tack, ja sub 3 känns inte omöjligt framöver, det är bara att kötta vidare. Vi hörs!
Aha, ja då är det svårt att springa… Jag kan känna av knät lite när jag springer men inte sådär som jag har hört andra beskriva det när de haft löparknä, typ tusen knivar och annat trevligt. Japp, vi köttar vidare!
Grattis till en fin prestation! Både din och Staffans insats tyder på att spontantmaror är det som gäller! Jag trodde inte du skulle springa annars hade jag ju spanat efter dig och du måste ha sprungit om mig två gånger… 🙂 Men när min kompis sa att det var en tjej med orange hår som kom tvåa så förstod jag direkt att det var du! 🙂
Men åh! Du sprang också! Synd att vi inte ”sågs”. Jag är så fokad när jag kutar att jag typ inte ser någon… Hoppas du är nöjd med ditt lopp! Och japp, den orangea var jag det!
Starkt jobbat Tovan, att smyga omkring sådär i kulisserna (läs: mörkret) och sen ba: VROOOM! Men det här är det jag tror på – lyssna på kroppen och inte bara på huvudet så blir det bra. Och det här blev ju toppen bokstavligt talat:) Stort grattis!
Haha, tack lilla yogis, ja jag smällde till med ett marathon för att chocka mig själv. Det var kul! Vi ses imorgon!
Grattis! Du bara levererar. 🙂 Och vilken bra reflexjacka, sån skulle fler ha! Ang järn så har jag fått rådet att ta tabletten till natten eftersom både kaffe, mejeriprodukter och annat käk försämrar upptaget i kroppen. Men det kanske finns olika ‘skolor’ inom dettavad vet jag.
Hej Sofia! Och tack! Ja det där med järnet är lurigt. Jag har också läst att det kan vara bra att ta till natten, mitt problem är bara att jag käkar precis innan jag lägger mig då jag ofta springer på morgonen. Och då funkar det inte att göra så tyvärr… Vi hörs!
Grattis! Bra jobbat med alla de milen i benen! Kikar in igen nästa söndag.
Tack Malin! Välkommen tillbaka till Söndagsöppet!
Som nybliven löpare så måste jag fråga: Varför springer du alltid dubbelpass samt aldrig tar någon vilodag? Har du alltid kört detta upplägg eller hur många års löperfarenhet behöver man för att klara detta?
Hej Jenni! Jag tar vilodag ibland och det är inte varje dag jag kör dubbelt. Men jag gillar att springa två gånger om dagen, har vant mig vid det. I början körde jag inte så men gick ganska snabbt över till det. Tror dock inte, eller har i alla fall inte koll på, när man kan börja med det, det är nog ganska individuellt och kanske hänger på ens grundkondition och form. Ta det hellre försiktigt än ös på, det finns inget värre än att bli skadad och inte få springa alls… Hej!
Tack för svaret! Kan ju inte annat än att bli imponerad när man läser din blogg 😊 I nuläget springer jag själv bara varannan dag men har funderat på dubbelpass, mest för att spara tid men jag förstår att man får ta det försiktigt med detta. Sen är det väl så att vissa är gjorda för att springa, tippar på att du tillhör den kategorin 😊 keep on running and blogging!!
Söndagar är toppen på flera sätt. Ett av dem är att jag får höra hur din vecka varit 😀
Önskar dig en fin kommande vecka!
Åh vad härligt att höra, tack! Och detsamma, hoppas veckan blir bra för dig!
”Spontant” marathon har jag aldrig hört om… förrän jag läste ditt inlägg 🙂 Visst kan jag ha gjort spontant millopp (tre gånger bestämde jag mig på morgonen att springa), har undrat och funderat länge när det blev Gbg halvmara och mara om jag skulle springa, men det var bara två veckor efter Berlin och då kände jag att det var för kort (och visst när jag såg alla som sprang ångrade mig rejält att inte ha tagit mina löparkläder på mig!).
Finfin vecka igen du fick. Och visst är det lurigt med när man skall ta järn! Brukar ta det med allergi-tabletter och glass vatten/apelsinjuice/c-vitamin/det som finns i kylskåpet för juice… och sen går ut och kutar. Sen tar jag nån lätt frukost efteråt. Lite annorlunda med långpass, men knappt.
Idag blev det kanske sista pass med kort shorts här i Götet. eller kanske det går fortfarande för kortare pass, men >2mil var det gränsen på att få blåa ben faktiskt…Nu i vilket fall har jag fått fin färg från solen imorse ändå.
Ta det lugnt på backarna! De är alldeles för roliga att göra!
Härligt att du kämpar på i korta shorts, det är strongt! Fast bara man springer någorlunda fort så brukar det funka länge. Ja det var riktigt kul med en spontanmara, får nog bli fler gånger. Hörs snart igen!
Älskar din blogg och är grymt imponerad av dig! Måste fråga om din reflexjacka, vilket märke är det? Verkar otroligt bra!
Ah! Snällt sagt! Tack. Jackan är från H&M! Spring och köp!
Du rehabar, har taskiga järnvärden och en tuff träningsvecka i ryggen och om min mara var spontan så vad kallar vi då din? Haha, det är ju fantastiskt bra alltihop, så roligt att träffas igen, det var verkligen en superbas, ett superarrangemang, så trevligt. När jag fick syn på dig så trodde jag först inte att jag skulle orka ikapp, först när jag insåg att du inte riktigt kunde springa normalt närmade jag mig.
Våra katter var inte skeptiska mot tidig morgon, de krävde att själva få bli utsläppta kl 06:00, något tidigare än jag tänkt mig att gå upp.
Och du, ett tips ang Niferex, ta kvällsdosen sent på kvällen, då kanske du är så gott som fastande och sover bort en del av biverkningarna! Tack för igår!!
Förbaskade IPad, jag menade att det var en superdag, och att din prestation var fantastiskt bra!
Staffan, vi får väl kuta Vintermaran nästa år igen, helt enkelt. Om vi lovar varandra att göra det spontant, ingen tjuvformtoppning godkänns!
Å va roligt det är med dina söndagsrapporter!! Vilken vecka du haft! Va coolt med sub 3, sådär spontant!! Grattis!!
Tack Anette! Det kändes kul och bra att få till ett bra lopp med bara grundträning och rehab i benen. Vi hörs!
Hej Tove! Grattis till en fin fin andra plats
i spontan maran! Du är jätte duktig!
Var rädd om dig kram Marie!
Du är gullig du, tack!
Grattis till ett bra lopp!
Tretton mil, vad säger man? När jag gör TRE mil på en vecka är jag hur nöjd som helst. Viss skillnad, haha..
Tack! Men tre mil är också bra, kom ihåg det!!!
Grattis till spontanmaran! Gick ju galant det där. Kanske bra att få såna infall ibland för att utmana sitt kontrollbehov!
Och oj vad bra att du skrev om järntabletterna, jag hade missat att man skulle ta dom på fastande mage! Tack!
Ja det där gjorde susen för kontrollfreaket. Det var riktigt kul! Hoppas du mår fint!
Hittade din blogg idag och blev sugen på alla snygga löparkläder du har. Vad har du för prylar? Bryr mig inte alls om löparprylar utan har sprungit i mina tights i flera år men tänkte när jag såg dina kläder att det är dags att fräscha upp löpargarderoben 🙂
Du är en inspirationskälla med alla dina mil också. Såg någon artikel med dig tidigare i år och kände tydligen igen ditt nämn när jag kollade resultatlistan från Vintermaran. Bra sprunget!
Tack så mycket, Helen! Ojoj, jag har en massa gamla tights och löparkläder som jag knappt vet var det kommer ifrån längre. Men det är mycket Nike, en del Adidas och Casall och så en del från H&M och Stadiums egna märke. Man måste ju ha en del när man springer mycket och inte har lust att tvätta varje dag… Vi hörs!
Jag får börja leta snygga löpartights helt enkelt 🙂
Jadu Tove, du är så cool! Att spontanspringa ett maraton och på den tiden, det kräver sin kvinna det! 🙂 Grymt bra sprunget iaf, alltid lika imponerad över det du presterar. Som vanligt väldigt roliga inlägg också, med massa fina bilder 🙂
Hej Ida! Kul att höra av dig! Och du är alltid lika snäll. TACK! Det var riktogt kul att springa Vintermaran, utan att hetsa upp sig och känna massa press. Känns som jag lärde mig något av det. Hoppas du mår fint, ska kika in hos dig och se vad du haft för dig! Vi hörs!
Två frågor:
1. Jag är så himla sugen på en reflexjacka! Har klämt lite på den på H&M, men tycker den känns lite plastig på insidan. Hur tycker du att den känns när du börjar svettas?
2. Ser jag en bersåkopp i papp? Var har du köpt dem?
Hej Anna! Här kommer svaren:
1. Japp, reflexjackan är från H&M! Ett otroligt bra köp enligt mig. Den är lite plastig men helt ok och om man inte ska springa fyra mil i den så tycker jag den funkar väldigt bra. Dessutom är den mycket billigare än t ex Nikes.
2. Haha, uppmärksamt av dig. Pappmuggen är från ett projekt vår byrå gjorde tillsammans med McDonald´s – dessvärre finns de inte att köpa!
Första bilden är riktigt snygg. Skulle passa fint till en affisch till någon uppföljare till Blair Witch!
Aha, jag kanske kan be att få plåta affischen till uppföljaren?! Tjäna en extrahacka!
Stort grattis till loppet Tove, var jättekul att gå in på resultatlistan och se dig där uppe i toppen! Konceptet att ”spontanspringa” en mara tror jag är jättebra och hjälper till att göra ”barriären” för att springa dem lite lägre. Laddar man för länge för ett enda lopp på året finns det en rätt stor risk att man gör en lite för stor grej av det. Själv åkte jag tyvärr på en förkylning ett par dagar före loppet, så bidde inget den här gången – synd när formen kändes bra men så är det ju ibland. Hoppas du får ordning på kroppen och stelheter!
Hej Fredrik! Jag spanade efter dig vid starten, trodde ju att du skulle springa (medan jag inte trodde att jag själv skulle det!). Nesligt att du gick och blev förkyld, det är ju så himla typiskt när man är i form. Du får hitta något annat lopp här framöver. Hur som helst så tycker jag det var ett riktigt kul lopp, jag gillade att nöta runt på de där varven. Hoppas det är bra med dig i övrigt, vi ses på gångvägarna!
Hej! Vilken löpare du är! Grattis! En liten fråga, var köpte du din reflexjacka? Jag har letat och letat och vill verkligen ha en! Tack! 🙂