Men det känns som tredje veckan. Jag läste någonstans att idrottare på hög nivå tar vilodagar alltför sällan, ofta är den enda vilan deras kroppar får när de blir sjuka och tvingas till det. Nu är jag inte alls på en hög nivå men jag försöker tänka att min kropp kanske blir glad över lite tvångsvila. Fast huvudet håller inte med. För det vet att det inte alls är bra med vila just nu när Stockholm Marathon närmar sig med stormsteg.

  I övrigt är lantlivet precis som vanligt. Vi lägger oss lika tidigt som bebisar och sover många timmar. Vi tar väl igen alla sömntimmar vi missat i vardagen. Huset är fullt av våra och syrrans alla barn. Sju barn och sex vuxna. Så vi är några stycken. Man behöver inte vara rädd för att vara ensam om man säger så. På den stora tomten jobbas det för fullt med att hugga ner träd, klyva träd och kratta. Men inget av det har jag gjort. Jag har bara…

 … legat lite i skuggan i hängmattan. Jag har också trillat ur hängmattan. Det tyckte syrran var kul.

 Och bakat en tigerkaka.

 Det var i för sig inte så bara. Finns inget som gör trädgårdsarbetare så glada som en hemgjord kaka mitt på förmiddagen.

Men snälla kropp, bli frisk nu. Så jag åtminstone får jogga imorgon och njuta lite av de gotländska vägarna.

 Så länge traskar jag runt i mina Birkkenstock. Förra året kändes de lite moderna. I år vettisjutton vad modestatusen på dem är. Men det spelar i för sig ingen som helst roll för oavsett går jag non stop i dem när jag är här på Gotland. Ja när jag inte har löpardojor på fötterna vill säga. Hej då och tack för kryapådigtillropen!