I huvudet imorse: Boston. Den 8-årige pojken. Barnen. Alla. Så fruktansvärt sorgligt. Känns märkligt att löpningen som för mig står för så mycket fint, plötsligt fylls av annat mörkt. Man blir väldigt berörd och kommer att tänka på att såna här saker händer varje dag, men på platser som man har så mycket svårare att identifiera sig med. Så hemskt alltihop, var det än är, där människor bara vill leva sina vanliga liv men plötsligt drabbas. Med detta i tankarna joggade jag ut mot Hustegaholm där isen nu äntligen försvunnit.
Efter en bit vände jag tillbaka, sprang längs vattnet.
Efter 4,5 km stod jag framför backen.
Dags för backintervaller. Kände omedelbart att benen var väldigt tunga. Men en dag som denna, med tankarna på annat håll, så kändes ett par stumma ben som en petitess. Jag sprang upp och jag sprang ner. Kändes lite som att jag spring i en dröm på ett märkligt vis.
Totalt 10 intervaller. Sen jogg hem. Förbi tennisbanorna som blivit till tennisbanor igen.
På vår gata mötte jag ett rådjur. Det gick så fint på trottoaren rakt mot mig. Jag ville inte skrämma det med kameran och sen vek det in mot trädgårdarna. När jag kom innanför dörren hade rådjuret tagit sig in i vår trädgård och Uma hade fått syn på det genom fönstret. Hon ropade till mig: ”Mamma, det är en get i trädgården!”. Det var i alla fall en liten ljusglimt. Totalt 13,5 km.
rocknrollrunning.se 
ja man undrar just var världen är på väg…..det é oftast bäst när allt är som vanligt även om man ibland kan tycka det é trist!
Ja man blir ledsen.
Jenny, du får byta namn till Ingeborg. Usch jaa, så sorgligt.
Meh…igen.
Otäckt med terrordåd oavsett vart de händer.. först tänkte jag ”men vadå, varför bomba Boston maraton??” men det är väl just så det är med terror, att sprida skräck där man minst anar det, ingen ska känna sig säker. Och inte bara amerikaner som drabbades utan folk från hela världen som rest till Boston för att springa, många svenskar också. Nä, fy, det är verkligen tragiskt.. Det är det som är skönt med löpning tycker jag, att man rensar skallen och det blir liksom ett lugn från allt runtomkring.
Det finns inga ord, det är bara hemskt
Förfärligt, verkligen. Satt och läste igår kväll med ont i magen.
Inte för att förringa det som hänt, men din historia med ”geten” fick mig verkligen att le. Inte helt olikt när man tänker på det ju. Idag hade jag t-shirtpremiär förresten!