Jag kan inte med ord beskriva hur osugen jag var på att ge mig ut på dagens lunchpass. I vanliga fall brukar mina måndagar vara relativt lugna. Jag springer oftast men då är det mer en lugn mil, ja halvlugn i alla fall. Men idag var schemat lite annorlunda, ett tröskelpass var det dags för, och förmodligen var det helgens 73 km som gjorde att det tog emot. Sen att min springväst gick sönder när jag skulle byta om gjorde inte peppet bättre. Men till slut stod jag där på gatan. Lite glad var jag över att jag åtminstone tagit mina galontights.

 Sprang motvilligt upp mot Rörstrandsgatan.

 Och ner mot Karlberg.

 Jag gjorde mina spänsthopp som nog inte var lika spänstiga som vanligt. Hela tiden dividerade jag med mig själv om det inte vore bättre att springa lite lugnt istället, om ens alls. Men till sist så stängde jag ner diskussionen, joggade över kanalen, nollställde klockan och satte fart.

 Idag var det lite färre löpare ute vilket var skönt, det blir ju lätt stökigt annars när man ska springa fort på en ganska smal sträcka. Intalade mig själv att det nog skulle gå satans dåligt idag, att jag inte skulle förvänta mig några bra tider. Kollade inte på tiden medan jag sprang men jag kämpade på där i slasket och pölarna och tänkte att det minsta jag kan göra idag, är i alla fall att skita ner mig ordentligt. När jag sen stannade klockan på lite mer än 5 km så hamnade snittiden på 3:52 min/km. Hur det gick till vet jag inte, det var i alla fall inte psykets förtjänst.

 Jag gjorde en repris på de sista metrarna bara för er. Vad viftig jag ser ut men skit i det så länge man håller farten.

 Totalt 9 km. Sen tillbaka till dusch och ännu en bibimpap som Olle så himla snällt handlat åt mig.

 På kvällen när jag skulle hem från jobbet så var jag däremot sugen på spring. Hade egentligen tänkt åka bil hem men ändrade planerna och bytte om. Var i behov av vanlig distans och musik i öronen. Och luft. Jag har blivit beroende av luft.

 Sprang hemåt. Nu var både huvudet och benen med på noterna. I korsningen Odengatan/Sveavägen såg jag Lars Leijonborg och framme vid Ropsten såg jag en kaninbebis som skuttade fram. Tänker ofta på hur mycket man ser när man springer, som man skulle missat om man satt i en bil eller buss.

 Totalt 10 km i 4:44 min/km. När jag kom hem var mina föräldrar hos oss för de hade hämtat barnen. Jag fick en födelsedagspresent i förskott av dem. Och det var ju precis vad en svettig löpare behöver!

 Ah, denna doft! Bra avslutning på en svettmåndag.