Söndag igen. Men visst går tiden fort? Jag sov i alla fall som en prinsessa eller drottning eller något sånt i natt. Åtta hela timmar! Vaknade bredvid en lite figur som ännu sov. Tänkte vara effektiv och gå upp men insåg sen hur oerhört dumt tänkt det var. Klart jag ska sova vidare om nu alla andra sover. Jag hinner ändå. Så jag somnade om men till sist var det dags att gå upp och laga Fattiga riddare. Ovanpå langade jag på frysta bär som jag värmde i mikron, sirap och nyheten för dagen: kokosflingor.

 Medan jag väntade på att maten skulle smälta så höll jag koll på vädret. Det där riktiga vårvädret och värmen, som exakt varenda människa snackat om hela veckan, syntes ju inte alls till. Men precis när jag skulle ge mig av började det klarna upp och då blev det velande med kläderna. T-shirt eller inte? Till sist blev det t-shirt men med en tröja under. Fegade helt enkelt ur.

 Men nymålade naglar hade jag!

 Sen drog jag iväg. Insåg direkt att benen var lite trötta efter gårdagens tempopass som ju också blev ett slags långpass med sina 33 km. Men vad sjutton, vi kutar och ser hur det känns. Och tar det så lugnt som kroppen vill. Kände också direkt att det kunde vara så att jag var för varmt klädd. Hade inte hunnit klura på en ny runda så jag bestämde mig för vanliga stadsturen. Men jag älskar den! Jag får liksom allt i den. Därmed sprang jag ut på Djurgården. I Djurgårdskanalen såg jag tre kanoter och på två av dem kunde jag läsa Jimmy Seger och Julia Seger. De såg otroligt målinriktade ut och lite märkvärdigt sådär med namnen – men kom ihåg, jag har ju mina Adios med namn på! I alla fall var jag tvungen att googla dem när jag kom hem. De här var de alltså. Det är alltid något visst med syskon som gör samma sak, typ idrottar tillsammans eller har band tillsammans. Jaja, hur som helst hade folk gått man ur huse för att njuta av vädret på Djurgården.

Vanliga snurren längre ut på Djurgården. Här blåste det rätt rejält och jag var rätt glad över klädvalet. Sen tillbaka mot Strandvägen. Skeppsbron och sen framme vid Fotografiska visade klockan två mil. I vanliga fall är jag på söndagar alltid sugen på att springa långt. Idag var det helt ok men inte riktigt samma mentala energi. Jag märkte också tydligt att jag var tvungen att lyssna ordentligt på kroppen. Så fort jag kutade på lite för fort så sa kroppen till mig att sakta ner. Jag lydde. Genade förbi långtradarna vid Viking Line-båtarna. Alltid sitter chaufförerna och trycker i förarhytten, jag kan inte förstå att de inte hellre sätter sig utomhus en stund en sån här solig dag. Men vad vet jag om deras långtradarliv? Vid Norra Hammarbyhamnen såg det väldans mysigt ute, folk satt och pressade i solen och ahh, här hade jag gärna satt mig en stund. Men icke. Sprang vidare och njöt däremot av att bara vara med mig själv. Jag är nog en äkta enstörning innerst inne. Eftersom jag så gott som aldrig kutar med andra, men vet att man gärna ska hålla snacktempo på långpassen, så brukar jag ibland prata lite med mig själv när jag springer, liksom för att kolla att jag inte springer på för fort. Ja, när ingen ser vill säga. Jag säger saker som ”Jaha, det här går ju bra och jag kan prata. Prat, prat.” Ja, det är det hela, sen finns det liksom inte så mycket mer att säga till mig själv. Jaha, plötsligt var jag återigen vid Slussen och klockan visade tre mil. Sista milen började kroppen vakna till liv och jag sprang genom en av världens finaste städer. Som alltid när Stockholm visar sin bästa sida så var jag lite mallig inför alla turister. Fräste på och när klockan visade 40 km stannade jag. Snittiden landade på 4:40 min/km vilket kändes perfekt och lagom, det var ungefär det tempot jag tänkt jag skulle försöka ligga kring idag.

När jag kommer hem efter långpass så är det som att hjärnan kopplas ifrån och kroppen bara tar fram det som den är sugen på. Idag blev det först apelsinjuice.

 Jag gjorde typ en liter men råkade välta ut den. Det var jäklig trist faktiskt, så ovärd detta. Så det blev bara ett glas. Sen drog jag av mig de svettiga kläderna och tog på lite torra och åt spaghetti i solen.

 Sen dusch och ut i solen igen. Islatte och muffins till den här låten som gjorde att vårt radhus plötsligt kändes som en villa på Côte d´Azur. Nästan.

 Och medan jag satt såhär…

… gjorde Olle det här.

 Men jag ropade såklart peppande saker som ”C´est magnifique!”, ”Olle, très bien!”, ”Formidable!” och ”Je t´aime!”. Man måste ju dra sitt strå till stacken. Det var det. Hej då alla människor, hoppas ni fått springa under solen.