Idag ville jag ta en löptur på mjukare underlag så när klockan ringde 05.15 var det på med pannlampan. Jag köpte pannlampan förra året men kom aldrig riktigt igång med att använda den ordentligt. Det är något med farten i mörker, automatiskt är det som att kroppen sänker tempot för att inte råka snubbla. Hur som helst så tyckte jag det kändes rätt bra idag men det kanske var just för att jag inte heller skulle springa fort.

 Känslan med pannlampa är lite som att vara med i Blair Witch Project-filmen. Eller som att man vore ute på ett topphemligt men ack så viktigt uppdrag, där man ska bana sin väg genom svårframkomlig terräng. Man känner sig också som ett med naturen, såg en hare plötsligt skutta förbi i ljuskäglan. När mitt löpuppdrag var avverkat sprang jag hemåt. Vår gata höll precis på att vakna.

 Lite agentkänsla eller kanske mer yttre rymden?