Huset är så öde när man är vana vid att vara fem i det men plötsligt bara är två. Morgnarna är vääääldigt lugna. Det gjorde att jag kunde sova lite längre idag innan jag sprang iväg mot jobbet. En skön mil från Lidingö och genom stan. På Valhallavägen sprang jag förbi en dam som grät och torkade tårarna med en näsduk. Jag tycker alltid det är så sorgligt när man ser okända människor som går och är ledsna, nästan så man skulle vilja stanna och fråga hur det är fatt. Framme vid jobbet blev det kaffe och stretch i omklädningsrummet. Jag gillar allmänt att göra flera saker samtidigt, tycker det är ett optimalt sätt att vinna tid på.

Vet dock inte riktigt hur jag tänkte när jag packade ryggsäcken. Varför valde jag en skjorta som blir skrynklig bara man tittar på den? Och som nu dessutom fick ligga hopknölad i en liten ryggsäck under tio skumpiga kilometer.

Ajöss!