Tänkte jag skulle hinna med 10 km terräng innan mörkret föll men jag var sent ute och hade därför bråttom. Jag sprang på så fort jag bara orkade. När jag hade 3 km kvar så började det skymma rätt rejält, jag såg en annan tjej springa längre fram i spåret. Jag kutade på och när jag var tio meter från henne vände hon sig om och bara skrek rakt ut någon slags vanvettig skräck. Jag blev helt livrädd  ända tills jag insåg att det var mig hon blivit rädd för. Hon hade uppenbarligen trott att jag var någon slag svart vålnad och att hennes sista stund var kommen. Jag ropade att det inte var någon fara och bad om ursäkt när jag passerade henne. Hon skrattade lite men darrade på rösten när hon sa ”Men du sprang så fort, du tog såna snabba steg!” Och det var ju ändå kul att höra.