Herrejesus så trött jag är på att vara sjuk! Nedbäddad i sängen fladdrade tankarna iväg till mina första springminnen – jag har all förståelse för er som inte vill läsa om min barndom, ni kan ju sluta läsa, men jag ska vältra mig en liten stund:

1. Jag började springa med min pappa ganska tidigt, tror jag var sådär 7 år eller så. Vi hade en speciell liten runda som vi alltid sprang. Från vårt hus, ner förbi Canada Bygg, uppför långa backen (där jag numera ibland tränar backintervaller då jag flyttat tillbaka till mina barndomstrakter) och sen fram till en grön soptunna som vi dunkade på och sen sprang vi tillbaka. Totalt 3 km. Ibland tog vi den långa slingan och fortsatte ut mot östra Rudboda, då blev rutten ett par, tre kilometer längre.

2. Jag sprang på sommaren när jag var hos mormor och morfar i Västerås. Det här vara innan GPS:ens tid. Jag kommer aldrig glömma hur jag sprang på Västerås gator och min mormor körde sin lilla röda bil sakta bredvid mig för att mäta upp sträckan. Nästan så jag börjar gråta (kanske för att jag är sjuk) när jag tänker på hur fint det var av henne att mätköra upp olika banor åt mig.

3. Jag och syrran var också alltid hos vår farmor och farfar på somrarna, ute i Årsta Havsbad. Där hade jag den perfekta springturen på exakt 1 km och den kutade jag järnet sådär 3-5 gånger. Minns att det ofta var väldigt varmt och väl tillbaka i stugan la jag mig på golvet alldeles likblek och snurrig (jag har alltid blivit kritvit och inte rosig när jag springer). Min farmor trodde jag skulle svimma varje gång.

4. Vi seglade mycket när jag var liten. Segling och löpning går inte riktigt ihop och jag har minnen av hur jag försöker få till en rutt på en liten ö, utan framgång. Slutade med ljushopp istället.

Ja, det är sånt man tänker på när man är sjuk och längtar efter att springa. Nog om det.