Jag älskar den här rubriken. För den stämmer ju så bra. Det är så korrekt att säga att det inte spelar någon roll om man vinner eller förlorar men herrejösses, det gör det ju! Jag tävlar med exakt alla som jag passerar när jag är ute och springer. Det får mig att tänka på Stockholm Marathon den 2 juni. Inte för att jag på något vis tänker mig att jag ska vinna loppet. Men jag tänker fan i mig inte heller förlora det. Och med förlora menar jag inte att komma sist för att nää, det är väl ändå inte rimligt att jag ska? Jag tänker att det är en massa krutgubbar som springer och som är jätteduktiga och har sprungit tusentals Marathon men jag måste väl ändå slå dem? Nä, jag menar att förlora är att göra ett dåligt lopp utifrån mig själv. Typ springa för fort så jag måste bryta (ja, eller svimma som jag gjort förr). Eller springa för långsamt för jag fegar – det får inte ske! Eller att inte ha övat på allt det jag måste för att vara förberedd. Jag vill att den bästa versionen av mig själv ska stå där på startlinjen. Jag ska ha tränat, sovit, ätit och druckit bra och säger experterna att man ha såna där långa knästrumpor på sig så kommer jag absolut ha det (ska man det förresten?). Fast de får inte vara helt splitternya för alla kläder måste vara ordentligt insprungna. Så: jag kommer inte tävla mot alla de där 21 000 människorna från jordens alla hörn men jag ska fan i mig tävla mot mig själv. Och jag tänker tävla mot er som råkar springa intill mig.