Jaha ni. Då sitter man här med bara några timmar kvar på semestern. Imorgon börjar vardagen igen. Men det känns faktiskt bra, jag börjar nämligen tröttna på att endast klura över vilken glass jag ska välja samt att glida runt i shorts. Jag är även trött på att se andra i shorts! Tycker det är hög tid att vi alla drar på oss varsitt par jeans. Dock är det alltid lite vemodigt att inte få hänga med barnen non stop, det blir man ju bortskämd med när man är ledig. Och så är det vemodigt att inte vara kvar på Gotland. Jag saknar den där ön så fort bilen rullar av färjan i Nynäshamn. Men sånt är livet. Hur som helst så är jag väldigt nöjd med sommaren. Och nöjd med sommarens träning! Våren var, som jag redan tjatat en del om, rätt tung för mig. Träningen bet inte riktigt och jag fick problem med min höft. Men jag sprang på och liksom vande mig vid att halta och ha ont. Efter att ha haltat mig igenom Womens´ Helath Halvmarathon så insåg jag dock att jag var tvungen att ta itu med kroppen. Jag drog ner rejält på löpningen och började parallellt att rehabba. Det var en rätt seg period, särskilt i och med att Stockholm Marathon närmade sig med stormsteg. Men jag rehabbade på så gott jag kunde och sprang sen loppet på 2:58:21 – dock inte med den starka känsla som jag önskar att jag hade haft. När semestern sen började och jag kom ner till Gotland, så var det som att bitarna äntligen började falla på plats. Höften kändes lite bättre och jag hade både ork och vilja igen. Det gjorde mig riktigt satans glad kan jag säga! Jag ökade upp antalet mil per vecka men försökte vara noga med att hela tiden känna efter så att det inte bara blev ett ”milsamlande” som gjorde mer skada än nytta. Bortsett från att ha varit sjuk några dagar i början av semestern så fick jag fem riktigt bra träningsveckor. Jag är ännu inte riktigt i den form jag var för ett år sedan men det känns ändå som att det går åt rätt håll. Mot slutet av denna vecka började tyvärr höften trilskas igen men jag hoppas jag kan hålla det under kontroll och träna på som planerat mot Berlin, som ju är mitt nästa mål. Efter Stockholm Marathon var jag faktiskt osäker på om det ens var rimligt att tro att jag skulle kunna springa Berlin. Nu känns det absolut rimligt men jag försöker se loppet på ett lustfyllt vis, ja mer som ett lopp på vägen. Att tro att jag ska persa känns bara dumt (även om hoppet alltid finns där såklart) för jag vet att jag har en bit kvar till den där riktigt starka känslan. Men sen vet man aldrig, det är ändå några veckor kvar och saker kan ändras och hoppet är det sista som lämnar människan och hela det där snacket. Jaja, vi lär återkomma till Berlin. Så länge river jag av min sista semestervecka. Måndagen började jag med en morgonjogg på gotländska stigar.
Det var så himlans fint ute. Fukten var dock tillbaka. Så fort man klev utanför dörren blev man klibbig.
När jag kom hem åt jag gröt. Fiberberikad havregrynsgröt med hallon, det är min melodi.
Sen blev det såklart stranden. Jag hade lyxat till det och köpt chokladbollar till alla! Gissa om jag blev populär.
Trots att det var varmt så rev jag av dagens andra distanspass runt lunch.
Det blev en bra runda där sista tredjedelen gick i riktigt bra fart. Men när jag väl stannade så var det som att jag inte hade kunnat kuta en endaste meter till, var bara tvungen att få kasta mig i havet på momangen.
Och det är just vad jag gör här.
Höll på att fastna för gott där i vattnet.
Till slut kom jag på att jag har en familj att ta hand om också, så då fick jag ruska av mig vattnet och jogga hemåt. Skylten var klar och uppsatt vid vägen.
Här kommer jag!
Hämtade upp hela gänget och cyklade tillbaka till stranden och la mig i blöt igen. Det var liksom där man hörde hemma en dag som denna.
Efter detta badande så blev det kärvare. Då påbörjade jag nämligen en rejäl storstädning av huset där jag dammsög varenda list och vrå. Det var ganska många lister och vrår, och väldigt varmt, så jag var helt slut på kvällen efter städningen i kombination med allt spring och bad. Till råga på allt så sov jag riktigt dåligt där på natten. Tror det berodde på att jag åt ett kilo vitlök till middag. På tisdagen var det hur som helst lite mulet på morgonen så jag städade vidare och passade sen på att springa ett tempopass på förmiddagen.
Passet bestod av en lång uppjogg följt av tempoblock på 5km + 7,5km + 2,5 km. Det var varmt och kvavt när jag rusade fram längs vägarna. Till en början kändes det lite tungt, men jag tycker alltid det är så första biten innan kroppen fattat att det är såhär det kommer vara nu. Sen när den väl insett att det bara är att acceptera läget så går det lättare. Lyckades hålla rätt bra fart och höjde farten successivt på varje block. Jag jämförde efteråt med ett liknande pass förra sommaren. Jag var lite starkare då men som första tempopass så fick det ändå klart godkänt. Sen fortsatte dagen som de flesta andra semesterdagar, nämligen på stranden.
När jag kom hem var dags för styrketräning. Det känns ju som att man hoppar jättehögt. Fattar inte hur det inte kan synas på bilderna, jag var ju flera meter upp i luften, jag lovar!
Och så blev det chin-ups.
Sen fick jag en teckning av Uma. Ni ser det ju självklart men det föreställer alltså en tiger. Jag gillar särskilt mönstret.
Nu var det onsdag. Redan innan morgonjoggen var jag helt färdig.
Sömnen hade nämligen återigen varit bristfällig. Först kunde jag omöjligt somna på tisdagkvällen för jag var hungrig. Till sist gick jag upp och åt några mackor. La mig igen och precis när jag skulle somna började det åska och blixtra. Barnen blev rädda och kom upp till vår säng och det var allmänt rörigt. Till sist låg jag och äldsta dottern kvar i vår säng. Hon somnade till sist men jag blev – återigen! – hungrig. Ignorerade det men magen kurrade och kurrade och vägrade sluta så till sist fick jag gå upp och äta lite till. Tillbaka till sängen – och så äntligen slockande jag. Det blev bara några få timmars sömn men fastän jag var trött där på morgonen så ville jag springa. Dagen efter skulle vi nämligen åka hem till Stockholm och jag ville inte missa mina sista fina turer.
Tillbaka hemma blev det mycket av den här varan. Kaffe alltså.
Sen tog vi en cykeltur till Holmhällar. Jag var nästan illamående av trötthet där jag satt på cykeln och tyckte fruktansvärt synd om mig själv.
Det klättrades.
Och sen åt vi glass. Jag tryckte i mig en Tip Top och blev i alla fall lite piggare. Det var precis vad jag behövde bli inför dagens andra pass.
Det blev ett distanspass och dagen slutade på tre mil.
Torsdag och hemfärd.
När vi kommit till Stockholm och körde genom stan fick jag en märklig känsla av att livet bara varit på paus. Det var som att vi inte ens varit borta! Då är det bra att ha en blogg så att man har bildbevis att visa upp för sig själv på att man har varit det, bortrest alltså. Så fort vi hade packat upp drog jag på mig springkläderna.
Jag hade egentligen tänkt köra ett tröskelpass men benen var så tunga och trötta så jag bestämde mig för att skjuta på det till dagen efter. Det blev en distansrunda istället. Otroligt vilken skillnad det var på fukten här hemma! Även om det var varmt här också så var det inte i närheten av sådär fuktigt som på Gotland. Bara man tog ett löpsteg där så rann det svett längs magen. Lättare att andas här vilket var skönt. Sen sov jag så otroligt skönt på natten och vaknade till en fredag. Jag åt yoghurt till frukost.
Och vi gjorde äppeljuice på äpplen från trädgården.
Därefter var det så dags för det uppskjutna tröskelpasset.
Jag var ganska tidigt ute och hade vägarna för mig själv. Värmde upp och sen blev det fart fram och tillbaka länga Kyrkviken. Första repetitionerna gick tyngre än väntat men på sista kändes det bättre och jag avslutade med en god känsla. Och med att ta ett tjuvdopp från en privat brygga. Ha! Hem till iskaffe.
Och mangosmoothie.
Sen hade vi stadsärenden så det blev även en yoghurtglass i stan.
Febe hade fått nya springskor så när vi kom hem var vi såklart tvungna att provspringa dem. Eller, hon provsprang dem och jag fick hänga med i mina skor. Se så glada vi ser ut!
Vi sprang ner till Grönstaskogen.
Där luktade det skogigt och gott.
Efteråt blev det chin-ups för mig.
Jag kör numera nästan alltid 30 stycken.
På kvällen gjorde jag vitlöksbröd. Jag tycker det är så gott att göra det på såna där tacosbröd.
Tyvärr så kände jag av höften på kvällen och blev lite illa till mods. Kanske inte så konstigt i och med att jag sprungit en del mil de senaste veckorna men jag tycker ändå att jag tagit det försiktigt. Jag stretchade och höll tummarna för att det bara var något litet trams. På lördagen gick jag upp klockan fem för att äta frukost. Ibland är det så att jag undrar hur det är ställt i skallen på mig själv som gör sånt frivilligt sista helgen på ledigheten. Men saken var att jag ville köra långpasset redan på lördagen och jag hade sett att det skulle bli ganska varmt. Därför blev det som det blev och jag gav mig av hemifrån när klockan slog sju.
Hade en tanke om att först ränna runt på Lidingö och därefter sätta av in mot stan. Men det var så fint här ute så istället sprang jag till Koltorp där jag körde första milen på Lidingöloppsspåret. Därefter sprang jag ut till Elfvik och runt där en sväng innan jag vände tillbaka. Jag stannade kort ett par gånger för att stretcha höften och känna efter hur den mådde. Och faktiskt så gnällde den inte så jag kunde köra på som planerat. Som avslutning sprang jag raka spåret ner till Askrikehamnen där jag hoppade i vattnet som en annan triatlet (ja förutom att jag höll för näsan när jag hoppade i samt endast flöt runt i vattnet). Otroligt skönt. Totalt blev det 36,5 km. Det blev inte mitt snabbaste långpass då en hel del av kilometrarna var rätt kuperade och dessutom måste jag säga att benen föredrar att springa lite senare på dagen. Sen fick jag i alla fall en iskaffe.
Och vi drog återigen och badade. På ett vis är jag rejält trött på att bada nu, eller jag är framförallt trött på att packa den där jäkla badväskan. Men ändå så bara måste man när man vet att man snart sitter instängd på ett kontor igen.
Sen var jag duktig och styrketränade.
Om det inte vore för den satans höften hade jag nog haft svårt att motivera mig ibland för det finns roliga saker än att styrketräna. Men nu vet jag att jag måste för att kunna springa och hålla mig någorlunda hel. Sen blev det dock roligare för då var det dags för kräftkalas hos mina föräldrar!
Och det var inte bara kräftor som var på plats utan även min pappa som precis kommit hem från sin segling till de brittiska öarna.
Han seglade iväg samma dag som jag sprang Stockholm Marathon och det var ju ett tag sen nu så det var kul. Min mamma hade fixat så himla trevligt och gott.
Jag åt mest kräftor av alla, med Ruben hack i häl.
Och så fanns det Västebottenpaj och massa annat gott.
Somnade glad -och proppmätt. Idag, söndag, sov jag länge på morgonen vilket jag behövde. Nu på eftermiddagen var det nämligen dags för enkilometersintervaller.
För övrigt har jag nu helt släppt det här med att inte kuta i sportlinne här hemma. Förr tyckte jag det kändes lite fel, fråga mig inte varför. Men efter denna långa varma sommar har man ju gått och blivit någon slags naturmänniska som trivs i så lite kläder som möjligt och därmed kommer jag köra kort linne så länge det går. Punkt. Jaha, det blev i alla fall en lång uppvärmning och sen ut mot Hustegaholm där jag körde igång med intervallerna. Vädret var helt perfekt; halvsoligt med enstaka moln som gav skugga och temperaturen var precis lagom. Inget att skylla på med andra ord. Betade av första kilometern. Gaah, gick ju för långsamt! Helskotta. På det igen. Nästa gick enligt plan. Bra! Jag hade lite motvind åt ena hållet och därför gick intervallerna åt det hållet hela tiden aningen för långsamt. Å andra sidan gick de åt andra hållet lite för fort. Inser dock jag att jag skulle behöva få upp lite mer fart i benen men det verkar vara just fart som höften reagerar på så det är lite lurigt det hela. Med nedjogg så landade passet på 19 km och och veckans dos blev därmed 17 mil. Bra avslutning på semestern! Nu dags att packa jobbväskan inför morgondagen, stoppa undan shortsen och damma av jeansen. Och planera nästa veckas löpning. Det är ju lyxen med sommaren; att man hinner allt utan någon större planering. Ok hörrni, det var allt från mig. Hej då.
Slut på sommaren!
Ännu en vecka av löpning. Den här veckan ökade jag upp antalet mil. Inte till fjolårets mastodontmängder men mycket jämfört med hur våren sett ut för mig. Tror dock det blev aningen för mycket då kraften inte riktigt fanns på lördagens kvalitetspass men troligen var det en kombination av varmt väder, skruttig sömn och många mil i benen. Jag har dessutom sprungit på utländsk mark, dansk mark närmare bestämt. På söndagskvällen för precis en vecka sen drog nämligen vi hela familjen till Köpenhamn. Först ut var bil till flygplatsen i Visby.
Därifrån blev det flyg till Malmö med efterföljande flygbuss in till stan. Men hörrni, flygbussen. Sicket elände! Den tog evigheter och man höll på att få värmeslag på kuppen. I alla fall. Väl framme på Malmö Central så tog vi Öresundståget över bron.
Och vips (nåja) så var vi i Köpenhamn! Vi hade hyrt en lägenhet genom 
Gatan låg i ett område som heter Frederiksberg. Vi hittade vårt hus och nyckeln, och det var bra för nu var klockan ganska mycket och alla var trötta efter alla kommunikationer.
Fin utsikt från balkongen fick vi på köpet.
Vi kände oss hemmastadda på momangen, ja vi kunde rentav tänka oss att flytta in för gott. Också kul att bo i en riktigt lägenhet istället för på hotell. Det enda som inte var lika trevligt var sömnen natten mellan söndagen och måndagen. Åh det var varmt, väldigt varmt, och det gick bara inte att somna. Låg och skruvade på mig fram och tillbaka och lakanen blev bara varmare och varmare. Slocknade inte förrän framåt fyratiden, på tok för sent för mig. Trots detta vägrade jag ändra på morgonens springplaner men jösses så groggy jag var när klockan ringde där på måndagsmorgonen. Ut i Köpenhamn!
Jag sprang ner till sjöarna, dit var det exakt 700 meter enligt min Garmin och där har jag sprungit tidigare då vi varit i stan. De där små sjöarna är perfekta att springa runt (ja så många varv man vill) och det var många sportisar i farten på morgonkvisten.
Efter dagens löptur väckte jag mitt lilla gäng och vi drog till 
Bäst av allt var kanske ändå deras tandpetare med mintspets.
Fina blommor fanns det mittemot.
Sen var det dags för dagens utflykt: Tivoli! Där dracks det såna här sliskiga grejer:
Och åktes sånt här:
Tur att barnen har varandra så att Olle och jag bara kunde sitta kvar på fast mark. När man är på såna här nöjesparker så skulle jag säga att det blir ungefär 50/50 mellan åkattraktioner och sockerintag.
Vi var helt slut efter Tivolit och värmeböljan. Vi avslutade kvällen i våra kvarter, på Madklubben.
Sen ringde klockan och det var tisdag. Hade som tur var sovit lite bättre och hade åtminstone mer energi jämfört med måndagen. Dagen var full av planer så det var bara att riva av dagens pass i ottan.
Ner till sjöarna igen. Inte ett moln på himlen och redan riktigt varmt.
Idag blev det ett längre pass där jag först värmde upp ordentligt och sen körde tempovarv kring den sista sjön. Hade inga exakta tidsriktlinjer utan tävlade istället mot mig själv att varje nytt varv skulle gå snabbare än det föregående. På sista varvet sprang en dansk kille in precis framför mig och han kutade på rätt fort. Han harklade opch spottade non stop, och då menar jag non stop, så förutom att vilja springa om honom bara för att, så kände jag mig tvungen att göra det för att få lite lugn och ro från hans harklande. Sagt och gjort. Riktigt svettig när jag var klar.
Joggade hemåt.
Där på andra våningen med den öppna dörren bodde vi!
Sen hittade vi ett nytt frukostställe runt knuten.
Somliga tyckte att vi hade gått upp på tok för tidigt.
Men när de fick varsin milkshake så blev det nöjdare miner.
Ahh riktigt gott och trevligt var det. Det är något speciellt med semesterfrukostar. Särskilt när man rivit av ett bra pass innan.
På tisdagen var det dags för den andra utflykten, min favoritutflykt, nämligen ZOO! Det är så bra med Olle för han gillar också att gå på zoo så det brukar vi alltid göra när vi kommer till någon stad. Vi har varit flera gånger på Zoologisk Have men det är lika kul varje gång. Och ja, jag vet, kanske är det fel att gå på Zoo. Med tanke på djurens alltså, Köpenhamn kanske ju inte är deras favoritmiljö om man säger så. Men ändå kan jag inte låta bli, och det kanske är knasigt i och med att jag älskar djur. Hur som helst så såg vi såg en massa fina djur. T ex en isbjörn.
Och vackra tigrar!
Här var ett annat slags djur, en slags människokanin som var söt.
Giraffer såg vi.
Och trötta noshörningar.
Jag kände mig förresten ungefär som dem där i hettan, tur det finns massa skugga på Zoologisk Have. Efter detta besök var vi både hungriga och törstiga så då drog vi hit.
Vi åt en långlunch och det kändes lyxigt att ha så stora barn att man faktiskt kan sitta och äta lunch i lugn och ro. Hör och häpna, jag drack en riktig öl till maten (de hade för övrigt inte alkoholfri öl på ett enda ställe). Kvällen avrundades med glass där vi bodde.
Det var så varmt och fint och somrigt och härligt så man inte ville att kvällen någonsin skulle ta slut. Såhär nöjd gick jag runt och såg ut.
Men kvällen tog givetvis slut till sist och det blev onsdag. Upp och hoppa!
Ner till mina små sjöar för sista gången. Man kan inte påstå att det är kuperat. Tur jag inte tränar för Lidingöloppet eller EM-banan i Zürich.
Det finns en så fin liten brädsäng ute i vattnet där en svan hade gått och lagt sig. Blev sugen på att lägga mig bredvid.
Hur som helst så körde jag en repris av gårdagens pass med uppvärmning, några tempovarv runt sista sjön och så en lång nedjogg. Totalt 16 km. Återigen hem och väcka trötta gänget och dra ut dem på frukost. Idag satte vi oss här.
Det här var vår sista dag i Köpenhamn, vi skulle åka hemåt på eftermiddagen. Vi bestämde oss för att testa ett av Köpenhamns stadsbad. Vi bodde inte långt ifrån 
När vi närmade oss Fisketorvet kändes det först ganska avlägset att det skulle gå att bada här.
Men plötsligt stod vi där vid havsbassängen. Älskade inramningen med alla glashus runtomkring.
Vi konstaterade att det var rätt annorlunda jämfört med stränderna på Gotland.
Vi badade och badade.
Och badade.
Och badade.
Kolla in Olles Stålmannen-dykning!
Vi kunde inte haft en bättre avslutning på Köpenhamnsresan. Till sist var vi dock tvungna att ta bussen till stationen och göra hela resan igen, ja fast omvänt. Enda skillnaden var att jag la till löpning som sista färdmedel. Jag bytte nämligen om på parkeringen på Visby flygplats. Här ser ni mig i färd med att på ett rutinerat vis hala ner bikiniöverdelen.
Sen åkte jag med en bit, hoppade av drygt en mil hemifrån. Övriga gänget fortsatte i bilen.
Medan jag sprang hemåt i den vackra kvällen. Hade riktigt bra klipp i steget och höll bra tempo. Äntligen lite svalare!
Jag är typ salig inuti mig på den här bilden när jag precis stannat.
Torsdag! Dags för morgonjogg.
När jag kom hem hade Ali fångat en liten mus som jag fick plocka upp. Den var stendöd. Och väldigt söt. Kolla minen.
Vi badade i värmen och jag började redan bäva för dagens tröskelpass. Jag rev av ett gäng chin-ups efter stranden.
Har kommit på att det är det bästa sättet att göra chins på; de ska aldrig planeras utan just rivas av när man är i färd med att göra något annat. I detta fall skulle jag fylla på mat till katterna men så var stången där – och vips! Så hade jag gjort 30 chin-ups. (Obs! Ej på raken. Än.) Vi åt glass på Razzle Dazzle.
Och badade lite till.
Men så till sist var tiden kommen. Tröskelpasset. Gaaaah. Knöt skorna väääääldigt låååångsaaaamt.
Körde min långa uppjogg och sen blev det 3×3 km tröskel. Tyvärr hade jag inte Nils med mig idag utan fick harva på i min ensamhet på de torra grusvägarna. Ganska rejäl motvind åt ena hållet och fastän det var jobbigt så var det skönt med lite svalka. Frustade förbi några hus, de måste börja undra vad jag är för typ som nödvändigtvis alltid ska frusta utanför just deras hus som ligger så avlägset och fint. Jag får ropa till dem någon gång, att de har den bästa grusvägen och att det är därför jag hänger runt där. Jobbigt var det men tycker att jag fixade det rätt bra. Njöt av känslan efteråt när jag joggade hemåt och tog ett dopp på vägen. Det blev fredag och det blev återigen en morgonjogg.
Precis när jag skulle sätta av kom Nils ut genom dörren och skulle också ta en tur så vi gjorde sällskap.
Innan dagens andra pass blev det klädbeställning på Vamlingbolaget (jag är beroende av deras plysch som myskläder).
Och bad i hamnen. Här är det jag som hoppar. Som ni ser håller jag för näsan på ett mesigt vis, kommer aldrig sluta med det.
Uma gjorde sitt första hopp någonsin.
Sen blev det födelsedagsfix för syrran fyllde år.
Tårta!
Här sticker jag in en bild på Olle i sina ”stjärtbyxor”. Har inget med löpning alls att göra men värda att se, tycker jag.
Jaja, efter att tårtan smält någorlunda gav jag mig av på ett distanspass.
Det var sen eftermiddag och varmt. Stötte på två bekanta längs havet, det har aldrig hänt mig förr här nere, måste vara något slags rekord för ensamvargen.
Och så bad som efterrätt.
På lördagen gick jag upp för alla andra men idag blev det ingen morgonjogg utan istället rörlighet och styrka. Klockan var sju på morgonen så jag tänkte det skulle vara skönt att ligga i solen.
Men det var redan ruskigt varmt så det var bara att flytta till skuggan.
Jag kör min rörlighet varje dag och har även försökt hålla i styrketräningen även om den blev lite lidande i Köpenhamn. Idag var i alla fall planen någon form av tröskelpass men det var verkligen för varmt på dagen, så jag beslutade mig för att springa efter middagen istället. Men det var något med mig idag, kände mig helt trött och nere och kanske borde jag egentligen vilat helt. Trots det så masade jag mig ut vid halv nio medan barnen spelade fotboll. Idag hade jag Nils med mig.
Upplägget var uppjogg och sedan 1×3 km + 2×2 km + 2×1 km. Men näää. Mitt i första blocket var jag tvungen att stanna, redo att bryta. Grinade till och med en skvätt! Jorå, det gjorde jag. Kände mig så vek och trött på allt. Trots detta hann jag få upp kameran så här ser ni Nils när han säger att jag kanske borde jogga lite lugnt istället.
Men efter några sekunders frustration så fortsatte vi. Fast hjärnan var inte med mig alls, hela tiden tänkte jag att jag bryter efter nästa. Jag hängde dock med ända till enkilometersintervallerna och vi höll bra fart hela vägen. Det var helt enkelt hjärnan som inte tyckte det var kul och jag kände igen känslan som jag brottats med under våren och ju äntligen blivit av med! Tror att den krassa sömnen i Köpenhamn och så värmen ovanpå det blev lite för mycket i kombination med många mil. Och att torsdagens hårda pass hamnade lite för nära dagens. Så det kändes klokt, om än nesligt, att låta Nils springa vidare själv på de sista två. Själv joggade jag ner i skymningen.
Här står jag och är rätt besviken på mig själv, man gillar ju inte att inte fullfölja helt. Dock nöjd med att veta när jag ska bromsa.
Natten till idag, söndag, hade vi världens åskväder nere på södra Gotland. Det blixtrade och mullrade och återigen blev det skruttig sömn i och med att det lät som att åskan skulle slå ner i huset alternativt mitt huvud. Hade egentligen tänkt springa långpass runt sex på morgonen för att slippa hettan. Men då åskade det ännu och jag kände mig halvsugen på att springa runt Hoburgen i åskväder, dessutom tänkte jag att temperaturen nog förmodligen ändå skulle vara lägre idag, så jag somnade om ett par timmar. Sen åt jag frukost, tog det lugnt och bytte om till långpass framåt tiotiden. Laddade flaskorna med energidryck.
Var lite orolig att solen skulle dyka upp men än så länge var det skönt disigt.
Var lite kluven inför passet då det inte var så många timmar sedan det tunga tröskelpasset, men jag visste att det skulle bli varmare framåt eftermiddagen så jag ville inte vänta. Dessutom hade jag världens träningsvärk i skinkorna efter att ha kört Borsovhopp på lördagens styrkepass. Rörde mig förmodligen som en 90-åring där i början. Men åh, det var ändå en befrielse att slippa gassande sol, fast luften var i för sig otroligt fuktig så jag blev ändå rätt klibbig från start. Min tanke var att kuta 30 km men jag ändrade mig och tog den lite längre rundan nu när vädret ändå var ok. Sprang förbi en man som hejade och vi enades om att åskan och regnet hade gjort gott. Den här långa rundan jag kör här är rätt lurig. Första 17 kilometrarna är på väldigt varierande underlag så det gäller att fokusera och parera och stundtals är det svårt att hålla bra tempo. När man sedan är framme vid Sundre så kommer man äntligen ut på hederlig asfalt men nu följer å andra sidan fem kilometer som sluttar uppåt. Man tänker inte på det först men efter en stund undrar jag alltid varför jag är så trött och inser då att jag faktiskt sprungit i motlut en bra bit. Väl uppe på Hoburgen får man lite nedförsbacke och sen blir det några kilometers raksträcka innan man återigen får lite motlut, om än svagare än på ditvägen. Sista sex kilometrarna är platta och känns lätta. Eller nja, så lätt kändes det faktiskt inte idag. Skulle klassa passet som ganska tungt även om tempot var godkänt. Återigen, det var huvudet som ville annat. Typ ligga på en strand. Stannade klockan på 35 km och efter lunchen så var det dags att lyssna på huvudet och lägga sig just på stranden med fötterna i vädret (Bildinfo: nageln på vänster stortå är det nu ännu mindre kvar av, kommer eventuellt rycka loss den någon dag då jag är på humör).
Veckan summeras till 16 mil. Nu väntar två sista semesterveckor som jag ska vara rädd om. Nu gäller det att träna klokt och lagom mycket och allt det där låter ju så lätt men är faktiskt ganska svårt. I alla fall om man heter Tove Langseth. Vi får se hur det går. Fortsättning följer!
Hej hej (uttalas på danskt vis dvs haj haj).
Igår sprang jag Stockholm Marathon! Startade kl 12.00 på Lidingövägen och sprang i mål på stadion kl 14:58:21. En tid på 2:58:21 vilket betydde en 12:e plats på SM i Marathon och totalt en 20:e plats. Det betydde också att det var fjärde gången jag sprang sub3. Vad gäller tiden så är jag både nöjd och inte nöjd. Inte nöjd för att det var två minuter och tjugo sekunder sämre än förra året. Men nöjd för att jag genomförde loppet på ett kontrollerat vis och sprang under tre timmar trots att hela våren har varit tung. Det är tungt att gå bakåt istället för framåt och ha en jämrande höft som sätter käppar i hjulet. Hur som helst så är det alltid en seger att genomföra ett marathon! Det har jag insett nu när jag sprungit i alla fall några stycken. Så mycket kan hända och gå fel och vips är all träning åt fanders. Men det mäktigast av allt med marathon är nog ändå precis innan starten, när man står där tillsammans och vet att 42 195 meter väntar oss alla. Egentligen är man omgiven av konkurrenter men det känns inte så. I marathon tävlar man alltid mot sig själv; sin egen förmåga, sin uthållighet, snabbhet och styrka. Och sitt psyke. Så känner i alla fall jag; det är du mot dig själv även om det såklart är kul med en bra placering. Övriga löpare ser jag nästan bara som en peppmassa, en enda stor hejarklack. Fastän jag såklart är fullt medveten om att de hejar på sig själva och inte mig. Det gör inget, huvudsaken är att vi betar av de där metrarna tillsammans. Men jag ska berätta lite mer sen. Jag har nämligen ett tvångsmässigt behov av att ta veckan i ordning så ni får antingen scrolla ner och strunta i tjötet här innan, eller bida er tid och lyssna på de andra dagarna först. Ok, här kommer den, min Stockholm Marathon-vecka år 2014!
När jag körde hem från jobbet så var det som att någon knäppte med fingrarna för plötsligt var det varma vädret borta. Istället kom det kall vind och moln. På kvällen var jag och handlade i affären. När jag hade betalt och skulle packa ner varorna fick jag inte upp plastpåsen. Jag gnuggade och gnuggade med fingrarna. Nix. Gick inte. Vanliga människor slickar då lite på sitt ena finger för att få fäste mot plastet men det är sånt jag numera inte gör för att undvika baciller, istället brukar jag få stå där och pilla och pilla i evigheter. Men nu råkade jag ändå göra det! Slicka på fingret alltså. Insåg det precis i samma stund som tungan nuddade fingret och genast började jag backtracka allt jag petat på sen jag sist tvättade händerna. Panik! Maratonpanik! Tänk att gå och bli sjuk lagom till Stockholm Marathon pga en förbannad plastpåse. Gjorde mitt bästa för att glömma incidenten, drog hem och fixade en nötburk med diverse goda nötter istället.
Ännu ett knep för att få mig att inte sukta efter snask. Tanken är att jag då istället ska öppna denna burk och tänka ”Men åh vad gott med lite nötter”. Det går sådär. Men vill nog ändå påstå att det blir lite lättare och lättare att stå emot godisdemonen inom mig. Kvällen slutade med att jag nös. Förmodligen var det den där nysen som gjorde att jag sov kasst hela natten. Jag drömde att jag var jätteförkyld, vaknade och var täppt, somnade om, drömde vidare om förkylningar, vaknade och var ännu mer täppt och sådär höll jag på. Psykiska problem? Nejdå, det bara maratonvecka. I alla fall så vaknade jag till sist där på tisdagen och var inte alls täppt. Konstigt, måste inbillat mig allt. Uma var däremot förkyld men så är det att marathonträna och ha tre barn; det blir som det blir. Det går ju inte att leva ens en vecka utan barnpussar. På morgonen började jag kolhydrattömningen. Som alltid blir jag förvånad över hur mycket saker som innehåller kolhydrater, sånt man inte tänker på annars. Just att inte kunna ta en frukt när man är småhungrig, det är ju dumt. Dagen innehöll två presentationer så spring blev det inte förrän på kvällen. Det var då dags för mitt sista kvalitetspass innan loppet. Vår syrénbuske har för övrigt vuxit så mycket att brevlådan försvunnit någonstans långt inuti den så jag tvingas numera hålla upp grenarna för att ta kort.
Det blev ett kortare tempopass följt av ett gäng intervaller. Kände mig lite småmatt men hoppades att det var kolhydrattömningen och inte en förkylning på väg. På onsdagen var jag uppe med tuppen pga logistik. Logistik pga att jag undviker t-banan sista dagarna innan ett viktigt lopp vilket innebär att jag måste ta bilen till och från jobbet. Det är rätt krångligt när man inte bara kan springa kors och tvärs. Jag drog i alla fall på mig löparkläderna men istället för att springa så satte jag mig alltså i bilen och körde till jobbet. Redan kl 06.00 klev jag in på kontoret men lämnade bara av mina grejer och drog sen ut i det vackra vädret för att springa.
Det blev en mil. Från S:t Eriksplan, förbi Karlberg, längs Kungsholms Strand, förbi Stadshuset, längs Norr Mälarstrand och in i Rålambshovsparken där jag snurrade runt några varv för att klockan skulle stanna på 10 km. Ropade till Västerbron att vi ses snart, passa dig! Den ser för övrigt larvigt ofarlig ut på håll.
Landade hos Johan, naprapaten. Det blev en genomkörare av kroppen inför lördag. Sen sprang jag tillbaka mot jobbet och genade här. Gillar den här genisen, trappan som leder från Sankt Eriksgatan till Atlasgatan. .
Dusch och gaah så hungrig jag var sen. Kolhydrathungrig! Jag hade en dubbelmacka med mig som jag slukade i mötet som jag satte mig i prick kl 09.00. Hann bara fota påsen som blev kvar.
Och så plötsligt var det torsdag och vi var lediga. Nu hade jag sovit något gudomligt skönt. Säkert för att jag bytt lakan på onsdagskvällen, det gör alltid susen. Runt lunch gjorde vi en tur till söder och åt på 
Detta åt jag.
När vi kom hem joggade jag en kort sväng.
Jogg får en alltid att känna sig tung och seg och så även denna gång. Där och då kan man bara inte fatta hur man ska kunna springa 42 km i hög fart! Här poserar jag lite i mina Sevilla-kläder. Braxorna är i minsta laget så man får springa och känna sig som en annan jag vet inte vad, men det är faktiskt inte mitt fel att spanjorerna har förvandlat small till extra extra small.
Efter joggandet så blev det rörlighet och därefter åkte jag till Östermalms IP för att hämta ut nummerlappen. Där var det marathonpreppat.
På kvällen blev det spaghetti carbonara.
Sprang och tänkte på att allt är som vackrast ute nu när det är marathondags.
Sen ställde jag mig bara såhär rätt och slätt på gatan en stund.
Var tvungen att stå så och andas några sekunder för det är något speciellt med det där sista passet innan en mara. Liksom sista gången i ett par löparskor innan det verkligen gäller. Sen bakade jag och Uma en tigerkaka.
Resten av eftermiddagen blev det marathonfix; sätta fast chip på skon, märka vattenflaskorna till vätskelangningen, ladda klockan, raka benen (inte för att vara snygg utan minska luftmotståndet!), dricka vatten, måla naglarna (för att vara snygg), planera morgondagen, packa väskan och jadajada. Pirret började komma men också en irritation. Det hör till, jag är alltid irriterad och trist dagen innan ett marathon. Numera tar familjen det med ro när jag går runt och svarar korthugget på allt och ger order hit och dit. På kvällen stekte jag pannkakor för att se till att mina små fans skulle ha något att äta där på lördagen medan de väntade på mig att få se mig.
Lyckades lägga mig i bra tid och somnade efter inte alltför lång stund.
Promerade Lidingövägen fram. Öde.
Ner till klubblokalen. Lämnade av flaskorna till Kent och gänget. Hälsade på Daniel Woldu ordentligt för första gången som visade sig vara en helt otroligt snäll och trevlig människa, ja förutom att han är väldigt snabb. Sen gick vi mot Stadion. Inne i omklädningsrummet blev jag plötsligt så trött. Kunde inte sluta gäspa. Måste ha sovit för mycket senast nätterna! Man ska vara försiktig med för mycket sömn. I alla fall så satt jag och glodde lite på Isabellah Andersson och alla andra som pysslade med chip på skorna och annat. Runt kl 11.20 gav jag mig ut för att värma upp. Strax innan starten träffade jag två trevliga typer; 
Efter första milen tänkte jag att tar det lugnt lite till och sprang vidare i samma tempo. Tillbaka på Valhallavägen, såg min mamma som hejade och blev glad och sen min fina kompis Johan innan vi svängde ut mot Djurgården. Förra året fick jag en dipp här, både fysiskt och mentalt, men i år var jag bättre förberedd. Dels hade jag krafter kvar på ett annat vis idag, dels hade jag förberett mig bättre för Djurgårdsrutten. Ställt in mig på att det är en ganska bra bit man kutar runt där ute och att det är rätt trist. Vi passerade halvmaran och nu insåg jag att jag låg lite bakom fjolårets tid. Märkligt ändå. Min klocka visade att jag höll samma snittfart med enda skillnaden att jag sprungit jämnare det här året. Skitsamma, bara att springa vidare och för övrigt visste jag innerst inne att jag inte var riktigt lika stark i år. Men hoppet är det sista som lämnar människan eller hur?! Hela Djurgårdspartiet kändes som att det gick rätt fort och jag märkte att jag började plocka placeringar (ja totalt sett alltså, såg inte skymten av någon tjej). Plötsligt så var vi ute på Strandvägen igen. Nu tycker jag loppet är som roligast, skönt att vara av med Djurgården. Men visst, nu är det även som jobbigast men det kändes liksom inte så, kanske tack vare att jag hållit igen. Så ok: sista milen! Just det, måste säga det också (ursäkta att jag skriver lika hattigt som en gammal senil onkel men så är det efter ett marathon): jag fick exemplarisk langningshjälp från världens bästa spårvägare. Otroligt proffsigt och förutom dryck fick jag alltid lite pepp. Oerhört tacksam över detta. Redan på Skeppsbron la jag märke till en kille som sprang utan tröja och honom kom jag att springa strax bakom och jämsides med resten av loppet. Han visade sig vara helt grym, peppade mig hela vägen in mot mål. Vi passerade Slussen, vidare på Söder Mälarstrand och så sista besöket på Västerbron. Här har jag kraft, det går lätt! Vi kämpade Torsgatan upp där Olle och barnen hejade på mig för andra gången, jag passerade en tjej, yeay! Odengatan, kämpa, inte långt kvar nu! Tur jag har killen utan tröja som peppar och står i. Min klocka visade oerhört trevliga tider nu och jag trodde nog fortfarande här att jag eventuellt skulle lyckas springa aningen bättre än förra året. Vi öste på och jag kände mig stark. Stockholm är mitt! Sen var det plötsligt bara en kilometer kvar och det kändes nästan snopet. Hur kan något som är så långt plötsligt strax vara över? Alltså, inte för att jag hade något emot det ska tilläggas. Spurtade om ännu en tjej precis innan Stadion och sen in på arenan. Fasiken, hade jag bara haft några meter till så hade jag fixat ännu en placering! Men jag kommer som sagt in på en 12:e plats i SM och 20:e plats totalt sett. Det är godkänt. Jag skulle ljuga om jag sa att jag var helnöjd men tiden är väl ganska rimlig med tanke på kroppen. Eller egentligen så är tiden rätt bra om man ser på mina halvmaratider i vår. Den stora boven är min högra höft. Men jag ger inte upp, ska få fason på den, så är det bara. Sen gratulerade jag Mikaela som sprungit på en fantastisk tid, 2:49:34 och så 
Sen traskade jag hemåt mot Lidingö. Gick och tänkte på den helt otroliga hejarklacken jag hade längs hela banan. Galet! Så otroligt fint. Det var ni som gjorde att första milen försvann i ett nafs, att Djurgården gick lätt, att Västerbron var en barnlek och att jag kände mig stark på slutet. Tusen tack. Ni är helt otroliga. Hoppas ni läser detta lilla ynkliga tack även om det är just ynkligt i jämförelse med era skrik och hejarop. Olle hämtade upp mig på stället där han hämtat upp mig de senaste två åren och så åkte vi hem. Jag stretchade och duschade och sen åkte vi till Nero och åt maratonmiddag.
Somnade rätt sent, så mycket i skallen. Ni vet ältandet; tog jag verkligen ut mig? Kunde jag sprungit bättre? Saken var att jag inte var så himla trött när jag kom i mål, tror jag disponerade loppet väldigt bra. Benen var stumma, absolut, som de blir efter 42 km, men jag hade ändå ganska bra med ork kvar. För mycket? Jag minns den känslan från mitt allra första Stockholm marathon 2012, att jag kom i mål och mådde ganska bra, just för att jag hade sprungit klokt. Men den där balansen är så himla svår på ett så långt lopp. Att ge exakt allt man har men ändå inte bränna sig. Att vara klok men inte för klok. Det är verkligen en konst!
Promenixade ner till Grönsta och in i skogen. Började jogga och det var skönt med det mjuka underlaget nu. Kroppen var som väntat rätt stel och jag hade aningen känning i vänster knä så jag tog det verkligen lugnt, joggade och gick om vartannat. Men att vara där helt ensam i skogen och få smälta lite av gårdagen, det var precis vad jag behövde.
Erkände för mig själv där bland träden och hackspettens hackande att jag var rätt besviken ändå. Även om jag visste hur det var ställt med kroppen så hoppades jag nog innerst inne att en klok öppning ändå skulle kunna leda till någon sekund bättre än förra året. Men nix. Inte i år. Men men, bara att springa vidare även om jag ska fundera lite på hur jag ska lägga upp träningen framöver.
Nu blir det rörlighet och frukost och efter lunchen ska jag återvända till Östermalms IP där Febe ska springa minimaran. Då blir det äntligen min tur att heja! Själv längtar jag redan efter nästa lopp, jag hoppas jag hinner få lite ordning på höft och kropp till dess. Såg den här skylten vid Kyrkviken häromdagen när jag sprang och tyckte den passade rätt bra just nu.
So beat this. Jajamen, jag hoppas det. Lite längre fram! Vi hörs om en vecka. Ajöss kära bloggläsare och tack igen.
Hej! Här dyker jag upp igen, som en annan söndagsbilaga. Tänkte först avhandla det ni alla gått och undrat över hela veckan, nämligen Hur har det gått med godiset?! Jo, jag ska be att få tala om att jag lyckats med att inte äta varken godis eller glass, måndag och tisdag och onsdag OCH torsdag. Rekord! Och där på fredagen var jag, galet nog, knappt ens sugen på godis. Men någon måtta får det ju vara på renlevnadslivet så då proppade jag i mig både godis och glass bara för att. Mitt mål är alltså inte på något vis att sluta med dessa underbara ting utan bara få lite balans på det hela. Egentligen tycker jag att det optimala vore att äta snask och skit två dagar i veckan men vi får se hur det blir med den saken. I övrigt så har jag tänkt. Inga genitankar tyvärr men lite såna där insiktstankar. Som t ex att jag faktiskt bara är en vanlig motionär. En helt vanlig motionärsmänniska. Inte för att jag trott något annat men ändå. Obs! En viktig sak: Detta betyder inte att man inte kan ha höga mål för det. Men däremot betyder det att man faktiskt gör detta för att det är kul. Eller nja, det är verkligen inte alltid kul att träna, alla pass kan absolut inte vara kul om man vill bli bra. Men grundkänslan måste vara det, själva utgångsläget måste vara positivt laddat och ett val man gör – och väljer att göra om och om igen. Dvs ingen tvingar mig till detta, varken att springa långt eller snabbt, jag springer inte för att tjäna mitt levebröd eller bli sponsrad eller vad nu elitlöpare kan tänkas drömma om. Happ. Så var det med den saken. Jag har insett att jag måste påminna mig om detta ibland för annars kan jag sväva iväg och inbilla mig att allt står och faller med om löpningen är på topp eller inte. Okej, nu drar jag igenom denna vecka. Vecka 21 och året är 2014. Varning för massa text och bilder om helt oviktiga saker. Håll i er!
På det här stället äter man sånt här:
Ser kanske inte så mycket ut för världen på bild, men i munnen är det galet gott och man vill beställa trippla portioner men det hinner man inte för man måste tillbaka och jobba och kan inte sitta och äta mexikansk mat hela eftermiddagen. På kvällen passade jag på att göra magstyrka och rörlighet. Ibland läser jag lite nyheter i pauserna.
Jag som är förortsbo kan bli så fascinerad över alla dessa tusentals styrke- och löpargrupper som huserar i stadens parker om morgnarna. Hur många såna här grupper finns det? Det känns som att varannan stockholmare har sin lilla grupp de kutar med.
Hos Johan fick jag börja med att springa på band. Fort! Jättefort! Alldeles för fort för att vara klockan halv åtta på morgonen. Men sånt är livet när man ska få ordning på kroppen. Efter detta fick jag demonstrera mina framsteg på rörlighets- och styrkefronten. På vissa av övningarna fick jag godkänt, på andra fick jag ytterligare instruktioner och bakläxa. Kort och gott så är det nu tydligt att det egentligen är min vänstra höft som är svag och eländig. Det gör att min högra höft får ta en massa skit som den inte bett om, och därmed blir väldigt trött. Den jobbar ju dubbelt för att hjälpa vänsterkompisen! Och därmed gnäller och jämrar den sig ibland vilket är helt rimligt och förståeligt. När Johan filmade min löpning så ser man att jag egentligen är rätt stabil i mitt högra ben medan mitt vänstra fladdrar och beter sig. Bara att kämpa på med styrkan med andra ord. Efter dessa visdomsord så behandlade Johan höften så den kändes ännu lite bättre när jag gick därifrån. Och på lunchen när jag sprang så kändes det faktiskt helt ok.
Min plan var ju att springa Milspåret på torsdagen så jag ville inte ta ut mig för mycket utan det blev uppjogg och därefter 5×1 km i maratonfart (vad det nu är just nu?!). Borde sprungit dem i milfart (vad det nu är just nu?!) men vågade inte utmana högerhöften alltför mycket.
Det enda sattyget är de här svarta fröna, som i för sig är goda, men de fastnar exakt överallt i mina tänder. Förr hade jag tandtråd på jobbet men den är slut så nu får jag gå in på toan och pilla bort fröna med hjälp av hörnen på ett A4-papper. Nog om det, vi går vidare. På lunchen fick det bli en mil som sista uppladdning inför torsdagens lopp. Ute var det otroligt varmt!
Jag sprang bort förbi Pampas Marina och vidare. Sen tillbaka.
Slogs av hur grönt allt blivit helt plötsligt.
Fullt av gottemajor låg och solade nere vid kanalen. Alltid samma frågor i mitt huvud: Vad jobbar de med? Hur hinner de ligga här med tidning och kaffe på en handduk? Eller jobbar de inte alls? Arbetslösa? Eller jobbar de natt? Vad för nattjobb har de? Eller komplediga? Pensionärer? Gaah, frågorna tar aldrig slut! Men milen gör det. För snart var jag tillbaka vid jobbet och benen kändes faktiskt rätt pålitliga inför morgondagen.
Gillar förresten mitt nya linne med svetthål. Fast svetten verkar tyvärr inte ta sig ut genom hålen som ni ser.
Sen på kvällen var vi på Febes och Lidingö Basket sommaravslutning.
Det var en sån underbar kväll. En sån där kväll när livet känns så enkelt och sorglöst. Vi kikade när det spelades lite match utomhus.
Och sen var det prisutdelning. Och gissa vem som vann lagets Svettdroppe? Jo, det ska jag tala om… Febe! Yiiieeeyay! Längst till vänster står den lilla kämpen med sin svettdroppe-statyett.
Sen var det slut på basketkvällen.
Torsdag! Va? redan? Springa ett millopp? Jomenvisst. Det är faktiskt något skönt just med Milspåret, att det är sådär kl 19 på kvällen en helt vanlig dag. Jag gillar det. Dessutom var det perfekt för i mitt träningsschema hade jag 10 km tempo och vad kunde då vara bättre än ett millopp? Det betydde dock att jag behövde äta lite bra mat på lunchen. Därför hade jag med mig matlåda med spaghetti och köttfärssås. Klämde den i solen medan jag höll på att svettas ihjäl.
Runt halv fyra fyllde jag på med filmjölk.
Och vid fem gick jag ner i omklädningsrummet och bytte om. Fixade dojorna (alltid otroligt nervös för att jag ska klistra fast såna här tidtagningsgrejer fel).
Bestämde mig för att springa i kort linne, det var ju det enda raka i den här värmen. Även om magen var (är) kritvit. Bra dock att ljuset i omklädningsrummet gör den alldeles brun.
Olle skjutsade mig till Djurgården. Jag köpte en vattenflaska på vägen. När jag hoppade ur bilen och sa hejdå sa Olle sitt nya favorituttryck: Tröck te! Det han säger är alltså Tryck till. Ja det är ju lätt att säga för den som i sakta mak rullar hemåt i en luftkonditionerad bil. Men ändå, jag var sugen på att springa och sugen på att tröck te. Sen visste jag inte, med tanke på svagheten i kroppen senaste tiden, hur mycket jag skulle kunna tröcka te. Det skulle visa sig. Väl på plats insåg jag att jag hade glömt vattenflaskan i bilen så det var bara att köpa en ny och sen sätta sig och begrunda livet i solen.
Tog ett nöjdkort på mig själv. Såhär ser såna ut:
Satt och funderade på saker som att det var mitt 6:e millopp någonsin. Att jag borde springa fler millopp. Sen träffade jag min fd jobbkompis Jenny som var glad och peppad och sen träffade jag 
Jag höll däremot på att gå av för hackor ungefär en kilometer hemifrån. Plötsligt kände jag mig helt snurrig, lite sådör som man kan känna sig när det är ett par kilometer kvar av ett marathonlopp. Insåg att klockan började närma sig nio och att kroppen inte hade ätit något ordentligt på länge. var så galet hungrig! Riktigt skönt att stanna utanför dörren och summera dagen till totalt 20 km med lopp och allt.
Åt och somnade sen som en klubbad säl.
Och tunnelbana till jobbet – trots att jag är livrädd för att bli sjuk nu.
Och en sojalatte och nejnej, jag har absolut inte slutat dricka mjölk utan bara blivit en opålitlig mes som inte kan bestämma sig och därmed kör vanlig mjölk ibland och soja ibland. Jag svettades trots att klockan bara var halv åtta.
På lunchen svettades jag ännu mer för då sprang jag en mil i hettan. Det såg skönare ut att paddla runt på såna här än att springa. Men det går inte att hålla på att ha det skönt när man tränar inför ett marathon.
Sen tog jag, för ovanlighetens skull, ett kort på mig själv och om ni undrar vad sjutton jag skrattar åt så håller jag på att förklara för en tjej att det inte alls gör något att hon syns i bild.
Var rätt skönt att krypa ner i den svala underjorden sen.
När jag gav mig hem vid halv sex så var det fortfarande lika varmt.
Stan var som galen av fredagskänsla och överallt blev jag frestad av människor med kalla drycker i händerna på diverse uteserveringar. Men jag malde hemåt och benen var verkligen i bra skick trots torsdagens lopp. Sånt gillar vi. Hemma!
Olle hade planerat en utflykt till Sigtuna så efter att ha skjutsat Ruben till mina föräldrar (han skulle nämligen på egen begäran vara med och sjösätta deras båt med dem) så gav vi oss andra iväg. Vid halv tio var vi framme i den lilla staden.
Vi började med bad. Eller. De andra gjorde det.
Jag började med kaffe.
Efter strandhänget så traskade vi runt i staden. Den var liten och göllig.
Och sen åt vi lunch på Hotellet. Här tvingar jag gänget att vända sig och vara med på kort. De är rätt trötta på det.
Maten var jättegod men allra godast var brödet som man fick innan. Jag ska visa er. Kolla det här lilla minibrödet.
Tur att jag kom jag på att fota det innan sista tuggen var slut. Det var helt ärligt det godaste bröd jag nåååågonsin ätit. Och sen den här lilla minilimpan. Jösses.
Oerhört nöjda med detta, kommer aldrig glömma detta bröd.
Sen hem igen och så fort jag kom innanför dörren var det bara att byta om, och sen ge sig ut genom dörren igen och iväg på ett tempopass.
Tyckte inte värmen var så farlig ändå, det fläktade en del när jag sprang in mot stan. Men på sista tempoblocket så kände jag att det visst var jättevarmt och bad till olika gudar och ting att vädret skulle vara schysst och kyla ner sig till nästa lördag. Genomsvettig när jag kom hem, låg såhär och svalnade som en annan bakplåt i skuggan.
Söndagmorgon. Natten till idag var riktigt dålig. Det var fest i kvarteret igår och det spelades hög musik vilket jag egentligen gillar. Jag gillar att det är lite drag fastän man bor i förorten. Men det måste vara åldern för jag kunde bara inte somna. Känslan var att det stod en högtalare precis bredvid mitt öra. Drog mig för att stänga alla fönster för det var ju så varmt. Till sist gjorde jag det ändå för att få tystnad men ändå: klarvaken (fast egentligen trött). Läste, lyssnade på somna-appen och till sist, alldeles för sent, lyckades jag somna. Vaknade därmed rätt trött. Ville dock springa innan det blev varmt så jag gav mig av vid sju på mitt sista korta långpass inför Stockholm Marathon. Möttes av en nyutslagen syrénbuske utanför dörren.
Längs Kyrkviken ut mot Elfvik. Redan varmt. Puh. Det kändes som sommarlov i luften.
Gillar den här skylten, som att vi är löpardjur som man ska respektera i trafiken.
Vidare genom det gröna, fina.
Ibland påminner jag mig själv om hur lyxigt det är att 1) kunna springa och 2) få springa här det är så vackert.
Jag såg en fin räv som traskade på gångvägen framför mig, med en sån där riktigt yvig, röd svans. Motsatsen till skabbräv. Sen såg jag en hare som jag hoppades skulle klara sig från räven. Och sist men inte minst såg jag en kille (människa) som gick i bara strumplästen och såg allmänt trött ut. Han kanske hade glömt dojorna på musikfesten från igår natt. Själv sprang jag hem till frukost utomhus.
Jaha ni, nu var det slut på veckans roman. Vi hörs om en vecka – och då vet vi hur Stockholm Marathon gick! Mina tankar inför loppet är att försöka göra ett stabilt och kontrollerat lopp. Kroppen är inte lika stark som förra året så jag är ödmjuk inför tiden. Jag hoppas kunna springa under tre timmar, men vi får se om jag lyckas. Bäst av allt är ändå att jag verkligen ser fram emot att springa. Det ska bli kul! Riktigt kul! Stockholm Marathon är hemmaplan och stämningen på loppet är något speciellt. Jag hoppas nu att vi alla får vara friska och starka och så ses vi på startlinjen. Och ni som inte ska springa, snälla kom och heja. Ni ska veta hur mycket det betyder för oss som ska ta oss igenom 42 kilometer. Vi är er evigt tacksamma. Vi ses!
Hej då.
rocknrollrunning.se 