Söndagmorgon och dags för veckans långpass. Kändes skönt ute så jag bestämde mig för att det var dags för säsongens T-shirtpremiär. Det är stort! Dessutom premiär för mina nya korta kompressionsfödelsedagstights OCH kompressionsstrumpor. Jag tänkte att nu kör jag hela kittet och ser hur det känns. Sprang till Koltorp och Lidingöloppsstarten. Allting såg så annorlunda ut och det tog en stund innan jag insåg att det var för att träden börjat bli gröna. Äntligen får ögonen se något annat än brunt, brunt, brunt.

Sen sprang jag på. Benen kändes lite tunga efter fredagens backpass men däremot kände jag inte av sträckningen i höger lår vilket var skönt. Höll bra distansfart men kuperingen i Lidingöloppsspåret gör det periodvis svårt att hålla konstant tempo. Just det, jag svalde en fluga någonstans vid 18 km – det slutgiltiga beviset för att våren och snart sommaren är här. När jag var framme vid Grönsta tog jag ett extra 4 km-varv så totalt blev det 38 km i solen. Efter det kände jag ett akut behov av att se vatten, vet inte var det kom ifrån, men jag sprang ner till hamnen och sträckte ut mina trötta ben på bryggan som var alldeles varm. Herregud, det var så fruktansvärt skönt och ovanpå det favoritljudet av fallen som slår mot masterna. Fick påminna mig själv om att det bara är 29 april när jag joggade hemåt.

Kompressionen då? Ja, efter mina små ickevetenskapliga tester så måste jag säga att jag gillar det. Känns skönt att strumporna och tightsen liksom trycker ihop musklerna. Som en stor skön kram kan man säga. Ja ni hör, det är oerhört ickevetenskapligt det hela.