Åh, den som ändå kunnat springa ett långpass idag. I det här fina klara vädret, som gjort för vinterlöpning. Men jag fick istället ta en lätt jogg. Det var också fint men jag hade gärna sprungit både längre och fortare.

Sprang mot Hustegaholm men insåg att jag borde tagit en annan väg. Det var för gropigt och snöigt för en fot som inte behöver så mycket motstånd just nu. På fötterna hade jag mina Adidas Supernova då jag varken ville ha Icebugs eller några av mina slitna skor på mig idag. Dock känns dessa Supenovor alldeles för klumpiga för mig nuförtiden. Man kan ju orda både länge och väl om vilka slags skor man bör ha, särskilt då man haft plantar fasciit, och här finns det som vi vet olika skolor. Men det som för mig blivit tydligt, och som jag återigen blev påmind om idag, är att jag inte gillar att ha för mycket dämpning för då tappar jag känslan för mitt löpsteg, men däremot behöver jag stadga i sulan – som både Boston och Adiosen ändå har. Hemvägen tog jag trottoaren och då kändes det bättre. Inte så långt men väldigt skönt.

Har jag sagt att jag spelade mycket basket när jag var yngre? Jag har opererat menisken två gånger pga spelandet, och det var också därför jag till slut fick sluta spela – minns att läkaren sa att han aldrig sett ett så söndertrasat knä på en så ung människa. Jag minns det som igår, när han sa det och jag liksom insåg att jag skulle behöva sluta med det som man tyckte var så kul. Tänker på det ibland när jag springer, att det är fint att jag hittills inte haft besvär av det i min löpning. Men å andra sidan, allt hänger väl ihop i kroppen så knät kanske bytte skepnad och dök upp i foten istället? Kan säga det till dig direkt i så fall, knät/foten: Sluta springa kommer jag icke. Bara så du har det klart för dig.
Hur som, denna jäkla fot ska snart bli bra igen, så är det bara. När man får en skada så dammsuger man ju gärna nätet på all information man kan få. Vad gäller just plantar fasciit är det inte lätt. Det är definitivt en av de vanligaste löparskadorna, problemet är bara att det finns en massa olika teorier om det hela. Som ofta går tvärt emot varandra. Och vissa saker kallas PF men som egentligen kanske inte ens är det. Men summan är ändå: det finns inget mirakelrecept som funkar för alla.
Det verkar också vara vanligt, precis som för mig, att skadan uppkommer, man trappar ner/helvilar/alternativtränar/rehabbar/gör stötvågsbehandling/akupunktur/stretching och/eller annat. Man blir bättre. Man börjar sakta trappa upp för att sedan få en ny skada i samma fot pga komensationen. Har läst rätt mycket om både Ryan Hall och Mara Yamauchi som lidit av plantar fasciit.
Tillbaka hemma stretchade jag noga. Sen blev det magstyrka, ungefär samma upplägg som igår.


Sen massage av benen med fina oljorna från Tulum. Åh doften! Känns som att jag sitter på stranden igen.
Var tvungen att köra igång den här också, rumsdoften! Tur att Olle inte var hemma, han är inte lika förtjust i lukt exakt överallt.
Därefter lunch och samtidigt dök den här gamle bekanten upp igen.
Rull, rull medan jag åt. Men annars tänker jag på ljuset. Att det hänt något med det sen vi kom hem. Det är vår i ljuset, en annan känsla. Jag märker det på katterna också. De mjauar och vill ut men när jag öppnar för dem inser de att det är för kallt och snöigt (Devon Rex-rasen fryser mer än vanliga katter pga sin tunnare päls). Men ändå, de känner också att snart, snart är det vår. Och då vill man ut. Och då, då ska fasiken den här foten inte hålla på och gnälla mer. Punkt slut.
Stjärnstopp.