Visst är man allmänt lite skeptisk till saker som ”man bara måste”? Ja som en film man bara måste se, en bok man bara måste läsa, en restaurang man bara måste äta på – det är som att man automatiskt blir lite besviken. Rent allmänt så gillar jag att göra saker som man absolut inte måste, t ex åka med Olle och barnen till en gammal skruttig ruin som knappt någon förutom Olle känner till. Det där till synes trista blir ju ofta det roligaste. Men sen jag började träna inför Stockholm Marathon har jag ändå haft ett sånt där måste. Jag bara måste springa New York Marathon. Ja, jag bara måste det. Och den där tanken har inte alls känts som något som bara ska bockas av utan har legat där i bakhuvudet som ett pepp, en lite overklig dröm. Min plan var att kanske kanske springa NYCM 2013. Först Berlin nu i höst, Stockholm igen nästa vår och sen New York på hösten 2013. Men så idag dök plötsligt chansen upp att springa NYCM – redan i år! 2012! 4 november! Om mindre än fyra månader! När jag är 37 år! Och jag bestämde mig för att göra det. Så otroligt roligt, kul, overkligt och mäktigt! Blir lite tight för kroppen mellan Berlin och New York men så får det vara. 4 november, ja då smäller det. Då startar jag där på Verrazano-Narrows Bridge! Jag är så uppåt över det hela, tralala! Såhär ska jag kuta: NYCM map

Nu ska jag ”bara” hitta någonstans att bo…