Hej! Här dyker jag upp igen, som en annan söndagsbilaga. Tänkte först avhandla det ni alla gått och undrat över hela veckan, nämligen Hur har det gått med godiset?! Jo, jag ska be att få tala om att jag lyckats med att inte äta varken godis eller glass, måndag och tisdag och onsdag OCH torsdag. Rekord! Och där på fredagen var jag, galet nog, knappt ens sugen på godis. Men någon måtta får det ju vara på renlevnadslivet så då proppade jag i mig både godis och glass bara för att. Mitt mål är alltså inte på något vis att sluta med dessa underbara ting utan bara få lite balans på det hela. Egentligen tycker jag att det optimala vore att äta snask och skit två dagar i veckan men vi får se hur det blir med den saken. I övrigt så har jag tänkt. Inga genitankar tyvärr men lite såna där insiktstankar. Som t ex att jag faktiskt bara är en vanlig motionär. En helt vanlig motionärsmänniska. Inte för att jag trott något annat men ändå. Obs! En viktig sak: Detta betyder inte att man inte kan ha höga mål för det. Men däremot betyder det att man faktiskt gör detta för att det är kul. Eller nja, det är verkligen inte alltid kul att träna, alla pass kan absolut inte vara kul om man vill bli bra. Men grundkänslan måste vara det, själva utgångsläget måste vara positivt laddat och ett val man gör – och väljer att göra om och om igen. Dvs ingen tvingar mig till detta, varken att springa långt eller snabbt, jag springer inte för att tjäna mitt levebröd eller bli sponsrad eller vad nu elitlöpare kan tänkas drömma om. Happ. Så var det med den saken. Jag har insett att jag måste påminna mig om detta ibland för annars kan jag sväva iväg och inbilla mig att allt står och faller med om löpningen är på topp eller inte. Okej, nu drar jag igenom denna vecka. Vecka 21 och året är 2014. Varning för massa text och bilder om helt oviktiga saker. Håll i er!

Måndagen började med höftjämmer. I vanliga fall hade jag sprungit ändå. Men nu har jag ju gått och blivit like förståndig här på sistone så jag gjorde tvärtom. Jag sprang ingenting. Det var lika bra för om jag haltar till vardags när jag springer (ja, det händer typ på varje lopp att någon frågar om jag har ont när jag inte ens har det!) så hade jag definitivt haltat ännu mer nu. Istället hämtade jag på lunchen ut nummerlappen till torsdagens Milspår och åt lunch här:

 På det här stället äter man sånt här:

 Ser kanske inte så mycket ut för världen på bild, men i munnen är det galet gott och man vill beställa trippla portioner men det hinner man inte för man måste tillbaka och jobba och kan inte sitta och äta mexikansk mat hela eftermiddagen. På kvällen passade jag på att göra magstyrka och rörlighet. Ibland läser jag lite nyheter i pauserna.

På tisdagen kändes höften lite bättre. Men morgonen startade inte med löpning för det utan med ett besök hos naprapat-Johan. Promenixade genom Rålambshovsparken.

 Jag som är förortsbo kan bli så fascinerad över alla dessa tusentals styrke- och löpargrupper som huserar i stadens parker om morgnarna. Hur många såna här grupper finns det? Det känns som att varannan stockholmare har sin lilla grupp de kutar med.

 Hos Johan fick jag börja med att springa på band. Fort! Jättefort! Alldeles för fort för att vara klockan halv åtta på morgonen. Men sånt är livet när man ska få ordning på kroppen. Efter detta fick jag demonstrera mina framsteg på rörlighets- och styrkefronten. På vissa av övningarna fick jag godkänt, på andra fick jag ytterligare instruktioner och bakläxa. Kort och gott så är det nu tydligt att det egentligen är min vänstra höft som är svag och eländig. Det gör att min högra höft får ta en massa skit som den inte bett om, och därmed blir väldigt trött. Den jobbar ju dubbelt för att hjälpa vänsterkompisen! Och därmed gnäller och jämrar den sig ibland vilket är helt rimligt och förståeligt. När Johan filmade min löpning så ser man att jag egentligen är rätt stabil i mitt högra ben medan mitt vänstra fladdrar och beter sig. Bara att kämpa på med styrkan med andra ord. Efter dessa visdomsord så behandlade Johan höften så den kändes ännu lite bättre när jag gick därifrån. Och på lunchen när jag sprang så kändes det faktiskt helt ok.

 Min plan var ju att springa Milspåret på torsdagen så jag ville inte ta ut mig för mycket utan det blev uppjogg och därefter 5×1 km i maratonfart (vad det nu är just nu?!). Borde sprungit dem i milfart (vad det nu är just nu?!) men vågade inte utmana högerhöften alltför mycket.

På onsdagen köpte jag en macka på vägen till jobbet. Stockholms godaste macka, enligt mig.

 Det enda sattyget är de här svarta fröna, som i för sig är goda, men de fastnar exakt överallt i mina tänder. Förr hade jag tandtråd på jobbet men den är slut så nu får jag gå in på toan och pilla bort fröna med hjälp av hörnen på ett A4-papper. Nog om det, vi går vidare. På lunchen fick det bli en mil som sista uppladdning inför torsdagens lopp. Ute var det otroligt varmt!

 Jag sprang bort förbi Pampas Marina och vidare. Sen tillbaka.

 Slogs av hur grönt allt blivit helt plötsligt.

 Fullt av gottemajor låg och solade nere vid kanalen. Alltid samma frågor i mitt huvud: Vad jobbar de med? Hur hinner de ligga här med tidning och kaffe på en handduk? Eller jobbar de inte alls? Arbetslösa? Eller jobbar de natt? Vad för nattjobb har de? Eller komplediga? Pensionärer? Gaah, frågorna tar aldrig slut! Men milen gör det. För snart var jag tillbaka vid jobbet och benen kändes faktiskt rätt pålitliga inför morgondagen.

 Gillar förresten mitt nya linne med svetthål. Fast svetten verkar tyvärr inte ta sig ut genom hålen som ni ser.

 Sen på kvällen var vi på Febes och Lidingö Basket sommaravslutning.

 Det var en sån underbar kväll. En sån där kväll när livet känns så enkelt och sorglöst. Vi kikade när det spelades lite match utomhus.

 Och sen var det prisutdelning. Och gissa vem som vann lagets Svettdroppe? Jo, det ska jag tala om… Febe! Yiiieeeyay! Längst till vänster står den lilla kämpen med sin svettdroppe-statyett.

 Sen var det slut på basketkvällen.

 Torsdag! Va? redan? Springa ett millopp? Jomenvisst. Det är faktiskt något skönt just med Milspåret, att det är sådär kl 19 på kvällen en helt vanlig dag. Jag gillar det. Dessutom var det perfekt för i mitt träningsschema hade jag 10 km tempo och vad kunde då vara bättre än ett millopp? Det betydde dock att jag behövde äta lite bra mat på lunchen. Därför hade jag med mig matlåda med spaghetti och köttfärssås. Klämde den i solen medan jag höll på att svettas ihjäl.

 Runt halv fyra fyllde jag på med filmjölk.

 Och vid fem gick jag ner i omklädningsrummet och bytte om. Fixade dojorna (alltid otroligt nervös för att jag ska klistra fast såna här tidtagningsgrejer fel).

 Bestämde mig för att springa i kort linne, det var ju det enda raka i den här värmen. Även om magen var (är) kritvit. Bra dock att ljuset i omklädningsrummet gör den alldeles brun.

 Olle skjutsade mig till Djurgården. Jag köpte en vattenflaska på vägen. När jag hoppade ur bilen och sa hejdå sa Olle sitt nya favorituttryck: Tröck te! Det han säger är alltså Tryck till. Ja det är ju lätt att säga för den som i sakta mak rullar hemåt i en luftkonditionerad bil. Men ändå, jag var sugen på att springa och sugen på att tröck te. Sen visste jag inte, med tanke på svagheten i kroppen senaste tiden, hur mycket jag skulle kunna tröcka te. Det skulle visa sig. Väl på plats insåg jag att jag hade glömt vattenflaskan i bilen så det var bara att köpa en ny och sen sätta sig och begrunda livet i solen.

 Tog ett nöjdkort på mig själv. Såhär ser såna ut:

 Satt och funderade på saker som att det var mitt 6:e millopp någonsin. Att jag borde springa fler millopp. Sen träffade jag min fd jobbkompis Jenny som var glad och peppad och sen träffade jag Andreas för första gången i verkliga livet. Det var ju väldigt trevligt! Sen var det uppvärmning. Blev nästan 3 km och benen kändes väl sådär ok. Har aldrig någonsin känt ett par överpigga ben på en uppvärmning så det är inget som får mig ur balans längre, man får tänka att det bara är att tvinga igång dem. Sedan dags för start och i målfållan blev jag velig som vanligt. Allra längst fram stod några tjejer som jag gissade att jag sprang ungefär lika fort som, och en bit framför mig stod några som jag visste jag var snabbare än. Men ändå har jag så svårt för att tränga mig eller kliva förbi alla och ställa mig allra längst fram. För jag vet ju att en hel del av killarna som i så fall hamnar bakom mig springer fortare, och är det då inte bättre att de står före? På ett marathon är det annorlunda, tycker jag. Där bör de snabbaste tjejerna och killarna stå för man har ändå så god tid på sig. Men på ett millopp tänker jag att det blir bättre flyt om man ställer sig efter sin förmåga? Hur man nu ska veta det i för sig, går ju inte att fråga alla om deras pb i år tre minuter innan start. Jaja, jag är ju en solklar amatör i sammanhanget så bara informera mig om vad som är rätt och hur sjutton man gör. Hur som helst, hejade på Staffan i startfållan och tjong, vi var iväg! Det rusades på och var lite trångt, men ändå stor skillnad jämfört med när jag sprang loppet för två år sedan. Då gick nämligen starten på ett annat ställe och efter det loppet lovade jag mig själv att aldrig springa Milspåret igen, tyckte det var alldeles för trångt och rörigt och folk som puttades som tokar. Nu var det också mycket folk men hanterbart på ett helt annat vis. Efter ett par kilometer passerade jag en tjej och inte långt därefter en till. Och en till. Därefter såg jag inga fler tjejer utan var omgiven av killar hela loppet. Min klocka visade på ett 3:50-tempo till en början men jag saktade ner lite och sen visade den 3:55. Nu har jag dock lärt mig att inte blint lite på klockan utan försökte gå på känslan. Milspåret är en väldigt vacker bana men det spelar ju noll roll om man har som ambition att kuta någorlunda fort. Man ser ju liksom inget då. Dessutom så banan rätt kuperad (jo det är den) vilket kändes i benen. Jag tänkte Tröck te, tröck te! och gjorde så gott jag kunde. Vid varvningen tog jag ett glas vatten men fick inte i mig ett dyft i farten så fick fortsätta vara torr i munnen. Någon ropade Häll det över huvudet! och det skulle man såklart gjort om man var smart. Det var inte jag. Men vi pinnade på och plötsligt var det bara två kilometer kvar. Snitttempot på klockan visade 3:55 min/km så jag hade lite vaga tankar om att fixa perset (mot alla odds). Men när jag kom upp till det som jag trodde var mål och såg tiden 39 minuter insåg jag att det redan var kört. Men som sagt, detta var alltså inte målet utan man skulle kuta lite till så i mål gick jag på 39:47 och det räckte till en 4:e plats. Inte nöjd över tiden men liksom ändå nöjd med mig själv. Många hade haft ett jobbigt lopp men det hade faktiskt inte jag. Eller missförstå mig rätt, jobbigt var det. Jättejobbigt. Men ändå helt ok. Och här och nu, just idag, var det detta min kraft räckte till. Sen om ett par grader hit eller dit hade kapat några sekunder, ja kanske. Några färre backar hade definitivt gjort det. Men annars kändes loppet ok och gick nog ungefär som jag trott det skulle (fast jag egentligen inte hade någon aning hur det skulle gå). Efter detta så blev det mer prat med Staffan och en hel del andra trevliga människor som jag inte träffat förr. Precis när jag skulle springa hemåt så hörde jag mitt namn ropas upp för prisutdelningen. Kammade hem ett presentkort på 300 kr på Runner´s Store, det var bra. Sen joggade jag hem mot Lidingö. Kvällen. Gick inte av för hackor.

 Jag höll däremot på att gå av för hackor ungefär en kilometer hemifrån. Plötsligt kände jag mig helt snurrig, lite sådör som man kan känna sig när det är ett par kilometer kvar av ett marathonlopp. Insåg att klockan började närma sig nio och att kroppen inte hade ätit något ordentligt på länge. var så galet hungrig! Riktigt skönt att stanna utanför dörren och summera dagen till totalt 20 km med lopp och allt.

 Åt och somnade sen som en klubbad säl.

På fredagen blev det grötfrukost, Filter och Löparkalendern.

 Och tunnelbana till jobbet – trots att jag är livrädd för att bli sjuk nu.

 Och en sojalatte och nejnej, jag har absolut inte slutat dricka mjölk utan bara blivit en opålitlig mes som inte kan bestämma sig och därmed kör vanlig mjölk ibland och soja ibland. Jag svettades trots att klockan bara var halv åtta.

 På lunchen svettades jag ännu mer för då sprang jag en mil i hettan. Det såg skönare ut att paddla runt på såna här än att springa. Men det går inte att hålla på att ha det skönt när man tränar inför ett marathon.

 Sen tog jag, för ovanlighetens skull, ett kort på mig själv och om ni undrar vad sjutton jag skrattar åt så håller jag på att förklara för en tjej att det inte alls gör något att hon syns i bild.

 Var rätt skönt att krypa ner i den svala underjorden sen.

 När jag gav mig hem vid halv sex så var det fortfarande lika varmt.

 Stan var som galen av fredagskänsla och överallt blev jag frestad av människor med kalla drycker i händerna på diverse uteserveringar. Men jag malde hemåt och benen var verkligen i bra skick trots torsdagens lopp. Sånt gillar vi. Hemma!

På lördagen började jag inte med springskor på fötterna utan sandaler.

 Olle hade planerat en utflykt till Sigtuna så efter att ha skjutsat Ruben till mina föräldrar (han skulle nämligen på egen begäran vara med och sjösätta deras båt med dem) så gav vi oss andra iväg. Vid halv tio var vi framme i den lilla staden.

 Vi började med bad. Eller. De andra gjorde det.

 Jag började med kaffe.

 Efter strandhänget så traskade vi runt i staden. Den var liten och göllig.

 Och sen åt vi lunch på Hotellet. Här tvingar jag gänget att vända sig och vara med på kort. De är rätt trötta på det.

 Maten var jättegod men allra godast var brödet som man fick innan. Jag ska visa er. Kolla det här lilla minibrödet.

 Tur att jag kom jag på att fota det innan sista tuggen var slut. Det var helt ärligt det godaste bröd jag nåååågonsin ätit. Och sen den här lilla minilimpan. Jösses.

 Oerhört nöjda med detta, kommer aldrig glömma detta bröd.

 Sen hem igen och så fort jag kom innanför dörren var det bara att byta om, och sen ge sig ut genom dörren igen och iväg på ett tempopass.

 Tyckte inte värmen var så farlig ändå, det fläktade en del när jag sprang in mot stan. Men på sista tempoblocket så kände jag att det visst var jättevarmt och bad till olika gudar och ting att vädret skulle vara schysst och kyla ner sig till nästa lördag. Genomsvettig när jag kom hem, låg såhär och svalnade som en annan bakplåt i skuggan.

 Söndagmorgon. Natten till idag var riktigt dålig. Det var fest i kvarteret igår och det spelades hög musik vilket jag egentligen gillar. Jag gillar att det är lite drag fastän man bor i förorten. Men det måste vara åldern för jag kunde bara inte somna. Känslan var att det stod en högtalare precis bredvid mitt öra. Drog mig för att stänga alla fönster för det var ju så varmt. Till sist gjorde jag det ändå för att få tystnad men ändå: klarvaken (fast egentligen trött). Läste, lyssnade på somna-appen och till sist, alldeles för sent, lyckades jag somna. Vaknade därmed rätt trött. Ville dock springa innan det blev varmt så jag gav mig av vid sju på mitt sista korta långpass inför Stockholm Marathon. Möttes av en nyutslagen syrénbuske utanför dörren.

 Längs Kyrkviken ut mot Elfvik. Redan varmt. Puh. Det kändes som sommarlov i luften.

 Gillar den här skylten, som att vi är löpardjur som man ska respektera i trafiken.

 Vidare genom det gröna, fina.

 Ibland påminner jag mig själv om hur lyxigt det är att 1) kunna springa och 2) få springa här det är så vackert.

 Jag såg en fin räv som traskade på gångvägen framför mig, med en sån där riktigt yvig, röd svans. Motsatsen till skabbräv. Sen såg jag en hare som jag hoppades skulle klara sig från räven. Och sist men inte minst såg jag en kille (människa) som gick i bara strumplästen och såg allmänt trött ut. Han kanske hade glömt dojorna på musikfesten från igår natt. Själv sprang jag hem till frukost utomhus.

 Jaha ni, nu var det slut på veckans roman. Vi hörs om en vecka – och då vet vi hur Stockholm Marathon gick! Mina tankar inför loppet är att försöka göra ett stabilt och kontrollerat lopp. Kroppen är inte lika stark som förra året så jag är ödmjuk inför tiden. Jag hoppas kunna springa under tre timmar, men vi får se om jag lyckas. Bäst av allt är ändå att jag verkligen ser fram emot att springa. Det ska bli kul! Riktigt kul! Stockholm Marathon är hemmaplan och stämningen på loppet är något speciellt. Jag hoppas nu att vi alla får vara friska och starka och så ses vi på startlinjen. Och ni som inte ska springa, snälla kom och heja. Ni ska veta hur mycket det betyder för oss som ska ta oss igenom 42 kilometer. Vi är er evigt tacksamma. Vi ses!

 Hej då.