Klev upp när klockan ringde halv sju imorse. Tyvärr är det så att jag nästan alltid måste ställa klockan på helgerna för att hinna med springet. Jag åt frukost i min ensamhet och därefter hann jag med en massa grejer. Så det är inte helt dumt det här med att gå upp tidigt. Runt nio gav jag mig av. Stoppade ner en sån här, kan alltid vara bra att ha när man kutar långt utan vatten.

 Idag ylletröja i och med att det var nollgradigt.

 Bort till Koltorp för att springa hela Lidingöloppet. Det är 3 km dit så totalt skulle passet landa på 33 km. Kändes rätt lagom såhär efter Berlin. Så jag sprang. Det var magiskt i skogen, och då menar jag verkligen magiskt. Men ingen som kutat idag kan väl ha missat det. Jag var riktigt nöjd för jag var helt perfekt klädd och sånt kan man bli rätt uppåt av när man velat lite med kläderna. Det är lustigt det här med långpass på asfalt jämfört med terräng. Det är liksom jobbigt på helt olika vis. Men just nu känns det så självklart att ränna runt i skogen, vet inte riktigt varför. Jag tänker mig att jag kanske kommer varva skog och asfalt lite framöver. Runt 19 km drack jag den där energidrickan. Det var gott. Sen precis vid 20 km så strejkade plötsligt klockan. Det kom upp en svart ruta som sedan försvann lika plötsligt. Men därefter var klockan helt låst, den bara stannade på tempot där och då. I farten försökte jag starta om den, nollställa den och gud vet alla grepp jag försökte ta till. Sen sket jag i den och bara sprang. Tackade gudarna för att detta inte hände i Berlin! Då hade jag fasiken börjat grina. Men tänk att det är samma sak varje gång klockan strejkar på ett träningspass, att jag inser att jag oftare borde springa utan den. Löpningen blir annorlunda när man inte kan kolla tempot stup i kvarten, och kör man inte just tempopass eller intervaller så gör det ju inte så mycket. Totalt 33 km. När jag kom hem kokade jag frysta jordgubbar för jag skulle göra smoothie och blev plötsligt hepatit-rädd.

 Jag brukar oftast skita i kokandet annars, i alla fall när det bara är jag som ska dricka det.

 Efter detta så käkade vi spaghetti och sen skulle Olle med Ruben på fotbollsmatch. Jag och tjejerna åkte till Humlegården. Det är något visst med stadsparker på hösten, bäst att passa på och njuta av dem. Varning! Här följer nu ett antal provocerande idylliska bilder på löv och lekande barn – ni fortsätter på egen risk.

 Vi drog till parkleken där det var smockfullt av barn och föräldrar. Förortsbo som jag är blev jag nästan folkskygg!

 Var sugen på att pröva den här hoppgrejen som Febe studsade runt på. Men tänkte att det kanske inte var helt bra för knät efter ett Lidingölopp.

 Ja herregud vilken idyll det var där i Humlan. Vi fräste runt som tokar i löven, eller jag typ haltade. Nej nej, jag är inte skadad men jag skulle nog vilja påstå att jag alltid haltar lite. Alltid är det något som känns lite och gör att jag stapplar fram. Och dessutom har jag nog i grunden en smått hoppande/haltande gångstil. Inte mycket att göra åt, bara att halta på.

 Efter detta gick vi till Brillo och åt glass.

 Sen ner i underjorden för att åka hem till förorten igen. Där var träden lika gula som i stan.

 Man var rätt sugen på att lägga sig raklång när man kom hem. Men icke. I veckan är det en sån där jippo-skoldag dit man ska leverera in kakor. Den är bara en gång om året men konstigt nog känns det som att den är en gång i månaden. Bara att sätta igång att baka. Det blev två tigrar. Synd bara att man måste stoppa in dem i ugnen när de är så goda såhär:

 Nix, nu är det slut på idyllen. Nu väntar hårtvättar, bäddning av sängar, vika flera ton tvätt, packa skolväskor, rehabba knät och planera veckan. Ja just det, en sista grej. Igår frågade jag Olle vad han tyckte var det bästa med min löpning. Han funderade en stund och svarade sen att det bästa nog var att jag skulle vara så bra på att hämta hjälp om man hamnade i en nödsituation. T ex om vårt flygplan störtade och vi var de enda som med livet i behåll kravlade oss ur vraket någonstans mitt på den ryska tundran. Då skulle jag vara den perfekta personen för att springa över de milsvida vidderna för att hitta någon som kunde komma till undsättning. Under tiden som jag sprang skulle Olle vila upp sig i en lossliten flygplansstol och knapra på lite snacks som också överlevt kraschen. Kanske hade några burkar öl också undkommit förödelsen.Ja, det var det bästa med löpningen alltså. Kul att man kan vara till nytta!

 Vaknade till en typisk novembermorgon; grått och sex grader. Åt rejäl frukost: havregrynsgröt med frysta jordgubbar och hallon som jag blandar och kokar ihop med gröten, croissant, kaffe och juice. Efter det tog jag itu med följande:

 Jag monterade alltså ihop två bokhyllor som vi köpt till barnen. Jag måste säga att jag är rätt bra på det här med att montera grejer. Ja inte för att det är så svårt kanske men jag anser ändå att jag har skills utöver det vanliga. Efter det hade frukosten smält och det var dags för långpass. Det riktiga långpasset sen Berlin, och med riktigt menar jag långt.

 Klädde på mig och fyllde handvattenflaskorna. Man känner sig inte så törstig precis när man ger sig ut i sex graders värme men jag vet att kroppen kommer tacka en någon timme senare.

 Sen kutade jag till Lidingöloppsstarten. Försökte undvika asfalten så gott det gick genom att istället springa i dyblött gräs. Sen sprang jag hela Lidingöloppet. Idag var det inte många ute i spåret, passerade några killar men annars mest hundägare. Det var ett tag sen jag sprang hela Lidingöloppet men nu framöver kommer det bli desto oftare eftersom jag lär få undvika asfalt ett tag. Jag kan verkligen varenda sväng, varenda sten och rot på Lidingöloppet. Kanske därför jag inte är så sugen på att springa det riktiga Lidingöloppet, det är förknippat med så mycket harvande träning för mig. Men såklart annorlunda när det är fullt pådrag och tusentals människor att tävla mot, istället för några enstaka hundägare eller folk med gåstavar.

Min fot däremot kände jag av litegrann. Jag är så förbannat trött på den. Men samtidigt tacksam över att det går att springa och i terräng känns det ändå helt ok. Det är mest efteråt jag känner av den.

Vid 15 km började det kurra rejält i magen, trots min bastanta frukost. Vid 23 km när jag passerade Grönsta för att ge mig på sista milen var jag riktigt hungrig och det hade ju varit så lätt att bryta här och springa hem och käka. Men icke. Tio km till för att slutligen landa på totalt 33 km i 5:03/km-tempo. Bra långpass i bra terrängfart. Om än lite grått och trist.

Sen kom jag hem till en snäll man som lagade omelett till mig. Äntligen mat!

 P.S. En sak jag blir så irriterad på när jag springer är människor som springer/joggar och samtidigt pratar i telefon. Jag kan förstå att man måste ha telefon med sig och svara om man väntar ett oerhört viktigt telefonsamtal, men ni vet när samtalet är i stil med ”Ja vi sa att jag ska återkoppla till honom imorgon…blablabla”. Då blir jag så trött. Gör inte löpspåret till kontor. Lämna telefonen hemma. Lämna snacket hemma. Bara en liten stund. OK? Bra, då säger vi så.