Hej kära bloggläsare. Läste ni Adrian Moles hemliga dagbok när ni var små? Det gjorde jag. Så jäkla bra var de där böckerna. Vet inte varför jag kom att tänka på det nu, kanske för det där ”kära” i början som känns lite dagboksaktigt. Det är i för sig mycket så jag ser på min blogg, som en springdagbok för mig själv. Sen att jag inte har ett litet hänglås med en ännu mindre nyckel till, det är en annan sak. Och tur är väl det för så mycket fina kommentarer och tankar jag får från er alla, det är helt otroligt. Blev oerhört påmind om detta nu i helgen när jag sprang Kungsholmen Runt. Flera stycken kom fram och pratade och jag fick massa hejarop längs banan. Tack! Kort och gott är det alltså en väldig tur att jag inte har någon liten nyckel (man slarvade dessutom alltid bort dem). Jaja, nu är det dags att summera veckan.

Jag vaknade och var förbaskat trött på måndagmorgonen. Hade sovit skraltigt. Jag stängde av klockan och gick ut i badrummet. Och sen gick jag och la mig igen. För att femton sekunder senare gå upp igen. När det är soligt och fint ute vet jag ju innerst att det är skönare att gå ut och springa en sväng jämfört med att sova en kvart längre. Ibland kan det bara ta en stund att inse det.

 Jag tog det väldigt lugnt, det här var bara en jogg för att få igång kroppen och göra mina stretchövningar. Men ack så fint det var ute. Sol, blå himmel och dimmigt på ett sagoboksaktigt vis som fick mig att vilja bli ett med naturen. Inte genom att dö alltså, ånej. Det skulle skett på något annat vis, fråga mig inte hur. Det doftade hägg och jag mötte fem rådjur.

 Det blev knappt en mil. Sen jobbades det på som vi vanliga människor gör. På kvällen när jag kom hem var det dags för ett tröskelpass. Jag var inte alls sugen på detta. Ändå stod jag plötsligt ute på gatan, redo att ge mig iväg.

 Den här gamla tröjan brukar jag riva fram när jag känner att jag behöver en piska för att springa fort. Jag menar, man kan ju inte ha en tröja som säger ”FAST” och sen sega sig runt. Nänä, man får leva som man lär. Det blev en lång uppjogg följt av ett lite kortare tröskelpass. Jag kör numera inga spänsthopp, efter alla skador och skavanker får de vänta till längre fram, det sista jag vill nu är att dra på mig någon mer skit. Passet fick godkänt och efter det blev det styrka. För varje gång ökar jag antalet repetitioner och idag kändes det rätt rejält.

Tisdag eller mardi som fransmännen säger. Det låter ju mycket trevligare. Tyvärr hade jag inte haft en trevlig natt. Av någon anledning hade alla tre barnen smugit in till oss under natten, och jag kan bara inte sova då. Även om det är mysigt att vakna upp bredvid dem. Men jag gav mig av på en liten morgonjogg trots tröttheten.

 Termometern har bara visat 3-5 grader på morgnarna den här veckan men det har ändå varit helt ok när solen varit framme. Vilket gjort att man kan springa i t-shirt plus armvärmare. Det gillar jag. Inte mycket hände annars på joggingturen förutom att jag träffade an hare och en fasan. Men det här med att jogga lite kortare på morgonen, det är fina grejer. Nu när jag så smått börjat dra ner på mängden så ser jag verkligen på de här turerna på ett annat vis, de blir mer som en långsam och behaglig väckning för kroppen. Och så kommer man hem lite mjukare och gladare, redo att stretcha och joxa. Ute såg jag små kvarlevor från Lidingö Ultra.

 På lunchen blev det mer spring, ett tempopass!

 Jag hinner inte kuta så långt på lunchen, totalt med upp- och nedjoggen så landade jag på 12 km. Känslan var stabil. Jag gillar för övrigt H&M:s sportlinnen.

 Det här är ju inget för er killar/män/herrar men för oss av motsatt kön är detta plagg viktigt. Eller hmm, för mig är det inte jätteviktigt, jag har så att säga inget jättebehov av något enormt stöd, knappt något behov alls faktiskt. Trots detta så är känslan och materialet väldigt viktigt, tycker jag, och dessa linnen är (för mig) mycket sköna och bra. Och billiga! Nog om detta plagg. Resten av onsdagen härjade jag vidare på jobbet och när jag kom hem för att laga mat till barnen så kom jag på att vi hade lite rester som jag kanske kunde trolla ihop något av till barnen. Ja, tills jag tog av plasten på skålen som stått längst upp i kylskåpet. Ett par dagar för länge. Eller snarare en vecka för länge. Jesus! Gurkorna hade blivit till lurviga djur.

 Rätt snygga faktiskt. Men någon gurka fick inte barnen.

Efter detta kom en onsdagsmorgon. Och jag startade den med en jogg.

 Idag var inte vädret lika lockande.

 Trots detta så träffade människordjuret (jag) följande djur: två harar, ett rådjur och en fasan. Samt denna replika av en häger.

 Tillbaka hemma stretchade jag höfterna och tyckte nog allt att det stramade aaaaningen mindre i höger höft. Framsteg! Inget jättekliv på något vis men varenda myrsteg applåderar jag när det kommer till mig och höger höft. Ett andra pass blev det hem från jobbet. Jag såg ungefär lika glåmig ut som vädret var.

 På vägen hem ringde det plötsligt från dagis, jag svarade men hann bara höra ”Hej, det är Britt” innan samtalet bröts. Min telefon dör nämligen så fort det är lite kyligt ute, oerhört opraktiskt. Hmm. Storasyrran borde redan ha hämtat lillasyrran på dagis vid det här laget, så varför ringde de nu? Tänk om något hade gått fel, hade hänt? Jag har livlig fantasi så jag fick spurta på sista tre kilometrarna eftersom jag redan målat upp både det ena och det andra i skallen. Väl framme så hade storrasyrran hämtat lillasyrran och fröken hade bara velat veta hur vi skulle göra med en lovdag. Puh. Undrar om man kan hyra in dagispersonal när man ska springa intervaller och tröskelpass? Avslutade dagen med styrka och gaah, tåhävningarna tog rejält på vaderna. Insåg att detta fick bli sista styrkepasset innan helgens halvmarathon om jag skulle hinna få pigga vader till dess.

På torsdagen blev det bara ett litet kort morgonpass med några fartstegringar.

 Som tur var började vaderna kännas lite bättre. På väg hem hämtade jag min nummerlapp på Runner´s Store. Jag blir alltid glad när jag är där, de är så trevliga och jag studsade glatt hemåt med min plastpåse.

Natten mellan torsdag och fredag sov jag något makalöst kasst pga en dröm. Det finns inget tråkigare än att höra folks drömmar, de gör om inte annat så att man somnar, så jag ska hålla mig kort: jag drömde att jag kom för sent till lördagens lopp (som nu plötsligt var i Visby istället). I drömmen var det som att jag insåg att jag skulle komma försent men ändå såsade runt hemma, jag drog benen efter mig på ett sjukt frustrerande sätt för den som drömde (jag själv). Till sist kom jag till starten, som ju redan gått eftersom jag såsat så förbaskat. Men då visade det sig att man fick starta när man ville (märkligt lopp). Trots detta fick jag inte ändan ur vagnen… och där tog det slut. Sorry, det blev 391 tecken totalt det där, på tok för mycket för en dröm som inte ens hade ett tydligt slut. Hur som helst, riktigt trött gav jag mig därmed ut på en sista liten tur på fredagmorgonen.

 Det enda djur jag såg var en daggmask.

 Jag hoppades att det inte var ett förebud om min fart på lördagens lopp. Senare på dagen träffade jag Pekka. Det var väldigt skönt. Mycket tankar har åkt omkring i min skalle den senaste tiden och nu kunde vi äntligen prata om allt och vägen framåt. Det är verkligen en annan sak att ses och prata än att sms:a och ringas. Vi enades om att jag skulle springa de kommande loppen som planerat men utan att känna någon tidshets eller press. Låta kroppen återhämta sig lite och sen framåt ändra på mitt upplägg för att undvika skador och på sikt kunna springa snabbare. Jag ser fram emot att springa Stockholm Marathon men mitt mål kommer endast att göra det med en bra och stabil känsla.

Jaha, men hur var då känslan på fredagskvällen innan loppet? Jo tack, den var ok ändå. Mina sista turer hade i för sig känts rätt sega, men så är det ju alltid innan ett lopp. Vaderna var återställda och jag kände att det skulle bli roligt att springa. Jag hade ingen tro på att närma mig mitt pers vilket kanske var dumt. Man måste ju tro! Men jag visste ju hur det var ställt, även om jag börjat lätta lite så har jag under en längre tid sprungit mer än min kropp kunnat hantera. Så det är så att säga en liten resa för att få upp ordentlig kraft i kroppen igen, men jag ser fram emot att göra den. Jag somnade i bra tid och sov bra.

Lördagen började enligt följande: regnet piskade mot rutan och Uma, som låg i vår säng, vaknade, vände sig mot mig och frågade: Varför har du gula tänder? En initial uppförsbacke att jobba med, så att säga. (Men helt ärligt, de är väl inte så gula va? Högst normal kulör, skulle jag själv vilja påstå. Jag kunde inte släppa det utan fick resten av familjen att betygsätta färgen på tänderna. De fick klart godkänt.) Jag gick upp och ute var det väldigt grått.

  Jag tog fram ägg.

 Och gjorde min klassiska loppfrukost: Fattiga riddare!

 Sen såsade jag runt där hemma, dock med oerhörd koll på klockan för att inte plötsligt befinna mig i mardrömmen igen. Kände lite på temperaturen och bestämde mig för att det fick bli linne och armvärmare. Var rätt uppåt, så uppåt att jag blev suddig på bild.

 Olle skjutsade mig in till stan och The Libertines hängde med.

 Men sen var jag ensam. Jag hade nämligen rått min lilla hejarklack att åka till badhuset och bli blöta istället för att bli det av att stå och heja på mig i regnet. Jag kom precis i tid för att se andra starten av 10-kilometersloppet.

I Rålambshovsparken var det blött.

 Jag gick på toa dit kön var ovanligt kort. Jag träffade Henric och sen smög jag in här under och drog på min nummerlapp. Det kändes nästan som en obskyr verksamhet som pågick här.

 På med snabbdojorna.

 Därefter gick jag runt som en osalig ande som man brukar göra innan ett lopp. Men jag träffade en massa trevligt folk t ex Tobias (som sedan satte pers med 1:21:40!) och roliga bloggläsare som hejade. Stod och huttrade i regnet, osugen på att dra av mig överdragskläderna. Men när jag väl gjorde slag i saken och började värma upp så kändes det bra. Träffade Mikaela som vann loppet förra året och vi önskade varandra lycka till. Sen stod vi där på startlinjen, alla i sina snabbaste skor, och plötsligt var vi iväg! Full fart framåt, alltid för fort i starten men jag lyckades sansa mig och hittade raskt in i ett lagom tempo på ca 3:58 min/km. Vi sprang. Och vi sprang. Väntade på att det skulle kännas tungt men det kändes bra. En kille från Fredrikshof (jag kollade i resultatlistan och tror du heter Magnus Engström) passerade mig efter en bit och sa ”Kom igen Tove!” Jag låg sen nästan hela loppet i hans rygg (hoppas ok) och var tacksam över att inte behöva ligga så ensam som jag gjorde på Women´s Health Halvmarathon för ett par veckor sen. Plötsligt har tio kilometer gått och min klocka visar att jag fortfarande håller 3:58 min/km. För en stund tänker jag att vadsjutton, tänk om jag slår förra årets tid?! Mot alla odds?! Jag tycker att jag håller konstant fart men tappar uppenbarligen en del på andra varvet. Klockan visar 4:02 min/km mot slutet, vilket ändå känns helt ok. Under hela loppet så får jag höra alltifrån att jag är första dam till andra dam, men jag vet att jag är tredje dam. När det bara är tre kilometer kvar blir jag dock omsprungen av en tjej. Jag blir lite paff och lyckas inte ta igen det utan det är bara att räcka fram näven åt henne och tredjeplatsen. Kommer i mål som 4:a och tiden 1:26:32. En minut bättre än loppet för två veckor sen men två och en halv minut sämre än mitt pers. Blev förvånad då klockan visade en snittfart på 4:02 fast det egentligen var 4:05 min/km. Måste lära mig att skita i klockan helt. Absolut inte nöjd med denna tid, men inte heller så besviken. Jag får springa vidare (lite mindre) och hoppas att min plan framåt kommer innebära bättre tider på sikt. I mål gratulerar jag Mikaela som helt fantastiskt sprang in på en förstaplats och tiden 1:19:40! Förutom en duktig löperska är hon en otroligt trevlig människa, det har jag förstått av de tre gångerna vi träffats. Här är hon:

 Själv fick jag en massa fina ord från bloggläsare och en vindjacka. Ni får se den inom kort på bloggen om detta skitväder håller i sig! Olle var snäll och hämtade upp mig men han ångrade sig bittert när det visade sig att Tekniska Högskolan skulle genomföra sin såkallade ”quarneval” och hade blockerat hela stan så vi fick tråckla oss hem. Obligatorisk uppvisning av medaljen när jag kom hem.

 Och fastän jag fick en skruttig tid så var det helt okej ändå. För att kroppen inte alls kändes påverkad som efter förra halvmaran då jag haltade hem med rejält ont i höger höft. Nu kände jag också av höften men inte alls på samma vis. När jag kom i mål var jag såklart trött, hade nog inte kunnat springa så mycket fortare, men tänkte däremot när jag korsade mållinjen, att jag gärna kunde fortsatt att springa längre. Det är ett gott tecken. Avslutningsvis så är Kungsholmen Runt ett riktigt roligt lopp, tredje gången jag springer det. Inget att klaga på, inte ens vädret såhär i efterhand.

På kvällen åkte vi in till stan hela familjen, för att äta middag på Nero. Vi brukar inte göra det efter halvmarathon men den här gången blev det så.

 Carpaccio till förrätt.

 Och en rejäl biff med spenat till huvudrätt.

 Järn så det räcker och blir över med andra ord.

Idag, söndag, mår kroppen oförskämt bra men det blir inget långpass utan en återhämtningsjogg, stretch och lite styrka. Vi hörs och tack igen alla ni som hejade på mig i lördags. Det är ni som gör att jag inte skaffar ett litet lås till bloggen. Vi ses på Stockholm Marathon!

 Och den här bilden har jag inte tagit själv utan det har John gjort. Det tycker jag han gjorde bra, inte hans fel att vi alla ser svettiga och plågade ut. Hej.