Tycker det har varit en rätt märklig vecka. Det blir ju det när man är van vid att vara fem i en familj men plötsligt bara är två. Ja, plus katterna då. Men ändå. Bara två stycken människor i ett hus som brukar rymma många fler. Det blir lite ödsligt och tomt. Man inser att den där vardagen, den som man kan bli tokig på emellanåt, den är allt bra ändå. När alla är hemma och yoghurtförpackningarna tar slut i ett nafs och det ligger ensamma strumpor överallt som man blir irriterad på och man bråkar och gastar och kramas och pussas och tvättar och skojar och tjatar och borstar tänder och tvättar hår och handlar mat och handlar ännu mer mat och gör allt annat som görs då man är en familj. Och man inser att just det där kaoset, som är det vanliga livet, det är rätt fantastiskt. Men jag vet ju att barnen har det hur sommarlovsbra som helst utan väckarklockor och tidiga morgnar och istället springer de barbenta med kusinerna på Gotland. Vi två som är kvar hemma får därmed stå ut lite till. Och kanske är det rentav bra för oss alla att få längta efter det där vanliga.
I övrigt så har jag tänkt på löpningen. Det är ju så lätt i efterhand, när man fått en skavank, att tänka att det var ju dumt. Alltså, att det var dumt att man sprang så mycket. Och så går man runt och klandrar sig själv för det och är sådär jobbigt efterklok. Men näääää. Jag vägrar göra det. För att kunna vara efterklok så måste man ju gjort något först. Jag har aldrig varit så mycket för att göra saker på ett lagom vis. Jag tycker det är rätt trist faktiskt. Jag gillar att dra på och se vad som händer och testar man aldrig sina gränser, så vet man ju aldrig heller var gränsen går. Ibland måste man helt enkelt våga prova och testa. Ibland funkar det, ibland inte. Så med detta sagt har jag försonats med mig själv och blickar endast framåt och ser det andra som bra erfarenheter att dra fram när det passar.
Nä, nu tror jag att jag rabblar igenom veckan. Jag börjar med måndagen. Tja, då var jag uppe med tuppen och gjorde rörlighet och styrka.
Och sen tog jag tunnelbanan till jobbet.
Efter jobbet drog jag ner i omklädningsrummet och bytte om. Det hade visst varit fest där nere.
Knäppte på mig ryggan och joggade till naprapat-Johan (och för er som undrar vad han heter i efternamn så heter han Lind. Johan Lind. Naprapat-Johan.)
I Rålambshovsparken var det fullt fräs som vanligt med löpargrupper, uppträdanden och skateare.
Framme hos Johan visade jag lite av mina framsteg och sa som det var, att det kändes aningen bättre i kroppen. Tjong! Då fick jag ett nytt program att bita i, med svårare övningar! Så kan det gå. Johan filmade mig även när jag sprang på band och gav mig lite olika saker att tänka på. Sen jämförde vi filmen med den första filmen som Johan hade på mig, från första gången jag kom till honom för drygt en månad sen. Då hade jag väldigt ont i höften och det ser verkligen inte bra ut när jag springer. Nu såg det åtminstone lite bättre ut så det var ju bra. Sen sprang jag hemåt. Mötte en löpare med årets Stockholm Marathon-tröja på sig och jag ville gasta till honom att jag minsann också har årets, och fjolårets också för den delen, i och med att jag hade 2012-tröjan på mig. Men det gjorde jag inte utan sprang istället och tänkte på allt som Johan sagt att jag skulle tänka på och kände mig som värsta raketen när jag sprang genom stan. (Observera att det står kände mig.) Stannade klockan vid min gamla skola som nu var sommarlovsövergiven.
Jag gick runt och hejade lite på allt.
Hej stjärt.
Och här ett klassiskt klotter.
Och här står jag och i den tomma rampen. Gäller att passa på när det inte är några läskiga ungdomar i den.
Och precis när jag kom hem började det regna.
På tisdagen var det raka vägen ner och göra rörlighet och magstyrka. Försöker förstå de nya övningarna.
Och sen blev det chin-ups!
Därefter trampade jag iväg till jobbet i mina små indianskor.
Det är inte många skor som kvalificerar sig för mina springfötter men dessa är ett par gamla godingar som är riktigt sköna. På lunchen bytte jag om och joggade ner till Karlberg.
På fötterna hade jag Adiosen för det var dags för intervaller.
Bara att köra igång!
Hade först tänkt att bara köra joggvila men för att överleva la jag in kort ståvila på ett par ställen. Här står jag och vilar en minut innan jag kastade in kameran bland buskarna igen.
Rände vidare varv efter varv efter varv efter varv efter… Till sist var jag klar. Det kändes i benen att jag var det om man säger så. Nöjd med att sista intervallen gick snabbast!
Jag är lite ovan vid att köra korta intervaller på det här viset, det hör nämligen inte till vanligheterna, men jag har gjort det ett par gånger nu sista tiden mest för att jag känt för det. Har behövt lite nytt för skallen.
Det var den tisdagen. Jo, en grej till (som jag vet att jag visat förut). Det är den här sov-sprayen.
Det låter ju som en rätt knasig sak men den innehåller bland annat lavendel och kamomill och man sprutar den alltså på huvudkudden (jajamen). Jag gillar doften och inbillar mig att den fungerar. (Eller så gillar jag bara att ha massa ritualer för mig. Det kan vara så.) Nu har jag i alla fall även börjat ta den här lilla prylen i förpackningen bredvid som även den ska hjälpa en att slappna av. Den är som en miniroll-on som man rullar på t ex vristerna. Själv brukar jag rulla den lite på tinningarna också. Är ni intresserade av denna mini-roll-on-flaska så kan ni läsa om den här och nej, jag är inte sponsrad av Thisworks även om jag önskar att jag vore det. Det skulle nämligen göra mitt liv billigare.
Sen var det onsdag. Och jag var så trött, så trött. Det är otroligt intensivt på jobbet och det märks såklart allra mest när jag vaknar på morgonen. Tur då att jag börjar med rörligheten för även om jag stretchar och grejar och det inte alls är skönt, så är det trots allt ett någorlunda ok sätt att vakna till liv på. Man får i alla fall ligga på mattan precis i början. Tills det är dags för styrkan. Höll på att somna sittandes.
På onsdagslunchen var det dags för löpning.
Det blev en riktigt bra mil där jag försökte tänka på naprapat-Johans ord. Kände mig stark där jag klapprade fram längs vattnet bortom Pampas Marina. Efter jobbet var det dags att träffa Pekka. Det var ett tag sen sist i och med Stockholm Marathon och återhämtningsveckor. Vi snackade om senaste tiden och han kollade min höft. Vi hade diskuterat ifall vi skulle röntga den men efter att han kikat på den så tyckte han vi skulle avvakta då det med största sannolikhet är en muskel som strular. Sen gjorde vi upp en plan framåt som känns vettig och balanserad – och kul! Bara hoppas nu att jag får ha en bra sommar utan avbrott och att höften låter mig träna på. Efter detta promenerade jag Sveavägen fram i sommarsolen. Utanför en mataffär stod en vagn full av hoppressade kartonger. Rätt snyggt och jag tänkte på en massa annat som vore fint att pressa ihop, typ alla mina löparskor.
Och åh! Sen kom det bästa på hela veckan för Febe kom hem från sitt basketläger och vi hade en kväll med henne innan hon skulle flyga vidare till Gotland. Här är hon. Den efterlängtade!
Det är lustigt med läger. Det är som att barnen blir två år äldre på kuppen. Vi åt pizza och sen kramade jag henne non stop tills hon åkte igen.
Torsdag. Nu orkade inte ens Ali titta på mig när jag körde mmorgonproceduren. Jag håller med, lite tjatigt är det allt.
Det blev även pull-ups. Kuba var dock engagerad.
Följande serie blev det:
Sen blev det jobb och jag velade fram och tillbaka hela förmiddagen huruvida jag skulle kuta på lunchen eller kvällen. Men när klockan slog tolv och det var alldeles mörkt och regnigt utanför fönstret så bestämde jag mig för att köra på kvällen, särskilt då jag hade packat för tunna kläder. Och när jag kan träna på kvällen så är det egentligen skönare för då behöver jag inte stressa. Istället för spring blev det därmed goda köttbullar på lunchen.
Men sen kom ju kvällen och den mörka himlen hade försvunnit… men gaaaah! Så osugen jag var på att plåga mig. Jag väntade in i det längsta och höll på. Men till sist så var det bara att ge mig av.
Värmde upp och sen blev det ett tröskelpass. Det var ett tag sen nu vilket betyder att det var riktigt jobbigt! Dessutom så märkte jag att benen var lite trötta efter all styrketräning, för trots att jag bara använder min egen kroppsvikt så biter den uppenbarligen.
Fredag och midsommarafton! Men utan några barn hemma. Så. Himla. Konstigt. Saken var att vi egentligen skulle åka till Gotland hela gänget för ett par helger sen men det blev ju inställt pga jobb. När vi då försökte boka biljetter till midsommarhelgen istället så var såklart alla redan slut. Vilket betydde att vi fick stanna hemma, Olle och jag. Barnen gick det dock ingen nöd på, de hade det hur bra som helst där nere med min mamma, syster och deras kusiner. Själv startade jag upp dagen med ett distanspass.
Sprang ut mot Elfvik, förbi folk som kämpade med en midsommarstång och det hördes klirr från trädgårdar där folk höll på att duka. Tillbaka hemma efter 20 km blev det smoothie.
Och sen satte vi oss i bilen och åkte mot Sigtuna. Varför det? Ja, varför inte? Vi var barnlösa och sugna på att hitta på något kul. Vi var ju i Sigtuna nyligen och tyckte det var en perfekt utflykt och dessutom hade vi nu slagit på stort och bokat hotell. Vi lyssnade på The Cure. Herregud, istället för att åka till Sigtuna åkte jag tjugo år tillbaka i tiden. Kanske därför jag tog en sån här bild likt en annan tonåring.
Vi stannade till vid Steninge Slott på vägen. Träden var sådär slottsfina.
Och slottet var precis lagom stort. Alla mina rehabgrejer skulle nog kunna rymmas på övervåningen.
Här står jag och ser ut som att jag vore fem år.
Trädgården var oändlig och det var som en märklig, trolsk stämning när vi vandrade runt.
Hej människodjur.
Faktiskt lite så jag känner mig när jag springer och det går fort och jag känner mig stark (bortsett från brösten då). Ja och här står Olle med sin excentriska scarf. Att vandra runt bland historiska saker är verkligen bland det bästa han vet så han var riktigt nöjd.
Efter detta så åkte vi till hotellet.
Ojojoj. Sen drack vi te och åt nybakade scones som nog var de godaste jag någonsin ätit.
Vi satt där i lugn och ro som två pensionärer. Därefter drog vi upp på rummet och läste. Den här håller jag på med just nu. Inte så förtjust i den än tyvärr.
Hepp, då var det dags för middag!
Jag tog en alkoholfri öl till att börja med men jag måste säga att detta var att ta i. Namnet alltså, eller payoffen. FUN. Nä, en alkoholfri öl kan vara god men ”fun” är det inte, det kan vi enas om.
Till maten drack jag dock ett glas vin – för första gången på evigheter! Det har liksom bara blivit så, jag har inte varit sugen på det så länge jag kan minnas. Och dessutom har alltid ett viktigt träningspass hägrat runt hörnet. Men nu drack jag alltså, det var rätt gott ändå, och det blev så att säga riktigt ”fun”. Ibland var vi tvungna att göra små pauser i snacket för att ta upp mobilerna och titta på gölliga kort på barnen innan vi fortsatte pladdra. Jo, kolla den här fina efterrätten:
Vi somnade och vaknade till en lördag i Sigtuna. Jag smög upp och gav mig ut. Aldrig i livet att jag missar att springa på ny mark!
Sigtunaborna är kända för att vara stolta över sin strandpromenad och jag förstod varför.
Jag hittade en löparbana där jag drog av några varv.
Och gjorde några armhävningar. Men det gjorde ont i händerna.
Sen joggade jag tillbaka till hotellet.
Duschade och väckte Olle. Sen åt vi frukost och hade det allmänt jättebra.
Fast sen fick det räcka med Sigtuna. Full fart mot Stockholm! När vi kom hem var det soligt och fint och jag drog fram alla rehab/prehab-prylar.
Men istället för att använda alla prylarna så somnade jag. Vaknade till då och då men det var omöjligt att vakna till liv. Det är som att jag har en massa trötthet i mig som kräver att få komma ut. Jag måste bara härda och spurta två veckor till innan det är semester, får ta små slumrar fram till dess. När jag till sist tog mig samman och satte mig upp var det dags att ta tag i skiten. Gjorde bland annat detta:
Och detta:
Både Olle och jag skulle springa på eftermiddagen. Båda hade djup ångest inför sina pass. Olle tycker att det ofta går så kasst när han springer sina rundor men jag har kommit på vad han gör fel. Han värmer nämligen aldrig upp utan rusar på från första sekund vilket betyder att han får mjölksyra på direkten. Så nu fick han uppvärmningsinstruktioner av mig innan han gav sig av. Och sen gav jag mig av själv.
För egen del stod det tröskelpass på schemat och idag körde jag lite längre än sist. Ut förbi Hustegaholm och vidare. Jag får alltid en sån konstig känsla av mixen av att det är jättevackert ute men att man samtidigt gör något jobbigt. Det blir liksom en hemsk men ändå härlig känsla av det. Jobbigt? Ja. Jättejobbigt? Ja. Men jag kände mig ändå lite starkare än förra gången. Kom hem och var nöjd och Olle också för uppvärmningen hade visst gjort susen för honom. Sen tänkte jag att det fick räcka för idag. Men då jag kom upp på övervåningen såg jag den här stången glo på mig.
Så det var bara att svinga sig upp.
Bra, gör du en anteckning är du snäll?
Sen började jag packa inför Gotland även om det är två veckor dit. Längtar man så gör man.
Idag gick jag upp tidigt för att äta frukost tidigt för att springa tidigt för att hinna göra andra grejer innan det blev för sent.
Ett par timmar senare gav jag mig av på långpass.
Det var söndagstomt ute. Jag bestämde mig för en dittenochdattenrunda dvs springa lite kors och tvärs. Således började jag med att springa bort till Lidingöloppsstarten men fortsatte uppe på stora vägen, vidare förbi Ekholmsnäs och ännu en bit. Där vände jag tillbaka och sprang sedan in mot stan. Efter Lidingöbron drog det ihop sig och började blåsa rejält. Vidare längs Husarviken, tog sen Fiskartorpsvägen bort till Frescati och förbi Naturhistoriska Muséet, rundade så att jag återigen var vid Stora Skuggan. Där drack jag en energidryck, mest för jag var sugen på det, och vände tillbaka. Nu blev det plötsligt ett riktigt skitväder, det blev mörkt, himlen öppnade sig och regnet öste ner. Några stackare med barnvagn försökte ta skydd under ett träd men själv studsade jag fram och tyckte inte det minsta synd om mig själv. Jag hade nämligen sms:at med min pappa på morgonen som efter fem strapatsrika dygn har seglat från Tjörn till Shetlandsöarna. Det hade blåst 24 m/s (stormvind), så hårt att vindgivaren i masttoppen hade lossnat. Men idag hade de slutligen kommit fram till Shetlandsöarna och det hade varit blå himmel, strålande morgonsol och blankt vatten. Med detta i åtanke var det bara att fräsa på i ösregnet för några 24 m/s var det ju inte tal om. Stannade klockan på 31 km.
Sen hem för att göra mangosmoothie.
Och där var nästan veckan slut. Hoppas ni alla mår bra och är friska och springer som den där statyn på Steninge Slott med guldvingarna på ryggen. Det hoppas även jag få göra här i veckan trots att höften fortsätter smågnälla lite. Men det löser sig för det har jag bestämt, bara att rehabba vidare. Äsch, nu lyssnar vi på en annan fantastisk låt av Soko och tittar upp i träden tillsammans.
Vi ses.
Den här veckan har jag börjat känna mig stark. Både psykiskt och fysiskt. Varje morgon har jag gått upp och kört antingen rörlighet och styrka eller rörlighet, magstyrka och chin-ups (alternativt pull-ups). Jag har inte precis skuttat upp av glädje när klockan ringt, nänä, men när jag väl legat där på mattan eller på en boll av något slag, så har det känts riktigt bra. Vissa övningar, som jag knappt kunde göra en endast av för ett par veckor sen, gör jag just nu 2×23 repetitioner av. Och då har jag insett: jag gillar känslan. Känslan av att vara stark och inte bara snabb. Jag är också nöjd med att naprapat-Johan låtit mig ta ett litet steg i taget. Som han sa första gången jag var hos honom, att det kanske inte känns så värst märkvärdigt i stunden med tio repetitioner men tänk att du gör styrkan 3-4 gånger i veckan och till sist så blir det en hel del receptioner i månaden när man slår ihop hela rasket, och dessutom lyckas göra fler och fler. Jag gillar det. Att inte hetsa, som jag annars är ganska väldigt bra på. Tror jag behöver det där vettiga just nu. Det är dock inte så att jag gått och blivit en ormmänniska, ni skulle förmodligen skratta om ni såg mig kämpa på med rörligheten. Men ändå, att jag är liiiite (läs gärna med Lidingö-i-uttal) rörligare och liiiite starkare jämfört med för fyra veckor sen, det gör att jag blivit mindre rädd om kroppen, på ett bra vis alltså. Förut kändes det som att jag skulle gå av om jag gjorde en oväntad rörelse t ex sprang ikapp med barnen. Nu kanske det bara säger knak, men utan att gå av, och det är ju ett steg i rätt riktning. Jaja, såhär har mina dagar varit denna vecka i juni:
På måndagen var jag fortfarande inte riktigt bra, kände mig hängig och halsen kändes ännu av. Men jag gjorde ändå den vanliga morgonproceduren med rörlighet och styrka och sen, kors i taket, så cyklade jag till jobbet! Till och med det var jag rädd för att göra veckorna innan Stockholm Marathon, liksom rädd för att börja med ett nytt moment när kroppen redan var ynklig. Men nu trampadejag fram där i den vackra morgonen, dock ej i lycrakläder.
Jag blev omcyklad av både den ena och den andra. Till och med av gamla tanter och farbröder! De hade uppenbarligen en väldans fart i påkarna. Men det gjorde mig inget. Jag var ju civilklädd och hade därmed lovat mig själv att inte tävla och bli svettig. Det är faktiskt väldigt skönt att bara bestämma sig för att man inte tävlar när man cyklar.
Jag älskar tunneln mellan Birger Jarlsgatan och Sveavägen, den har något overkligt över sig.
Jag cyklade så ordentligt där i tunneln men precis i slutet så blev det lite rörigt av massa folk så jag råkade komma över pyttelite på gångbanan i någon sekund – och jajamen, som ett brev på posten så var det en fotis som gnällde. ”Ni cyklar som dårar” liksom väste hon till mig. Det tyckte jag var en trist morgonattityd, särskilt då jag varken hade lycratights, flugsolglasögon eller mord i blicken, vilket inte är helt ovanligt när det gäller cyklister. Jag blev lite häpen av hennes usla morgonhumör, hon måste ju sett på mig att det inte alls var meningen att hamna fel där i en sekund. Men from som jag var denna måndagmorgon trampade jag bara helt sonika vidare med ett retligt leende på läpparna, ut genom tunneln och fortsatte sen gatan fram i det vackra vädret. Jahapp, sen knegades det på i en rasande fart. På hemvägen tog jag en liten omväg. Jag har nämligen länge velat ha en medicinboll och nu var det så dags. Hen fick skjuts hem på pakethållaren.
På tisdagsmorgonen vaknade jag med världens huvudvärk men bortsett från den så tyckte jag ändå att jag mådde bättre. Jag pallrade mig ner till arbetsrummet (som inte längre har en endast likhet med ett arbetsrum).
Satt och hängde lite såhär en stund innan det blev ett medicinbollsprogram.
Avslutade med pull-ups i serien 7+6+5. Pull-ups är jobbigare än chins, det är ren fakta. Gaaah!
Såg den här gubben ligga och svettas där i bilen.
Kände lite samhörighet med honom. Vi hade ju samma färger på oss och lika muskliga ben (?!). Sen var det tillbaka till jobbet och fortsätta jobbracet. På kvällen cyklade jag hem genom en helt fantastisk Humlegård. Det var klassträffar i snobbstil dvs ingen grill med medhavda Hot dogs. Åh nejdå, det kom servitörer dragandes på stora trälådor med lyxmat till barnen och föräldrarna. Jag glodde så ögonen höll på att trilla ur skallen på mig men vågade inte stanna för att ta ett kort på lyxmajorna. Vid Husarviken kom jag på mig själv med att plinga på en fotis, trots att han gick så ordentligt och höll till höger. Just det där som jag brukar hatar när cyklister gör när jag springer! Men jag ville ju bara vara snäll så han inte vinglade till… Jag ni hör ju, jag har gått och blivit fullblodscyklist!
Och sen var det skolavslutning! Jag hade på mig en slags trollpackeklänning. Här står jag och tvivlar på att Olle ska lyckas ta ett kort på mig. Men det gick ju bra.
Det var världens finaste avslutning med allt man kan tänka sig; blå himmel, sol, små barn som sjöng, dansade och spelade på minicellos och minifioler. Och det var jordgubbar, tårar, diplom och hela rasket. Därefter blev det att skynda till jobbet och fortsätta spurten som dessvärre inte är en kort spurt utan ett långpass i submaratonfart ända fram till semestern. Jobbade till sent och jaa, då hade det varit rätt skönt att sätta sig i en taxi och åka hem. Men det gjorde jag inte. Jag bytte om till spring!
Tog tunneln ner till Karlberg där de satt upp lite sån här trevlig discobelysning.
Jag kutade längs vattnet mot Stadshuset, såg tiggarna göra sig i ordning inför natten under broarna och blev sorgsen. Vidare längs Norr Mälarstrand och när jag sprang där så kände jag plötsligt att vänta nu… haltar jag inte lite mindre? Jo, jag tror att jag gjorde det. Haltade mindre alltså. Det var som att jag äntligen fick ett något sånär värdigt löpsteg igen och hittade en slags balans i kroppen. Vågade knappt tro att det var sant och det var samtidigt lite sorgligt för då gick det upp för mig hur länge jag sprungit utan att kroppen riktigt mått bra. Att jag nog haltat fram ovanligt mycket i nästan ett år (för jag haltar alltid lite, det är så jag är skapt). Sen återerövrade jag Västerbron. Jag har haft ett slags behov efter alla tre gånger jag sprungit Stockholm Marathon, att jag liksom måste springa på maragatorna igen inom en snar framtid. Så det kändes bra att fräsa över bron!
Sen förbi Slussen och hemåt. Var tvungen att stanna en och en halv minut på Lidingöbron och bara glo litegrann.
Stretchade en kortis och tänkte att jag skulle dra ner tempot de sista tre kilometrarna. Men precis då kom Fredrik Kronander ifatt mig, och då gick det ju inte att tjöta om nedjogg, så det slutade med trevligt sällskap, prat och tre snabbare avslutande kilometer. Så kan det gå. Sen var jag hemma och klockan hade hunnit bli ganska mycket.
Rrrrrrring! Eller nä, så låter ju inte min väckarklocka. Dripp, dripp, dropp, dropp var det för jag hade den inställd på regn. Hur som helst så var det torsdagmorgon och jag hasade mig upp och nerför trappan. En grej som jag blivit helt beroende av är att ligga såhär på min långa rulle och stretcha/knäcka ut ryggen. Testa det! Önskar jag hade en sån här rulle med mig vart jag än gick så jag kunde knäcka ut mig själv titt som tätt.
Och så lite medicinboll på det.
Sen smög jag in i Rubens rum för det är där jag har min chin-ups-stång. Det såg så skönt ut där han låg och sommarlovssnusade.
För mig var det inte lika skönt. Det blev chin-ups, vilket i för sig är skönare än pull-ups, men skönt är ändå helt fel ord i det här sammanhanget.
Hade bra tryck i armarna trots den tidiga timmen och gjorde totalt 30 stycken.
På lunchen lånade jag Olles cykel och trampade iväg i raketfart för att träffa en kär och rolig gammal vän som tog mig till ett grymt dumplingsställe jag inte varit på förut.
På eftermiddagen var det sångfest på dagis med avslutande grillning i parken. Ja, vi körde vanliga Hot dogs här i radhusområdet, inga trälådor från Sturehof i sikte, som tur var. Jag tryckte i mig tre korvar på raken.
Och sen var det äntligen dags att springa!
Lite mulet till en början men sen blev det den perfekta torsdagskvällen. Ut mot Elfvik och tillbaka och återigen så kändes det som att kroppen faktiskt var med på noterna.
Godmorgon! Nu har det blivit fredag även om det känns som måndag hela veckan här på bloggen i och med att jag gör exakt samma sak varje morgon. (Kom ihåg att ni fritt kan lämna bloggen precis när ni önskar, ni behöver inte tycka synd om mig för det, jag sliter på oavsett.) Precis, klockan ringde, jag stönade lite, stängde av regnet, gick raka vägen ut till badrummet, satte i linserna, drog på mig ett par shorts och sen nerför trappan för att rehabba. Här ser ni mig i full action!
Till frukost käkar jag exakt samma sak varje dag. Har stuvat om lite i menyn på sistone dock så just nu är det yoghurt med massa bär och nötter, två knäckebrödsmackor med varsitt ägg och kaviar på samt kaffe som gäller. Exakt varje dag ser det ut såhär (förutom på helgen då jag får olika infall):
På fredagen var det fullt upp med skjuts av barn så vi jobbade hemifrån för att hinna med allt. Det var snudd på vemodigt att vinka hejdå till Febe som skulle åka på läger för första gången. Jag lyckades i alla fall klämma in en bra springtur på den försenade lunchen.
Återigen en känsla av att kroppen kändes starkare och jag blev så galet glad. Förmodligen är det tack vare minskad mängd och rehab. Jag tror just att den kombon dvs rehab + ett löppass om dagen är just det som passar min kropp just nu. Känner mig rätt säker på att jag just nu får mer ut av det där enda löppasset jämfört med att köra dubbelt. Det kanske ändrar sig längre fram, det vet man inte, men i så fall ska det vara med en stark känsla. Jaha, sen tänkte jag ta en macka på eftermiddagen men det blev inget med det, som ni förstår.
På lördagen började jag med rörlighet och magstyrka. Man kan tycka att jag borde strunta i sånt när det ändå är lördag och allt. Men nu är det ju så att naprapat-Johan sagt att rörligheten skall göras varje dags, och då är det bäst att lyda. Vad gäller magstyrkan så är det väl nyhetens behag med medicinbollen så jag kämpade mer än gärna på med den ute på gräsmattan. Sen var det dags för restan av barnaskaran att lämna oss. Ruben och Uma skulle flyga på egen hand till Gotland där min mamma väntade på dem och det kändes stort när de rullade ut från kedjehuset med sina små kabinväskor, redo för den vida världen (Nåja, nu skulle de ju inte till Peru utan till Gotland, men ändå.). Dessutom blåste det väldigt ute vilket gjorde mig lite orolig. Då är det tur att Ruben är så vansinnigt intresserad av flygplan och kan så gott som allt om detta. Han var minsann inte orolig för lite vind och lovade att ta hand om Uma. Själv skulle jag ge mig ut på intervaller och det kändes snudd på lika stort eftersom jag inte kutar det så ofta. Men nu var det dags!
Uppjogg och sen drog jag igång det hela. Lite ovant och yvigt till en början men efter ett par intervaller började jag bli varm i kläderna. Det var jobbigt och jag började runt repetition sju förhandla med mig själv om att eventuellt minska antalet, för det var ju ändå första gången på länge och man ska var försiktig till en början… och nej! Nix, nix, nix! Nu gör du hela jädra rasket. Punkt. Så sa jag till mig själv där jag slet på grusstigen i blåsten. Jag lydde och var nöjd när jag joggade hemåt efteråt. Att jag sprang korta intervaller var egentligen rätt dumt då jag gissar att jag befinner mig i en slags grundträning men vet ni? Jag struntar i det. Just nu gör jag lite det jag tycker är kul och då kan det sluta med att jag har en massa 400-ingar innanför västen. När jag kom hem blev det oerhört bråttom för snart skulle ett stort gäng komma på lunch hos oss! Duschade och drog på mig denna skapelse:
Sen kunde jag inte hålla på att fota mig själv utan var tvungen att bidra med tusentals ting för att hinna. Det blev en otroligt trevlig eftermiddag med massa mat och drycker och roliga kompisar och plötsligt hade eftermiddagen blivit till kväll. Det var dock väldigt tomt i huset när alla hade gått, inte ett endaste litet barn i något rum.
Jag gjorde min rörlighet ute och Ali gjorde mig sällskap. Han älskar denna matta men var mer sugen på bus än stretch.
Och det var egentligen jag med. Men ska man till naprapaten på måndagen så gäller det att ligga i så man kan visa sina framsteg. När mackorna hade smält i magen så smorde jag in mig med solkräm, fyllde mina handflaskor och gav mig av på långpasset.
Bestämde mig för att springa ut på Djurgården så det gjorde jag. Förbi fiskarna på Lidingöbron, förbi Gärdet där det hölls på att riggas inför kvällens Kent-konsert, förbi promenixare och ovanligt få löpare, förbi ett typiskt Östermalmspar där killen satt på en bänk och såg lite hängig ut och precis när jag sprang förbi så reste han sig upp, sprang ett par meter in mot skogen och kräktes. Jag sprang vidare och funderade på om han var bakis eller kräksjuk och landade i att han var bakis. Sprang vidare så långt ut man kan komma innan jag vände om. Det var varmt och jag tvingades stanna vid Biskopsudden och fylla på min flaskor med vatten. Sen förbi samma saker igen (dock ej bakis-kille som nog gått hem och lagt sig) innan jag landade hemma, 30 km senare. Känslan då, i höft och allt? Jo jag vill nog påstå att jag inte hade ont. Lite känning efteråt men ändå inte på det där djupa viset som jag nästan lärt mig tycka är normalt. Jag vill tro att jag går mot ljusare tider. Känslan att kunna springa och lyfta sina ben på ett någorlunda normalt vis, det är en enorm skillnad. Tänker på alla sekunder och minuter jag tappat på att ha ont, och nästan lusten också för den delen, för det är inte kul att springa och känna sig kantig och skev. Nu får vi se hur det går framåt men har lovat mig själv att vara lite räddare om kroppen. Stretchade och sen var det dags att träffa ännu fler kompisar. De bor en bit från oss och jag var så galet sugen på kaffe så jag bestämde mig för att inviga våra nya termosmuggar. Alltså. Termosmuggar. Som jag hånat denna grej, ojojoj. Jag har hånat både själva muggen som grej samt människor som har såna, som går runt sådär käckt med dem på stan. Jag får panik av att se det hela, jag är ledsen men det bara är så. Så himla praktiskt. Alldeles för praktiskt. Och nu har jag alltså själv inhandlat ett par. Vill dock genast lova och svära här på bloggen att jag aldrig någonsin kommer gå runt med den på stan. Ser ni mig göra det så vet ni vad som gäller: bara ryck den ur näven på mig och kasta i närmsta papperskorg alternativt skäll ut mig. I alla fall, här är muggarna innan avfärd:
Obs! Vi tog alltså inte skateboarden utan bilen. Det är dock svårt att se tuff ut med en sån här praktisk mugg i handen men jag gjorde mitt bästa.
Sen var vi framme hos Anna och Linus. Den här människan alltså, ni ska veta hur mycket jag tycker om henne. Pluspoäng för att det ser ut som att jag drar världens roligaste skämt här som Anna tycker är fantastiskt (vilket jag alltså inte gjorde).
Vi fick massa goda grejer, bland annat dessa kakor som är goda redan från början – men blir ännu godare efter 30 km!
Jag blev oerhört inspirerad av Anna och Linus för de har börjat gå på lina. Hör ni?! Lina! Linus kunde traska fram på linan som att han var ute och gick på gatan, inga konstigheter alls.
Så nu måste vi skaffa en lina till sommaren och Gotland. Inser dock att det kommer ta årtionden innan jag kan gå lika löst och ledigt som Linus.
Jo, här tar det slut. Lovar.
Igår sprang jag Stockholm Marathon! Startade kl 12.00 på Lidingövägen och sprang i mål på stadion kl 14:58:21. En tid på 2:58:21 vilket betydde en 12:e plats på SM i Marathon och totalt en 20:e plats. Det betydde också att det var fjärde gången jag sprang sub3. Vad gäller tiden så är jag både nöjd och inte nöjd. Inte nöjd för att det var två minuter och tjugo sekunder sämre än förra året. Men nöjd för att jag genomförde loppet på ett kontrollerat vis och sprang under tre timmar trots att hela våren har varit tung. Det är tungt att gå bakåt istället för framåt och ha en jämrande höft som sätter käppar i hjulet. Hur som helst så är det alltid en seger att genomföra ett marathon! Det har jag insett nu när jag sprungit i alla fall några stycken. Så mycket kan hända och gå fel och vips är all träning åt fanders. Men det mäktigast av allt med marathon är nog ändå precis innan starten, när man står där tillsammans och vet att 42 195 meter väntar oss alla. Egentligen är man omgiven av konkurrenter men det känns inte så. I marathon tävlar man alltid mot sig själv; sin egen förmåga, sin uthållighet, snabbhet och styrka. Och sitt psyke. Så känner i alla fall jag; det är du mot dig själv även om det såklart är kul med en bra placering. Övriga löpare ser jag nästan bara som en peppmassa, en enda stor hejarklack. Fastän jag såklart är fullt medveten om att de hejar på sig själva och inte mig. Det gör inget, huvudsaken är att vi betar av de där metrarna tillsammans. Men jag ska berätta lite mer sen. Jag har nämligen ett tvångsmässigt behov av att ta veckan i ordning så ni får antingen scrolla ner och strunta i tjötet här innan, eller bida er tid och lyssna på de andra dagarna först. Ok, här kommer den, min Stockholm Marathon-vecka år 2014!
När jag körde hem från jobbet så var det som att någon knäppte med fingrarna för plötsligt var det varma vädret borta. Istället kom det kall vind och moln. På kvällen var jag och handlade i affären. När jag hade betalt och skulle packa ner varorna fick jag inte upp plastpåsen. Jag gnuggade och gnuggade med fingrarna. Nix. Gick inte. Vanliga människor slickar då lite på sitt ena finger för att få fäste mot plastet men det är sånt jag numera inte gör för att undvika baciller, istället brukar jag få stå där och pilla och pilla i evigheter. Men nu råkade jag ändå göra det! Slicka på fingret alltså. Insåg det precis i samma stund som tungan nuddade fingret och genast började jag backtracka allt jag petat på sen jag sist tvättade händerna. Panik! Maratonpanik! Tänk att gå och bli sjuk lagom till Stockholm Marathon pga en förbannad plastpåse. Gjorde mitt bästa för att glömma incidenten, drog hem och fixade en nötburk med diverse goda nötter istället.
Ännu ett knep för att få mig att inte sukta efter snask. Tanken är att jag då istället ska öppna denna burk och tänka ”Men åh vad gott med lite nötter”. Det går sådär. Men vill nog ändå påstå att det blir lite lättare och lättare att stå emot godisdemonen inom mig. Kvällen slutade med att jag nös. Förmodligen var det den där nysen som gjorde att jag sov kasst hela natten. Jag drömde att jag var jätteförkyld, vaknade och var täppt, somnade om, drömde vidare om förkylningar, vaknade och var ännu mer täppt och sådär höll jag på. Psykiska problem? Nejdå, det bara maratonvecka. I alla fall så vaknade jag till sist där på tisdagen och var inte alls täppt. Konstigt, måste inbillat mig allt. Uma var däremot förkyld men så är det att marathonträna och ha tre barn; det blir som det blir. Det går ju inte att leva ens en vecka utan barnpussar. På morgonen började jag kolhydrattömningen. Som alltid blir jag förvånad över hur mycket saker som innehåller kolhydrater, sånt man inte tänker på annars. Just att inte kunna ta en frukt när man är småhungrig, det är ju dumt. Dagen innehöll två presentationer så spring blev det inte förrän på kvällen. Det var då dags för mitt sista kvalitetspass innan loppet. Vår syrénbuske har för övrigt vuxit så mycket att brevlådan försvunnit någonstans långt inuti den så jag tvingas numera hålla upp grenarna för att ta kort.
Det blev ett kortare tempopass följt av ett gäng intervaller. Kände mig lite småmatt men hoppades att det var kolhydrattömningen och inte en förkylning på väg. På onsdagen var jag uppe med tuppen pga logistik. Logistik pga att jag undviker t-banan sista dagarna innan ett viktigt lopp vilket innebär att jag måste ta bilen till och från jobbet. Det är rätt krångligt när man inte bara kan springa kors och tvärs. Jag drog i alla fall på mig löparkläderna men istället för att springa så satte jag mig alltså i bilen och körde till jobbet. Redan kl 06.00 klev jag in på kontoret men lämnade bara av mina grejer och drog sen ut i det vackra vädret för att springa.
Det blev en mil. Från S:t Eriksplan, förbi Karlberg, längs Kungsholms Strand, förbi Stadshuset, längs Norr Mälarstrand och in i Rålambshovsparken där jag snurrade runt några varv för att klockan skulle stanna på 10 km. Ropade till Västerbron att vi ses snart, passa dig! Den ser för övrigt larvigt ofarlig ut på håll.
Landade hos Johan, naprapaten. Det blev en genomkörare av kroppen inför lördag. Sen sprang jag tillbaka mot jobbet och genade här. Gillar den här genisen, trappan som leder från Sankt Eriksgatan till Atlasgatan. .
Dusch och gaah så hungrig jag var sen. Kolhydrathungrig! Jag hade en dubbelmacka med mig som jag slukade i mötet som jag satte mig i prick kl 09.00. Hann bara fota påsen som blev kvar.
Och så plötsligt var det torsdag och vi var lediga. Nu hade jag sovit något gudomligt skönt. Säkert för att jag bytt lakan på onsdagskvällen, det gör alltid susen. Runt lunch gjorde vi en tur till söder och åt på 
Detta åt jag.
När vi kom hem joggade jag en kort sväng.
Jogg får en alltid att känna sig tung och seg och så även denna gång. Där och då kan man bara inte fatta hur man ska kunna springa 42 km i hög fart! Här poserar jag lite i mina Sevilla-kläder. Braxorna är i minsta laget så man får springa och känna sig som en annan jag vet inte vad, men det är faktiskt inte mitt fel att spanjorerna har förvandlat small till extra extra small.
Efter joggandet så blev det rörlighet och därefter åkte jag till Östermalms IP för att hämta ut nummerlappen. Där var det marathonpreppat.
På kvällen blev det spaghetti carbonara.
Sprang och tänkte på att allt är som vackrast ute nu när det är marathondags.
Sen ställde jag mig bara såhär rätt och slätt på gatan en stund.
Var tvungen att stå så och andas några sekunder för det är något speciellt med det där sista passet innan en mara. Liksom sista gången i ett par löparskor innan det verkligen gäller. Sen bakade jag och Uma en tigerkaka.
Resten av eftermiddagen blev det marathonfix; sätta fast chip på skon, märka vattenflaskorna till vätskelangningen, ladda klockan, raka benen (inte för att vara snygg utan minska luftmotståndet!), dricka vatten, måla naglarna (för att vara snygg), planera morgondagen, packa väskan och jadajada. Pirret började komma men också en irritation. Det hör till, jag är alltid irriterad och trist dagen innan ett marathon. Numera tar familjen det med ro när jag går runt och svarar korthugget på allt och ger order hit och dit. På kvällen stekte jag pannkakor för att se till att mina små fans skulle ha något att äta där på lördagen medan de väntade på mig att få se mig.
Lyckades lägga mig i bra tid och somnade efter inte alltför lång stund.
Promerade Lidingövägen fram. Öde.
Ner till klubblokalen. Lämnade av flaskorna till Kent och gänget. Hälsade på Daniel Woldu ordentligt för första gången som visade sig vara en helt otroligt snäll och trevlig människa, ja förutom att han är väldigt snabb. Sen gick vi mot Stadion. Inne i omklädningsrummet blev jag plötsligt så trött. Kunde inte sluta gäspa. Måste ha sovit för mycket senast nätterna! Man ska vara försiktig med för mycket sömn. I alla fall så satt jag och glodde lite på Isabellah Andersson och alla andra som pysslade med chip på skorna och annat. Runt kl 11.20 gav jag mig ut för att värma upp. Strax innan starten träffade jag två trevliga typer; 
Efter första milen tänkte jag att tar det lugnt lite till och sprang vidare i samma tempo. Tillbaka på Valhallavägen, såg min mamma som hejade och blev glad och sen min fina kompis Johan innan vi svängde ut mot Djurgården. Förra året fick jag en dipp här, både fysiskt och mentalt, men i år var jag bättre förberedd. Dels hade jag krafter kvar på ett annat vis idag, dels hade jag förberett mig bättre för Djurgårdsrutten. Ställt in mig på att det är en ganska bra bit man kutar runt där ute och att det är rätt trist. Vi passerade halvmaran och nu insåg jag att jag låg lite bakom fjolårets tid. Märkligt ändå. Min klocka visade att jag höll samma snittfart med enda skillnaden att jag sprungit jämnare det här året. Skitsamma, bara att springa vidare och för övrigt visste jag innerst inne att jag inte var riktigt lika stark i år. Men hoppet är det sista som lämnar människan eller hur?! Hela Djurgårdspartiet kändes som att det gick rätt fort och jag märkte att jag började plocka placeringar (ja totalt sett alltså, såg inte skymten av någon tjej). Plötsligt så var vi ute på Strandvägen igen. Nu tycker jag loppet är som roligast, skönt att vara av med Djurgården. Men visst, nu är det även som jobbigast men det kändes liksom inte så, kanske tack vare att jag hållit igen. Så ok: sista milen! Just det, måste säga det också (ursäkta att jag skriver lika hattigt som en gammal senil onkel men så är det efter ett marathon): jag fick exemplarisk langningshjälp från världens bästa spårvägare. Otroligt proffsigt och förutom dryck fick jag alltid lite pepp. Oerhört tacksam över detta. Redan på Skeppsbron la jag märke till en kille som sprang utan tröja och honom kom jag att springa strax bakom och jämsides med resten av loppet. Han visade sig vara helt grym, peppade mig hela vägen in mot mål. Vi passerade Slussen, vidare på Söder Mälarstrand och så sista besöket på Västerbron. Här har jag kraft, det går lätt! Vi kämpade Torsgatan upp där Olle och barnen hejade på mig för andra gången, jag passerade en tjej, yeay! Odengatan, kämpa, inte långt kvar nu! Tur jag har killen utan tröja som peppar och står i. Min klocka visade oerhört trevliga tider nu och jag trodde nog fortfarande här att jag eventuellt skulle lyckas springa aningen bättre än förra året. Vi öste på och jag kände mig stark. Stockholm är mitt! Sen var det plötsligt bara en kilometer kvar och det kändes nästan snopet. Hur kan något som är så långt plötsligt strax vara över? Alltså, inte för att jag hade något emot det ska tilläggas. Spurtade om ännu en tjej precis innan Stadion och sen in på arenan. Fasiken, hade jag bara haft några meter till så hade jag fixat ännu en placering! Men jag kommer som sagt in på en 12:e plats i SM och 20:e plats totalt sett. Det är godkänt. Jag skulle ljuga om jag sa att jag var helnöjd men tiden är väl ganska rimlig med tanke på kroppen. Eller egentligen så är tiden rätt bra om man ser på mina halvmaratider i vår. Den stora boven är min högra höft. Men jag ger inte upp, ska få fason på den, så är det bara. Sen gratulerade jag Mikaela som sprungit på en fantastisk tid, 2:49:34 och så 
Sen traskade jag hemåt mot Lidingö. Gick och tänkte på den helt otroliga hejarklacken jag hade längs hela banan. Galet! Så otroligt fint. Det var ni som gjorde att första milen försvann i ett nafs, att Djurgården gick lätt, att Västerbron var en barnlek och att jag kände mig stark på slutet. Tusen tack. Ni är helt otroliga. Hoppas ni läser detta lilla ynkliga tack även om det är just ynkligt i jämförelse med era skrik och hejarop. Olle hämtade upp mig på stället där han hämtat upp mig de senaste två åren och så åkte vi hem. Jag stretchade och duschade och sen åkte vi till Nero och åt maratonmiddag.
Somnade rätt sent, så mycket i skallen. Ni vet ältandet; tog jag verkligen ut mig? Kunde jag sprungit bättre? Saken var att jag inte var så himla trött när jag kom i mål, tror jag disponerade loppet väldigt bra. Benen var stumma, absolut, som de blir efter 42 km, men jag hade ändå ganska bra med ork kvar. För mycket? Jag minns den känslan från mitt allra första Stockholm marathon 2012, att jag kom i mål och mådde ganska bra, just för att jag hade sprungit klokt. Men den där balansen är så himla svår på ett så långt lopp. Att ge exakt allt man har men ändå inte bränna sig. Att vara klok men inte för klok. Det är verkligen en konst!
Promenixade ner till Grönsta och in i skogen. Började jogga och det var skönt med det mjuka underlaget nu. Kroppen var som väntat rätt stel och jag hade aningen känning i vänster knä så jag tog det verkligen lugnt, joggade och gick om vartannat. Men att vara där helt ensam i skogen och få smälta lite av gårdagen, det var precis vad jag behövde.
Erkände för mig själv där bland träden och hackspettens hackande att jag var rätt besviken ändå. Även om jag visste hur det var ställt med kroppen så hoppades jag nog innerst inne att en klok öppning ändå skulle kunna leda till någon sekund bättre än förra året. Men nix. Inte i år. Men men, bara att springa vidare även om jag ska fundera lite på hur jag ska lägga upp träningen framöver.
Nu blir det rörlighet och frukost och efter lunchen ska jag återvända till Östermalms IP där Febe ska springa minimaran. Då blir det äntligen min tur att heja! Själv längtar jag redan efter nästa lopp, jag hoppas jag hinner få lite ordning på höft och kropp till dess. Såg den här skylten vid Kyrkviken häromdagen när jag sprang och tyckte den passade rätt bra just nu.
So beat this. Jajamen, jag hoppas det. Lite längre fram! Vi hörs om en vecka. Ajöss kära bloggläsare och tack igen.
rocknrollrunning.se 