Gotland

Löparhistoriens vingslag.

Idag helvila. Istället passade jag på att storstäda i lekhuset. Barnen har hittat gamla tidningar i ladan här i sommar och mina ögon fastnade på en Svenska Dagbladet från den 5 juni 1977. Då var jag två år. Artikeln handlade om hur Anders Gärderud hade blivit utklassad av den nittonårige Ari Pauononen på Stadion. Det är något med gamla tidningar, det kan få mig att känna mig oerhört oviktig och liten, som en droppe i havet. Att det liksom har hänt så mycket innan man fanns, och kommer hända så mycket efter att man inte finns mer. Samma effekt har ju rymden. Ja, där stod jag i lekhuset med dammsugaren i ena handen och tidningen i andra. Men till slut blev jag i alla fall klar.

I vilket fall så känns det bra med vila idag. Jag har kört ganska intensivt de senaste veckorna med mina dubbelpass, lyxigt att ha haft tid. Och jag är väldigt tacksam för att kroppen har pallat och känns i form. Såhär mycket har jag kutat de senaste fem veckorna:

2-8 juli 12,8 mil

9-15 juli 17,6 mil

16-22 juli 5,5 mil (sjuk och därmed vila i tre dagar)

23-29 juli 12 mil (Visby Halvmarathon)

30 juli-5 augusti 17 mil

På fredag ska jag träffa Pekka hemma i Stockholm, kanske göra lite tester och prata kommande träning. Ser fram emot det!

34 km med Don Quijote.

Skön söndagmorgon på stranden, helt ensamma i solen. Lite trött efter gårdagens trevliga middag som väntat resulterade i lite för lite sömn – då finns det inget bättre än en varm strand. Tidning, kaffe, mackor och längdhoppstävling i sann OS-anda. Sen dags för veckans långpass, och det sista på Gotland för i år. Just långpassen tycker jag är lite luriga när man har barn, de tar ju lite tid och tenderar att splittra upp dagen. Så här gäller det att planera lite. Bestämde mig för att springa direkt när vi kom hem från stranden och insåg att jag startade precis samtidigt som Isabellah Andersson startade i London. Fast ja, i lite olika tempo.

Min trötta kropp kändes seg till en början. Tog vanliga rutten förbi Holmhällar, Austre och sen upp på asfaltsvägen. Av mot Augstens. Varmt. Fortsatte ner mot havet igen och tog höger förbi fiskebodarna. Jag har haft lite problem att hitta riktigt långa löprundor här på Gotland, som inte bara består av asfalt och på den här rutten brukar jag vända efter ca 13 km men idag hittade jag en liten stig genom skogen. Nu kändes det äntligen som att kroppen vaknade till liv och jag fick upp farten. Skugga i ett par kilometer. Efter ett tag kom jag ut i ett öppet landskap. Hade tyvärr inte med mig kameran men det var en märklig, aningen surrealistisk känsla över det hela. Helt stilla, solen gassade.

Min mormor och morfar hade en Picasso-teckning (Obs! Ej äkta!) i köket när jag var liten; Don Quijote på sin häst framför väderkvarnen. Och just den bilden kom jag att tänka på nu; det torra landskapet, en väderkvarn. Och bräkande får. Jag sprang vidare i solen, insåg att jag borde tagit med mig mer än en flaska vatten ändå. Funderade innan jag drog iväg men jag har tillfälligt tröttnat på vätskebältet och kör just nu hellre med min handflaska – ska skaffa en till när jag kommer hem till stan igen. Hur som, kom till slut ut på en stor väg och insåg att jag var vid kastalen i Sundre. Jag hade alltså sprungit längs havet, upp mot Skoga och liksom tagit mig bakvägen fram till Sundre. Här vände jag och sprang tillbaka, en lite annan sväng på slutet. Sprang förbi ett husvagnsgäng som hejade och jag frågade om de visste hur det gått för Isabellah men det visste de inte. Jag var otroligt nyfiken vid det här laget.

Väl hemma visade Garmin på exakt 34 km, snittfart 4:53/km. Jag rusade in, drack världens godaste glas vatten, och ett till och ett till. Och sen lyckades jag få lite uppkoppling i mobilen och såg att Isabellah kommit på en 18:e plats. Jösses vilken fart de håller. Måste hitta någon intervju med henne sen. Hade dock ont i min högra vrist efter passet. Höll nämligen återigen på att snubbla illa då jag sprang idag, men lyckades under ilsket svärande ändå rädda upp det hela. Det är en bit längs havet som är rätt svårsprungen med massa stenar och trots att man sänker farten är det lätt hänt att man snubblar. Tror jag fick känning i vristen efter det. Passar därmed bra med vilodag från löpningen imorgon. Tog fram mina Thailandsmirakelsalvor som jag masserade in.

Sen lunch och iväg till Hamra för glass med hela gänget.

Sen ikväll innan maten ordnade Febe ett eget Visby Halvmarathon i trädgården. Jag fick ingen nummerlapp utan på startlinjen stod Ruben och Uma. Mycket spännande! Ruben vann herklassen med ca 10 sekunder före segraren i damklassen, Uma!

Adieu.

Lördag em: En snabbis.

Ojoj, idag var det snudd på att eftermiddagspasset blev ett andra förmiddagspass. Efter strandhäng kutade jag iväg för att hinna med ett andra pass för dagen. Vanliga rundan längs havet. 11 stekheta km i gassande sol, ca 4:50-tempo för att inte hetsa benen alltför mycket efter morgonens tröskel som inte låg så långt bort. Sen hem till dammsugning och städning för ikväll kommer gäster! Och jag hinner verkligen inte sitta här och blogga. Ajöss för idag!

Jo bara en liten sak till. Lyckades på löpturen äntligen fånga en av alla tusentals kaniner på bild. Ser ni lilla pluppen?

Lördag fm: Morgonhets.

Idag är det späckat schema så jag smög upp tidigt, drog på mig tigerlinnet för extra pepp, racerskorna och sprang iväg. Uppvärmning till vanliga starten. Kändes lite tomt utan Nils. Jag som alltid varit lite skraj för att springa med andra har lärt mig att det är kul att springa ihop – i alla fall med någon som är lika bra eller bättre. Gjorde mina spänsthopp och tryckte igång klockan. Piip! Tänk alla gånger man satt fart efter det där pipet – jag önskar jag hade alla gånger inspelade, då hade jag satt ihop en fin liten film av det, lagt på någon stämningsfull musik och visat släkten på julafton. Katterna kanske skulle titta med mig i alla fall. Idag fick jag kämpa. 20 intensiva tröskelminuter och sen lugn nedjogg och hem till frukost.

Den här vägen. För alltid förknippad med mina tröskelpass. Nu blir det nog bara två till på den innan vi åker hem i nästa vecka.

Att komma hem till vårt hus i morgonsolen, helt slut i kroppen och veta att jag ska smyga in och väcka alla. Kan vara något av det bästa jag vet.

Den här väggen finns på Hamra Krog. Där åt vi jättegod mat igår.

Fredag fm: Sudret by foot.

Imorse droppade det fortfarande mot taket efter nattens regn och jag låg inbäddad bland tre gosiga barn. Därför flyttade jag fram dagens pass. Istället åkte vi till Hemse för att handla, gå på Apoteket och Systemet och annat jox. Och för att löpningen inte skulle splittra upp dagen alltför mycket så bestämde jag mig för att hoppa av vid Havdhem på tillbakavägen och kuta hem.

Visste inte riktigt exakt hur långt det var men jag har verkligen börjat gilla det här med att bli avsläppt och låta löpardojorna ta en hem. Märkligt hur annorlunda vägar kan kännas till fots. Hur som, kl 11.00 startade jag Garmin vid Havdhem och satte av. Morgonen hade varit lite småmulen men medan vi handlade hade himlen plötsligt blivit blå. Innan jag hoppade ur bilen stod termometern på 25 grader och det kändes. Sprang väg 142 fram, ganska mycket bilar att ta hänsyn till när man springer längs vägkanten sådär. Passerade Grötlingbo. Höll bra tempo på ca 4:35/km.

Efter ca 8 km var det äntligen dags att ta av mot Fide och nu blev det plötsligt helt stilla, inga bilar i sikte. Och nu blev det riktigt varmt, inga träd som skuggade, och jag insåg att jag nog borde tagit vatten med mig, särskilt då jag inte riktigt hade koll på sträckan. Efter ett par km passerade jag Fide kyrka. Så fint i Fide!

Efter ytterligare tre km sprang jag förbi Öja kyrka – dit ska vi på bröllop första helgen i september!

Oh jösses så varmt det var nu, fick lite déjà vu från Visby Halvmarathon men med den stora skillnaden att jag inte såg några vätskekontroller! Hallå, var är sportdrycken? Kom dock på att jag kunde dricka några kilometer längre fram, nämligen vid pumphuset dit jag brukar åka för att få fatt på internet och göra inlägg som detta. Uppfylld av tanken på kallt vatten ökade jag farten, och det gjorde även flugsvärmen, på sisådär 40 flugor, runt mitt huvud. Efter 19 km var jag äntligen framme vid vattnet. Kort drickpaus, blev som en ny människa efteråt!

Sen fortsatte jag hemåt i samma tempo. Passerade hippiemässiga Hamra krog där vi ska äta ikväll. Min trevliga jobbkompis Peter som hänger i närheten av oss åkte förbi i bil och gjorde tummen upp till mig – trevligt! Efter Hamra cyklade en dam förbi mig och ropade till mig: ”E de verkligen kul?!” Haha, blev lite paff och ropade till svar ”Ehh… sådär!”. Borde ju lagt till något i stil med att det faktiskt är skönare än det kanske ser ut i och med att jag var galet svettig vid det här laget, eller att det är skönt efteråt. Kutade vidare och sen, efter 26,2 km, hemma! Snittfart 4:37/km. Droppade bokstavligen svett om mig, snabb dusch och sen lunch i bilen när vi spurtade till Austre stranden.

Torsdag em: 10 svarta km.

Osäker på om jag skulle köra ett eftermiddagspass idag. Efter morgonens tröskelpass, en varm förmiddag på stranden och trädgårdshäng kände jag mig lite trött. Men jo jag ville, drog på mig neonlinnet och gav mig ut. Fullt av folk längs stranden, ingen annan som sprang. 10 km i 4:45-tempo och sen hem. Tillbaka hemma möttes jag av den sorgliga nyheten att en jämnårig kollega i branschen gått bort och kände en sån fruktansvärd enorm ledsamhet inom mig. Från det lilla till det stora på en sekund.

Torsdag em: Semesterlyx.

Styrka i trädgården. Uma gör mig alltid sällskap vilket är trevligt. Jag gör olika magövningar medan hon kör tunneln mellan mina ben. Dessutom tog hon det här kortet på mig vilket jag tycker är en snygg komposition av en 3-åring. Vi slet på tillsammans i värmen och när jag låg där insåg jag att åhh nä, det är bara elva dagar kvar av semestern. Och fick ett litet hugg i magen. Inte så att jag har jobbångest, det ska bli kul att träffa alla igen, hitta på idéer om dagarna och gå och äta lunch med jobbkompisarna. Men en sak kommer jag absolut att sakna: kombinationen semester och träning. Att hinna springa som man vill och känner för, långt, kort, whatever. Att inte behöva planera in i minsta detalj för att få familj, jobb och löpning att rymmas i en bra balans som alla är nöjda med. Hur lyxigt är det inte att vakna tidigt, vara utsövd, ge sig ut och springa i morgonsolen, sen hinna bada om havet är varmt, dricka kaffe (både en och fyra gånger), springa igen om man vill, läsa lite, gosa, äta och tvätta och massa annat. Hur lyxigt är det? Jättelyxigt. Men så kan man ju inte ha det för jämnan, tänkte jag och gjorde en sit-ups till.

Torsdag fm: Sista tröskeln med gänget.

Idag upp tidigt för att köra sista tröskelpasset med Nils innan de åker hem. Sen får jag harva vidare med tröskeln själv. Jag mesade under uppvärmningen och sa saker som att ”idag kommer jag nog känna av mjölksyran fort då benen förmodligen är trötta efter halvmaran och två senaste dagarnas 57 km”. Ni vet, när man liksom vill förvarna om att man nog inte kommer vara så bra. Men vi körde våra spänsthopp och sen drog vi iväg. Var beredd på monumental trötthet men tvärtom så tyckte jag det kändes lite lättare idag. Full spurt förbi morgonmysiga pensionärer. Vägen vi springer är lite lurig, mestadels flack förutom ett par små backar men däremot mycket lösa stenar. Gäller att passa sig så ingen fot vrickas. Förbi raukarna, hamnen och sen en bit rak asfalt. Titt på klockan och vändning. Här brukar Nils få till ett litet försprång men inte idag. Sida vid sida flåsade vi samma väg tillbaka. Förbi samma morgonmysiga pensionärer som såg ut att undra vad som stod på. Flås flås. Framme! Trötta men nöjda efter titt på klockan: snittfart 4:56/km. Och klockan bara 07.05. Hela dagen kvar!

Onsdag em: Hoburgen-Vändburg, 14 400 meter.

Åkte till Hoburgen. Åt mjukglass och klättrade runt på raukarna, insåg plötsligt att vi klättrade på självaste Hoburgsgubben. Apropå denna ”gubbe”, hörde ett kul radioprogram förra sommaren där svenska folket fick ringa in och ta upp deras största resmålsbesvikelser runtom i Sverige. En tjej ringde in och nämnde just Hoburgsgubben. Förstår henne helt och hållet, själva området är ju otroligt vackert men gubben…nää va? Helt ärligt så är det ju bara en rauk som någon kladdat dit en gul näsa på, och trots det får man kämpa för att se att det föreställer en gubbe. Efter klättrandet gjorde jag som igår; bytte om i bilen och sprang hemåt. Solen i ryggen hela vägen vilket näsan tackade för. 7 km vacker väg längs havet bland kossor och får och ögonen gottar sig men de sista 7 är asfaltsväg som aldrig tar slut. Rakt och varmt, tramp tramp. Men jag vet inte, ibland kan jag verkligen gilla att bara ligga och pressa på en smått deprimerande väg. Tänker att jag är en elitlöpare som kör stenhårda pass och just detta pass ska sätta psyket på prov. Mina medlöpare ger upp en efter en i värmen medan jag kämpar vidare, haha. Exakt 14,4 km från Hoburgen fram till vår dörr. 4:35-tempo. Imorgon är det dags för lite tuffare pass igen, nu har benen fått gotta sig med distans i några dagar.

Onsdag fm: Vind i håret.

Det är en bra sommarkänsla att känna vind i håret och imorse när det blåste en del passade jag på; drog ut tofsen och sprang med utsläppt hår de sista kilometrarna. Lite schamporeklam över det hela skulle man kunna tro men nä, kände mig mer som en vilde med trasselhår som blivit ännu vitare av solen. Dessutom har mina ögonbryn blivit så ljusa av alla löpturer i solen att det nästan ser ut som att jag inte har några ögonbryn. Det fick mig att tänka på när jag bodde i London och blekte mina ögonbryn kritvita för att det var tufft. Det var då det. 12 km blev det idag.