Det här med återhämtning tycker jag är en utmaning. I alla fall om man har heltidsjobb och barn. Det är inte så lätt att skapa det perfekta träningsupplägget med den perfekta vilan mellan passen. Jag skulle vilja påstå att det är jäkligt svårt. Ännu svårare är det för att jag är en människa som gillar att ha en plan. En plan som man följer. Det är jag rätt bra på. Men ibland när livet ändras, vilket tenderar att hända så gott som varje dag, ja då är jag sämre på att ändra planen utifrån det. T ex om något dyker upp på jobbet så flyttar jag bara passet och gör det antingen tidigare eller senare. Då kan det bli så tokigt att för många hårda pass hamnar för tätt. Ibland funkar det ändå, oftast gör det ju det. Men ibland blir det för hårt för kroppen att bara stapla pass på varandra, och det kanske hade varit bättre att ändra lite på planen. Jag försöker bli bättre på att lyssna på kroppen när jag håller på och staplar. Det svåra är ju att kroppen inte kan prata vilket gör den så sablans svårlyssnad ibland. Och då kan det istället bli så att jag lägger orden i munnen på den ”Äsch, det är bara att bita ihop och spinga på – och fort ska det gå!”. I längden är det nog inte alltid så bra och tro´t om ni vill, men lite bättre har jag blivit på att tolka de små signalerna. Som det här med sömnen. Den här veckan började jag nämligen sova kasst. Det gör jag emellanåt och det har absolut inte alltid att göra med träningen utan kan handla om fullmåne och annat jox. Men ibland har det med träningen att göra, och istället för att ignorera det så har jag börja fatta att jag kanske inte blir bättre utan sämre (HJÄLP!) av att bara köra på exakt enligt planen i det läget. Planen som liksom inte alltid rimmar med hur verkligheten ser ut. Då kanske det är värt att göra om ett hårt pass till ett distanspass och istället se till att det finns bra krafter till nästa hårda pass? Annars riskerar det ju att bli två halvdana pass. Nu låter det här kanske som självklarheter för alla er kloka och sansade läsare men jag kan informera om att det inte är det för mig. Jag är rätt osansad i vissa lägen. Men just när det går upp för mig att ett pass kan göra mig sämre istället för bättre, ja då kan till och med jag öppna öronen. Detta skall dock ej förväxlas med när man bara känner sig lite allmänt trött och har småskavanker för så är det ju exakt jämt och bara att köra på. Hepp, då är det dags att kika på veckan. Här kommer den: Min vecka 5. År 2014. Nu är det allt bra spännande va?!

Måndagen blev ett tidigt distanspass. Ingen vidare fart i benen men ändå skönt att mjuka upp dem en aning. När man som jag så gott som alltid springer på morgonen så blir passet nästan som att borsta tänderna. Eller ta deodorant. Man liksom bara gör det.

 Mer sprunget blev det inte den dagen, däremot åt jag en god wrap härifrån.

 Men som vanligt blev jag inte mätt. Jag måste säga att detta är ett av mina största vardagsproblem i tillvaron, att hitta lunchställen där jag blir mätt.

På tisdagmorgonen var benen glada. Ja i alla fall så glada som ett par 38-åriga ben kan vara vid halv sex på morgonen, om de dessutom sitter på en människa som springer en hel del. De var i alla fall så pass glada att de kutade en extrasväng innan vi hamnade utanför jobbet.

 Nyheten för dagen var att jag hade ägg med mig i ryggsäcken. Tre stycken. Och ja. De var kokta.

 Så dem åt jag där i omklädningsrummet. Bara tryckte in dem i munnen ett efter ett. Gissar att det måste sett rätt märkligt ut det hela där jag stod i trosor, sportlinne och strumpor och åt tre ägg på raken i ett omklädningsrum. Men gott var det. På kvällen var det dags för löpband.

 Ah, det är en sån lyx att ha det hemma. Förra året var det rätt krångligt för mig. Kent i Spårvägen var snäll och lät mig springa på deras band trots att jag då ännu inte blivit medlem i klubben och det var superbra jämfört med att hänga på Friskis där man max får springa 20 minuter (alltså, på den tiden hinner man ju knappt värma upp). Men i och med att andra i klubben såklart använde banden och att jag dessutom behövde ta mig till klubblokalen, så var det svårt att hitta tider som funkade för mig. Det bekymret slipper jag nu och det är så väldigt lyxigt. Sen är det tyvärr lika jobbigt att springa fastän man har bandet i garaget. Synd! Jag körde hur som helst ett tröskelpass och svettig blev jag sannerligen. Helt sjukt faktiskt att det kan komma så mycket svett. På nedjoggen kom stegen i perfekt takt med den här och livet kändes komplett i några minuter. Sen var det tack och god natt.

 På onsdagen var det på med ryggan och ge sig av.

 Trots att det ännu var mörkt så fick jag hopp om våren, de små minuterna varje dag gör skillnad. Såg himlen sakta sakta ljusna och bli rosa och jag insåg att det nog kommer bli vår ändå till slut. Även om det just nu känns som en omöjlighet.

 I kön för att köpa min obligatoriska kaffe så fick jag en mösskomplimang av en tjej som inte tidigare sett en mössa med tofshål.

 Jag minns själv hur jäkla glad jag blev första gången då jag upptäckte denna fenomenala uppfinning  Oerhört bra grej för alla killar och tjejer med långt hår. Alternativt om man blir väldigt varm om sin näsa. På lunchen var jag på Runner´s Store och hämtade ut en ny klocka pga strul med min gamla. Ah! Äntligen! En 620:a!

 När jag sen på kvällen skulle köra ett tempopass på bandet var jag såklart sugen på att använda den för det sägs att den funkar helt ok på löpband. Men ändå kändes det ovärdigt för klockan. En sådan här fin sak måste ju få premiärmäta riktiga löpsteg – utomhus. Så den fick vänta. Vad gäller passet var det rätt tungt. Mycket för att jag började kuta sent. När det kommer till jobbiga pass så är det bara så att jag gillar att ha dem avklarade – och sen gotta mig i den härliga känslan, som uppstår först efteråt, hela dagen. Men vad göra? Bara att byta om och köra igång. En sak som är bra med just löpband är att man kan hålla farten bättre. Eller såklart kan man sänka farten om man känner för det men man tenderar ju att hänga med i tempot. Fick två bra låtar där på slutspurten, de kändes som de var skapta enkom för mig och mitt tempopass. Eller vad säger ni om när Blur gastar ”Are you ready??!” i den här liveversionen? Då kan man ju inte säga nej, jag är inte redo. Eller ”Start med up” med Rolling Stones? Då är det bara att pinna på för livet! Olle dök upp och tog ett suddigt kort på mig.

 Jag hittade en gammal oäppnad Lokaflaska bland bråtet i garaget när jag var klar. Ibland är det bra att ha ett ostädat och tumultartat garage, vad som helst kan dyka upp, på gott och ont.

 På torsdagen vaknade jag och var så evinnerligt trött. Hade sovit helt kasst. När klockan ringde vinglade jag ändå upp i mörkret, satte i linser, borstade tänderna och drog på mig löparkläderna. Dock såg det här mer lockande ut…

 … än det här.

 Men när jag väl gav mig av var det helt ok. Den nya klockan på armen muntrade ju upp det hela något oerhört. Nysnön på marken gjorde det däremot inte. Efter 18 km parkerade jag utanför jobbet. Det är ändå en riktigt bra grej att springa, att man inte behöver leta parkeringsplats!

 Sen satt jag där i omklädningsrummet och beundrade klockan och drack kaffe. Den är så lätt och känns modern med alla ljud och känslan i knapptryckningarna.

 Synd bara att den inte verkar visa bättre kilometertider än det gamla, det borde ju ingå i köpet kan man tycka. Sen blev det inget mer spring den dagen för jag var så förståndig och lyssnade på kroppen. Och om jag tolkade den rätt så bad den om lite vila. Ok då. Lite, svarade jag.

Sen vaknade jag till en fredag och äntligen hade jag fått mig en god natts sömn. Ingen oro utan bara lugn och ro. Jag använde den här appen när jag skulle somna där på torsdagskvällen.

 Den har funkat förr när jag kommit in i dåliga sovperioder. Ni vet när man inte kan somna fast man är jättetrött. Och så stressar man upp sig över att man inte kan somna när man är så trött och så blir det bara värre, och när man till sist somnar så sover man kasst. Men det var som sagt med en skön och utsövd känsla jag gav mig av på en morgontur på fredagen.

 Borta vid Lidingöloppsstarten såg det ut såhär.

 Jag gillar förresten den här skylten. Har alltid tyckt den är gullig på något vis.

 På vägen hem hälsade jag på änderna. De verkade fredagsglada men blev så besvikna när jag drog fram en kamera istället för Skogaholmslimpa ur fickan. Förlåt.

 Sen blev det jobb för hela slanten. När mörkret lagt sig var det dags för ett tempopass i garaget. Totalt blev det 24 km med upp- och nedjoggen och däremellan plågade jag mig själv bäst jag kunde. Först lyssnade jag på Värvet som alltid är intessant men efter 10 km gick det inte längre. Det går fasiken inte att ösa på när folk sitter och småsnackar om ditt och datt, hur bra snack det än är. Nä, det blev Foster the people istället. Yeay!

 Sen väntade en lyxig avslutning på fredagen för vi var bjudna på middag hos mina föräldrar. Vi var bara en liten trio som åkte dit för Olle och Uma hade tagit tåget till Göteborg. Som min syrra så observant påpekade så hade jag råkat ta på  mig en kosackinspirerad klädsel kvällen till ära. Synd dock att jag är så dålig på att göra djupa knäböj och därmed inte kunde bjuda familjen på en fin dans.

 Västen köpte jag för övrigt när jag var på en fotografering i Indien. Jag köpte även världens finaste fårskinnsjacka. Jag skulle vilja påstå att det var den finaste jackan jag någonsin sett, ja ni förstår. Problemet var bara att ärmarna på jackan plötsligt trillade av en dag när jag mallig gick runt med jackan hemma i Stockholm. Precis, poff, de föll av. Det såg helt sjukt ut. De visade sig nämligen att ärmarna bara var pålimmade! Typ som att jag skulle tagit Karlssons klister och klistrat lite. Haha, så galet. Dessutom så hade jag börjat få en märklig klåda på hela kroppen och svårt att andas. Jackan var förmodligen full av kemikalier. Jag stoppade kvarlevorna i frysen några dagar, tänkte det kunde bli en fin väst av jackan istället. Men nej. Nysandet och klådan fortsatte så det var bara att säga ajöss till den. Mycket synd. Tur att kosackvästen var av bättre kvalitet men jag drömmer fortfarande om att hitta en lika perfekt (och billig) jacka en vacker dag. Nog om detta och tillbaka till middagen. Vi fick så god mat, trerätters på en simpel fredag! Glömde fota själva huvudrätten men kolla här vad jag fick i övrigt:

 Den kvällen somnade jag på stört helt proppmätt. På lördagen rev jag av ett längre distanspass på morgonen. Jag var sugen på att springa ute på Lidingö men då jag såg att gångvägen mot stan var plogad så blev valet lätt. Genom konsttunneln…

 … och vidare in mot stan. Sprang runt borta i Stora Skuggan och sen tillbaka hemåt.

 Ett riktigt skönt pass på 18 km. Det kändes lite som att möta en kär gammal vän, fastän jag sprang helt själv. Men det var liksom som att kroppen var med på noterna och när man haft det lite segt, ja då är den känslan en av de bättre som finns. Därefter åkte jag och min lilla trio in till stan och gick på 3D-bio. För vi hade nämligen inte sett den här:

 Den var riktigt bra och märkligt nog tyckte man att dinosaurier var gulliga när man gick ut från bion. Fråga mig inte hur det gick till. Sen drog vi hem och gjorde… PIZZA!

 Jag pepprade min med vitlök. Försöker äta minst 3 klyftor vitlök per dag. Tur man kör långpassen på söndagar på egen hand.

 Kan säga såhär: jag blev oerhört nöjd med min pizzainsats. Samma var det med barnen så det var ett riktigt självgott gäng som satt där vid matbordet.

 Med en sån pizza i magen kan man inte göra annat än att studsa upp ur sängen på söndagmorgonen för att springa långpass! Kolla in mitt nya pannband från H&M för 79 pix som jag slog till på. Jag gillar deras OS-kollektion, har köpt både tights och linnen men de får vänta till bättre väder.

 Idag blev det den långa stadsturen. Började med att springa in till stan och sen gav jag mig ut på Djurgården där jag hoppade till när jag plötsligt blev omsprungen av denna trevliga prick. Var nästan sugen på att försöka hänga med honom en bit men i och med att min plan var ett progressivt långpass så hade det varit dumt att göra exakt det motsatta. Men jag blev ändå lite uppåt av hejet för i övrigt var det väldigt lugnt ute på Djurgården. Inte för att det gör mig något, det är ju bland det vackraste jag vet att springa där utan alla promenixare och stavisar i farten. Underlaget var dock rätt bedrövligt ute på Djurgården men jag tog ändå en aningen förlängd tur och väl tillbaka på stadens gångvägar igen gick det bättre. Idag gjorde jag tvärtom mot vad jag brukar och tog min söderrunda åt motsatt håll dvs jag började med Söder Mälarstrand för att sedan ta mig runt hipsterland, komma fram borta vid Danvikstull och sedan avsluta med Stadsgårdsleden och vanliga rutten hem till Lidingö igen. Men herregud, vädret idag. Regn och snö i motvind kors och tvärs. Men ändå var det helt ok, vet inte om det hänt något med ljuset men jag sprang runt med vårvibbar i mig. Dessutom så var benen på gott humör och jag kände mig faktiskt riktigt kraftfull stundtals! Kanske tack vare att jag la tempopasset på fredagskvällen istället för på lördagen. Stannade klockan på 42,2 km och kunde konstatera att jag sprungit ett eget marathon i skitvädret. Veckan summeras därmed till prick 180 km. Det blev juice och järn när jag kom hem.

 Tänk att jag fått springa en hel vecka utan några som helst känningar i vare sig knän eller höfter. Det känns ju fantastiskt. Nu väntar dock den vanliga söndagsrehabben för i samma sekund jag skrev detta så kände jag såklart lite i det jäkla skitknät. Men vadsjutton, det fixar sig. Hörrni, snart är det vår! HÅLL UT! Hej då.