Distanspass

20140331-20140406: Tempo, en kär vän och Dagens Industri. Plus en skithäl, en skithöft och ett havererat långpass!

Askrikehamnen Lustigt det är att tänka på tiden ibland, inte sådär ”oj vad tiden går” utan verkligen gå in i tiden och inse att det faktiskt är livet som pågår alla de där dagarna, de som annars lätt bara rusar förbi en och sorteras in under vardag. Oftast är man så djupt inne i den där vardagen att livet bara tuffar på utan att man tänker på det – och tur är i för sig det, för att gå runt och vara filosofisk för jämnan är ganska påfrestande. I alla fall tycker jag det. Men idag när jag skulle summera senaste veckan så kändes det plötslig stort. En vecka. Sju dagar. 168 timmar av liv som pågått. Mitt liv. På något vis kändes det plötsligt mäktigt, inte mäktigt som att jag går runt och tror att jag ska trilla av pinn hux flux, utan mer för att… livet är mäktigt. Varje dag är mäktig om man tänker på att det är en liten del av hela livet. Vare sig det är fyllt av barn i pyamaser, backintervaller, matteläxor, presentationer eller annat trevligt. Ja ni hör ju vilket flum det är i skallen på mig, nu börjar jag snart skriva Carpe Diem! och annan skit så låt oss lämna detta ämne nu genast och istället titta på veckan ur ett mer krasst perspektiv, typ vad jag gjorde och åt. Såhär då: På måndagen vaknade jag och var så trött. Insåg att det bästa jag kunde göra vad att låta kroppen få lite vila så det blev ingen morgonlöpning utan istället macka och kaffe.

Måndag Efter jobbet blev det dock spring. Nu var jag riktigt laddad. Dessutom var det inte bara vanligt spring för på vägen hem skulle jag bli fotograferad av Dagens Industri för en intervju som de gjort med mig. Jag och Oskar, fotografen, hade stämt träff i Värtan. Jag rände på rätt ordentligt från jobbet för att komma i tid. Sprang förbi Stadion där det var fullt av tröjor och halsdukar uppsatta på staketet till minne av Djurgårdssupporten som blev ihjälslagen.

Måndag Väl framme i Värtan var det ingen fotograf i sikte. Jag stod och väntade en stund, joggade fram och tillbaka för att hålla värmen men såg ingen Oskar någonstans. Däremot såg jag de här stackars brillorna.

Måndag Minuterna gick och till råga på allt dog min mobil, den gör gärna det när det är mindre än tio grader kallt ute och/eller då man verkligen behöver den. Så jag kunde inte ringa och kolla var han höll hus. När en halvtimme passerat sprang jag bort mot bron och där! Där stod han ju. Vid en annan oljecistern än den jag stått vid. Värtan är lite lurig. Hur som helst så var det ju tur att vi hittade varandra så det kunde bli lite bilder. Synd bara att jag stått och huttrat och fått röd näsa lagom till att man ska vara med i tidningen.

Måndag Det sattes upp ljus och sen fick jag hoppa på märkliga vis för att fastna på bild. Vi hade väldigt trevligt på den lilla gräsplätten mitt bland Ropstentrafiken .

Måndag När vi var klara fortsatte jag hemåt.

Måndag Jag lämnade av ryggan och fortsatte ner till hamnen där jag skulle köra ett backpass. Det såg ut som vilken sommardag som helst.

Måndag Det var inte mycket att orda om utan bara att sätta fart.

Måndag Det var som vanligt kul att springa backe. Det är något visst med just backintervaller. Men på slutet kändes det som att jag skulle gå samma öde till mötes som den här bilen, så trött var jag.

Måndag Jag hängde vid vattnet en stund.

MåndagMåndag Sen fick jag skynda mig hem till middag och varm dusch.

Tisdagen kom och jag var uppe tidigt. I och med tidsomställningen får man leva med att det återigen är lite mörkare på morgnarna nu ett tag.

Tisdag P1280033 Gatlamporna släcktes 05.50. Jag sprang och funderade på att jag innan jag ger mig ut ofta tänker att jag bara ska springa sisådär 7 km, men väl ute är det snudd på omöjligt för mig att springa mindre än en mil. I tanken vore det ibland skönt med en kortare jogg men ändå så bara går det inte, som att jag inte kan räkna passet om det är mindre än 10 km och dessutom föredrar jag jämna tiotal. Därmed blev det en mil där på tisdagsmorgonen. Sen hann jag även med att lämna blodprov på väg till jobbet, som vanligt för att kolla mina järnvärden. Håller tummarna för att de ska vara bra även om jag har en känsla av att jag egentligen behöver fortsätta käka järntabletter. Men det här med att gå till provmottagningar, det ska man i största möjliga mån undvika. Det satt en hel drös människor i väntrummet och hostade och nös. Jag var nära att ställa mig utanför men rädd för att missa mitt nummer fick jag istället snällt sitta kvar och begrava näsa och mun långt ner i halsduken som en annan Michael Jackson. Återstår att se om jag ligger däckad i förkylning om en vecka eller så. På kvällen blev det ett tröskelpass i fantastiskt väder. Lyx att kunna springa fartpass utomhus på kvällarna, efter jobbet, nu när det är ljust så länge. Det är som att man inte fattar hur man överlevde på vintern.

Tisdag Jag hade en bra känsla passet igenom även om jag hade velat komma ner lite i tid. Onsdagmorgon och återigen morgonspring.

Onsdag För att vinna lite tid, och därmed kunna sova lite längre, hade jag kunnat springa till jobbet men när det är såhär fina morgnar så är det något som drar mig ut mot Elfvik. Sprang där och kände för att väcka hela världen så att de kunde se den fina soluppgången.

OnsdagOnsdag Efter duschen fick jag bråttom och därmed blev det gröt i bilen. Jag är faktiskt mycket nöjd med detta påfund: gröt i mugg. (Obs! Olle körde.)

Onsdag På lunchen hände det roliga grejer. Jag träffade Johan, en av mina bästa vänner, och vi konstaterade att det var på tok för längesen vi sågs. Vi gick till Gro på Sankt Eriksgatan där jag konstigt nog aldrig varit tidigare, trots att det ligger nära jobbet.

Onsdag Ojoj. Maten! Så himla gott.

Onsdag Sen gick Johan och beställde efterrätt till oss. Det är Johan som står upp och ser pillimarisk ut men kolla killarna som sitter vid borden! De där tre måste synkat klädseln på morgonen. Okej, vi kör rosa skjorta och grå kavaj, klart slut, hej.

Onsdag Efterrätten har ni här. Allt detta en vanlig onsdag på Sankt Eriksgatan!

Onsdag Sen att jag fick tre fina fotoböcker av Johan, som han och Henrik ger ut på sitt fantastiska förlag Livraison, det var precis vad mina ögon behövde. De kan nämligen inte bara livnära sig på lycramaterial, gångbanor och fin natur. Konst och känsla behövs också. Japp, jag fick en påse lyxakrits också.

Onsdag Sen jobbade jag på och när det var dags att bege sig hemåt bytte jag om.

Onsdag Jag hade tur för min mamma hade hämtat barnen vilket betydde att jag och Olle kunde gå samtidigt från jobbet – vilket i sin tur betydde att Olle kunde ta mina grejer. Jag kunde alltså springa ryggsäckslös. Det passade bra då jag skulle avverka ett rejält tempopass, och det sista man behöver då är en massa tyngd på ryggen. Värmde upp i 4,5 kilometer, lika långt som det var att ta sig till Gärdesfältet. Där satte jag fart. Men grrrr! Märkte genast att det var något fanskap med min vänstra häl. Jag stannade inte men kände att det påverkade löpsteget, och därmed farten. Avverkade hela passet men var lite moloken när jag kom hem. Jag gillar inte fötter som krånglar. Jag hatar det rent ut sagt. Här står jag full av hälhat.

Onsdag Hemma så blev det lite knärehab, eller rättare sagt knäprehab. När man får skavanker så blir man genast lite duktigare på att sköta sig. Det blev även magstyrka, något som jag slarvat med på sistone. Saken är att jag märkt att jag just slarvat, med en stark mage får man bättre hållning, så är det bara. Summerade onsdagen till 30,5 km.

På torsdagen bestämde jag mig för att låta hälen vila lite. Det passade även bra eftersom jag försöker med konststycket att springa lite mindre några veckor framöver. Detta i hopp om en piggare kropp på fartpassen. Så istället för soluppgång i naturen blev det gröt och Runner´s World.

Torsdag Men på kvällen fick jag springa.

Torsdag Känslan i hälen var på det vis att den inte kändes till en början men kom sen smygandes efter några kilometer. Värst var det att springa nedför på asfalt så därför undvek jag just detta och njöt av detta vackra istället.

TorsdagTorsdag Sen var det slut på torsdagen.

På fredagen vaknade jag med lite träningsvärk i magen. Sånt gillar vi. Jag körde ett tempopass på lunchen.

Fredag Det var det ultimata fredagsvädret!

Fredag Precis här satte jag igång att plåga mig.

Fredag Var lite rädd för vad hälen skulle tycka om saken men som det verkar så föredrar den när jag springer fort och kommer upp bättre på framfoten. Så det gick helt ok. Det kändes fantastiskt att fräsa fram i vårsolen även om jag fick väja hit och dit för alla promenixare. På sista blocket, när jag hade en kilometer kvar, hörde jag flås och steg närma sig bakifrån. Vägrade vända på huvudet men misstänkte att det var en kille som jag mött tidigare och som också verkade ruscha fram och tillbaka. Hur som helst så ökade jag farten en aning, var beredd på att bli omsprungen, han flåsade på bakom mig. Sakta men säkert tyckte jag mig höra att avståndet mellan oss ökade och när jag bara hade hundra meter kvar så hörde jag hur han stannade. Ah! Alltid en seger att inte bli omsprungen! Efter detta tänkte jag på att jag förmodligen skulle utvecklas en hel del om jag tränade med andra ibland, man får fasiken upp bättre fart när man är jagad eller jagar. Får se om jag kan synka mitt liv med Spårvägenträningarna framöver. Nöjd med passet stretchade jag lite, väldigt lite skall erkännas.

Fredag Sen tog jag kort på mig själv i solen för att kunna titta på utifall det blir snöstorm eller annat väderskit här framöver.

Fredag När jag joggade tillbaka mot kontoret så såg jag plötsligt en tjej som tog av sig tröjan mitt på trottoaren – och hon hade bara bh och trosor på sig! Vad är detta för tokeri, hann jag tänka, innan jag såg fotografen. Tycker dock det var lika mycket tokeri för det. Såklart tog jag kort på dem, dock inte så nära för jag var för feg. Klick!

Fredag På fredagkvällen drog jag ut på stan, dansade och drack vin och drinkar. Ehh, nä. Tvärtom. Det blev återigen prehab och magstyrka hemma till den här fantastiska låten. Jag har bestämt mig för att magen här framöver ska få vara med på en jäkla resa.

FredagFredag På lördagen sov jag tills jag vaknade. Inte så länge i för sig, jag verkar inte kunna sova längre än till 06.45 nuförtiden. Olle brassade iväg för att köpa Dagens Industri för det var idag intervjun med mig skulle dyka upp! Och det gjorde den sannerligen – på framsidan och sen fyra sidor! Det var till att sms:a mamma och pappa på direkten.

LördagLördag Märklig känsla att se sig själv i tidningen men jag tyckte det blev en bra artikel. När maten smält var det återigen dags för ett tempopass, idag det längsta på veckan. Inte helt ultimat att det blev två tempopass på raken men inte mycket att göra åt saken. Kollade temperaturen och bestämde mig för t-shirt och armvärmare. Och kolla på bilden, ser ni att det är små knoppar på grenarna i förgrunden? Våren ÄR här.

Lördag Värmde upp och sen in mot stan. Men det var blåsigt! Irriterande! Kämpade på i motvinden men det var rätt kärvt. Inte bara pga vinden utan för att benen var lite tunga. Funderade ett tag på att bryta men slog bort tankarna och tänkte att alltid ger det väl något att slåss mot vind och sig själv. Så det var precis vad jag gjorde. 23,5 km senare var jag tillbaka hemma. Då blev det juice.

Lördag Och ett lass lördagsblodpudding. Olle är så larvig när jag äter blodpudding, han kan inte ens vända dem i stekpannan för han tycker det är så äckligt. Själv tycker jag det är riktigt gott. Särskilt med ett ton lingonsylt till.

Lördag Sen vek jag och katterna tvätt.

Söndag

Söndag och långpass. De senaste veckorna har jag kört två pass på söndagarna, ett längre på 35-40 km och sen en kortare på eftermiddagen så att jag kommit upp i totalt 46-50 km på söndagen. Idag var tanken att göra tvärtom och börja med en kortare tur.

Söndag Jag hade dock inte riktigt bestämt mig för hur kort den skulle vara men jag satte iväg in mot stan. Stegen kändes ganska tunga, gårdagens tempopass satt ännu kvar i benen. Det är vid såna tillfällen jag kan önska att jag sprang på heltid och kunde portionera ut mina pass bättre. Det där med återhämtning är jag inte alltid så bra på och nu när jag haft strul med järnvärdena har just den biten blivit sämre. Hälen kändes under kontroll, den gjorde i alla fall inte ont medan jag sprang. Däremot dök det upp en jobbig känsla i höger höft. Grrrr, alltid är det något!

Söndag Medan jag kutade började jag räkna och insåg att det skulle bli rätt bråttom med allt som skulle hinnas med under dagen. Jag hade varit lite väl optimistisk med tiden där på morgonen och dessutom kändes höften av mer och mer. Fortsatte ännu en bit men insåg att det bara var dumt, särskilt att springa fort vilket jag behövde för att hinna hem i tid. Bestämde mig därför för att avbryta passet och ta en längre tur på eftermiddagen. Vem kom och hämtade mig då om inte Olle? Denna snälla (och roliga!) människa. Kände mig som en lyxhustru som blev hemkörd efter sitt träningspass. Tillbaka hemma blev det full sprutt med att steka pannkakor. Medan jag gjorde detta passade jag även på att köra magstyrka. Älskar när jag lyckas med såna här kombos. Drog på mig en keps för att jag kände för det.

SöndagSöndag Vad som också är bra med en sån här kombo är att det blir ett väldans fokus på att göra övningarna effektivt för annars bränns pannkakorna vid.

Söndag När detta var klart så var det ner med pannkakorna i väskan och tjong iväg till Hässelby där den här lilla människan, med desto större shorts, hade basketmatch.

SöndagSöndag Tillbaka hemma på Lidingö gjorde jag ett nytt försök.

Söndag Återigen sprang jag in mot stan. Men jag kände direkt att höften inte ville. Jag brukar inte lyssna på skavanker men det här gjorde så pass ont att till och med jag fattade att jag förmodligen bara skulle förvärra det hela rejält. Så efter några kilometer fick jag vände hemåt. Fan så arg jag var!

Söndag Men ändå. Jag har lovat mig själv att lyssna på kroppen ibland. Och just nu har jag inte lust att förvärra något. Dessutom påminde jag mig om att jag fick ett kort långpass igår, och flera bra pass i veckan. Men det här med återhämtning måste jag fixa bättre framöver för kroppen verkar inte riktigt palla det som huvudet vill att den ska. Och ja, jag vet, man kan ju springa lite mindre. Det är bara så jäklans trist. Ok. Hej då!

20140324-20140330: Fotografering, jordgubbar, Pekka, t-shirt, fart och femmilasöndag!

Lidingöbron Det här har varit en riktigt rolig vecka! En massa energi i omlopp, saker har landat bra, jag har fått springa i t-shirt och avslutat veckan med en rejäl dos kilometer. Dessutom var jag hos Pekka i fredags, gjorde en test och fick ytterligare ett lass energi med mig hem. Jag tackar och tar emot, både i kroppen men framförallt i psyket. Det var vad som behövdes för skallen. Men jag gör som vanligt och börjar med måndagen. Den började i ottan. Men inte med spring. Jag hade nämligen en flerdagarsfotografering som startade tidigt där på måndagen. Klockan sex stod jag redo för avfärd utanför brevlådan.

Måndag Det blev en rolig men intensiv dag. När vi hade fotat klart för dagen svidade jag om på toaletten och fann mig ståendes precis här.

Måndag Men mina stackars fötter! De var redan lite trötta efter söndagens totala mängd på 46 km och sen hade de fått stå upp exakt hela dagen på plåtningen. Men de tog sig samman och sprang hemåt. Tur då att det var så himla vackert ute, inte för att fötterna kanske brydde sig så mycket om just den saken.

Måndag Hur om helst så var det skönt att sladda in framför brevlådan och sen inte ta ett endaste steg till den dagen. (Okej några, jag kröp ju inte runt på knä hemma även om jag var sugen.)

Måndag Och så blev det tisdag. Gav mig av tidigt för att hinna med ett rejält backpass innan fotograferingen fortsatte. Jag somnade nästan medan Garmin skulle hitta satelliterna.

Tisdag Inget Military Traing-gäng i sikte i Lill-Jansskogen så jag fick ha hela backen för mig själv. Det kändes nästan lite ensamt utan deras tjoanden i skogen.

Tisdag Blev riktigt trött av backen kan jag meddela. Sen fick jag skynda vidare till jobbet, jag speed-duschade och så tjong! Direkt iväg till fotograferingen som även idag startade tidigt. Ett stopp på vägen för att köpa en efterlängtad kaffe och smörgås. Puuuuh. Sen höll vi på och fotade hela dagen och det var kul, massa roliga människor. Och alltid hittar man någon som man kan snacka löpning med i pauserna, nuförtiden kan jag oftast upptäcka en löpare på flera hundra meters håll. När vi var klara var det fortfarande ljust ute vilket var härligt. Desto mindre härliga var mina fötter. De hade återigen fått stå upp en hel dag och nu var de gnälliga och trötta på att vara instängda i gympaskor. Förutom detta så hade jag slukat en räkwrap en timme tidigare och den skvalpade nu runt i magen. Men jag hade varken plånbok eller jacka med mig – så det var bara att kuta hem genom stan.

Tisdag Mina fötter snäppte faktiskt upp sig när vi väl var igång och räkwrappen höll tyst där i magen, så det hela gick bra även om jag höll på att blåsa bort på Lidingöbron. Dock var det skönt att komma hem och placera fötterna i högläge.

Tisdag På onsdamorgonen var ben och fötter trötta. Jättetrötta.

Onsdag Jag försökte pigga upp dem genom att springa i mina Adios Boost, som jag köpte för längesen men aldrig blivit riktigt vän med. De är ju lite studsiga sådär så jag tyckte de kunde passa en trött kropp.

Onsdag Det är lustigt med onsdagar, det är nästan alltid just den dagen då jag är som tröttast. Jag malde hur som helst ut mot Elfvik.

Onsdag Men inte hjälpte det med Boost under fötterna för inte sjutton studsade jag fram. Nu var det ju inte skornas fel på något sätt och vis, inget hade kunnat hjälpa min trötta kropp där på morgonen. Trots detta måste jag säga att jag verkligen föredrar de vanliga Adiosen jämfört med Boost-varianten. Det fasta passar mig bättre än det mjuka, i alla fall på fartpass, men jag tänker ändå att jag ska växla lite oftare mellan dem framöver. På kvällen blev det ett lite längre distanspass.

Onsdag Nu var benen som tur var lite piggare. Återigen ut mot Elfvik och förbi den här flaskan som verkar ha fastnat i trädet för gott.

Onsdag  Första gången jag såg den trodde jag det var någon som sprang långpass som hade placerat ut den längs vägen. Men nu har den hängt där i några veckor så antingen var det någon som avbröt sitt långpass eller så är det helt enkelt bara en borttappad vattenflaska.

Onsdag Tillbaka hemma blev det rehab för första gången på alltför länge, måste bättra mig på den fronten. På torsdagen startade jag upp med spänsthopp och tröskelpass.

Torsdag Därefter blev det jordgubbar och pannkakor till frukost, jag blev oerhört populär där hemma på morgonkvisten.

Torsdag Jordgubbar är gott men lönnsirap är också gott bör det tilläggas.

Torsdag Torsdagen var sen full av jobb, ja som vanligt med andra ord. Jag skulle egentligen gått på Guldäggets nomineringsvernissage på kvällen men fick ej till detta pga tusen olika grejer. Mycket synd. Så när de andra lämnat kontoret för tjo och tjim så bytte jag istället om och sprang raka vägen hem för att fortsätta med de där tusen grejerna. Jag sprang inte såhär, jag lovar.

Torsdag Utan såhär.

Torsdag När jag korsade bron så hade det cyklat 1015 cyklister mot Lidingö under dagen. I öronen hade jag den här gamla dängan och jag vet inte varför Crystal Fighters alltid får mig att tänka på Spanien när de i själva verket är från England, men så är det i alla fall. Jag sprang och låtsades att jag var på träningsläger i Spanien eller annat flott.

Sen vaknade jag till världens finaste morgon där på fredagen.

Fredag Så fint att ögonen nästan sprack. Det här är vad jag såg.

FredagFredagFredag En sån där morgon när man springer med ett stort flin på läpparna, minst tio personer måste trott att jag flörtade med dem när jag kutade runt leendes på det där viset. På lunchen promenerade jag till Pekka för att göra en test och prata om mitt spring. Var tvungen att stanna och lukta på de här en stund. De luktade vår och färg och kaffe i solen och springa i linne.

Fredag Visste inte alls hur testet skulle gå. Känslan i kroppen har varit så varierande senaste tiden; ena dagen bra och nästa dag helt segt. Men något måste mitt malande under vintern gjort för jag har aldrig fått så bra värden totalt sett förut. Nu går jag in i en ny fas, där jag ska utnyttja alla milen jag stoppat in i benen, och förhoppningsvis få lite mer fart på benen framöver. Det kommer i sin tur innebära lite färre mil per vecka. Allt detta pratade vi om och en hel del annat. Han är kul, Pekka, och jag går alltid därifrån med kraft och pepp. Så det var klart att jag var tvungen att springa en till sväng när jag kom hem!

Fredag På lördagen blev det inget morgonspring. Jag hade jag bestämt mig för en lugn morgon, en sån som de flesta människor har på helgen. Sen att vi ändå vaknade hela bunten redan halv sju av solen, det är en annan sak. Efter frukosten drog vi in till stan, väckte Café Nero och sen hängde vi på låset tills affärerena öppnade kl tio. Halva skaran drog hem efter lite ärenden men jag och Febe kämpade tappert vidare. Vi hade en massa att fixa och tyvärr verkade resten av stockholmarna också ha det för det var fullt av folk i affärerna. Till slut satt vi ändå på tunnelbanan på väg hem och pustade ut och jag tackade gudarna för att jag inte skulle springa Premiärmilen på söndagen. Däremot skulle jag köra ett tempopass när jag kom hem. Lite kärvt var det att ge sig ut med möra fötter men jag hade ändå pepp då jag inte tagit ett springsteg på hela dagen. Tog på mig Stockholm Marathon-tröjan för att påminna mig om vad det är jag tränar för. Och sen iväg!

Lördag Det blev uppjogg och sen sprang jag in mot stan, den väg jag tar när jag vill ha det som plattast. Över bron och vidare genom Värtan, susade förbi Talinn-resenärerna och svor som vanligt över den dåliga trottoaren just där vid färjan. Men ändå, känslan att kunna springa i t-shirt och eftermiddagssol, håhå, så bra! Det var ett tempopass light bestående 3×3 kilometer med en minuts joggvila mellan varje block. Första kilometern gick så snabbt att jag trodde det var fel på klockan. Sen sansade sig kroppen (och klockan) och jag höll en mer rimlig fart men ändå fortare än jag tänkt. Sista blocket borde å andra sidan gått aningen fortare men jag var ändå nöjd när jag pustade ut på en bänk nere vid golfbanan efter avslutat pass. Nedjogg och sen hem till en apelsin i solen.

Lördag Därefter dusch och dessa hudkrämer jag köpte i stan. Kände mig som en tonåring som köpte body butter från Body Shop men det är så det är när man är nötälskare samt duschar två gånger om dagen.

Lördag Till middag lagade vi spaghetti vongole, bra ladd inför söndagens långpass.

Lördag Och det blev ju verkligen tidigt där på söndagen. Jag hade ställt klockan för att hinna äta (och smälta) en smörgås innan jag skulle springa. Men när klockan kvittrade tyckte jag att jag kände mig lite väl trött. Och det var mörkt ute. Konstigt. Då insåg jag att det ju var sommartid och således hade klockan ringt redan klockan halv fem! Ja fast i ”nya tiden” var då klockan halv sex. Bara att masa sig upp, äta lite, vänta lite och sen ge sig av prick klockan sex (klockan sju i ”nya tiden”).

Söndag Fastän det var tidigt så kände jag direkt att benen var med på noterna. Jag bestämde mig därför för att ta min långrunda på 40 km och sprang in mot stan. Tog mig längst ut på Djurgården, det var knappt någon ute såhär tidigt. Sprang förbi ett ödsligt Gröna Lund. Förbi Vasamuséet och så Strandvägen fram och nu började folk så smått vakna till liv i stan. Skeppsbron och här började solen värma och jag önskade att jag kunnat slänga av mig jacka och vantar. Sprang runt Söder och det var så skönt att gatorna var så gott som tomma. Tänkte att de flesta nog låg och laddade hemma inför Premiärmilen. Sen tillbaka vid Slussen och Skeppsbron och vidare mot Lidingö. Stannade klockan en bit hemifrån på 40 km. Såhär såg jag ut då.

Söndag Sen promenixade jag sista biten hem och kände mig alldeles lycklig över att benen varit glada hela vägen, över att solen sken och över att jag bestämt mig för att göra en jordgubbssmoothie när jag kom hem. Så det gjorde jag.

Söndag Sen fick jag dock skynda mig för vi skulle bort på lunch. Jag hann inte ens dricka kaffe så jag var bara tvungen att stanna och köpa en på vägen. När man sprungit långt så är det vissa saker som man bara måste smälla i sig omedelbart, kaffe är en sån grej för mig.

Söndag Det här gänget var såklart med.

Söndag Jaha, sen blev vi bjudna på jättegod lunch och det hela var faktiskt så trevligt det kan bli. Det enda felet var att jag satt så bekvämt hela lunchen så när vi skulle åka hemåt och jag reste mig, kände jag hur stel jag var. Gaaah. Fattade inte hur jag skulle lyckas med konststycket att springa en till mil när jag kom hem.

Söndag Men det gjorde jag. Första stegen var lite stapplande men sen gick det faktiskt bra. Ut mot Långängen i solen.

Söndag Tillbaka hemma kunde jag konstatera att jag sprungit totalt 5 mil idag, tror faktiskt det är den största mängden jag haft på en dag. Nu ska jag massera vaderna och rulla golfbollar under fötterna, det brukar gillas efter mastodontdagar som denna. Veckan landade på nästan precis 17 mil men här framåt så blir det som sagt troligen lite färre mil. Jag ska gå på känslan.

Sist men inte minst kan jag informera om att jag börjat spatsera i dessa tjusiga Adidasskor. Köpte dem för ganska längesen för att springa i men insåg snabbt att de var väl odämpade för min smak. Men att gå i är de perfekta.

Söndag Ajöss. Och just det, hoppas det gick bra för er som kutade Premiärmilen idag, sicket väder ni fick!

20140317-20140323: Många mil, många tankar, mycket snö och gatkritor.

Brygga Då var en schizofren vecka till ända. Detta velande mellan vinter och vår är inte bra för oss löpare, inte för våra löparhjärtan som kastas mellan hopp och förtvivlan flera gånger om dagen. Minst en gång i timmen tvingas man pumpa in information från både Smhi, yr.no och klart.se för att kunna planera sina pass. Jag vill inte påstå att det är vädrets fel men de senaste veckorna har jag till och från funderat på min träning, om jag verkligen ska göra det här på det här viset. Det är inte så att jag är trött på själva löpningen i sig, den älskar jag, men ibland kan jag längta efter att springa utan att ha loppen där. Bara springa, när och hur jag vill. Jag skulle förmodligen springa en hel del ändå, säkert ofta två pass om dagen, kanske fyra, vad vet jag. Men ibland skulle jag inte det. Det finns ju absolut ingenting som hindrar mig från att göra precis som jag känner för här och nu, jag är ju ändå bara en medelålders motionär som springer för att det är kul, vid sidan om mitt övriga liv. Men jag funkar inte riktigt så, jag. Jag är antingen på eller av och har jag lopp planerade i framtiden så blir det lätt att det blir extra allt. Kanske har tankarna dykt upp för att det varit mycket på jobbet och ännu lite svårare än vanligt att få till träningen den senaste tiden – vilket jag i för sig ändå har fått. Jag har snudd på tränat på bättre, men dygnet har ju bara ett antal timmar och sånt där med vila och återhämtning har det inte blivit värst mycket av. Men det är svårt för samtidigt är loppen fantastiska när man väl står där. Mina minnen från främst Berlin och Sevilla, de är bland de mäktigaste minnen jag har; att ha kämpat för något, stå där bland alla människor på startlinjen och sen tillsammans med hela drösen ta sig genom staden på starka ben. Ah, det är magiskt. Magiskt! Absolut, man kan springa lopp utan att träna som en dåre. Det gör ju de flesta människor. Men mig intresserar det inte. Ska jag springa vill jag springa bra. Annars kan jag lika gärna springa för mig själv, jag behöver inte loppen som morot för att röra på mig. Så går mina tankar just nu. Kanske blir det en paus med loppen längre fram, vi får se. Men tillbaka till schizovädret. Det hela började där på måndagen. Då vaknade jag och det var alldeles vitt ute.

MåndagMåndag Jag sprang ut mot Hustegaholm med låtar som Bjällerklang och Se det snöar! virvlandes i huvudet. Jag kunde omöjligt fatta att jag bara för tolv timmar sen sprang exakt här, men i rena rama vårvädret! Men jag var i alla fall först med att göra fotspår i snön. Det är sånt man får räkna som en seger dagar som dessa. Och visst, det var vackert. Men ändå så oändligt tröttsamt med snön. Väldigt tröttsamt.

Måndag En sak hände dock: jag träffade räven igen! Jag hann inte slita upp kameran denna gång men det var en märklig känsla att våra vägar återigen korsades på exakt samma ställe.

Måndag Förutom att jag är trött på att se snö så är jag dessutom så urbota trött på alla mina springjackor. Men jag har liksom ingen lust att köpa någon ny för det är ju ingen idé när våren är på väg. Men när jag sprang där i snön så övervägde jag om jag kanske inte borde göra det ändå för våren kändes som den hade vänt i dörren.

På lunchen hade vädret tagit sig samman. En hel del snö hade försvunnit, i alla fall inne i stan. Men jag vill nog ändå påstå att måndagens lunchmil var ett av de tråkigaste passen någonsin. Fråga mig inte varför, ibland bara är det då. Det gick inte dåligt, det var inget som var fel. Det var bara grått, trist och meningslöst.

Måndag Jag hade försökt muntra upp tillvaron med färgglada kläder men inte hjälpte det.

Måndag Någon hade dessutom jobbat hårt med att tvätta bort klottret nere vid Norrbackagatan. Och visst är det rätt att man inte ska klottra, såklart man inte ska det. Men ändå. Det var finare innan. Nu såg det bara skitigt ut.

Måndag När jag kom upp till jobbet efter duschen så var det plötsligt snöstorm utanför glashuset. Igen. Dock muntrades jag upp av att Olle kom hem från USA sent på kvällen. Väldans trevligt. Och jag fick en sån fin present!

Måndag Jahapp, det var måndagen. På tisdagen var det återigen en annan känsla ute.

Tisdag Så vackert det kan bli. Nu när det blivit så ljust på morgnarna så händer det allt oftare att jag inte springer genom stan till jobbet på morgonen, utan istället springer närmare naturen, och sen hem för att duscha. För det är något med lugnet här ute som jag älskar, men det är ofta svårt på vintern när det är så mörkt, och inte heller lika charmigt då man håller på att snubbla i mörkret. Men idag var det ljust och fint och här kommer nu en hel radda löparromantik i bilder.

TisdagTisdagTisdagTisdag Den där räven verkar för övrigt vara en rutinräv för jag såg den återigen där på morgonkvisten. Man känner lätt igen den för hen har en svans som är som en dammvippa, liksom helt kal med en boll på slutet. Hen kanske också har gjort en undercut-frisyr som jag? Räven och jag fick hur som helt en riktigt fridfull morgon. På lunchen var det inte fullt lika fridfullt. Då var det nämligen dags för tröskelpass. Pass som jag vet kommer bli jobbiga, ja de går jag ofta och smågrämer mig för i förväg. Så även idag. Men jag bytte om och gav mig av.

Tisdag Och det var tur för det blev ett av mina bästa pass på länge! Det var jobbigt men känslan var bra och ni vet passen där man känner att det går åt rätt håll – hur lycklig blir man inte? Jag hade tänkt springa lite längre men magen började mullra så jag fick sakta ner aningen tidigare än tänkt. Men jag joggade ändå tillbaka mot kontoret riktigt uppåt. Tänk så glad man kan bli av lite spring när det väl är över. Men dagen var inte slut där. Det blev nämligen ett tredje pass! Det hör till ovanligheterna för min del. Men idag blev det så. När jag hade jobbat klart bytte jag om från grått…

Tisdag … till gult.

Tisdag Fortfarande ljust ute!

P1270614  Men sen var det slutsprunget för den dagen, jag lovar.

Tisdag Godmorgon och onsdag!

Onsdag Sprang en sväng längs vattnet.

Onsdag Egentligen hade jag bara planerat ett hederligt distanspass men sen var det som att något drog mig bort mot backen vid elverket.

Onsdag Och plötsligt sprang jag backintervaller istället. Idag hade jag inte sällskap av räven men av en svart katt som morgontrött glodde på mig varje gång jag kom nerjoggandes. Här sitter katten och glor.

Onsdag Det blev lite av ett backpass-light för det var ju egentligen inte enligt plan. Men saken är att mina senaste veckor varit väldigt olöparvänliga, åtminstone väldigt svåra att planera. Så jag tänkte det var bra att fånga chansen eftersom jag inte riktigt visste hur resten av veckan skulle bli.

Onsdag Sen sprang jag hem till familjen och frukosten. Därefter blev det en lång dag instängd i ett mörkt rum för att klippa film. När jag till sist kom hem var det kolsvart ute. Men kritvitt på marken.

Onsdag Fastän det förmodligen hade varit rätt skönt att lägga sig i soffan så kände jag att jag behövde komma ut, kände mig galen av att knappt ha fått frisk luft på hela dagen. Men jösses så mycket snö det var! Det snöade rejält, den piskade mig i ansiktet och efter ett par kilometer var jag alldeles bortdomnad i kinderna. Man kan lugnt säga att jag fick min dos av frisk luft.

OnsdagOnsdag Jag somnade gott den kvällen. På torsdagmorgonen var det fortfarande vitt.

Torsdag Det var så vitt att jag var tvungen att lyfta på de tunga grenarna som hängde ner, för att kunna ta mitt vanliga brevlådekort. Hej.

Torsdag Sen gav jag mig av. Nu hade plogbilarna varit framme.

Torsdag Jag sprang in mot stan och förbi Husarviken. Vitt och vackert.

Fredag Sen sprang jag hem igen.

Torsdag Återigen en lång filmdag, instängd i ett mörkt rum. Satt ner så gott som hela dagen. Just det har jag nästan blivit allergisk mot, att sitta ner för länge, känner mig som ett djur i bur. Så även om det var sent när jag kom hem så gav jag mig ändå ut.

Torsdag Pga mörkret fick jag göra om planen. Visst kunde jag sprungit på bandet i garaget men som jag sagt förut så är det något med det som jag inte fixar för tillfället. Tristessen, harvandet. Det går inte just nu. Jag har fått smak för våren och efter det har jag inte kunnat förmå mig själv att kliva upp på bandet. Och nu var det ju faktiskt frisk luft jag behövde så bara tanken på att springa på bandet inomhus gav mig panik. Det fick återigen bli backintervaller. Rev av ett riktigt bra pass i mörkret.

Torsdag Sen joggade jag hem och åt indisk hämtmat och la mig. På fredagen var våren tillbaka. Schizofrent!

Fredag Såhär glad ser man ut då:

Fredag Kroppen var rätt seg där på morgonen så det blev en kortare jogg och därefter en vanlig dag på jobbet. Dessutom med fantastiskt väder ute.

Måndag På lunchen promenerade vi ut i vårvärmen och jag åt en gammal favorit: gravad lax med dillstuvad potatis.

Fredag Och drack kaffe.

Fredag Sen var det dags att sätta sig i ett filmrum igen. På vägen dit bytte jag om i bilen för planen var att springa hem efteråt, men jag visste inte hur byta-om-möjligheterna var dit vi skulle så lika bra att ha det överstökat. Och ska man ändå sitta och trycka i ett kolsvart filmrum så spelar det ju ingen roll vad man har på sig.

Fredag När vi var klara för dagen så hade klockan blivit halv sex och jag befann mig på söder.

Fredag Var lite sugen på att gå in på Beyond Retro men jag hade inga pengar i ryggan så jag hoppade det och kutade istället hem genom stan.

Fredag Det blev en fin fredagstur och himlen var alldeles rosablå när jag stannade på vår gata.

FredagFredag Avslutade veckan med öl och ostbågar.

På lördagen gick jag upp ganska tidigt och åt frukost. Vid niotiden gav jag mig av på ett tröskelpass.

Lördag Idag kändes det inte lika lätt som på tisdagen. Men dels var det ganska blåsigt, dels aningen mer kuperat och sen är det bara så att jag ofta springer bättre senare på dagen. Men vad mer kan man göra än kämpa och flåsa på? Efter detta så åkte vi hela familjen in till stan för att äta lunch på vårt favoritställe.

Lördag Jag åt spaghetti och det var så jäklans mysigt att vara tillsammans hela gänget. Första helgen på länge som ingen var bortrest eller sjuk.

LördagLördag Vi åkte hem och det ritades på trottoaren.

LördagLördag Efter skjuts till träningar så blev det ett andra pass för mig.

Lördag Trodde kroppen skulle vara rätt seg men den kändes faktiskt helt ok, ibland blir man förvånad. Jag tog en sväng ut mot Hustegaholm. Vädret var det bästa man kunde tänka sig, det blåste ljumma vindar och kvittrades bland buskar och träd. Inte mycket att säga egentligen utan det var helt enkelt en trevlig vårtur. Och att få kuta endast i en långärmad tröja, utan jacka, det är fint det.

Lördag Efter detta så försökte jag trimma min frilla, ja min rakning där på sidorna.

Lördag Det gick sådär. Kan i för sig bero på att jag försökte fota samtidigt. Men det stoppade mig inte från att därefter avverka både Ruben och Uma, så nu har vi alla tre samma frisyr. Lördagen avslutades på bästa vis hemma hos syrran där det var dubbelfödelsedagskalas, en 8-åring och en 40-åring!

Lördag På söndagen, ja idag, vaknade jag av att regnet smattrade mot fönstret. Men så länge det inte är snö inblandat så gör det mig ingenting. Jag gick upp då klockan visade sex, åt en macka, lite Keso och drack en kaffe. Vid sju stod jag redo utanför dörren.

Söndag Ännu ett tidigt långpass för att få ihop resten av dagen. Jag hade tänkt springa en stadstur men kroppen ville annat. Den ville snurra runt kors och tvärs ute på Lidingö så jag lydde. Började med att springa ut till Elfvik och tillbaka. Därefter sprang jag längs Kyrkviken på andra sidan, förbi Ekholmsnäs och vidare ut. Vände tillbaka efter ett tag och sen styrde jag benen mot Stockby där jag snurrade runt några varv på en slinga. Avslutade med en andra sväng förbi Ekholmsnäs innan jag vände hemåt och stoppade klockan på 36 km utanför dörren. De senaste två veckorna har jag kört dubbelpass även på söndagen och har landat på en rejäl söndagsmängd. Detsamma kommer det bli idag för snart ska jag åka till jobbet och sen springer jag hem. Det lustiga är att benen inte alls har känts trötta på eftermiddagspassen utan har kunnat springa på ganska bra. Hur som helst så landar den här veckan på 19 mil. Det är bra. Jag var riktigt hungrig när jag kom hem så jag gjorde Fattiga riddare på direkten. Mmm.

Söndag I övrigt så är det två grejer:

1. Gotland. Jag längtar dit. Mina föräldrar var där i veckan och sms:ade några bilder. Så vackert att jag spricker. Snart så.

GotlandMåndagGotland

2. Premiärmilen. Det blir ingen sån för mig i år tyvärr. Jag får inte ihop min träning på det sätt jag vill nästa vecka om jag ska springa loppet. Så jag hoppar det. Det är lite synd för det hade varit kul, det är alltid roligt att mäta sig själv mot föregående år. Jag tror det hade gått bra. Men jag får hitta något annat millopp om det känns alltför tomt. Men till alla er som ska springa: lycka till! Det här året slipper ni (förhoppningsvis) snö och is. Vi hörs om en vecka!

20140310-20140316: Filminspelning, rävträff, köttätande växt, backar och ganska glada ben.

Tisdag  En sån här vecka kan man inte gnälla så värst mycket. Ja inte på vädret i alla fall. Det har ju varit som en marsdröm för både löpare och vanliga människor. Min vecka startade med två dagars filminspelning. Filminspelning=mycket osäkert när och hur man kan få till springet. Så där på måndagen såg jag till att kuta på morgonen och därmed ha dagens pass avbockat och klart.

Måndag Jag skulle köra backintervaller men jag såg till att värma upp kroppen så det inte skulle bli värsta rivstarten för den.

Måndag Ibland tänker jag att om jag är såhär stel nuförtiden på morgonen, hur ska det då vara om 25 år?! Eller så är det då som jag sadlat om och blivit en yogi som går runt i mjukisbyxor och är helt vig och mjuk i kroppen. Man vet aldrig med livet. I alla fall så fräste jag på där i backen och det var skönt för det var knappt några bilar ute. Jag vägrar nämligen springa på gångvägen och detta kan ju tyckas märkligt för bilister i och med att det just går en gångväg precis intill vägen. Men enligt mig har den inte riktigt lika bra lutning som den vanliga vägen, och därmed så kutar jag på vägen till bilarnas förtret.

Måndag Sen joggade jag hemåt och kände mig allmänt självgod som man gör efter ett gott dagsverke. Och sen var det helt enkelt dags för filminspelning. Vi skulle hålla till på en herrans massa olika ställen, både utomhus och inomhus. Men jag kan säga som såhär: man har aldrig någonsin svettats på en filminspelning. Ska man vara ute och spela in film så är det lika bra att dra på sig långkalsingar och hela konkarongen. Då var det ju extra bra att jag hade köpt världens största stickade tröja för hundra spänn i Sevilla. Den åkte på.

Måndag Och vinterskorna!

Måndag Såhär såg jag ut när vi hängde runt på landet. och trots alla kläder så, ja precis, frös jag. Damn!

Måndag Vi höll på ända till mörkret föll.

Måndag På tisdagen var jag uppe tidigt. Och ahh så trött jag var. Jag hade sovit helt kasst under natten, fråga mig inte varför.

Tisdag Men det fantastiska vädret och rådjuren som jag mötte gjorde mig på bättre humör. Och att benen dessutom kändes pigga och inte sådär galet morgonstela, det gjorde mig ännu gladare. Mötte som vanligt mannen som jag möter exakt varje morgon då jag springer en viss rutt. Han har bra klipp i steget trots den tidiga timmen.

TisdagTisdag Därefter fortsatte filmsinspelningen, idag var det bara inomhus så jag kunde lämna långkalsipporna och vinterskorna hemma. När dagen var slut åkte vi hemåt. Jag hade sett till att byta om till löparkläder på inspelningen och kunde därmed hoppa av mitt i stan för att springa hem sista biten.

Tisdag Så redo man kan bli en tisdagkväll! Dessutom fullproppad med smågodis och kakor från filminspelningen.

Tisdag Återigen fick jag springa med pigga ben. Nänä, ingen räserfart men ni ska veta hur det känts under hösten. Varje pass har jag fått kämpa, till och med på distanspassen. Jag vågar inte hoppas att det har vänt men blir lycklig de gånger det känns lätt. Hemma!

Tisdag Hej onsdag.

Onsdag Jag sprang in mot stan och Lill-Jansskogen där på onsdagen, det var återigen dags för backintervaller. Den här veckan har jag fått ändra om en del i mitt schema pga filminspelningen och massa annat. För det är ju som så att jobbar man heltid, och framförallt har ett jobb som innefattar andra människor och idéarbete, som verkligen inte alltid går att schemalägga, ja då går inte allt att kontrollera, hur mycket man än försöker. Men istället för att stressa upp sig över att man inte följer schemat till punkt och pricka så tänker jag att så länge jag tröttar ut mig så är det nog ok. Så det gjorde jag där i Lill-Jansskogen. Jag hade sällskap av ett miliary training-gäng som på gräsmattorna bredvid kånkade runt på bårliknande grejer hit och dit.

Onsdag Färdig med backen och iväg mot jobbet!

Onsdag Jag hade som vanligt ägg med mig men istället för att trycka in dem i munnen ett efter ett nere i omklädningsrummet så piffade jag till det hela något oerhört uppe i köket istället. Jag gjorde äggmackor och jag hade även med mig en avocado. Förutom detta så bjöd jobbet på massa god frukt. Olle blev förbannad när han såg min tallrik för det var så himla piffigt och dant. Jag är redo att hålla med honom. Man blir fasiken arg när man ser detta:

Onsdag På lunchen var det jag som smet ner i underjorden och bytte om igen. Jag rev av en mil och sen fortsatte jag knega.

Onsdag På kvällen gick jag och klippte mig för första gången på… jag minns inte ens.

Dom När jag kom hem såg varken Olle eller barnen att jag klippt mig. Samma sak var det på jobbet dagen efter. Men så är det när man har trollhår. Och då hade jag ändå tagit i och gjort en repris av mitt hår som jag hade i London 2003 dvs en undercut på båda sidorna (ja i för sig med den stora skillnaden att hela håret var superkort då, jag var typ helt snaggad på den tiden). Sorry för detta frisyrsnack men här kommer bilden och sen inte ord mer om den saken, jag lovar:

Onsdag Hemma hade jag fått ett paket. En oerhört trevlig inbjudan till Helsingborg Marathon!

Onsdag Det går av stapeln för första gången den 13 september. Men nu är det ju så att jag ska springa Berlin Marathon bara två veckor senare så tyvärr blir det inget Helsingborg för mig i år. Men kolla in den fina hemsidan, man blev sugen.

På torsdagmorgonen åkte Olle till LA. Buhu. Och jag, jag startade morgonen med en kanelbulle. Ibland bara måste man det.

Torsdag På lunchen var det dags för tröskelpass.

Torsdag Det var soligt och helt fantastiskt fint längs vattnet. Men lika jobbigt för det! Skönt efteråt när det var över. På kvällen förhandlade jag med barnen och kunde ge mig ut en timme innan solen försvann.

Torsdag Sprang en sväng i Lidingöloppsskogen.

Torsdag Och sen ner mot Kyrkviken och tennisbanorna.

Torsdag Benen var rätt trötta men fint var det i alla fall.

Torsdag Och sen förstår ni, sen klämde jag det sista avsnittet av True Detective.

Torsdag Har ni inte sett detta mästerverk så gör ni det snarast, ok?! Jag har aldrig tidigare gillat Matthew Mcconaughey men i denna film, ja herrejisses så bra han är.

Fredag och ut i morgonen.

Fredag När jag kom springandes ute vid Hustegaholm så kom plötsligt en räv spatserandes. Ett par meter framför mig korsade den stigen, vände på huvudet och såg rakt på mig. Jag stannade. Räven stannade. Glodde på varandra. Väntade. Jag försökte smyga upp kameran men räven kanske trodde det var en pickadoll för då satte den fart och jag lyckades bara fånga den i flykt. Jag har ringat in bildbeviset åt er.

Fredag Såna där encounters med naturen, det är det bästa jag vet. Sen hem till frukost! Kan informera om att tidningen bara är med för syns skull, hinner aldrig läsa den i veckan.

Fredag På lunchen drog jag på mig ett par nya Adizero Boston.

Fredag Och gav mig ut i vårvädret. Jag hade hört att det skulle bli skitväder till helgen så det gällde att passa på. Sprang längs Kungsholms Strand.

FredagFredag Och sen en bit längs Norr Mälarstrand. Folk var som tokiga i solen, det åts glass och gottades något oerhört.

Fredag Men jag är likadan själv, man blir ju som galen av vårsolen när man är bosatt på svensk mark året runt.

Fredag Därefter var det bara att ge sig ner i underjorden och duscha.

Fredag På fredagkvällen hade barnen beställt Steak frites för det hade de ätit när de var i Paris med sin farmor. Så för första gången i mitt liv köpte jag hem såna här färdiga pommes frites, värmde dem och sen sa jag Voilà mes enfants!

Fredag Men hallå! När jag vaknade på lördagen, vad hade hänt med våren? Med solen? Med gottandet? Det regnade och snöade och blåste jättemycket. En bedrövlig syn var det. Gav mig av tidigt för att vara tillbaka till frukosten. Som sagt, när en förälder är borta så gäller det att planera. Då får man göra avkall på att ligga och mysa under täcket för att få ihop löpartillvaron.

Lördag Det var inte det minsta fint ute utan ett riktigt eländesväder. Inte ens hundägarna syntes till.

Lördag Jag intalade mig själv, och midsommarstången, att snart är det vår på riktigt.

Lördag När jag ser det här bandet på trädet så blir jag alltid så sugen på att rita på ett par ögon och göra om det till ett Karate Kid-träd. Kanske tar jag med mig ett par tuschpennor i fickan någon dag.

Lördag Sen blev det gottemajafrukost med risgrynsgröt. Är det som december utomhus så kan man ju lika gärna passa på att käka tomtegröt.

Lördag Sen åkte vi till Naturhistoriska Muséet. Men eftersom vi var för tidiga så gick vi in på Plantagen medan vi väntade på att muséet skulle öppna portarna. Det ledde till att Ruben köpte en köttätande växt. Han är döpt till Hannibal.

Köttis Och vi köpte även ett bonsaiträd som vi döpt till Gunnar.

Gunnar Varför vi skaffade ett bonsaiträd kan man verkligen fråga sig. När man läser på så inser man ju att dessa, till synes oskyldiga små träd, kräver pyssel och omvårdnad likt ett spädbarn! Vad har vi gett oss in på? Vi får helt enkelt se hur det går för Gunnar, det kan hända att han inte blir så gammal. Efter inköpen så blev det Naturhistoriska.

Lördag Utställningen om kroppen gillade vi.

LördagLördag När vi kom hem somnade jag i soffan. Det var så skönt. Det var så fruktansvärt skönt. Jag ville inte alls gå upp. Jag ville inte alls gå ut och plåga mig i löpardojorna. Jag var nära att lägga ner löpningen för gott, jag skämtar inte. Ändå tog jag mig samman. Tänkte att jag tar en sväng och vägrar skallen och kroppen så kan jag ju bara springa hem igen.

Lördag Himlen var blå och det kändes som en helt annan årstid än det gjort i morgonslasket. Men fasiken, vinden. Vinden! Den var tyvärr fortfarande lika stark som den varit på morgonpasset. Där på morgonen hade jag varit helt säker på att eftermiddagspasset skulle behöva äga rum på löpbandet, men så länge vädret ändå är såhär pass bra så har jag enormt svårt att motivera mig till att springa i garaget. Jag är trött på bandet. Jag vill inte se det på ett halvår, minst. Så passet skulle ske utomhus, så var det bara. Dock med lite ändrat upplägg då jag insåg att det skulle bli svårt med rejäl fart. Efter att ha kört spänsthopp så blev det lång backe och kanske var det min lilla slummer i soffan som gjorde det, för benen kändes riktigt med på noterna. Fart och kraft. Sånt gillar vi, då är det kul att springa. Jag sprang hem nöjd och glad och 14 km rikare.

Och så var det då plötsligt den 16 mars och söndag och dags för långpass. I och med att Olle fortfarande var på andra sidan jordklotet så fick jag precis som förra helgen ge mig av tidigt och utan frukost i magen. Detta för att vara tillbaka hemma hos barnen så tidigt som möjligt.

Söndag Sån vacker morgon vi fick här i Stockholm idag. Och var man som jag uppe i ottan så fick man ha den alldeles för sig själv. Jag sprang in mot stan. Började med en sväng längs Husarviken och Stora Skuggan för att sedan vända tillbaka, återigen passera Ropsten, springa genom Värtan och sen ut till Djurgården. Kameran hade jag lämnat hemma och istället tagit med mig musik till öronen. Just nu gillar jag att lyssna på den här låten. Och den här också. Förresten, lustigt det här med att äta innan långpass, jag brukar alltid göra det när jag ska springa mer än sådär 20-22 km. Men nu när jag senaste gångerna kört ett par ordentliga pass utan mat i magen så inser jag att det är rätt skönt att springa iväg helt utan frukost. Just att slippa vänta på att maten ska smälta hit och dit. Det verkar mest vara en vanesak, när vi var i Mexiko förra julen så körde jag alltid långpassen på fastande mage. Som sagt, det var vackert ute. Det enda jag tycker det kunde varit mindre av var vinden, den var rejält jobbig på sina ställen. Efter drygt 3 mil var jag tillbaka hemma. Då hade Olles mamma kommit på besök. Jag åt en sen frukost och inte så långt därefter blev det lunch. Jag försöker äta blodpudding minst en gång i veckan för mina järnvärdens skull. Jag har (tror jag) bestämt mig för att det får vara slut med järntabletter nu. Jag vill att min kropp ska fixa det på egen hand. Om det sen innebär att jag inte kommer kunna springa lika fort, då kanske det får vara så. Vad gäller denna kombo med ett ägg till så känns det kanske sådär när jag ser det såhär på bild.

Söndag Efter lunchen gjorde jag en sån här.

Söndag Så nu har vi hängt i solen i trädgården, druckit kaffe och ätit tigerkaka och jag har sagt ”Åh vad skönt” ca varannan minut.

Söndag Tja, denna vecka blev riktigt fin, inte bara löpmässigt utan på en massa fronter. Att barnen och jag haft det bra när vi varit ensamma, att de varit så duktiga och vi har hjälpts åt. Att alla varit friska och glada. Att solen skinit på oss. Då kan man inte begära så mycket mer. Det skulle i så fall vara en kaffe och en till bit tigerkaka. Och det är ju lätt ordnat. Och att Olle kommer hem och de gör han ju snart. Lite senare blir det ytterligare ett distanspass och veckan kommer landa på drygt 17 mil. Det var det hela. Vi hörs!

20140303-20140309: Guldäggsjury, tillbaka i spåret, vårskor och dammsugarjakt!

Lördag Av någon anledning blir jag lika förvånad varje vecka när det är mycket att stå i. Det kommer liksom som en chock. Varje vecka! Det är rätt knasigt. Men förmodligen är det någon slags överlevnadsinstinkt, för om man alltid i förväg visste hur det skulle bli, ja då skulle det kunna hända att man bara la sig ner helt sonika på marken och inte reste sig upp igen pga maximal stress. Hur som helst så var det här, förutom mycket att stå i på alla fronter, veckan då jag kryade på mig och åter kunde springa. Och det var tur för när jag inte får springa så blir jag bara som en blek kopia av mig själv, det kanske inte märks, jag hoppas inte det, men det är så det känns inuti mig. Men men, nu tar vi en sak i sänder. För på måndagen kunde jag faktiskt inte springa än. Då var jag fortfarande hängig, rösten krasslig och jag la istället all min energi på att starta upp juryarbetet för Guldägget 2014. Det hela ägde rum i det här stålbygget:

Måndag Och jag kan ju såklart inte skvallra och hålla på här som ni ju förstår, för allt är ju så himla hemligt och ska avslöjas på en gala i slutet av april, men jag kan i alla fall säga att det var tre fantastiska dagar på Stockholm Waterfront. Jag har lyxen att till vardags vara omgiven av en massa fantastiska jobbkompisar men trots detta är det något visst med att träffa smarta typer från andra byråer. Otroligt uppfriskande att höra andras tankar och liksom känna att ens jobbvärld blir ännu lite större… och liksom rymligare. Men sen sörrni, sen kom tisdagen. Och jag kände så fort jag slog upp ögonen, att nu är jag frisk! Drog på mig kläderna och gav mig ut i morgonen. Var dock lite orolig för att jag inte skulle komma ihåg hur man gjorde när man sprang. Det var ändå sex hela dagar sen. Hur var det nu igen?

Tisdag Men jag kan informera om att det gick ok. Jag liksom lyfte den ena foten efter den andra och fortsatte göra så och då liksom förflyttade jag mig framåt. Efter ett tag gick det av sig självt utan att jag behövde tänka, men jag tog det ändå lugnt där på första turen efter brakförkylningen.

Tisdag Efter dusch och gröt begav jag mig återigen till Guldäggsarbetet. Jag har haft lite logistiska utmaningar den här veckan eftersom jag nu inte hade min egna lilla gulliga packåsna (Olle) som i vanliga fall hjälper mig med väskor och grejer eftersom vi jobbar på samma ställe. Men nu kunde jag till exempel inte ha någon jacka på mig eftersom den inte skulle få plats i ryggsäcken när dagen var slut och jag skulle springa hem. Som tur var fick jag skjuts till Centralen så jag behövde bara gå i t-shirt genom tunnelbanan. Kändes dock ändå lite väl utmanande såhär precis när man blivit frisk efter en förkylning. Köpte en kaffe och blev påmind om att det var semmeltisdag, ja den äkta alltså. För det är ju inte precis så att man (jag) väntat med att äta semlor tills nu.

Tisdag Sen jury:ade vi vidare för hela slanten!

Tisdag När det var slut för dagen bytte jag om. Jag gillar att byta om på nya ställen, eller rättare sagt, att springa från nya ställen. Det är alltid en så skön känsla att inte kunna exakt varenda trottoar, krökning, lutning eller byggarbete längs vägen hem.

Tisdag Speciell känsla att springa genom city på kvällen, aldrig känner man sig så hurtig som då när man ränner förbi folk på väg mot bio eller kostymgubbar och gummor på väg hem från jobbet. Efter en mil var jag på förortsmark igen.

Tisdag På onsdagmorgonen var jag återigen redo för spring. Och nu hade jag lite bråttom för vi hade för ovanlighetens skull försovit oss hela gänget. Detta för att vi alla flyttat runt till olika rum under natten och till sist så låg varken jag eller Olle kvar i vår säng och hörde väckarklockan. Dessutom var den inställd på fågelkvitter så jag vaknade så skönt av att det började ljusna rejält och det kvittrade så trevligt… gaah! Upp på direkten och iväg!

Onsdag Återigen in mot stan. Gatlamporna släcktes kl 06.27.

OnsdagOnsdag Sen blev det ett ägg i omklädningsrummet innan jag gav mig av till det andra äggets sista jurydag.

Onsdag När dagen var slut och jag stod ombytt och redo så kändes det lite tomt att det hela var över. Juryarbetet alltså. Men sånt är livet, allt har ett slut. Snyft.

Onsdag Ännu en springtur genom ett kvällsstockholm.

Onsdag När jag kutade genom Värtan tänkte jag att det var en ovanligt händelselös springtur, men det skulle jag inte tänkt, för just då for en råttjäkel ut framför mina fötter! Man hen hade bråttom så det hela var över på några sekunder. Efter Lidingbron fick jag desto trevligare sällskap då jag blev omsprungen av Fredrik Kronander, vi gjorde sällskap en bit. Han är snabb han och jag märkte att mitt flås inte riktigt var igång efter förkylningen.

Onsdag Hemma!

Onsdag Jaha, så vaknade jag då till en torsdag.

Torsdag Och oooooh, den här morgonen. Så fruktansvärt vacker att det gjorde lite ont i mig.

Torsdag Gatlamporna släcktes redan 06.10 idag och jag insåg att våren, ja nu är den här. I alla fall vårljuset.

TorsdagTorsdag Drack kaffe och duschade med denna som jag ju babblat om förut.

Torsdag Tänkte bara att en varning är på sin plats vad gäller den här duschkrämen. För det är ju nämligen pepparmint och därmed bör ni inte använda den till de såkallade intimare regionerna.  OK???!!! Vänliga hälsningar från en som vet. På torsdagskvällen hann jag med ett pass på hemmamark innan det var dags att lägga barnen.

Torsdag Hade egentligen tänkt köra ett fartpass där på torsdagen men då lunchen försvann till annat och mörkret nu hade lagt sig, så ändrade jag om planerna till ett backpass istället. Snabbdojor på såklart.

Torsdag Insåg att det här var första hårda passet efter både Sevilla och sjukan. Det var inte förrän nu som det kändes ok att köra på lite hårdare för trots att jag mått bra i flera dagar så hade en envis hosta hängt kvar. Men nu satte jag fart i backen och åh, det var både skönt och obehagligt på samma gång. Det är det som är det märkliga med hård löpning, att man kan älska och hata det samtidigt.

Torsdag Körde lite kortare än vanligt för att inte utmana ödet. Sen sprang jag förbi skolan där jag ställde mig och stretchade och glodde lite.

Torsdag Fredag! Upp och hoppa!

Fredag Ännu en fin morgon fick jag serverad. Jag sa tack och sprang.

FredagFredag Hej stan.

FredagFredag Eftersom veckan varit lite ovanlig så var det nu dags för hederligarutiner igen! Kort och gott: kaffe inklusive planka och nyheter.

Fredag Sen muntrade jag upp mig med grön ögonskugga.

Fredag Sen rullade fredagen på med massa fredagsjobb. Till lunch åt jag på Brickan. Brickans ingång ser väldig oansenlig ut måste jag säga.

Fredag Nu ska jag också passa på att göra en rättelse för stället heter ju egentligen inte Brickan. Det heter Torsgatan 21. Men alla kallar det ju för Brickan och det är för övrigt ett mycket bättre namn, det hör ju vem som helst. Men det jag ville berätta är att de alltid har tre olika rätter samt dagens soppa plus stor salladsbuffé. Perfekt för hungriga löpare samt övriga hungriga människor. Nog om Brickan. När dagen var slut gav jag mig ner i katakomberna och bytte om. Från svart.

Fredag Till rosa.

Fredag Gav mig av mot Lidingö. Efter att ha sprungit mycket genom stan hela veckan så hade jag nu arbetat upp såna Elfvikscravings så jag var tvungen att ta mig en förlängd springtur dit ut.

Fredag Den här fina vägen ger mig alltid ro.

Fredag Och huset på den här lilla ön känns alltid så lockande, särskilt på fredagar. Att bara säga ajöss och pysa iväg från allt och alla.

Fredag Fast i för sig, söndagens långpass skulle bli krångligt där.

Fredag Jag gjorde solen sällskap när den gick ner och sen sprang jag hem till barn och godis. Lite extra nöjd då jag hade hittat mitt favoritgodis tidigare på dagen för det hittar man vanligtvis annars bara i obskyra kiosker i små hålor.

Fredag Det enda tråkiga var att Olle hade åkt till Norrland och skulle vara borta hela helgen. Men då bestämde jag och Ruben oss för att anordna räkfrossa. Vi åt fruktansvärt mycket räkor.

Fredag När man är ensam hemma med barnen krävs det ännu mer springplanering än vanligt. Så när jag vaknade av ljuset på lördagmorgonen så gav jag mig av bums innan resten av gänget hade vaknat till liv. Det var knappt så att jag själv hade gjort det.

Lördag Morgonen var så fin att det nästan kändes som fusk att ha den för sig själv. Men å andra sidan, något tack ska man väl ha för att man går upp tidigt och ränner.

Lördag Men helt ensam var jag inte, jag såg ett rådjur som skuttade över vägen med sin vita rumpa och sen en annan löpare som såg lika förvånad ut som jag över att se någon annan vara ute och skutta så tidig på en lördag.

Lördag I Ekholmsnäsbacken var det inte mycket snö kvar. Och jag som är fullkomligt ointresserad av vintersport blev naturligtvis mycket glad över denna syn. Schas snön!

Lördag Sen kom jag hem till mitt nyvakna gäng och vi åt frukost. Solen lyste in och vi körde italiensk stil med Nutellamackor och fick man spara en liten stund i en burk till senare i livet, så hade jag gärna sparat denna. Det här gänget var också glada över solen.

Lördag Olle hörde av sig från Norrland, där blåste det 40 sekundmeter, haha stackaren. Sen blev det tandborstning, påklädning och full sprutt in till stan.

Lördag Klockan tio i tio hängde vi på låset till Stadium. Det var dags att fixa vårskor och rutinerad som man är ser man till att vara ute i god tid. Då kan man nämligen haffa personalen så fort de låst upp ytterdörren. Så det gjorde vi. Otroligt effektivt det hela, klockan 10.20 promenixade vi därifrån, alla tre barnen med fina gympaskor på fötterna. Dagens stora uppgift var dock kvar: köpa en ny dammsugare. Gaaaaaah. Måste vara den tråkigaste utgiften som överhuvudtaget existerar, men tyvärr var det nödvändigt. Vi traskade till Mediamarkt och jag försökte höra vad säljaren sa medan barnen kivades högljutt om att spela på något dataspel. Men så är det när man fixar dammsugare solo med tre ungar i släptåg. Till sist hade jag i alla fall lyckats höra vad säljaren sa och vi lämnade affären med en dammsugare. Sen var det Clas Ohlsson-ärenden och en massa annat jox. När vi till slut satte oss i bilen var vi helt slut, och jag började redan gräma mig inför eftermiddagens fartpass. Ni vet när man känner sig energilös och vet att något väntar som definitivt kräver energi. Kom hem, drack kaffe och försökte vila. Men det gick inte, jag var ju tvungen att skruva ihop dammsugaren och provdammsuga lite. Och sen var det allt annat som man behöver fixa hemma efter en intensiv jobbvecka. Så det var med viss ångest jag till sist gav mig av på dagens andra pass, redan helt slut. Dags för spänst och tröskel!

Lördag Vädret gick inte att klaga på, det var verkligen helt fantastiskt. Jag började resonera med mig själv om jag inte skulle springa lite distans bara? Ja, bara lite trevlig distans utan krav? Men nä. Tröskelpass var det ju. Ganska lång uppvärmning för att trötta ut den där negativa rösten inom mig, spänsthopp – och sen iväg! Dock hade jag bestämt mig för att köra ett lite kortare pass än vanligt då jag ännu får sån hosta efter passen, och jag delade upp detta i två block. Ut mot Hustegaholm! Stundtals rätt blåsigt men annars tyckte jag att känslan var relativt god. Det stod en klunga folk i spåret som jag hörde ropa ”Det är ju som Lidingöloppet! Heja! Heja!” Hann inte tacka för jag hade fullt upp med att andas men kan tänka mig att det var fullt ös i löparspåret i det fina vädret. Som sagt, känslan var rätt god med tanke på att det bara var två veckor sen jag sprang ett marathon och varit sjuk en vecka däremellan. Jag har ännu en bit kvar till att känna mig i riktigt god form men man får tänka att det är början av mars och hålla tummarna för att man blir bättre och inte sämre. Men framförallt var jag nöjd över att ha genomfört passet. Joggade hem, lagade mat, skjutsade fram och tillbaka till fotbollsträning och sen till sist kunde jag pusta ut i soffan med hela ligan framför Melodifestivalen. Jag hejade på Yohio. Det hjälpte dock honom inte.

Som sagt, lite klurigt att springa mycket när det bara är en förälder hemma. Så idag när det var dags för långpass hade jag återigen bestämt mig för att stiga upp tidigt och riva av passet innan dagen började. Klockan sju gav jag mig av utan frukost i magen.

Söndag Jag sprang in mot stan och ut på Djurgården. Där på grusvägen såg jag en ensam ballerinasko ligga och jag funderade ett tag på denna och dess öde, som man alltid gör när man ser en ensam doja. Annars var det bara jag och några morgonpigga löpare ute, det är ju inte förrän runt tiotiden som löparlemmeltågen erövrar Djurgården. I öronen hade jag Anders Szalkai och Petra Månström i Maratonpodden och jag hann även lyssna på avsnittet med Jonas Colting. Lite ovant att ha snack medan jag springer, oftast har jag ingenting eller kanske musik men detta funkade ok det med. Det var ett kortare långpass på schemat så jag snurrade runt där ute och vände sen tillbaka mot Lidingö. I Värtan såg jag en halvdrucken Coronaflaska på trottoaren och jag tänkte en stund på denna och dess öde, som man alltid gör när man ser en ensam ölflaska. På Lidingöbron mötte jag Emil och Daniel och sen var jag hemma.

Söndag Riktigt skönt att komma hem och få äta frukost i lugn och ro. Vi hade fått dubbla kulturdelar idag, tänkte att det måste varit någon som verkligen tyckte att jag behövde läsa kulturdelen, så jag lydde order. Men jag läste bara en av dem. Och jajamen, ni ser rätt, en chokladcroissant!

Söndag Det är inte färdigsprunget för idag dock. Tanken är att klämma ytterligare ett pass senare, ett ännu lite kortare långpass, sådär så att jag landar på en riktigt bra dagsdos. I så fall landar veckans springnota på drygt 15 mil och det känns bra med tanke på krassel och annat. Nästa vecka blir även den en utmaning med filminspelning och annat. Men som sagt, ingen idé att fundera på det så mycket, bättre att bara ge sig in i veckan med full kraft, då brukar det lösa sig.

Lördag Jag måste även lägga in de här fina teckningarna som jag fick av Ruben.

Av Ruben Det är jag och Olle. Jag gillar extra mycket alla tänderna samt min röda näsa. Hej då!

20140210-20140216: Utomhustempo, lite mer järn och födelsedagsfiranden!

Stad Hallå! Vet inte vad det är men jag tycker veckorna flyger iväg, en efter en. Kanske är det för att vädret varit konstant grått. Dagarna har inte gått att skilja dagarna från varandra, måndagar, tisdagar, fredagar… allt har flutit ihop till en grå smet. De sju senaste grå dagarna har jag i alla fall sprungit på som vanligt. Eller jag har faktiskt lättat upp den här veckan ganska rejält så den landade på drygt 13 mil. Jag fick även provsvaren på mina järn- och blodvärden. De hade gått upp men Pekka tyckte ändå jag skulle fortsätta med två Niferex om dagen ett tag till, så det gör jag. Längtar dock tills jag kan skippa dem för jag tycker magen knorrar lite. Just det, i veckan fick jag även två böcker som jag beställt. Har känt ett sug efter lite mer tankar och ord kring löpning. Så nu har jag att göra.

Onsdag Jag har börjat på Daniel´s Running Formula och bara efter några sidor kan jag känna att det är skönt att tanka in lite inspiration och fakta. Problemet är som vanligt när jag ska hinna läsa. Tiden som är över när jag jobbat klart, sprungit klart och hängt med barnen, ja den är rätt knapp. Men om ett par år eller så borde jag väl ha läst ut dem. Jaja, här kommer min vecka, dag för dag.

Måndag På måndagen tog jag en vilodag. En hel vilodag. Ingen styrketräning eller alternativträning utan bara ren och skär vila. Inte så att jag låg hemma i sängen och käkade praliner utan det vanliga livet pågick som vanligt. Det var faktiskt riktigt skönt med lite vila, tror jag behövde den där dagen. Vad gäller vilodagar så slänger jag in dem lite här och där när jag känner för det. Jag har ingen struktur för det hela men brukar känna rätt bra när huvud och kropp behöver det. Tilläggas bör att jag oftare än så springer en lätt mil, och i min värld kan såna dagar räknas som vilodagar, om jag ser till att ta det riktigt lugnt.

Hur som helst så blev det spring på tisdagen. Lunchspring! Det var ett tag sen jag kutade på lunchen så nu var jag riktigt sugen på kombinationen dagsljus och torr mark. När jag tog vägen ut via garaget så spelade bilverkstaden, som ligger där nere, klassisk musik och det uppstod en smått filmisk känsla. Dessutom så skymtade jag solen några korta sekunder!

Tisdag Jag sprang ner mot Karlbergs Slott och sen över till Kungsholms Strand.

Tisdag Det var dags för ett tempopass. Jag hade varit lite otålig och inte väntat på att klockan skulle hitta satelliterna, vilket straffade sig. Det första blocket höll jag inte alls bra fart. Eller egentligen gjorde jag nog det, det var bara klockan som inte var med på noterna. Men det fattade jag först i efterhand. Blev riktigt orolig där en stund. Inte för att jag trodde att jag var i någon räserfartsform men ändå. Någorlunda bra fart hade jag nog trott att jag skulle kunna hålla. Jag tog en paus här mellan blocken. Visst är det lite Moskva över det hela?

Tisdag Efter den korta pausen sansade sig klockan (läs hittade satelliterna) så på nästa block stämde tiden med hur det kändes i kroppen. Tack och lov. Jag var redo att kasta löparskorna i kanalen där ett tag. Hade gärna sprungit lite längre men en lunch är en lunch så det var bara att bege sig tillbaka till skrivbordet och jobba vidare med skallen istället.

Tisdag På kvällen hade vi konferens med hela jobbet. Bra snack och tankar och det hela avslutades med en rolig middag. På bordet stod det vin och alkoholfri öl så jag tog såklart en öl. Var riktigt törstig så jag svepte halva på en gång. Efter en stund kände jag mig så varm. Och väldigt uppåt. Ovanligt uppåt! Allt var verkligen himlans kul. Blev plötsligt misstänksam. Missförstå mig rätt, det var verkligen en rolig middag men det var något som inte stämde. När jag tittade närmare på öletiketten insåg jag att det var starköl jag halsat. Haha, hade glömt den där roliga känslan som kan vara trevlig att uppleva emellanåt. Kvällen fortsatte dock med vatten.

På onsdagen blev det morgonspring.

Onsdag Att det numera är helt ljust strax efter 07.00 gör mig GALEN av glädje!

Onsdag På lunchen var det återigen dags att svida om. Nu var det hederlig distans på schemat och jag sprang bort förbi Pampas Marina. Förbi den där bänken jag tänker att jag ska sätta mig på någon vacker dag då jag hinner…

Onsdag Hade lite känning i den jäkla piriformisen, troligen efter tisdagens tempo. Funderade på om mina fartpass på band kanske ändå varit lite skonsammare mot kroppen jämfört med att springa utomhus. För det är ju lite fusk på band. Men ändå, att kunna springa fort ute igen och slippa bandet, ahh det är så värt att det får göra lite ont på köpet.

Onsdag Efter att jag duschat så skyndade jag förbi Brickan i Bonnierhuset och köpte redig lunch som jag åt vid datorn.

Onsdag På torsdagen fyllde Olle år! Då kan man inte springa iväg hur som helst så istället för morgonlöpning blev det sång och firande av världens roligaste människa. Det blev till att springa på lunchen istället, vilket passade bra för det var dags för lite fart igen. Och det brukar gå rätt mycket fortare på lunchen än på morgonen för min del.

Torsdag Bara att ge sig ner mot Karlberg igen. Idag lät jag klockan hitta satelliterna innan jag gav mig av och känslan på passet var ok. Minns att det var lite samma känsla förra året sådär i början av vårterminen. Snön har försvunnit, det var ett tag sen man sprang fort ute och så försöker man skrämma upp lite fart i kroppen. Kul, men också lite segt till en början. Men det kommer. Förhoppningsvis. På kvällen bytte jag återigen om till löpning.

Torsdag Sen hemåt i den regniga kvällen.

Torsdag Sprang förbi Lidingövallen och det var fint med barnen som lirade i strålkastarljuset.

TorsdagTorsdag Sen var det fredag igen. Och en förlängd morgontur.

FredagFredag Lustigt när jag springer på morgonen. Man inser att människan är ett vanedjur när det kommer till sina morgonrutiner (jag själv inräknad). Jag kan nästan säga på minuten när han med ryggsäck ska komma promenixandes vid Laduviken, när killen med skägg och svart hund ska komma gående vid korsningen Odengatan/Roslagsgatan eller paret med sina två Grand Danois-hundar svänger runt hörnet vid Sveavägen. Eller när paret som alltid håller varandra i handen promenixar uppför backen mot Odenplan.

Fredag Sen dusch och av med löparkläderna – och på med mössa och grön ögonskugga.

Fredag Det blev även spring hem på fredagskvällen.

Fredag Så underbart att få kuta genom en stad som är ljus, men det var på håret för det höll precis på att skymma.

Fredag När jag nästan var hemma insåg jag att jag behövde fylla på ingefära- och apelsinförrådet så jag sprang upp till Näset.

Fredag Handlade det jag skulle men orkade inte försöka pressa ner allt i ryggsäcken för det hade ändå inte fått plats. Det var ju inte så långt hem så jag tänkte att jag tar ingefärapåsen i ena handen och apelsinpåsen i den andra och så sprang jag. Det var rätt skumpigt och orättvist för apelsinarmen som hade mycket tyngre att bära. Plötsligt kändes det lättare. Och sen plötsligt ännu lite lättare. Då insåg jag att det gått hål i påsen och att jag lämnat apelsinspår efter mig, som en löpversion av Hans och Greta. Plockade upp några apelsiner som jag hittade och sen blev det balansakt sista biten hem, med famnen full av orangea bollar.

Fredag På lördagen fick jag gå upp lite (för) tidigt för att hinna äta frukost innan det var dags för lite fart. För övrigt börjar mina Adios bli lite trötta. Men så länge det bara är ett litet hål nöter jag vidare i dem.

LördagLördag Skönt att få springa in mot stan istället för att nöta på bandet i garaget. Tempopass på 3×5 km var det som gällde. Ett jäkla skitväder var det dock. Ruggigt, regnigt och blåsigt. Känslan i kroppen var däremot ganska bra. Efteråt kände jag mig nöjd och glad och som belöning blev det apelsin- och ingefärajuice samt en järntablett.

Lördag Sen tog jag rosa balsam för att muntra upp det grå vädret och det grå håret.

Lördag Därefter brakade vi in till stan för att fira Olle lite till. Födelsedagslunch på Urban Deli!

LördagLördag Barnen drack Nutellamilkshakes. Ni hör ju vad gott, tur att jag fick smaka av Uma. Själv tog jag en präktig morotsjuice. Den var också god.

Lördag Och så åt jag det jag alltid äter där: pulled pork. Är man på Södermalm så är man.

Lördag Kaffe? Ja tack.

Lördag Som att det inte räckte med dessa trevligheter så hade min systerson också fyllt år i veckan, så på kvällen blev det ännu mer födelsedagsfirande med familjen. Första tvåsiffriga födelsedagen, det är stort det.

Lördag På söndagen vaknade jag av mig själv klockan sju – och det var ljust ute. Och blå himmel.

Söndag Herregud, höll på att smälla av av lycka i sängen. Det blev frukost och tidning.

Söndag Efter ett par timmar gav jag mig av på veckans långpass.

Söndag Som vanligt Boston på fötterna.

Söndag Idag var planen ett lite kortare långpass. Det tråkiga var bara att den blå himlen nu hade försvunnit och istället var allt som vanligt igen: grått och småduggigt. Men snön ut mot Elfvik hade till min stora lycka smält bort så jag tog en Lidingörutt.

SöndagSöndagSöndag Tillbaka hemma blev det veckans blodpudding.

Söndag Och nu blir det lite reklam, varsågoda att byt kanal om ni vill. Två produkter som jag gillar:

1. Dr Bronner´s Magic Soap.

Pryl Det var ett tag sen jag köpte det här märket men jag gillar det här med 18 i 1. De menar nämligen att man, förutom att använda den som tvål och schampo, kan använda den som diskmedel, till att tvätta kläder, fönster eller hundar med. Eller skura golv. Eller typ åtta andra grejer om man känner för det. Själv tänkte jag fegt börja med att bara duscha. Hoppas det är ok med Dr. Bronner.

2. Vitry nagellackborttagningsmedel på burk.

Pryl Det märkvärdiga med denna produkt är alltså att man bara stoppar ner fingret i burken och skruvar runt det. Inga små acetonbomullstussar som ligger och luktar i papperskorgen utan bara skruv, skruv med fingret och så… borta! Det finns en massa olika märken och säkert de som är bättre än denna men ändå, ett steg framåt för mänskligheten med nagellack som de vill ta bort.

Och där var veckan slut. Ja, nästan. Nu återstår bara museumbesök, städning, tvättning av både kläder och barnhår och lite jobb. Avslutar det hela med en bild från vårt jobb. Det är Dennis Eriksson som illustrerat. Jag har ett inbyggt agg mot allmänna peppord, jag klarar bara inte av sånt, men på det här viset blir det bra:

Vägg Ibland är det faktiskt skönt att känna att exakt allt kanske inte är möjligt. T ex som att jag skulle sadla om till matematikprofessor. Men att det är ok ändå. Vi hörs!

20140203-20140209: Guldägg och vanliga ägg, långsamt och fort. Och husmorsfasoner!

Vinter Och så var det söndag igen. Och en vecka närmare våren, glöm inte det för guds skull. Sen jag klottrade här sist har jag tänkt på två saker (Obs! Löprelaterade saker. Utöver det har jag lyckligtvis tänkt lite mer):

1. Eftersom jag började springa på ett ordentligt vis först för två år sedan, rättare sagt runt nyåret 2011/2012 så har jag inga löpartider från min ungdom. Jag har alltså ingen fantastisk miltid från när jag var 23, som jag nu ska försöka slå femton år senare. (Vill dock inflika att jag sprang sista milen på Lidingöloppet på 40 minuter på ett skollopp när jag var 16 eller så). Jag har inte heller några fantastiska löparträningsläger att minnas (endast basketläger) och inga banrekord för jag har aldrig någonsin sprungit på bana. Jag har löparminnen, absolut, men de handlar mer om hur jag åker runt med min mormor i hennes lilla bil. Hur vi med hjälp av bilens vägmätare måttade upp en bra springrutt åt mig där i Västerås. Eller hur min farfar sitter med kartan över Årsta Havsbad och även där mäter upp en bra kilometerslinga åt mig som jag sedan nöter under sommareftermiddagarna. Så ja, löparminnen finns men de är högst personliga och oansenliga och det fanns varken löpteknik eller en tränare så långt ögat nådde. Så: inga superduperrekord finns därmed att leva upp till – och det är rätt skönt. Det gör ju att jag, än så länge, tycker att jag fortfarande gör framsteg istället för baksteg.

2. Och precis där kom vi automatiskt över till nästa tanke. Just det här med att förbättras. I och med att jag just inte kutat särskilt länge med en klocka på armen, eller aldrig någonsin tidigare talat om att springa i termer som pass, så har jag haft förmånen att slå personliga rekord både här och där. Det är fantastiskt kul men på sista tiden har jag tänkt på detta en del. Att det är lätt hänt att det blir till en självklarhet att hela tiden göra bättre och bättre ifrån sig. Det är farligt för det är verkligen ingen självklarhet. Ju bättre du blir, desto svårare är det att bli ännu bättre. Det är svårt nog att hålla samma nivå! Det är lurigt det där. För det är ju synd om varje lopp ska klassas som bra eller dåligt utifrån om man slår personbästa. Jag har bestämt mig för att sluta tänka så – och det betyder inte att jag inte försöker slå mig själv. För så länge jag tycker det är kul så vill jag försöka bli bättre. Men jag vill bredda upp, jag vill kunna springa lopp och lära mig något av dem, kanske istället bedöma min insats utifrån t ex hur jag la upp loppet. Det gör nämligen att man kan springa fler lopp, och kanske ha lite roligare på vägen. När jag sprang Vintermarathon i år var det så. Helt oförberedd och det blev inget pb, men ändå ett riktigt riktigt bra lopp utifrån dagsformen och förutsättningarna. Mer sånt helt enkelt. Men jag tycker det där är rätt svårt.

I övrigt så kan jag informera om att jag upptäckt denna produkt vars namn är helt omöjligt att lägga på minnet. Helt ärligt, ja ni ser ju själva.

Vete Mycket gott. Och nyttigt – om man ska tro alla symbolerna på produkten. Nog om vetet. Så här har veckans sju dagar varit för mig och springet.

Måndag Jag startade måndagen med att springa till jobbet. Det var disigt, dimmigt Sherlock Holmes-väder ute.

Måndag Benen var sega och löpningen kändes mer som någon slags stretching.

Måndag Men till slut kom jag fram.

Måndag Sen jobbades det hela dagen och när det var dags att bege sig hemåt bytte jag om från min examenskavaj…

Måndag

… till min gamla vanliga reflexjacka.

Måndag På asfaltstrottoarer hem genom februarimörkret. På Lidingöbron var räknaren äntligen lagad och jag kunde konstatera att det cyklat 349 cyklister mot Lidingö under dagen. Jag avslutade dagen precis så som jag började den. Vid brevlådan. I löparkläder.

Måndag På kvällen blev det magstyrka och rehab och därefter kokade jag ägg att ha redo till nästa morgon.

Måndag För sånt orkar jag inte hålla på med i ottan. Det gällde särskilt där på tisdagsmorgonen för jag var riktigt trött efter att ha lagt mig för sent. Men jag gav mig av mot jobbet med äggen i ryggsäcken.

Tisdag Vid Bonnierhuset var det filminspelning och plötsligt kände jag mig inte ensam om att vara uppe tidigt.

TisdagTisdagTisdag Själv drog jag ner i katakomberna och åt mina ägg.

Tisdag Men jag har nog ätit lite för många ägg på sista tiden för det tog emot lite när jag skulle ge mig på det andra. Sen gick dagen i en rasande fart. När jag kom hem på kvällen var det dags för tempopass på bandet. Jag önskade att jag kunnat springa ute, och det hade ju egentligen gått eftersom snön var så gott som borta. Men det som inte funkar lika bra för mig är mörkret, tempot blir inte alls vad det borde vara så lika bra att köra i garaget. Dessutom lite trevligt att få ha på sig sommarkläder.

Tisdag Jag körde 3×5 km och blev rejält trött!

Tisdag Men också nöjd för känslan var faktiskt riktigt bra. Ja, särskilt efteråt. Onsdagen startade med en reflexjacka och ett förlängt distanspass.

Onsdag Jag gillar för övrigt att springa bredvid motorvägar.

OnsdagOnsdag När jag skulle köpa kaffe så saknade jag en tia men fick låna det av kvinnan som jobbar på caféet där jag alltid köper kaffet efter mina morgonturer. Hon räddade min morgon. Se så mysigt jag hade det.

Onsdag När jag en timme senare kom tillbaka till caféet för att betala tillbaka, nu duschad och lite mer i ordning, så kände hon inte igen mig. Till saken hör att jag aldrig hänger på caféet ”civilklädd”. Jag fick säga om samma sak tre gånger, att det var jag med springkläderna och tian, innan hon förstod att det var jag. Hon fick inte ihop mitt hår (nu utsläppt) med det vanliga svettiga pannbandet och tofsen hon brukar se. Jag gillar det där att jag är oigenkännlig som löpare, kan man kanske få användning av någon gång. Kort därefter köpte jag en till kaffe, på stadens favoritbageri:

Onsdag Jag var nämligen på väg till Guldäggets uppstartsmöte eftersom jag är juryordförande i år. Det blev en riktigt bra dag där hela juryn möttes. Kul och intressant – lyxigt att vara omgiven av en massa smarta och roliga människor!

På torsdagen blev det inget kutande på mogonen. Istället sparade jag benen till kvällens tempopass. Återigen på bandet. Idag uppdelat på fyra block. Har börjat vänja mig vid bandet nu och tycker att jag bättre kommer in i någon slags koma där jag bara matar på. Mitt trick är dock att visualisera vägen där jag ofta kör mina tempopass när jag springer ute. Jag tänker att jag springer exakt där, liksom ser varje kurva, sten, backe framför mig. Tyvärr hinner jag alltid längre i tanken än på bandet och blir alltid lite besviken när jag tittar ner på mätaren och tror att jag ska ha hunnit, säg 3,5 km. Men så visar mätaren bara 2,7 km. Jaja, sådär håller jag i alla fall på.

Torsdag Försökte äta middag direkt efter passet men det funkar oftast rätt dåligt när jag verkligen tröttat ut mig. Alltid osugen på mat en bra stund efteråt och lätt illamående. Till sist fick jag ner laxen men det var med nöd och näppe.

Sen var det fredag och jag var uppe med tuppen.

Fredag Benen var ganska sega men jag tog ändå en liten omväg. I mörkret hörde jag fåglarna kvittra, uppenbarligen lika sugna på våren som vi. För övrigt ser jag fram emot att se det här blocket sakta men säkert tyna bort.

TisdagFredag Den dagen blev det varken planka eller ägg i omklädningsrummet. Jag fick hetsduscha för jag hade ett tidigt möte i stan att hinna till. Fick praktisera såkallad gång för att hinna, kan för övrigt vara den larvigaste sporten. Efter jobbet blev det faktiskt en springtur hemma på Lidingö, utan ryggsäck på ryggen. Jag hann precis ut innan det började mörkna.

Fredag Tanken var att köra ett backpass men när jag kom fram till min gamla vanliga backe kände jag mig så otroligt osugen. Jag blev nästan förbannad på backen bara jag såg den. Jag insåg att jag behövde en ny backe så istället sprang jag ner till hamnen. Där var det isigt och vackert och jag fick sommarminnen.

Fredag Det både blåste och regnade och man kände sig sådär ett med naturen för en liten stund.

Fredag Gjorde ett larvigt litet hopp i min ensamhet.

Fredag Efter det var benen uppvärmda och det var dags att köra igång. OK, då ska vi se…

Fredag Det blev 17 repetitioner. Jag kände mig rätt kärv när jag sprang upp och ner i regnet medan jag såg hur folk inne i husen tände ljus och startade upp fredagsmyset.

Fredag Efteråt var jag blöt men nöjd och sen blev det fredagsmys för mig också.

Lördag På lördagen väntade ett distanspass. Ville egentligen ta vägen längs vattnet ut mot Elfvik men det var för isigt så istället fick det bli en tur till Stora Skuggan.

LördagLördag Hörrni, det här huset vid Laduviken. Det är så fint. Jag tänker dock att det måste vara svårmöblerat när det är sådär åttkantigt.

Lördag När jag kom hem blev det ingefärsapelsinjuice på direkten eftersom Olle klagade på lite ont i halsen. Ve och fasa, håll dig undan!

LördagLördag Till detta blev det blodpudding och Runner´s World.

Lördag Och nu ska ni se här för nu måste jag få malla mig lite. Jag är nämligen egentligen en sån som gillar att baka men nuförtiden hinner jag nästan aldrig eftersom jag ofta springer istället. Men där på lördagen skulle både kompisar och Olles mamma komma och hälsa på och tada! Jag hade faktiskt hunnit baka för en gångs skull. Mycket, mycket nöjd med detta. Tigerkaka? Varsågod, ta för dig.

Lördag Hallongrottor? Jomenvisst.

Lördag Eller varför inte kladdkaka? Lördag Allt gjort på 100% smör och vanligt socker. Efter detta glamourösa kakkalas så började den inte lika glamourösa tvättvikningen. Det var så mycket kläder att jag höll på att bli galen. Tur man alltid har trevligt sällskap, tycker bara hon kunde hjälpa till lite.

Lördag På tal om tvätt så har jag gjort ett så dåligt köp. Hittade de här strumporna till barnen som jag tyckte var fina och köpte till hela gänget.

Lördag Mn ack, när jag köpte dem tänkte jag inte på att man sen behöver stå och pilla i tvätthögen för att hitta rätt högerstrumpa till rätt vänsterstrumpa så att det blir ett sånt där fint djuransikte. Som att jag inte hade nog med löparstrumpor med höger- och vänstermarkeringar på sig. Kort och gott ett mycket kasst köp när man har tre barn och tusentals strumpor att sortera. Idag var det söndag och långpass. Packade ner en sån här innan jag gav mig av.

Söndag Sen sprang jag in mot stan. Lite sent iväg vilket grämde mig för det innebar att jag passerade färjeterminalen i Värtan exakt samtidigt som alla resenärer vällde ut på gatan. Det blir helt enkelt lite svårsprunget där en bit då man får zickzacka mellan pirror fullastade med Lapin Kulta och annat. Sen blev det Gärdet och Djurgården, där det var ovanligt tomt. Undrade var alla Stockholm Marathon-grupper tagit vägen men när jag en stund senare sprang längs Söder Mälarstrand och blickade upp mot Västerbron såg jag den första gruppen som kämpade sig över, samtidigt som det gastades och hejades. Själv sprang jag vidare längs vattnet och oj, det var så grått, grått, grått. Och blött, blött, blött. Och blåsigt, blåsigt, blåsigt. Såg på en termometer att det var exakt tre grader och det verkar som att denna temperatur, i kombination med regn och blåst, för alltid kommer få mig att tänka på mitt första marathon, Stockholm Marathon 2012. Men jag kan nog tacka det bedrövliga vädret den dagen i alla fall lite. Det fick mig så sugen på att få springa ett till marathon, i fint väder. Och så fortsatte det. Hur som helst. På Söder var det fler löpare ute som kämpade på och jag var en av dem. Sen blev det Stadsgården, Skeppsbron och hem igen. 37 km senare var jag hemma. Helt genomblöt. Tur att ylletröjor håller värmen.

Söndag Duschade, åt blodpudding och sen var jag snäll mot benen och masserade dem med mitt favoritmärke.

Söndag Det var ju inte dags att lägga sig än men jag tänkte att det kanske kändes så för benen efter långpasset. Nix, nu blir det kaffe och käka upp resterna av tigerkakan. Ajöss.

20130120-20130126: Tuffar på, sover kasst, springer med ny klocka, ser dinosaurier, gör salamipizza och springer ett söndagsmarathon.

Vinter Det här med återhämtning tycker jag är en utmaning. I alla fall om man har heltidsjobb och barn. Det är inte så lätt att skapa det perfekta träningsupplägget med den perfekta vilan mellan passen. Jag skulle vilja påstå att det är jäkligt svårt. Ännu svårare är det för att jag är en människa som gillar att ha en plan. En plan som man följer. Det är jag rätt bra på. Men ibland när livet ändras, vilket tenderar att hända så gott som varje dag, ja då är jag sämre på att ändra planen utifrån det. T ex om något dyker upp på jobbet så flyttar jag bara passet och gör det antingen tidigare eller senare. Då kan det bli så tokigt att för många hårda pass hamnar för tätt. Ibland funkar det ändå, oftast gör det ju det. Men ibland blir det för hårt för kroppen att bara stapla pass på varandra, och det kanske hade varit bättre att ändra lite på planen. Jag försöker bli bättre på att lyssna på kroppen när jag håller på och staplar. Det svåra är ju att kroppen inte kan prata vilket gör den så sablans svårlyssnad ibland. Och då kan det istället bli så att jag lägger orden i munnen på den ”Äsch, det är bara att bita ihop och spinga på – och fort ska det gå!”. I längden är det nog inte alltid så bra och tro´t om ni vill, men lite bättre har jag blivit på att tolka de små signalerna. Som det här med sömnen. Den här veckan började jag nämligen sova kasst. Det gör jag emellanåt och det har absolut inte alltid att göra med träningen utan kan handla om fullmåne och annat jox. Men ibland har det med träningen att göra, och istället för att ignorera det så har jag börja fatta att jag kanske inte blir bättre utan sämre (HJÄLP!) av att bara köra på exakt enligt planen i det läget. Planen som liksom inte alltid rimmar med hur verkligheten ser ut. Då kanske det är värt att göra om ett hårt pass till ett distanspass och istället se till att det finns bra krafter till nästa hårda pass? Annars riskerar det ju att bli två halvdana pass. Nu låter det här kanske som självklarheter för alla er kloka och sansade läsare men jag kan informera om att det inte är det för mig. Jag är rätt osansad i vissa lägen. Men just när det går upp för mig att ett pass kan göra mig sämre istället för bättre, ja då kan till och med jag öppna öronen. Detta skall dock ej förväxlas med när man bara känner sig lite allmänt trött och har småskavanker för så är det ju exakt jämt och bara att köra på. Hepp, då är det dags att kika på veckan. Här kommer den: Min vecka 5. År 2014. Nu är det allt bra spännande va?!

Måndagen blev ett tidigt distanspass. Ingen vidare fart i benen men ändå skönt att mjuka upp dem en aning. När man som jag så gott som alltid springer på morgonen så blir passet nästan som att borsta tänderna. Eller ta deodorant. Man liksom bara gör det.

Måndag Mer sprunget blev det inte den dagen, däremot åt jag en god wrap härifrån.

Måndag Men som vanligt blev jag inte mätt. Jag måste säga att detta är ett av mina största vardagsproblem i tillvaron, att hitta lunchställen där jag blir mätt.

På tisdagmorgonen var benen glada. Ja i alla fall så glada som ett par 38-åriga ben kan vara vid halv sex på morgonen, om de dessutom sitter på en människa som springer en hel del. De var i alla fall så pass glada att de kutade en extrasväng innan vi hamnade utanför jobbet.

TisdagTisdag Nyheten för dagen var att jag hade ägg med mig i ryggsäcken. Tre stycken. Och ja. De var kokta.

Tisdag Så dem åt jag där i omklädningsrummet. Bara tryckte in dem i munnen ett efter ett. Gissar att det måste sett rätt märkligt ut det hela där jag stod i trosor, sportlinne och strumpor och åt tre ägg på raken i ett omklädningsrum. Men gott var det. På kvällen var det dags för löpband.

Tisdag Ah, det är en sån lyx att ha det hemma. Förra året var det rätt krångligt för mig. Kent i Spårvägen var snäll och lät mig springa på deras band trots att jag då ännu inte blivit medlem i klubben och det var superbra jämfört med att hänga på Friskis där man max får springa 20 minuter (alltså, på den tiden hinner man ju knappt värma upp). Men i och med att andra i klubben såklart använde banden och att jag dessutom behövde ta mig till klubblokalen, så var det svårt att hitta tider som funkade för mig. Det bekymret slipper jag nu och det är så väldigt lyxigt. Sen är det tyvärr lika jobbigt att springa fastän man har bandet i garaget. Synd! Jag körde hur som helst ett tröskelpass och svettig blev jag sannerligen. Helt sjukt faktiskt att det kan komma så mycket svett. På nedjoggen kom stegen i perfekt takt med den här och livet kändes komplett i några minuter. Sen var det tack och god natt.

Tisdag På onsdagen var det på med ryggan och ge sig av.

Onsdag Trots att det ännu var mörkt så fick jag hopp om våren, de små minuterna varje dag gör skillnad. Såg himlen sakta sakta ljusna och bli rosa och jag insåg att det nog kommer bli vår ändå till slut. Även om det just nu känns som en omöjlighet.

OnsdagOnsdag I kön för att köpa min obligatoriska kaffe så fick jag en mösskomplimang av en tjej som inte tidigare sett en mössa med tofshål.

Onsdag Jag minns själv hur jäkla glad jag blev första gången då jag upptäckte denna fenomenala uppfinning  Oerhört bra grej för alla killar och tjejer med långt hår. Alternativt om man blir väldigt varm om sin näsa. På lunchen var jag på Runner´s Store och hämtade ut en ny klocka pga strul med min gamla. Ah! Äntligen! En 620:a!

Onsdag När jag sen på kvällen skulle köra ett tempopass på bandet var jag såklart sugen på att använda den för det sägs att den funkar helt ok på löpband. Men ändå kändes det ovärdigt för klockan. En sådan här fin sak måste ju få premiärmäta riktiga löpsteg – utomhus. Så den fick vänta. Vad gäller passet var det rätt tungt. Mycket för att jag började kuta sent. När det kommer till jobbiga pass så är det bara så att jag gillar att ha dem avklarade – och sen gotta mig i den härliga känslan, som uppstår först efteråt, hela dagen. Men vad göra? Bara att byta om och köra igång. En sak som är bra med just löpband är att man kan hålla farten bättre. Eller såklart kan man sänka farten om man känner för det men man tenderar ju att hänga med i tempot. Fick två bra låtar där på slutspurten, de kändes som de var skapta enkom för mig och mitt tempopass. Eller vad säger ni om när Blur gastar ”Are you ready??!” i den här liveversionen? Då kan man ju inte säga nej, jag är inte redo. Eller ”Start med up” med Rolling Stones? Då är det bara att pinna på för livet! Olle dök upp och tog ett suddigt kort på mig.

Onsdag Jag hittade en gammal oäppnad Lokaflaska bland bråtet i garaget när jag var klar. Ibland är det bra att ha ett ostädat och tumultartat garage, vad som helst kan dyka upp, på gott och ont.

Onsdag På torsdagen vaknade jag och var så evinnerligt trött. Hade sovit helt kasst. När klockan ringde vinglade jag ändå upp i mörkret, satte i linser, borstade tänderna och drog på mig löparkläderna. Dock såg det här mer lockande ut…

Torsdag … än det här.

Torsdag Men när jag väl gav mig av var det helt ok. Den nya klockan på armen muntrade ju upp det hela något oerhört. Nysnön på marken gjorde det däremot inte. Efter 18 km parkerade jag utanför jobbet. Det är ändå en riktigt bra grej att springa, att man inte behöver leta parkeringsplats!

Torsdag Sen satt jag där i omklädningsrummet och beundrade klockan och drack kaffe. Den är så lätt och känns modern med alla ljud och känslan i knapptryckningarna.

Torsdag Synd bara att den inte verkar visa bättre kilometertider än det gamla, det borde ju ingå i köpet kan man tycka. Sen blev det inget mer spring den dagen för jag var så förståndig och lyssnade på kroppen. Och om jag tolkade den rätt så bad den om lite vila. Ok då. Lite, svarade jag.

Sen vaknade jag till en fredag och äntligen hade jag fått mig en god natts sömn. Ingen oro utan bara lugn och ro. Jag använde den här appen när jag skulle somna där på torsdagskvällen.

Torsdag Den har funkat förr när jag kommit in i dåliga sovperioder. Ni vet när man inte kan somna fast man är jättetrött. Och så stressar man upp sig över att man inte kan somna när man är så trött och så blir det bara värre, och när man till sist somnar så sover man kasst. Men det var som sagt med en skön och utsövd känsla jag gav mig av på en morgontur på fredagen.

Fredag Borta vid Lidingöloppsstarten såg det ut såhär.

Fredag Jag gillar förresten den här skylten. Har alltid tyckt den är gullig på något vis.

Fredag På vägen hem hälsade jag på änderna. De verkade fredagsglada men blev så besvikna när jag drog fram en kamera istället för Skogaholmslimpa ur fickan. Förlåt.

Fredag Sen blev det jobb för hela slanten. När mörkret lagt sig var det dags för ett tempopass i garaget. Totalt blev det 24 km med upp- och nedjoggen och däremellan plågade jag mig själv bäst jag kunde. Först lyssnade jag på Värvet som alltid är intessant men efter 10 km gick det inte längre. Det går fasiken inte att ösa på när folk sitter och småsnackar om ditt och datt, hur bra snack det än är. Nä, det blev Foster the people istället. Yeay!

Fredag Sen väntade en lyxig avslutning på fredagen för vi var bjudna på middag hos mina föräldrar. Vi var bara en liten trio som åkte dit för Olle och Uma hade tagit tåget till Göteborg. Som min syrra så observant påpekade så hade jag råkat ta på  mig en kosackinspirerad klädsel kvällen till ära. Synd dock att jag är så dålig på att göra djupa knäböj och därmed inte kunde bjuda familjen på en fin dans.

Fredag Västen köpte jag för övrigt när jag var på en fotografering i Indien. Jag köpte även världens finaste fårskinnsjacka. Jag skulle vilja påstå att det var den finaste jackan jag någonsin sett, ja ni förstår. Problemet var bara att ärmarna på jackan plötsligt trillade av en dag när jag mallig gick runt med jackan hemma i Stockholm. Precis, poff, de föll av. Det såg helt sjukt ut. De visade sig nämligen att ärmarna bara var pålimmade! Typ som att jag skulle tagit Karlssons klister och klistrat lite. Haha, så galet. Dessutom så hade jag börjat få en märklig klåda på hela kroppen och svårt att andas. Jackan var förmodligen full av kemikalier. Jag stoppade kvarlevorna i frysen några dagar, tänkte det kunde bli en fin väst av jackan istället. Men nej. Nysandet och klådan fortsatte så det var bara att säga ajöss till den. Mycket synd. Tur att kosackvästen var av bättre kvalitet men jag drömmer fortfarande om att hitta en lika perfekt (och billig) jacka en vacker dag. Nog om detta och tillbaka till middagen. Vi fick så god mat, trerätters på en simpel fredag! Glömde fota själva huvudrätten men kolla här vad jag fick i övrigt:

FredagFredag Den kvällen somnade jag på stört helt proppmätt. På lördagen rev jag av ett längre distanspass på morgonen. Jag var sugen på att springa ute på Lidingö men då jag såg att gångvägen mot stan var plogad så blev valet lätt. Genom konsttunneln…

LördagLördagLördag … och vidare in mot stan. Sprang runt borta i Stora Skuggan och sen tillbaka hemåt.

LördagLördag Ett riktigt skönt pass på 18 km. Det kändes lite som att möta en kär gammal vän, fastän jag sprang helt själv. Men det var liksom som att kroppen var med på noterna och när man haft det lite segt, ja då är den känslan en av de bättre som finns. Därefter åkte jag och min lilla trio in till stan och gick på 3D-bio. För vi hade nämligen inte sett den här:

LördagLördagLördag Den var riktigt bra och märkligt nog tyckte man att dinosaurier var gulliga när man gick ut från bion. Fråga mig inte hur det gick till. Sen drog vi hem och gjorde… PIZZA!

LördagLördag Jag pepprade min med vitlök. Försöker äta minst 3 klyftor vitlök per dag. Tur man kör långpassen på söndagar på egen hand.

Lördag Kan säga såhär: jag blev oerhört nöjd med min pizzainsats. Samma var det med barnen så det var ett riktigt självgott gäng som satt där vid matbordet.

Söndag Med en sån pizza i magen kan man inte göra annat än att studsa upp ur sängen på söndagmorgonen för att springa långpass! Kolla in mitt nya pannband från H&M för 79 pix som jag slog till på. Jag gillar deras OS-kollektion, har köpt både tights och linnen men de får vänta till bättre väder.

Söndag Idag blev det den långa stadsturen. Började med att springa in till stan och sen gav jag mig ut på Djurgården där jag hoppade till när jag plötsligt blev omsprungen av denna trevliga prick. Var nästan sugen på att försöka hänga med honom en bit men i och med att min plan var ett progressivt långpass så hade det varit dumt att göra exakt det motsatta. Men jag blev ändå lite uppåt av hejet för i övrigt var det väldigt lugnt ute på Djurgården. Inte för att det gör mig något, det är ju bland det vackraste jag vet att springa där utan alla promenixare och stavisar i farten. Underlaget var dock rätt bedrövligt ute på Djurgården men jag tog ändå en aningen förlängd tur och väl tillbaka på stadens gångvägar igen gick det bättre. Idag gjorde jag tvärtom mot vad jag brukar och tog min söderrunda åt motsatt håll dvs jag började med Söder Mälarstrand för att sedan ta mig runt hipsterland, komma fram borta vid Danvikstull och sedan avsluta med Stadsgårdsleden och vanliga rutten hem till Lidingö igen. Men herregud, vädret idag. Regn och snö i motvind kors och tvärs. Men ändå var det helt ok, vet inte om det hänt något med ljuset men jag sprang runt med vårvibbar i mig. Dessutom så var benen på gott humör och jag kände mig faktiskt riktigt kraftfull stundtals! Kanske tack vare att jag la tempopasset på fredagskvällen istället för på lördagen. Stannade klockan på 42,2 km och kunde konstatera att jag sprungit ett eget marathon i skitvädret. Veckan summeras därmed till prick 180 km. Det blev juice och järn när jag kom hem.

Söndag Tänk att jag fått springa en hel vecka utan några som helst känningar i vare sig knän eller höfter. Det känns ju fantastiskt. Nu väntar dock den vanliga söndagsrehabben för i samma sekund jag skrev detta så kände jag såklart lite i det jäkla skitknät. Men vadsjutton, det fixar sig. Hörrni, snart är det vår! HÅLL UT! Hej då.

20130120-20130126: 19-milavecka, premiärsemla, kullerbytta, rullstolsbasket och kulturabstinens!

Ali Hej där. Så var ännu en januarivecka till ända. Och den blev faktiskt riktigt bra. Har ju känt mig orkeslös en tid och dragits med en hel del skavanker, kroppen har liksom inte velat det som huvudet vill. Trots det så har jag nött på men liksom saknat den där gnistan. Och i januarimörkret kan det kännas lite mörkt utan den. Men nu i veckan kom den tillbaka! Jajamen. Och nä, det handlar inte om magi utan helt enkelt om att jag börjat käka järntabletter igen. Förutom det så har jag fått till de flesta av dubbelpassen på ett bra vis och kunnat låta kroppen återhämta sig däremellan. Ja dvs återhämta sig så mycket det går medan man jobbar, hämtar barn och lagar mat. Ok, nu rabblar jag igenom veckan. Som vanligt varning för massa bilder och tusentals bokstäver.

På måndagen sprang jag lugnt till jobbet. Herregud så ledsen jag ser ut. Som att jag sålt smöret och tappat pengarna, trots att inget av detta hade hänt.

Måndag

I omklädningsrummet gjorde jag plankan.

Måndag Och sen hade jag picknick och lyssnade på Tralala Lilla Molntuss. Kolla in aprikosbrödet. Jag har absolut inte bakat det själv men det är lika gott för det.

Måndag På lunchen åt jag på ett fiskställe som jag inte varit på förut.

Måndag Det var väldigt gott men tyvärr fick man små dockportioner. Som ett hån mot alla som marathontränar! Olle blev inte heller mätt, fastän han inte marathontränar, så vi köpte varsin premiärsemla.

Måndag Det var en specialare med chokladmarsipan, troligen för att Chokladfabriken skulle få ihop sitt koncept i dessa semmeltider.

Måndag Tyvärr Cokladfabriken, måste tyvärr säga att jag föredrar gamla hederliga semlor ändå. Men bra energi fick man till hemfärden.

MåndagMåndag Avslutade dagen med blodpudding som jag numera försöker äta minst två gånger i veckan. Det ser väldigt kargt ut. Men kan undra var salladen och grönsakerna tagit vägen. Men just när jag äter blodpudding vill jag ha det precis just såhär: juice, blodpudding, lingonsylt. Punkt.

Måndag Tisdagen startades också med spring. Jag kände i vaderna att harvandet i modden de senaste dagarna satt sina spår men det gick ändå helt ok.

Tisdag Mina morgonrutiner i omklädningsrummet är oerhört statiska. Först är det plankan av lite olika slag och därefter frukost inklusive stretch.

Tisdag På kvällen sprang jag inte hem utan tog bilen och sparade benen till kvällens tröskelpass på löpbandet. Och det gjorde jag rätt i för det var jobbigt. Men på sista kilometern fick jag plötsligt någon slags superenergi och höjde farten rejält, trodde faktiskt jag skulle åka av bandet på köpet. Men det var där och då som jag insåg att kroppen så sakta började vakna till liv igen. Snälla kropp, fortsätt så!

Tisdag Onsdag morgon. Jajamen, på med ryggsäcken och iväg!

Onsdag Sprang och tänkte på att jag kan fascineras så över att så många människor verkar ha behov av att rättfärdiga sitt egna sätt att träna på. Att få sagt att just deras marathonupplägg är det rätta. Själv tänker jag att alla tränar på det vis man gillar och kan. Somliga kanske föredrar att springa färre mil men desto mer intensivt och kvalitetsmässigt. Och då gör de det och så blir det säkert bra. För egen del gillar jag att springa ganska mycket. Jag behöver mina lugna pass för att orka med de hårdare. Men att försöka övertyga resten av världen om att mitt sätt är det enda rätta, det skulle aldrig falla mig in. Faktum är att jag struntar helt i hur andra tränar, även om jag självklart kan tycka det är kul att läsa om det och inspireras av andra. Men just att tro att allt går att översätta från en person till en annan, det är rätt dumt. Det handlar ju om en massa; vad man blir glad av, vilken familjesituation man har, vilken träningsbakgrund man har, vilket jobb man har, kanske en del om hur gammal man är… Kort och gott: jag springer på på det vis jag gillar, blir peppad av och som Pekka och jag kommit överens om. Och låter andra göra detsamma. Nog om det men det var sånt som rörde sig i min skalle på onsdagmorgonen, bara att det rörde sig något där inne överhuvudtaget var ju bra med tanke på den tidiga timmen. Ah, just det! På onsdagen var det premiär för mina nya vinterkängor som jag till sist beställde. Kan inte låta bli att älska nätet; jag beställde dojorna på söndagkvällen och kunde hämta ut dem på tisdagkvällen. Dessa blev det, har aldrig någonsin haft så präktiga vinterkängor förut! Jag är rustad för allt nu.

Onsdag Jag känner mig som en dvärg i dem men trots att de ser gigantiska ut så är de väldigt sköna för mina känsliga springfötter som annars till 98% lever i ett par gamla Nike Free. När jag kom hem från jobbet på kvällen bytte jag återigen om till löparkläder. Det var dags för backintervaller!

Onsdag Förra veckan gick jag i tron om att jag skulle behöva pausa backintervallerna då piriformisskiten spökade nonstop. Men på samma vis som att jag upplevde att energin plötsligt var på väg tillbaka, så verkade piriformisen vara på väg att ge upp. Både under tisdagen och onsdagen kände jag inte av den så det var med gott mod som jag gav mig av på en riktigt lång uppjogg. Efter 8 km hade äntligen fötterna blivit varma och jag var framme vid den nya backen jag ville testa (Ja alltså. Backen var ju inte ny. Den har stått där så länge jag kan minnas men jag har inte sprungit i den förut). Känslan att äntligen kunna springa uppför med ordentliga steg, utan att ha ont, det var ren och skär löparlycka! Att trottoaren egentligen var snöig och svårsprungen störde mig därför inte, och ibland gjorde jag avstickare mitt ut i vägen när det inte var någon bil i sikte. Fick lite vårkänslor av det. På nedjoggen sprang jag förbi hamnen. Där var det så mörkt att man inte ens kunde fatta att det var en hamn.

Onsdag Torsdag. Ännu ett morgonpass. Tog först en sväng ut mot Stora Skuggan. Gillar den här vyn när man precis kommer ut där vid Fiskartorpsvägen och ser ljusen och staden som börjar vakna till liv.

TorsdagTorsdag Torsdagen gick för övrigt i fredens tecken. Man får göra vad man kan.

Torsdag På lunchen blev det ytterligare ett distanspass.

Torsdag Jag värmde upp och därefter körde jag ett lite snabbare parti. Trodde det skulle vara fritt fram för lite fart nere vid Kungsholms Strand men nix och nej. Det var moddigt och rätt svårsprunget så farten blev inte den bästa. Jag måste säga att jag inte fattar hur folk kan få upp farten utomhus just nu eller så är det något fel på mina fötter. Och ja, jag springer i mina vanliga Adizero Boston för fötternas skull som gnäller lite då jag kör Icebugs – och som enligt mig ändå inte hjälper när det är moddigt. Senare på eftermiddagen fick jag byta om för tredje gången igen för vi hade en jobbaktivitet ute på Bosön. Vi skulle köra friidrott med Mattias Sunneborn. Friidrott + Sunneborn= hjälp!

Torsdag Sunneborns upplägg var först uppvärmning, lite rörlighet och därefter 60 meter, längd, kula, höjdhopp och 1000 meter som avslutning. Det var bara det att vi skulle göra kullerbyttor där på uppvärmningen. Alltså kullerbyttor, det ser ju så oförskämt lätt ut! Bara att krypa ihop, in med huvudet och så rulla iväg och sen upp på spänstiga ben. Men precis innan jag rullade iväg, på det som skulle bli min första och sista kullerbytta, så tänkte jag: Det här är dumt. Jättedumt. Mycket riktigt. Aj! Jag sträckte mig! Så jädra nesligt. Precis där i senan/muskeln från rumpan ned till låret där jag har haft ont. Jag försökte mig ändå på att springa 60 meter men insåg att det om möjligt var ännu dummare. Det var bara att lägga ner. Så var det med den friidrotten. Jag fick vara funktionär resten av tiden vilket i för sig var kul för då kunde jag stå där som en expert och bara kommentera övriga medverkandes insatser. Fick i och med detta svart på vitt att jag är den stelaste människan i norra Europa. Som avslutning spelade vi rullstolsbasket och där kunde jag som tur var vara med. Bland det roligaste jag gjort på länge! Men så är ju basket typ den bästa sporten tillsammans med löpning. Jag blev helt tagen av Pierre som var vår instruktör. Vintern 1993 tränade han som bäst inför Stockholm Marathon. Han jobbade till vardags nere i Värtahamnen. En vinterdag råkade han ut för en olycka. Och förlorade båda sina ben. Helt fruktansvärt. Därmed blev det inget marathon. Men året därpå, 1994, körde han Stockholm Marathon i rullstol och därefter Berlin och så har det fortsatt. Så fruktansvärt imponerande och fint på alla sätt och vis.

Sen kom fredagen och jag sprang återigen till jobbet. Kullerbyttasträckningen gjorde sig påmind men det kändes ändå helt ok. Inget nytt i sikte i omklädningsrummet.

Fredag Har läst bloggar om alla möjliga som varit på träningsläger här och där i världen och kände mig som den enda som harvar på här hemma. Men kan man inte kan åka på månadslånga träningsläger i Afrika så kan man i alla fall spruta på sig Afrikaparfym. Så det gjorde jag.

Fredag Och jag åt råbiff till lunch.

Fredag När jag kom hem på fredagen blev det fredagsmys på löpbandet. Tröskel!

Fredag Här sitter jag och pustar ut efteråt i garaget som gud glömde

Fredag Sen fortsatte fredagsmyset på ett mer normalt vis, nämligen hemma hos kompisar. Väldans trevligt!

Fredag Och sen blev det helg. På lördagen var planen att köra ett tempopass så jag gick upp tidigt för att äta frukost. För tidigt. Egentligen hade jag nog behövt sova ut efter veckans alla tidiga morgnar. På grund av mina halvmisslyckade försök till fart utomhus så hade jag bestämt mig för att köra passet på bandet – även om tanken på mer än två mil stirrandes rätt in i en vägg tog emot mentalt. Bytte om och satte igång uppvärmningen.

Lördag Men sen sa det stopp. Jag såg hur handen tryckte på Stoppknappen och hur benen klev av. Visst var benen ännu var lite trötta efter fredagens tröskel, och efter veckans alla mil, men jag blev ändå förvånad. Men så informerade hjärnan mig om vad som stod på: KULTUR. Jag behöver kultur. Som att kroppen, med hjärnan i spetsen, vägrade springa en ynka kilometer till om den inte fick kulturell påfyllning. Att då tro att 20 snabba kilometer på bandet skulle gå att genomföra, det var bara att glömma. Så jag sköt upp passet, duschade, klädde på mig och drog med hela gänget till Moderna Muséet. Där var det en ny utställning: Dansmaskiner: Från Léger till Kraftwerk. Vi fick sätta på oss 3D-glasögon.

Lördag Och titta på en massa fint.

LördagLördag Håll i er, det blir ännu snyggare!

LördagLördagLördag På en annan del av muséet hittade vi fina händer.

Lördag Och annat intressant.

Lördag Efter detta gick vi raka vägen hem till kompisar där vi åt sån god lunch. Jag kände verkligen hur lycklig jag blev över att få tänka på annat än löpning. Men sen när det blev kväll var det så dags för det uppskjutna passet. Men nu var skallen med på noterna. Värmde upp och rev sedan av det hela indelat i två block om tio kilometer vardera. Fråga mig inte vad jag tänkte på medan för det blir nästan som en dimma när jag springer långt på band. Klar!

Lördag På söndagen var jag snäll och lät mig själv sova åtminstone lite längre än vanligt. Ofta vill jag riva av mina helgpass så tidigt jag bara orkar, för att hinna vara så mycket som möjligt med familjen resten av dagen. Men ibland måste man inse att en halvtimme eller timme hit eller dit egentligen inte spelar så stor roll, men för kroppen gör det det. Så vi åt frukost tillsammans hela gänget och läste tidningen.

Söndag Framåt halv tio gav jag mig av och nu kikade faktiskt solen fram litegrann. Då blir man glad.

Söndag Benen var lite sega men det var ju inte så konstigt med tanke på tempopasset som inte låg så långt bort. Jag sprang hela vägen ut till Elfvik, fortsatte en bit innan jag vände tillbaka. Det var så fint och stillsamt ute att jag bestämde mig för att hålla mig kvar ute på ön. Tog en sväng ut till Långängen och därefter åter tillbaka mot Kyrkviken. För att få ihop mina kilometer fick jag återigen ta en runda ut till Hustegaholm men det var helt ok för solen glimtade fram här och där och snön var packad och lätt att springa på. Dessutom mötte jag både min syrra och mina föräldrar – och Emi! Det blev ett bra långpass som gjorde att veckan landade på exakt 19 mil. När man är uppe i sån mängd får man påminna sig om att man inte kan kräva den ultimata farten på alla pass. Men jag hoppas i alla fall att det ska gå åt rätt håll nu med känslan i kroppen. Har slarvat en del med rehabben senaste veckan men ska ta tag i det precis i detta nu för jag känner att knät vill det.

För övrigt vill jag tipsa om denna gamla 70-talsrätt som vi åt förra söndagen: Köttfärsfyllda paprikor. Det hela är väldigt simpelt. Köp paprikor och ta av locket och ur kärnorna.

70-tal Sen fyller du dem med valfritt innehåll. Jag stekte köttfärs med lök och chili och sen la jag ost ovanpå.

Måndag In med dem i ugnen på hög värme och sen är det bara att byta om till sin 70-talsstass innan man hugger in.

70-tal Sådärja. Vi ses och hörs!

20130113-20130119: Springer ikapp, jobbar max, återhämtar mig, träffar Pekka och grinar i Stora Skuggan.

Tulpaner Det där nysandet, som satte igång på sekunden från det att jag öppnade dörren och klev in genom den efter förra söndagens långpass, ja det fortsatte. Hela kvällen var det ett jäkla nysande och pirrande i näsan. Jag körde hela räddningsbaletten med nässaltvattensköljning, Coldzyme, ingefära, vitlök och mängder av te men inga av dessa häxkonster hjälpte. För när jag vaknade på måndagen kände jag mig skruttig och seg. Velade men bestämde mig för en vilodag. Benen var nog nöjda för de var lite småslitna efter långpasset. Men allt utom benen var missnöjda, särskilt huvudet. Det var inte alls inställt på vila, det var ju den här veckan jag skulle komma ikapp med de (om än få) förlorade milen sen veckan innan. Men tanken på att inte sköta mig och istället få något långvarigt gjorde att jag ändå tog det säkra före det osäkra. Hur som helst. Olle och jag startade dagen med att jobba på café. Det ser väldigt avslappnat och trevligt ut såhär på bild men ni ska veta att det snudd på brann i våra hjärnor!

Måndag Hela veckan har faktiskt präglats av väldigt mycket jobb. Många sena kvällar har det blivit och för lite sömn. Just det där med lite sömn kan vara rätt stressande när man gärna vill få till sin träning och göra framsteg. Men jag försöker att inte bli just stressad – för då sover man ju om möjligt bara ännu sämre. Det går bara att göra ett så bra jobb som möjligt och sen försöka upptäcka luckorna där man kan klämma in lite spring. Hur som helst, på måndagen var det alltså inte mycket till träning förutom att jag passade på att göra rehab. Men kanske ändå att de där häxkonsterna gjorde sitt för på tisdagen vaknade jag och mådde prima igen. Så då blev det lunchspring.

Tisdag Skallen var sprängfylld av jobbtankar, herregud så skönt det var med lite frisk luft! Sen var det bara tillbaka in och låta hjärnan jobba vidare.

Tisdag Efter jobbet svidade jag om igen.

Tisdag När jag sprang i mörkret över Lidingöbron insåg jag att mätaren mot Lidingö ju är sönder. Jag som trodde det cyklat 0 personer mot Lidingö där på söndagen. De måste laga den! Den är ju mitt ankare här i tillvaron, att hålla koll på cykelstatistiken genom årstiderna. När jag kom hem hade jag tusen rimliga ursäkter för att inte kliva upp på löpbandet. Men ändå gick jag robotlikt in, bytte om, satte på musik av världsklass och drog igång löpbandet. Det här med att kuta fort, det fascinerar mig. Sån ångest man kan ha innan, för man vet att det kommer bli så jobbigt. Men när man väl springer och svetten droppar, ja då känner man kraften. Dels skönt att pressa sig själv men också allt man blir av med; jobbiga tankar och känslor. Sen jag började springa mycket vill jag nog påstå att jag ganska sällan blir riktigt arg. Ja det kan ju låta provocerande tråkigt men det är rätt skönt att (för det mesta) ha lugn och ro i sig.

Tisdag Det var den tisdagen och den summerades till 30 km. På onsdagmorgonen hade jag tänkt köra ett backpass men jag insåg så fort jag klev ur sängen att jag skulle få möblera om. Dels var jag helt slut efter sent jobb men benen behövde också få återhämta sig lite mer. Istället blev det en förlängd distansrutt till jobbet.

OnsdagOnsdagOnsdag Sen blev det kaffe, nyeheter och planka i omklädningsrummet. Älskar den kombon.

Onsdag Sen hörde 80-talet av sig och ville ha tillbaka sina stentvättade jeans. Men jag sa glöm det. För dem skulle jag ha på mig idag.

Onsdag Ojojoj, sen gick dagen. Den hetsiga dagen. Lunch fick beställas upp till jobbet för vi hann inte gå utanför dörren. Lasagne! Bra för en hungrig varg som jag.

Onsdag När det var dags att bege sig hem var jag rätt så trött och seg och längtade efter barnen, pyamas och en säng.

Onsdag Men ah, just det, det var ju en backe som skulle avverkas, ja. Saken var att det fanns lite annat motstånd i mig, ja förutom tröttheten. Den där piriformisskiten hade nu liksom förflyttat sig ner i högerbenet så att det nu gjorde mer ont i nedre delen av skinkan, typ vid rumpbenet mot låret (Tveksamt om det heter det så men ni fattar!) och sen strålade det ut smärta i benet. Särskilt när man lyfte det. Och det brukar man ju göra när man springer i en backe. Men ändå vägrade jag ge mig. Det skulle springas backe så marsch iväg till Lill-Jansskogen!

Onsdag Där var det nu fullt av kvällens military traing-gäng och en liten häst som i sakta mak traskade gångvägenfram med en tjej på ryggen. Jag lyckades skrämma den både en och två gånger när jag sprang upp och ner. Vad gäller passet så vet jag inte riktigt vad det gav med tanke på benet. Jag kunde inte ge allt för det gjorde ont och jag haltade lite i början av backen varje gång jag satte fart. Men tro inte att jag hoppade över en repetition. Det får bära eller brista, tänkte jag, och efter alla små skavanker på sista tiden pallade jag inte bromsa. Alltid gör det ont någonstans.

Onsdag De 7 kilometrarna hem, haha, de kändes kan jag säga. Men hem kom jag. Jag höll på att bli omsprungen av ett barn de sista femhundra metrarna men då var det bara att gasa! På torsdagen, då sken solen! Äntligen. Tidigt där på morgonen träffade jag Pekka. Vad gällde smärtan i benet så kollade han men sa att det inte var något att oroa sig för, att det är nerver som gör ont men att jag kan springa. Fast att jag skulle ta det lugnt med vissa övningar. Att det gör ont kan jag leva med så länge jag vet att det inte förvärras. Men visst, det är svårt sånt där för när man har ont blir det ju lätt att man felbelastar och vips så får man ont på något annat ställe. Förutom detta så pratade vi om återhämtning, jag har känt att just min återhämtning inte är vad den brukar och troligen beror det på järnbristen. Jag tog en paus med tabletterna men nu blir det full rulle på den fronten ett tag till för jag är så evinnerligt trött på den sega känslan som jag dras med. Sen pratade vi om en massa annat. Jag har sagt det förr, men jag är så glad över att ha Pekkas hjälp. Han är kul, kan en massa, är hård (min melodi) men också så bra på att peppa mig på det sätt som jag blir peppad på. Sen på lunchen drog solen ut mig från jobbet.

TorsdagTorsdagTorsdagTorsdag Det var helt fantastiskt ute. En perfekt vinterdag. Men mina ben var inte fantastiska. På tal om det där med återhämtning. De var nämligen inte alls återhämtade efter backpasset och för första gången så kände jag att det låg något i det där om att lägga ner när det sliter mer än det ger. Så jag lät det hela bli en lätt jogg och kände mig vuxen (ok då, vuxnare).

Torsdag När jag skulle sova på kvällen så lyste fullmånen som en jätteklotlampa rakt ovanför fönstret. Jag insåg att det skulle bli en skruttig natt. Jag har nämligen blivit som en varulv som inte kan sova när det är fullmåne. Mycket riktigt. Vaknade och drömde och stod i men trots det kände jag mig pigg när jag vaknade på fredagen. Jag gav mig ut i morgonmörkret.

Fredag Nu var det en annan känsla i benen! Och morgonen,den var så fin för månen var ju fortfarande där och man såg också att det skulle bli en fin dag. Vid Laduviken var jag tvungen att stanna och ta ett kort. Det var egentligen helt meningslöst för man vet ju att det sällan blir något av kort på månar i mörker, tagna med en liten kompaktkamera. Men jag var ändå bara tvungen. Precis då kom en man promenixandes och vi konstaterade att det var väldigt vackert ute. Ja i verkligheten, inte på mitt kort som blev såhär:

Fredag I förbifarten så berättade han att det var Jupiter som lyste starkt bakom trädtopparna och så var det tvillingarna bredvid, som jag nu kan berätta heter Castor och Pollux. Ska dock erkännas att jag tyckte han sa Pollo och jag sprang och tänkte på det efteråt, att lustigt att den ena tvillingen heter kyckling. När jag sen googlade det så insåg jag att det var Pollux. Jaja, alltid trevligt med en liten astronomilektion på morgonkvisten. När jag kom hem blev det gröt.

Fredag Och därefter blev det jobb. Det var verkligen världens finaste fredagsmorgon.

Fredag När man har jobbat intensivt hela veckan så var det en skön känsla att på fredagseftermiddagen få byta om från paljettkavaj…

Fredag … till springjacka.

Fredag Och bege sig hem till helgen. Egentligen hade jag tänkt springa hem och därefter hoppa upp på bandet men fick en sån stark känsla av att fånga dagen så jag tog istället en lång runda i Stora Skuggan.

Fredag Och när jag sprang där och förträngde att mitt ben gjorde ont och istället plötsligt hörde en fågel kvittra, såg solens sista strålar, kände den hårt packade snön under mina fötter, ja då fick jag sånt där enormt lyckorus i mig, över att världen och tillvaron var fin. Så när jag långt bort såg två barn leka med sin pappa och en liten hund, ja då brast det och så blev det några lyckotårar där i farten. Sen hem till middag med familj och föräldrar, sämre kan man ha det.

Lördagen då? Ja det snöade när jag klev upp men det gjorde mig inget för jag hade ändå planerat ett fartpass på bandet. Efter frukost och allehanda bestyr så var det bara att kliva på. Det är rätt kallt i vårt garage så jag började uppjoggen med munktröja på mig. Dock tog det inte lång stund att bli varm så efter någon kilometer åkte den av och efter ytterligare en kilometer åkte linnet av.

Lördag Ja, jag hade alltså ett linne till på mig. Någon måtta får det vara. Sen körde jag på och trots att jag stirrade rätt in i en betongvägg så tycker jag att passet rasslade på rätt fort. Lite luft efter det.

Lördag Och quinoasallad till lunch.

Lördag Sen startade värsta logistikfesten. Det var kalas, fotbollsträning och basketmatcher och vi hade inte fått ihop det om inte dottern fått åka med basketkompisar. Olle och jag körde skytteltrafik. På väg från kalashämtningen kände jag mig lite kall om fötterna och insåg att jag kanske borde skaffa mig ett par vinterskor någon gång. Kanske blir det i år, vi får se.

Lördag Sen plötsligt framåt seneftermiddagen så uppstod en liten lucka. Olle hade hunnit springa en sväng på bandet och var glad, middag var inhandlad och inget barn fanns att hämta just då så… jag kunde ge mig ut på en till sväng!

Lördag Benen var medgörliga trots förmiddagspasset. Dåligt underlag på en hel del ställen men det var ok. Jag njöt mest av den tuffa känslan av att springa med snö i ansiktet och musik i öronen. Det blev 16 km och jag kunde därmed summera lördagen till 30 km.

Söndagen startade jag upp när klockan ringde strax efter sex. Det blev toasts och varm choklad.

Söndag Ett par timmar senare gav jag mig av.

Söndag Fattar inte varför det ska vara så svårt för solen att ta sig igenom den här grå himlen? I alla fall så sprang jag först ut till Elfvik. Jag tog gångvägen som är rätt så kuperad och mötte faktiskt två andra löpare trots att det var ganska tidigt. Efter det så sprang jag samma väg tillbaka och fortsatte in mot stan, sprang längs Husarviken (som jag nu förstått kallas Gazaremsan pga gasklockorna i området) och sen vidare ut förbi Naturhistoriska och bakvägen fram till Stora Skuggan. Där vände jag återigen och tog samma väg tillbaka. Idag var det svårt med farten. Säkert för att benen kände av fredagens och lördagens 30 km men också för att det var riktigt dåligt plogat exakt överallt. Sen hade jag den härliga snön vinandes i ansiktet som en liten extra krydda. Men hallå, det var ju samma för alla idag så ingen idé att gnälla. Däremot så lackade jag ur på slutet, lackade ur över att det var så svårt att få upp farten och över den går himlen så jag bestämde mig för att köra de sista fem kilometrarna på bandet. Jag stannade klockan på 35 km utanför dörren, gick raka vägen in i garaget och körde igång. Nu var farten snabbare men ändå kändes det bra mycket lättare. Lite fusk är det ju med band men det var skönt att känna att det fanns lite fart i benen ändå. Totalt 40 km.

Söndag Sen blev det ett efterlängtat glas juice och en tillhörande järntblett. Mums!

Söndag Dusch och tjong, så blev jag serverad pasta med tomatsås, en av mina favoriträtter.

Söndag Veckan landade på 16 mil. Helt ok för att ha haft en sjukdag och så gott som en hel återhämtningsdag, jag sprang ikapp på de dagar då kroppen var med på noterna och de landade alla på 30 km utom idag då det blev 40 km. Nu hoppas jag på en stark vecka utan avbrott och jag ber till gudarna att rumpan och benet ska skärpa till sig så att jag kan börja springa vettigt igen. Vad gäller den stora planen så hoppas jag att mina värden går upp så att jag kan få ut det mesta av min träning framåt. Jag känner att jag är inne i en tung period men det ska styras upp, så är det bara. Mina stora mål det här året blir Stockholm Marathon och Berlin. Men jag ska även springa Kungsholmen Runts halvmara. Och Premiärmilen blir det nog också. Förutom det så lär det bli några spontanlopp men de ska jag i så fall se som rena träningslopp. Vi får se. Nu ska jag åka och dricka kaffe med familjen. Kanske köpa ett par vinterskor. Kanske. Och ikväll blir det rehab och blodpudding. Ok, vi hörs om en vecka.

Söndag Ajöss.