Backintervaller

Backar och lunchspring!

Börjar bli lite kyligt på morgonen. Jag märker det på mina händer som jag lyckats förfrysa. Inte pga löpning utan pga alla vintermorgnar då jag skrapat fram bilen ur snö och is och inte hunnit/orkat/brytt mig om att ta på mig vantar. Det är verkligen dumt att skrapa en bil i -15 grader utan vantar. Nu blir mina fingrar alldeles vita så fort jag står i kyldisken i mataffären och funderar på vilken fil jag ska köpa. Och imorse så kände jag ahh, snart dags för handvärmare. Men idag värmde jag bara upp mina ben. Det luktade sådär lite gott höstruttet ute, ja ni vet av löv som blivit blöta. Och det var dimma och vackert så man smällde av.

När jag sprang längs vattnet så var det sån fin spegelbild på vattenytan. Dubbelt av allt. Började tänka på hur det var förr i tiden då spegelytan var den enda spegel man hade. Då var det ju knappt så att folk visste hur de såg ut. Det kanske mer var så att man såg sig själv genom andras ögon? Alltså att hur andra tittade på en och förhöll sig till en var det som skapade ens självbild? Då måste det ju också varit flytande om det var ens utseende, “utstrålning” eller allmänna personlighet som avgjorde hur folk förhöll sig till en. Antagligen var det en blandning av alltihop. Om det var så låter det som ett bättre sätt att bygga sin egen självbild på än den rena utseendefixering vi har idag. Jaja, efter detta morgonfilosoferande så var det dags för backintervaller. Kände mig som alltid kass på de första men det var ju faktiskt morgonben jag sprang med. Efter ett par intervaller kom jag dock igång bättre. Mina favoriter är de två sista intervallerna – då behöver man inte tänka på att disponera krafterna för att orka hålla tempot passet igenom utan då är det bara fullt ös.

En stunds pustande när jag var klar. Ahh, finns det något vackrare än att se morgonsolens strålar strila genom en anläggning som fördelar ut el till kommunens alla hushåll?

Totalt 13 km. Sen på lunchen rev jag av lite distans. Ner i underjorden för att byta om och sen upp igen.

Bort mot Pampas Marina och vidare längs vattnet.

Backmorgonen kändes lite i benen men efter ett par kilometer blev det lättare. Jag skulle ta det lugnt men ni vet hur det är: ”jag ska bara springa om han där framme”, ”jag spurtar förbi henne i backen, sista personen och sen tar jag det lite lugnare”, ”äsch, alltid kul att springa om en cyklist” osv osv. Men rätt lugnt gick det ändå. Sen tillbaka till lite stretch, dusch, lunch och jobb.

Totalt 13 km. Dagens nyhet är ju annars att Adizero Adios Boost redan har anlänt! Finns i butik, själv beställde jag ett par på nätet. Såhär ser de ut:

Ska bli riktigt intressant att springa i dem. Ajöss.

Backe+tacos+distans=bra!

Åh. Vardagen. Jag måste ändå säga att jag gillar den skarpt. Sen att färgen i ansiktet redan börjar försvinna och man sakta men säkert börjar anta sin vanliga gröngula ton är i för sig lite trist. Men vad gäller löpningen så känns det inte alls lika galet att ge sig ut och springa när man vet att resten av gänget också snart ska gå upp. Det är betydligt svårare när familjen glatt cyklar iväg mot bad och glass… medan man ensam ska åstadkomma ett excellent tempopass på en varm landsväg. Och så luften som har kommit! Den gör mig alldeles lycklig. Nog för att jag älskar att springa runt i tunna kläder men ändå, känslan när det är lite drag i morgonluften, så man måste pinna på för att bli varm, den är bra. Men lite chock fick jag allt imorse när jag klev upp och kollade termometern: åtta grader!

Men rutinerad som jag är låter jag mig inte luras av detta och dra på mig för mycket kläder. Även om jag för ett par sekunder övervägde långärmad tröja. Nej då, det är ändå sommar än. Augusti är sommar och sen börjar hösten. Inget att orda om. Samma sak varje år.

Idag var det dags för ett backpass. Det var längesen och jag kände mig uppåt över att få göra något nytt. Just backar, de har jag inte sett skymten av på Gotland, i alla fall inte långa och lite brantare som man kan köra intervaller i. Bara att tacka gudarna för att det inte är Lidingöloppet jag tränat för hela sommaren. Värmde upp längs Kyrkviken.

Väl framme vid backen körde jag en backe upp och ner som uppvärmning. Och sedan drog jag igång. Kände mig så otroligt trött igårkväll så jag var lite orolig att kroppen inte skulle vara med på noterna. Och vad skulle den säga om en backe nu helt plötsligt? Förmodligen muttrade den lite men det var inget som hördes utan det kämpades på och jag höll tempot intervallerna igenom. Men på den sista var jag trött och andades som en astmasjuk de sista metrarna.

Nedjogg på det. Totalt 13,5 km. Sen satt jag plötsligt vid mitt skrivbord på jobbet. På tal om det så hade jag bestämt för mig att jag städade skrivbordet, som man ska, innan ledigheten. Men jag måste ha drömt för det ser redan ut som att vi är mitt in i oktober.

I för sig ser jag nu att det mest är mina olika tesorter som stökar till det. Runt lunch hade jag terminens första presentation och efter det blev det lunch på La Neta – detta underbara ställe!

Efter jobbdagen var över var det dags att kuta hemåt.

Jag hamnade mitt i ösregnet och kom på att jag hade en ny mascara som inte var vattenfast. Men vad göra? Bara att pinna på. Kroppen kändes pigg efter de två lugnare dagarna och jag fick någon slags urkraft av regnet som öste ner, så jag bestämde mig för en extratur ut på Djurgården. När jag kom fram till Djurgårdskanalen blev det plötsligt sol igen.

Sprang runt där och sen hemåt. Vid Värtan började det regna – igen. Smått schizofrent väder. Men Värtan gillar jag bäst i regn och skitväder.

Totalt 18,5 km och dagens total blev 32 km. En mycket bra dag! Tack. Nu ska jag massera vaderna.

Morgon, middag och kväll!

Idag vaknade jag till vågskvalp. Om man ännu inte har semester så får man göra vad man kan med det man har dvs väckaklockan. Det var redan varmt ute fast det var så tidigt. Hade en liten känning i min högra vadmuskel igår kväll men det kändes bättre när jag vaknade så jag tänkte att jag värmer upp och ser sen.

När benen väl hade vaknat till liv så kändes det bra så jag begav mig till min backe för att köra intervaller. Som vanligt segt på första, segt på andra men sen igång på den tredje. Betade av dem en efter en och totalt blev det tio stycken. Men så varmt det var! Fick slita av mig tröjan på slutet.

Totalt 12,5 km.

Dagens andra pass rev jag av på lunchen. Egentligen hade jag velat springa i bara sportlinnet men det är något med att göra det mitt i stan som jag inte riktigt gillar. Istället fick det bli såhär:

Men fortsätter värmen till helgen så får jag ge upp och köra spännstyle. Hatar att vara för varmt klädd när jag springer! Ner längs vattnet och ut mot Solna. Förbi alla seglarskolor, sollunchätare och badare. Herregud så härligt det såg ut att bara få ligga sådär och slappa. På sin höjd klura på om man ska dricka lite mer kaffe, ta en cykeltur med barnen, köpa en glass eller liknande. Fick upprepa för mig själv: snart, snart. Jag vände borta vid Solna Strand och kutade tillbaka.

Totalt 10 km. Idag kändes det riktigt härligt att springa ner i ett svalt garage. Det var så skönt att jag stod där och stretchade bland avgaserna.

Efter jobbet var jag tvungen att göra en hemsk sak.

Åka tunnelbana. Det är altå inget fel på tunnelbanan och egentligen gillar jag detta transportmedel. Men jag har ju så svårt för host och nys sen jag började springa mycket. Ja, oerhört hypokondrisk för att tala klarspråk. Och oavsett årstid så hostas det överallt och idag var det dessutom supertrångt så jag hade främmande människor rakt i ansiktet. Och de stackarna hade mig i sitt. Men det gick bra. Jag hade hur som helst tänkt att det var färdigsprunget där efter lunchen men när vi kom hem från jobbet så skulle Olle ut och springa. Vad han ligger i! När han gav sig av kände jag mig så ensam i det tomma huset att jag tänkte att jag lika gärna kan springa lite (till). Hade nämligen några backövningar jag ville köra. På med springkläder igen.

Just det är ju rätt tjatigt alltså. Att byta om hela tiden. Efter uppvärmningen så sprang jag till min andra backe dvs inte samma som imorse. Lite variation måste man ju ha i tillvaron.

Och så körde jag mina grejer. Känslan i kvällen var fantastisk. Äntligen lite svalare och doften av skog och nyklippt gräs. Om man ändå kunde spara det på burk… Så värsta långt blev det inte. Totalt 7 km. Dagens totala dos landade således på 29,5 km. Sen hem till middag. Jag var helt galet hungrig! GALET!

Och jo, varför jag utsatte mig för tunnelbanan där efter jobbet, det var för att jag åkte och köpte denna på rea. 100 spänn!

Bra för magen. Men det blir inget med den saken ikväll för nu ska det drickas te och rullas golfbollar under fötterna och masseras vader. Särskilt den där högra rackaren. Vi hörs!

Backar och jourhavande föräldralöpning!

Ok, det här var min måndag:

Jag startade morgonen med uppvärmning. Benen kändes lätta vilket var trevligt, och faktiskt lite oväntat.

Därefter var det dags för backintervaller. Jag har längtat lite efter dem men visste inte riktigt vad benen skulle tycka om saken, osäker på om de längtat. Men de var faktiskt med på noterna. Fast. De hade gärna lagt av där i halvlek, de tyckte att det räckte då. Fast det tyckte inte jag. Så jag kämpade vidare tills jag var klar. Gaah, den sista var kärv.

Sen hem till vår vissna syrénbuske.

Och vi som ska ha kompisar på lunch i helgen. Syrénbusken är liksom den ena, av totalt två fina grejer som vi har i trädgårdsväg och kan malla oss med, så jag tycker faktiskt att buskarna kunde hållit ställningarna fram till dess. De passar liksom till öl och vin och somriga festligheter. Tur då att den andra grejen, vår klätterväxt på baksidan, ännu är i form.

Annat som hände på morgonen var att jag hittade ett gammalt armband som jag älskar. Har letat efter det överallt. För som vanligt när man varit ordentlig och lagt ner saker i askar, så hittar men dem inte sen. Det här armbandet låg alltså prydligt nedlagt i en fin ask. Men är nu äntligen tillbaka på min arm!

Sen var det jobb för mig och ormen. Precis innan lunch, när jag jobbade som allra mest, så ringde de från skolan och meddelande att sonen kände sig skruttig och behövde gå hem. Så det var bara att dra på sig löparkläderna och springa hemåt.

Jag som hade tänkt låta benen vila lite längre efter backintervallerna. Nu fick de istället spurta hem redan efter några timmar. Jag hade dessutom flyt med rödljusen, överallt var det grönt! Och det var ju bra för det är något med sjuka barn som väntar på en, jag fylls av sånt otroligt omhändertagandebehov, som att det gällde liv och död kutade jag hem genom stan! Observera min Finisher-tröja från Stockholm Marathon. Jag gillar färgen och så jag tackar jag för att de gjorde hålet större det här året. Förra årets gula t-shirt fick jag knappt över huvudet och då kan jag informera om att jag har helt normal huvudstorlek.

Sladdade in med andan i halsen utanför dörren.

In till sonen som redan traskat hem själv från skolan. Han såg lite hängig ut men vettsijutton vad det var. Ingen feber och inget kräk och… ingenting faktiskt. Efter en glass och vila så är han nu ute och spelar fotboll för fulla muggar. Så kan det gå. Totalt 23 km idag. Tack ben.

Zoo-morgon!

Vaknade till väckarklockans fågelkvitter. Rätt seg. Kan bero på att vi tittade på ett avsnitt för mycket av Breaking Bad igår kväll. Men herregud så bra den serien är, man blir lika beroende av den som av löpning. I alla fall, fågelsången. Den satte stämningen för hela passet, skulle det visa sig. Idag var det backintervaller som skulle kutas.

Började med 4,5 km uppvärmning. Det behövde de här stela benen. När jag kör mina hårdare pass om morgnarna är jag oerhört noga med att värma upp ordentligt, känns som benen skulle kunna gå av annars. Och det vill vi ju inte. I alla fall så såg jag efter ett par kilometer en liten rävunge. Så synd att jag inte hade kameran med mig för den stannade och tittade på mig, liksom helt orädd. Åh så mjuk den såg ut! En stund senare såg jag en hare och precis när jag var framme vid min backe såg jag ett rådjur. Nu var det dags att köra igång med backintervallerna. Pang! Ojoj, den första, den gick inte fort. Det var inget pang där inte. Snudd på att jag tänkte avbryta och stöka om lite i veckoschemat. Men sen på andra började det kännas bättre och på den tredje intervallen kändes plötsligt benen lättare och mer kraftfulla. Och sen körde jag bara på. Upp och ner, upp och ner. Tio stycken. Avslutade med 1 ,5 km nedjogg och då såg jag ytterligare en hare. Totalt 13 km. Hemma blev det gröt även om det nästan ser ut som en jordgubbstårta.

Tittade till min gymboll. Den mådde inte alls bra.

Det blir till att fixa en ny antar jag.

En annan grej hörrni. Sparris.Hur gott är det inte? Jag är också så himla nöjd över min anpassade sparriskastrull som jag investerade i för ett par år sedan.

Man stoppar ner sparrisen i gallret som man sedan sänker ned i kastrullen. Otroligt proffsigt och man slipper böja de stackars sparrisarna. Och sen äter men det kanske såhär. Det gjorde i alla fall vi igår.

Ahh! Så jädrans gott!

Godmorgonbacke!

Om jag nu sov bra i Köpenhamn så kan jag meddela att jag sover rätt risigt här hemma. Den lilla mänskliga propellern, som tenderar att snurra in till oss varje natt, är igång igen. Jag har börjat lägga mig skavfötters men det hjälper inte riktigt mot snurrandet. Men men. Man är ju rätt härdad vad gäller sömn vid det här laget och tur är det när man ska upp tidigt för att kuta upp och ner i en backe.

Började med 4,5 fina kilometers uppjogg.

Och sen var jag framme vid backen. Kände genast att jag hade mer kraft än förra veckans backpass. Lustigt hur känslan i kroppen kan gå så mycket upp och ner beroende på tidigare pass och dagsform. I alla fall så var det riktigt kul att springa upp och ner idag och tiden gick fort.

Plötsligt var 10 backintervaller avklarade och jag avslutade med 1,5 km nedjogg. Totalt 13 km. Däremot så krånglade min Garmin när jag kom hem. Jag skulle kolla lite tider men klockan sa den att det inte fanns någon historik lagrad. Ehh, hallåååå? Det finns tusentals pass lagrade men nähä. Allt borta. Tur att jag skriver upp exakt allt efter varje pass på old school- vis i en hederlig anteckningsbok. Men ändå. Inget klockkrångel vill vi ha nu. Det har jag inte råd med! I övrigt så tar jag mig dagen an i dessa skor. Nästan lika sköna som Nike Free och det är inte illa för ett par rockersdojor. (Herregud, för ett par år sen skulle jag inte ens komma på tanken att väga in bekvämlighet i skofrågor! Vart är världen på väg?!)

Slut.

Med sorg i benen.

I huvudet imorse: Boston. Den 8-årige pojken. Barnen. Alla. Så fruktansvärt sorgligt. Känns märkligt att löpningen som för mig står för så mycket fint, plötsligt fylls av annat mörkt. Man blir väldigt berörd och kommer att tänka på att såna här saker händer varje dag, men på platser som man har så mycket svårare att identifiera sig med. Så hemskt alltihop, var det än är, där människor bara vill leva sina vanliga liv men plötsligt drabbas. Med detta i tankarna joggade jag ut mot Hustegaholm där isen nu äntligen försvunnit.

Efter en bit vände jag tillbaka, sprang längs vattnet.

Efter 4,5 km stod jag framför backen.

Dags för backintervaller. Kände omedelbart att benen var väldigt tunga. Men en dag som denna, med tankarna på annat håll, så kändes ett par stumma ben som en petitess. Jag sprang upp och jag sprang ner. Kändes lite som att jag spring i en dröm på ett märkligt vis.

Totalt 10 intervaller. Sen jogg hem. Förbi tennisbanorna som blivit till tennisbanor igen.

På vår gata mötte jag ett rådjur. Det gick så fint på trottoaren rakt mot mig. Jag ville inte skrämma det med kameran och sen vek det in mot trädgårdarna. När jag kom innanför dörren hade rådjuret tagit sig in i vår trädgård och Uma hade fått syn på det genom fönstret. Hon ropade till mig: ”Mamma, det är en get i trädgården!”. Det var i alla fall en liten ljusglimt. Totalt 13,5 km.

10 morgonbackar!

Men så trött jag kände mig imorse. I för sig inte så konstigt, jag har legat bredvid en mänsklig propeller hela natten, som snurrat runt runt. Men upp kom jag och i löparkläderna. Först morgonen då det inte var minusgrader ute, det var i alla fall något att muntra upp sig med.

3 km uppjogg och sedan backintervaller. Tio stycken. En (alltid seg på första…), två (ah bra, benen vaknade till slut), tre (vilken leda, vilken tristess), fyra (nu känns det som bra fart, snart hälften gjorda), fem (hälften!), sex (mer än hälften gjorda), sju (kom igen nu), åtta (nu är det ju löjligt få kvar), nio (ahh, snart), tio (tio!). Efter detta så såg jag ett rådjur på kyrkogården.

Det smälter ju in i det bruna men kolla att par centimeter till höger om bänken, på gångvägen där. Vi glodde på varandra en lång stund.

Det är fint med kyrkogårdar. Jag tänker alltid på Robin Wright i House of Cards som av någon anledning alltid förlägger sina löpturer till olika kyrkogårdar. Men för min del känns det som lite för märklig stämning så jag joggade ner längs vattnet istället.

Men visst är de här vita björkarna fina?

Snart står man här barfota. Kom förresten på en sak när jag tittade på mina skor. Förr knöt jag alltid skorna väldigt hårt men numera är jag superkänslig för när det spänner åt och har dem alltid väldigt löst knutna. Men så har jag också fått bredare fötter sen jag började springa mer. Jag vet att det är ganska vanligt. De blir liksom utplattade av allt spring? Jag är intresserad av expertkunskap på detta område, om det finns någon expert här. Totalt 12 km.

Backebackebackebacke.

Imorse var det dags för backe. Ute på gatan riktigt tidigt för att hinna.

Började med att värma upp i 4,5 km. Benen kändes pigga, kanske för att jag bara sprang ett pass igår. Och det är ju enligt plan, att lätta aningen på antalet veckomil – även om det inte alltid går vägen, hehe. Jahapp, sen var jag framme vid min långa backe.

Planen idag var 10 backintervaller. Jag har mätt upp denna backe till 350 meter. Den är inte på något vis stupbrant, det ska den inte heller vara, utan just lång och seg. Man kan ju önska att man hade tillgång till italienska slingrande sega vägar men jag får hålla till godo med denna. Såhär ser den ut en bit upp. Lite italienskt ändå, bara synd på den grå snön och det där ställverket långt bort som förstör den vackra vyn.

Jag körde igång. Som vanligt seg känsla på första. Men sen lättade det till min stora glädje. Senaste gångerna jag kört backe (i för sig med ryggsäck på ryggen) så har det känts så tungt och kärvt. Och sen rent allmänt, så är det ju som en välsignelse för oss morgonlöpare att slippa springa i mörker. Man känner sig inte riktigt lika galen när man springer i en backe upp och ner, upp och ner och det är ljust ute. Jo, mitt i 7:e intervallen kom en tjej springandes på gångvägen bredvid vägen (jag springer alltid på själva vägen som är rakare), och så ropade hon ”Snygga tights du har!” Kan omöjligt fatta hur hon hann spana in mina tights när jag sprang som en blixt uppför backen? För visst sprang jag som en blixt? Tightsen har ju inget som helst med mina backintervaller att göra, men den där tightskomplimangen hade ändå en otroligt uppiggande effekt på mig. Tack vare den så kände jag mig riktigt stark två sista intervallerna, jag och brallorna gav allt vi hade. Sen nedjogg och då tänkte jag på hur fint det är med människor som klockan 06:00 orkar bemöda sig med att ge någon en liten komplimang. Tack. Såhär ser tightsen ut. De är från Nike och ganska nya och har en blå färg som jag gillar.

Sen var jag tillbaka vid brevlådan där jag började. Tio backintervaller rikare.

Finito.

Backar in påsken.

Rrrring. Upp. I med linser, på med kläder och iväg. Lång och fin uppvärmning.

14 cyklister hade hunnit ta sig över bron i riktning mot stan. Vid Östermalms IP höll Military Training-gänget på att kuta runt, runt. Efter 7 km var det dags för backintervaller. Som vanligt tycker jag alltid att första backen är så seg och man känner sig helt värdelös. Men så är det som att man kommer igång. Men tungt var det. I för sig inte så konstigt med tanke på milen i söndags och så tröskeln igår.

Sen sprang jag upp hit för att glo lite. Det finns en liten byggbarack här under och när jag tog kortet kom en kille ut och tittade misstänksamt på mig. Jag sa hej men han var ändå misstänksam med pliriga ögon. Löpare + kamera tyckte han uppenbarligen var suspekt. Jag hann i alla fall ta den här bilden också.

Jahapp, sen kutade jag i riktning mot jobbet.

Totalt 16 km. Köpte en kaffe och ägnade mig sen åt diverse balansövningar i omklädningsrummet.

Jag har sagt det förr men slås ändå av att jag blivit som ett med det smutsiga golvet i omklädningsrummet. Jag bara ligger där bland grus och hårstrån som att det vore den naturligaste saken i världen. Där ser man vad löpningen gör med en. Nu blir det frukost och jobb hela dagen. Sent ikväll dundrar vi över med färjan till Gotland.