Hej ni som läser min blogg. Nu är det som så att det här blir mitt sista inlägg. Nu kursiverade jag det som att det vore världens jättegrej. Det är det ju såklart inte. Det finns miljontals saker som är tusen gånger viktigare och större. Och dessutom finns det tusen miljoner andra löparbloggar kvar inom internets väggar. Men just min kommer inte vara aktiv längre, även om själva bloggen kommer ligga kvar. Vem vet, jag kanske väcker liv i den igen längre fram. Hur som helst, som jag skrev om tidigare, så har jag funderat på det här ett tag. Att lägga ner bloggen alltså. Och så har den känslan vuxit allteftersom. Varför? Tja, det är lite olika anledningar. En av dem är att jag vill ha löpningen för mig själv ett tag. Jag vill fortsätta springa en massa och långt. Och allra helst bli ännu bättre. Men jag vill göra det bara för mig själv. Vara lite hemlig. Det ska dock omedelbart sägas att det varit väldigt kul med bloggen. Oh ja! En massa bra grejer har kommit av den. Förutom alla fantastiska hejarop jag fått av er alla, både när det gått bra och mindre bra, så har jag även bekantat mig med människor som jag inte hade gjort annars. Jag har lärt mig en massa också, faktiskt. Men nu är det dags för ett nytt kapitel. Jag kände det så tydligt på dagens långpass när jag sprang i den friska luften och hade White Stripes i öronen och jag låtsades som att jag var i London. Känslan bara föll på plats: jag vill vara i offmode. Gå tillbaka till kärnan. Springa. Bara springa (ok då, och styrketräna och rehabba också). Jag behöver just nu stänga av mig själv och känner även för att stänga av andra, hur bra och intressanta bloggar och forum det än finns! Många av er kommer jag nog träffa ändå, kanske på något roligt lopp eller annanstans. Kanske när jag flåsar fram på något tröskelpass? Fast i så fall får ni ha förståelse för om jag inte lyckas med att heja medan jag flåsar, ok? Fast riktigt än är det inte dags att säga hej då. Först måste jag ju gå igenom den senaste veckan.
I måndags var jag präktig och började morgonen med rörlighet och styrka. Älskar att Ali alltid håller mig sällskap. Han sitter där bakom medicinbollen och lurar.
Tittut.
Sen blev det lite hopp för att väcka resten av familjen.
Därefter full fart på jobbet. När det var dags att ge mig av hemåt bytte jag om till spring.
Ruben hade klassträff som jag skulle på så jag hade en tid att passa. Det var bra för det satte fart på benen!
Sen ringde klockan och det var tisdag. Återigen rörlighet och styrka. Brukar ligga och glo på mina medaljer för att påminna mig om varför jag överhuvudtaget ligger där på golvet och harvar klockan halv sex på morgonen.
Vad gäller mina moprgonjoggar så har jag för tillfället dragit ner på dem. Jag tycker inte alltid det känns som att de ger så mycket i och med att jag är så stel när jag vaknar. Dessutom så kraftsamlar jag just nu hellre till de viktigare passen. Ett sånt kraftpass var det dags för efter jobbet. Då var det dags för backpass. Jag sprang hem från jobbet som uppvärmning.
Längs Husarviken.
När jag nådde Lidingöbron kom värsta störtregnet över mig.
Och jag fick en fin regnbåge på köpet.
Dock var jag genomblöt när jag väl skulle köra igång med det riktiga passet så jag skyndade mig in för att byta kläder. Och sen fort iväg igen! Var bara tvungen att stå och hålla mig på huvudet en stund innan.
Jag var rätt hungrig vid det här laget, det är utmaningen med att springa kvalitetspassen på kvällen. Men jag sprang i alla fall iväg till min backe. Så fort jag kört igång så kände jag hur mycket jag behöver de här backarna efter min platta sommartillvaro. Upp och ner, upp och ner, upp och ner, ja sådär höll jag på. Jag blev trött på ett helt nytt sätt som kändes både obehagligt jobbigt och fruktansvärt skönt.
På onsdagen lyckades jag få till en lunchmil.
Det var grått när jag gav mig av.
Men det sket benen i, de kändes starka och jag blev rätt uppåt av det hela. Det duggade skönt. Kameran blev blöt så efteråt såg jag ut såhär.
Eller kanske snarare såhär.
Efter jobbet var det dags att träffa Pekka. Det var längesen vi sågs men självklart hade vi hörts av under sommaren. Nu var det dock dags att snacka igenom mina sista veckor inför Berlin.
Vi lade upp ett schema som känns både lagom, utmanande och kul – hur nu en sån mix är möjlig. Galet egentligen att jag redan nu kan se fram emot de riktigt jobbiga passen för de är ju ofta allt annat än sköna (åtminstone inte medan man utför dem). Nu är det bara att hålla tummarna för att kroppen kommer vara med på noterna de sista veckorna. Som vanligt är även utmaningen att få till alla pass samtidigt som man har tre barn och ett jobb att sköta. Men det brukar funka på ett eller annat vis så länge men är ok med att inte göra så mycket mer än att jobba, springa och vara med familjen. Dock kommer jag skippa loppen innan Berlin som jag först planerade att springa. Tjejmilen kommer jag hoppa över då jag vill få till ett viktigt träningspass istället, och Stockholm Halvmarathon var egentligen aldrig del av min ursprungliga plan. Nu har jag definitivt bestämt mig för att stå över då det ligger för nära inpå Berlin. Riskera att skada mig då har jag ingen lust med även om en halvmara hade varit kul. Efter träffen med Pekka så lubbade jag glatt hemåt. Känslan av att känna sig stark just på distanspassen är jag tacksam över. När man flyter fram och kilometrarna tickar förbi utan att man tänker på det. Sen var jag hemma och så var den onsdagen slut.
På torsdagen gav jag mig återigen ner i omklädningsrummet på lunchen. Här har ni det, mitt kära skåp. Just det, bra, för nu blev jag själv påmind om att jag måste ta med mig en ny handduk.
I alla fall. Jag joggade ner till Karlberg och över på andra sidan, stretchade lite (mest för att skjuta på det jobbiga i ett par minuter till). Och sen satte jag fart. Tröskelfart!
Men så jobbigt det var. Har mest kört tröskelintervaller på sommaren men nu körde jag ett längre parti i ett svep. Puuuuh.
Vad grymt det är när man lyckas få till pass på lunchen. Också att få den där timmen frisk luft och rensa skallen, det bara älskar jag. Efter sommaren, efter att ha varit utomhus non stop om dagarna, då är man verkligen beroende av naturen och luften. Det trodde jag aldrig, att jag skulle bli en hurtig friskluftsmänniska, men se det var vad jag blev.
Sen förstår ni, sen köpte jag med mig mat från Brickan. Massa grönsaker och bönor, kyckling och så pannkakor med sylt och grädde till efterrätt. En hederlig byggjobbarlunch, precis vad jag behövde.
På kvällen sprang jag hem från jobbet.
Osäker på hur kroppen skulle kännas efter tröskellunchen men den kändes bra.
På fredagen gick jag upp redan kvart över fem. Ångrade mig så smått att jag bokat en så tidig tid med naprapatjohan… men samtidigt så himla bra att han har såna tidiga tider. Det passar mitt liv. Det var lite kyligt ute så jag drog på mig armvärmare. Och satte på musik.
Sen sprang jag på morgonstela ben in mot stan.
Förvånas alltid över hur många löpare det är ute om morgnarna längs Norr Mälarstrand, det måste vara den morgonpiggaste stadsdelen vad gäller löpare. Framme hos Johan så fick jag hoppa upp på bandet och springa fort medan han filmade mig. Sen kikade vi på det och jämförde med tidigare filmer. Även om jag har en massa att jobba med vad gäller min kropp, så är det ändå mycket bättre och stabilare än när jag var hos honom första gången. Efter detta så fixade han lite med mina stela höfter och sen fick jag ryggmassage. Höll på att somna. Men hepp, sen var det bara att dra på sig springskorna igen och kuta iväg mot jobbet. Där blev det dusch och ägg i omklädningsrummet.
Det var allt spring för den dagen. Fick dock ett ryck precis innan jag skulle somna sent på fredagskvällen. Ett styrketräninsgryck runt elvasnåret. Men sen fick det vara nog med kroppsarbete.
Hej lördag. Ahh så skönt det var att få sova utan att klockan ringde. Åt frukost i lugn och ro och sen bytte jag lakan i alla sängar, dammsög hela huset och tvättade toaletterna. Med andra ord var jag rejält uppvärmd när jag gav mig ut för att springa.
Idag var det återigen dags för backintervaller. Såg dock till att kuta 8 km innan jag körde igång. Planen var att köra ett par fler repetitioner än sist och verkligen få till ett bra pass. När jag var på väg uppför backen för andra gången så fick jag en hälsning och hejarop från en cyklist som cyklade om mig i backen. Det var trevligt att bli igenkänd, det svåra är dock att man själv aldrig riktigt hinner se vem det är som hejar på en när det gäller cyklister, de svischar ju förbi och har dessutom hjälm och glasögon på sig. Men jaja, vem du än var så: hej och tack! Du ropade dock också att du tyckte det såg lite skevt ut? Det var ju kanske inte lika trevligt – men dock sant! Det kändes som att jag hade en sträckning i ena skinkan där i början av backpasset, hade samma känsla innan Midnattsloppet faktiskt. Men efter halva passet försvann det helt, som tur var. Hade bra kraft i backarna och jag tror faktiskt det blev ett av de bättre backpassen för i år. Men satan vad jobbigt det var för mina ben. Och hjärtat också för den delen! Lång nedjogg efteråt och därefter hem till apelsinjuice. Jag längtar dock till att apelsinerna börjar smaka som apelsiner igen, för just nu är de tyvärr inte lika goda som de ser ut.
Bäst av allt var att få gå och äta tårta hos syrran sen. Ida fyllde nämligen sex år. Det här var barnens tårta men jag tog självklart av både den…
… och av de vuxnas pärontårta.
Vi hade köpt en kattjacka till Ida. Jag gillar det här galna mönstret, hade kunnat tänka mig att ha en själv faktiskt.
Resten av lördagen fick benen vila. Sen blev det söndag. Frukost, ja tack.
Och sen dags för långpass.
Ett himlans perfekt springväder! Jag älskar den här höstkänslan, lite kyligt och soligt. Började med att springa 15 km ute på Lidingö. Mycket folk som tränar inför Lidingöloppet nu. Därefter sprang jag in mot stan men svängde höger efter bron och sprang längs Husarviken, ut mot Stora Skuggan, förbi Naturhistoriska och så vidare. Sen tillbaka hemåt. Stängde av klockan på 35 km utanför huset. Ett riktigt skönt och stabilt pass idag, bra fart hela vägen där den sista milen var den snabbaste.
I övrigt ska jag tillägga att vår glassmaskin vaknat till liv. Glass är minst lika gott på hösten som sommaren.
Och sen vill jag slå ett slag för de här kexen. Man kan t ex köpa dem i ostaffären på Lidingö där de för övrigt är väldigt snälla. Och har god ost!
Ja som ni märker fyller jag på med en massa grejer för att slippa avsluta det här sista inlägget. Men nu har jag inga fler glass- eller kexbilder så här tar det strax slut. Bara några sista ord.
Tack för att ni hängt med mig ända hit. Jag har fått så otroligt mycket pepp från er ska ni veta! Både här och på lopp. Jag kommer springa vidare, hoppas ni också gör det. Vi kanske ses ute i spåret eller på något lopp någonstans. Och snälla, håll tummarna för mig i Berlin. Jag hoppas på ett bra lopp med en riktigt bra känsla. Just nu känns det som att det kan bli möjligt men mycket kan förstås hända på fem veckor. Sen om tiden dessutom också blir bra så blir ingen gladare än jag. Men känslan. Den är det viktigaste.
Hej då! Vi ses!
Hej alla trevliga människor. Vill börja med att svära på att jag inte skrev att jag övervägde att sluta med bloggen i förra inlägget, bara för att få uppmuntrade tillrop (även om det självklart kan vara frestande ibland när man känner sig lite nere). Nänä, jag övervägde det verkligen på allvar. Men jag överväger i för sig en massa grejer titt som tätt, som t ex att aldrig mer köpa kläder (!), aldrig mer äta godis (!) och andra omöjliga ting. Hur som helst, jag fick en massa uppmuntrande tillrop från flera av er när jag nämnde mina tankar, och jag blev lite rörd över att det faktiskt finns de som bryr sig om att jag knattrar och fotar och springer. Just att ibland få känna att någon läser ens ord, det är fint. Även om det ska tilläggas att min grundinställning med bloggen är att jag ska göra det för min egen skull och inte för någon annan. Inte heller för att framställa mig och mitt liv på ett visst vis för att det ska verka som att jag är en alltigenom lycklig människa. För såna vet vi ju alla inte existerar någonstans (även om vissa verkar trivas med att måla upp den bilden), men visst det där är svårt. Vare sig man vill eller inte så skapar man ju en bild av sig själv utåt, och den rymmer oftast givetvis inte hela sanningen. För att man kanske inte heller vill visa upp hela sanningen för hela världen (full förståeligt), men man får försöka tänka på sånt där tycker jag. Men det fina med att ha en blogg är ju verkligen att få kontakt med roliga människor som oftast delar samma intresse som man själv. Och dessutom så funkar bloggen som en bra träningsdagbok för mig själv där jag faktiskt ibland, dock ej så ofta, går tillbaka för att läsa hur träningen gick. Kort och gott: jag springer och bloggar vidare! Och tack för att ni brydde er.
Och styrka.
Efter knogande hela dagen så var det dags att springa från jobbet till naprapat-Johan.
I garaget på jobbet så märktes det att många redan gått på semester, det var glest mellan bilarna.
Hos Johan fick jag dels nya styrkeövningar inför sommaren och så hjälpte han mig att mjuka upp höften. Den är inte alls hundra än men det är en enorm skillnad. Förr, efter att jag suttit ner och reste mig upp, så haltade jag alltid till lite. Jag har blivit så van vid att ha ont att jag fortfarande gör så, tills jag inser att det inte gör ont på samma vis och att jag egentligen inte behöver halta till. Däremot känner jag fortfarande den där tröttheten i höger höft när jag springer längre pass. Så det var skönt för höften att få lite Johan-hjälp. Därefter sprang jag hemåt med bra klipp i steget.
Jag såg återigen canadagässfamiljen i Värtan. Kan inte förstå att de tycker det är mysigt att hänga just där med långtradare och färjor. Men i för sig, folk undrar väl varför jag springer där också. Men jag gillar ju långtradarna och färjorna.
På tisdagen ringde klockan 05.20. Tycker mentalt det är sån skillnad mellan att gå upp tjugo över fem jämfört med t ex tjugo i sex. Men jag krälade i alla fall upp och ner i de framlagda löparkläderna.
Hejade på fåglarna. Man ser det inte på bilden men förutom canadagässen så var ett gäng änder på plats. De stod och sov på sånt där roligt fågelvis; ni vet, de står med bara ena benet i marken och det andra instoppat under sig, och ansiktet vinklat bakåt med bädden nedkörd bland fjädrarna. Det ser så himla obekvämt men samtidigt mysigt ut.
Tanken var att köra lång backe men jag var rätt osugen när jag gav mig av. När jag väl var framme så hade jag dock lyckats arbeta upp ett bra backsug. Nu jäklar ska backen få! tänkte jag. Passa dig gamla backe! (Den är åtminstone äldre än jag).
Jag skulle köra tio repetitioner. Jag kan ibland tycka det blir så rörigt att hålla ordning på alla siffror i skallen, det gör att jag tappar fokus från att hålla farten… var det sju eller sex jag hade kvar? Därför brukar jag ha lite olika trix för mig och idag körde jag blomvarianten. La upp tio prästkragar och sen drog jag igång.
Lite segt till en början men sen var det som att tröttheten försvann och jag rände upp och ner med bra fart och backen fick passa sig och efter varje avslutad repetition så kastade jag iväg en blomma åt fanders. Till sist var det bara en ynka prästkrage kvar.
Och sen var det plötsligt noll kvar.
Snabbt hem för att åka till jobbet. På lunchen köpte jag sushi på det galet bra Itamae Izakaya på Odengatan.
Det kan ta lite tid att få maten men när man väl äter den så är all väntan förlåten.
På kvällen vågade jag mig faktiskt ut på ett till pass. I nya leopardshorts!
Ok då, här kommer de även i närbild för er som är leopardtokiga. Informerar på klassiskt bloggvis att de är från Adidas.
I alla fall. Tog en sväng i Lidingöloppsspåret och det var alldeles tyst och skogsmagiskt. Sen blev det pull-ups!
Avslutade med lite rörlighet och magstyrka.
Efter skogsturen packade jag ner glitternagellack i väskan.
Och så målade jag naglarna så fort jag kom till jobbet. Det är enda sättet för mig att inte direkt sabba naglarna när jag målat dem; att just göra det vid skrivbordet och sen sitta prick still som en staty. Tur bara att jag inte har allergikerkollegor runt mig.
På lunchen var det sol och dags att springa en mil.
Innan:
Och efter:
På onsdagskvällen skulle jag iväg på jobbmiddag. Men vet ni vad jag hann med innan? Jo, ta hål i örat! Ett till! Det är alltså den där ploppen som är det nya hålet, ”conch-piercing” som det kallas. Mycket nöjd med detta.
Och sen var jag alltså ute på stan på kvällen. Fotade Svampen som blev en suddig svamp trots att jag bara druckit lite vin.
På torsdagen var jag uppe och hoppade tidigt igen. Gav mig av hemifrån strax efter halv sex.
Jag skulle till naprapat-Johan en sista gång innan jag emigrerade till Gotland. Herrejisses, vilken morgon det var.
Solen. De tomma gatorna. Och mina fötter.
Den utställningen har vi sett!
Inte mycket att säga om denna fantastiska morgon. Knäppte bilder i farten och kände mig mallig över vår huvudstad, ja nästan som om det vore jag som ägde den.
Sen var jag framme i Rålambshovsparken.
Såg en pappa och, gissar jag, hans son. De skatade där tillsammans, observera att det var innan sju på morgonen vilket tyder på ambition, och det hela såg så urbant och fint ut. Jag var tvungen att fråga om jag fick fota dem. Och det fick jag. Klick.
Själv gjorde jag lite armhävningar då jag var lite tidig.
Sen var det dags att gå in till Johan.
Han jobbade igenom höften ordentligt och sen fick jag ryggmassage som faktiskt var skön även om det inte var en Sturebadsvariant. Men man är inte bortskämd med att naprapatbesök kan vara sköna, om man säger så. Kutade därefter till jobbet, drack kaffe och käkade ett ägg i omklädningsrummet.
På torsdagkvällen var jag rätt trött. Först tänkte jag hoppa över kvällens pass och ta vila men det är något med mig och oplanerade vilodagar som bara inte funkar. Jag har så svårt att njuta av dem och då går man miste om grejen (även om jaja, jag fattar att man ibland får tvinga sig till oplanerade vilodagar). Däremot om jag har planerat in vila, då funkar det bra och jag kan njuta av att inte ta ett endaste löpsteg. Förutom detta så var jag också sugen på att springa lite backe en sista gång innan Gotland i och med att jag knappt har en endaste kulle där. Så efter velande gav jag mig ut. På med pannband!
När jag kom fram till backen hade de klippt gräset och alla blommor var borta.
Men lite längre bort hittade jag några som jag kunde rada upp till räknehjälp. Idag körde jag dock en lightvariant som ni ser.
Och så drog jag igång. Jag mot backen! Eller nä, för efter första repetitionen upptäckte jag en snigel på väg över gångbanan. Han hade kommit nästan halvvägs och jag tänkte att jag skulle kunna ha hen som riktmärke, se vem av oss som blev klar först så att säga. Jag mot snigeln!
Tävlingen var inledd. Jag hade bra krut i benen, det kändes skönt att springa på pigga ben och inte sådär morgontrötta. Men snigeln verkade också vara i form och krälade/slingrade/slemmade sig fram i ganska bra fart. På slutet var det riktigt spännande! När jag joggade ner efter sista repetitionen så var jag så gott som säker på att snigeln hade en bit kvar och att jag skulle kamma hem segern. Men närå, han hade plötsligt växlat upp. Kolla!
Vi måste korsat våra respektive ”mållinjer” exakt samtidigt och därmed blev det oavgjort!
Och diverse andra konster.
Sen jobbades det in i det sista tills jag till sist insåg: NU ÄR DET SEMESTER! Olle spruttade iväg till Småland för att hämta upp barnen och för att sen på söndag ta färjan från Oskarshamn. Själv skulle jag åka ner med min mamma och katterna direkt från Nynäshamn på lördagen, vilket innebar en fredagkväll i min ensamhet. Därför bestämde jag mig för att tidigarelägga veckans långpass. Lite segt att springa det med ryggsäck på ryggen men sånt är livet. Det var riktigt varmt och jag försökte spänna fast små vattenflaskor på ryggan.
Men de trillade av efter tio steg så jag fick langa ner dem i ryggsäcken. Sen gav jag mig ut i sommarkvällen. Bort till Stadshuset, längs Norr Mälarstrand och så över Västerbron. Sen sprang jag runt söder där det var riktig sommarlovskänsla. Folk badade och åt glass. Och kysstes som aldrig förr! Själv svettades jag vidare med den varma och rätt tunga ryggsäcken på ryggen. Kom fram vid färjorna vid Stadsgården. Där stannade jag till lite kort för att dricka energidricka och vatten. Jösses så törstig jag var! Sen vidare längs Skeppsbron. På Strandvägen fick jag zickzacka som en tok för att parera alla glada turister. Efter 30 km stannade jag klockan utanför huset.
Sen gjorde jag både iskaffe (med vaniljglass i!) samt jordgubbsvatten.
Därefter var det bara att packa ihop sig inför morgondagen. Ali och Kuba satt non stop vid väskorna (och stundtals även i). De verkade vara oroliga för att bli kvarlämnade.
Och sen! Sen var det lördag och klockan ringde redan kl 04.15. Herregud, hade bara sovit i fyra timmar men det är sånt som knappt känns när man vet att man ska iväg till något härligt. Mot färjan med min mamma (och katterna). Mamma hade på mammavis med sig kaffe och smörgåsar och vi hade det riktigt mysigt där i bilen. Väl på färjan gick jag upp på däck. Solen lyste och håret blåste och havet luktade hav och himlen var blå och havet var också blått och huvudet var tomt och kroppen lugn. Då insåg jag att nu, nu är det äntligen sommarlov!
När jag stod där såg jag en segelbåt och tänkte på min pappa som nu kommit fram till Färöarna på sin seglats.
Vid lunch var vi äntligen framme vid huset. Som jag längtat hit. Ali och Kuba träffade Selma, syrrans katt, och de verkade också nöjda med att ha sommarlov.
Efter lunchen cyklade vi ner till stranden. Jag har skaffat en ryggsäck eftersom jag numera hojar runt på min Biltema-mountainbike utan pakethållare.
Och sen känslan av att ligga där på en handduk i sanden för första gången på semestern. Då njuter man i fulla drag om man säger så. Sen fick det vara nog med den typen av njutning. Dags att ge mig av på ett löppass och njuta av landskapet.
Tog rundan där jag numera kan varenda sväng, varenda sten. Temperaturen var perfekt, varmt men ändå lite skön vind som svalkade.
Benen var pigga så jag fortsatte lite längre än jag först planerat. Efter en mil vände jag hemåt igen.
Stannade till vid raukarna och glodde en stund. Tänk att ögonen aldrig kan vänja sig vid det här vackra, som att de blir lika chockade varje dag över att det är så fint.
En bra tur på 19 km.
Och sen att bara ligga och dega på det här viset och det enda man hör är havet.
Framåt lunch väntade ett tröskelpass.
Jag tog Nils med mig!
Lång uppjogg och det var så kul att ha sällskap. Mycket springsnack blev det. Sen stannade vi vid den här figuren och nollställde klockorna. Mu.
Och så drog vi igång! Idag sprang vi inte på vårt vanliga ställe vid vattnet utan på en grusväg som visade sig vara mycket bättre. Vid havet är det galet vackert men lätt att snubbla, ett under egentligen att ingen stukat någon fot där. Här var det bättre. Vi körde tre block och det kändes kontrollerat hela vägen, både andningen och benen. Sista blocket gick fortast och jag blev så glad över den medgörliga känslan i kroppen! Och glad över att ha Nils att plåga mig tillsammans med. Här står vi efteråt och försöker vara så snygga det går när man dryper av svett. Nils har en väldigt tuff min, måste jag säga.
Efter detta blev det nedjogg och därefter lite stretch och diverse styrkeövningar i trädgården. Jag hade syrrans barn som medgymmare.
Efter lunchen åkte jag och min mamma och gjorde Razzle Dazzle-premiär! Jag älskar det där stället.
Och sen äntligen kom Olle och barnen. Ni kan inte fatta hur mycket jag längtat efter att vara tillsammans hela gänget och ha sommarlov ihop. Eller jo, det kan ni nog. Ni har förmodligen längtat precis lika mycket efter era sommarlovsgäng, hur de än ser ut. Det blev givetvis bad.
Och det obligatoriska hålgrävandet.
Tja, som ni hör är livet just nu rätt trevligt. Jag ser så himla mycket fram emot en sommar med alla jag gillar. Och jag ser fram emot att springa för att jag gillar det, inte för att jag måste. Ok, tre sista grejer innan ni ska få återgå till ert:
Punkt.
Det märks att alla vill ha semester nu. Inte bara vi människor utan även maskinerna verkar ha fått nog av vardagsharvandet. Vår tvättmaskin blev så trött på det ständiga tvättandet av svettiga löparkläder, Stålmannentröjor och lakan att den la ner helt och hållet i måndagskväll. Mitt i en 60-graderstvätt började det plötsligt ryka om maskinen, det luktade något fasansfullt och sen slutade tvättrumman att snurra. Punkt slut. Semesterstrejk. Ungefär samtidigt skulle vi kika på TV men då funkade den inte. Vi startade om nätet men det var tvärdött, gick varken att glo på TV eller surfa. De håller på med grävarbeten på vår gata och det visade sig att de grävt av vår fiber. Jaha och som om inte det var nog så fick diskmaskinen för sig något, bara ett par dagar senare, förmodligen inspirerad av tvättmaskinens uppror. Den blev väl helt enkelt trött på yoghurttallrikar, tekoppar och geggiga kastruller och började slarva. Den tar genvägar både här och där vilket resulterar i att inget blir riktigt rent utan man får diska om allt för egen maskin. Något mer? Jodå, kaffemaskinen knorrade på onsdagmorgonen och Olle och jag höll på att gå upp i limningen. Inte en sak till! Den tog sig dock samman efter en dos svärdomar och serverade kaffet som den skulle. Men således står vi här nu med en slarver till diskmaskin (vilket en familj på fem personer och två katter inte gillar) och med en icke fungerande tvättmaskin (vilket är fruktansvärt när man är en familj på fem personer varav en springer mycket). Service är på väg till bägge maskinerna men vad gäller tvättmaskinen så tror jag, att döma av lukten, att det dessvärre blir till att köpa en ny. En sån där kostnad som det inte finns någon njutning i överhuvudtaget. Och fibern, den blev återställd i fredags. Annars hade jag inte kunnat göra detta blogginlägg. Vad gäller min egen maskin, ja min kropp alltså, så går det bättre. Just nu känns det riktigt roligt att springa! Kroppen och huvudet vill samma sak och det är en fördel. Hela vintern och våren brottades huvudet mot kroppen och vice versa. Ibland var det huvudet som ville springa fort men kroppen som vägrade, och sen när kroppen ändå var lite sugen på fart så vägrade skallen och så blev det inget med den saken. Nu verkar båda vara sugna på att springa, både i behaglig fart och fortare. Det betyder inte att jag springer som en raket på något vis, men det gör inget så länge det är kul. Kanske kan jag bli en raket tids nog. Okej, bänka er för här kommer nu min vecka dag för dag.
Sen satte jag igång med rörligheten där bland annat min tortyrboll ingår. Obs! Detta är ingen övning utan bara en bild på ben och boll. Ja, så ni inte får för er att ni ska sitta såhär.
Sen blev det lite allt möjligt.
Sen åkte jag till jobbet i mina Nike Free som jag spenderar uppskattningsvis 80% av min vakna tid i.
Jag köpte kaffe på Violon Dingue på vägen. När det ser ut såhär får man uppbåda alla sina krafter för att inte köpa en bulle. Varje dag.
Jo just det! Jag hade även orange hår dagen till ära. Ser väldigt rörigt ut här måste jag säga.
Efter jobbet var det dags för ett distanspass.
Det hade blivit riktigt grått och trist ute. Gatorna var blöta men det går ju lika bra att springa på dem för det. Så det gjorde jag.
Genom tunneln som leder från Rörstrandsgatan ner till Karlberg. Där har de här lamporna dykt upp, som stora lysande tallrikar.
Tog en liten extra sväng i stan innan jag kom till Värtan. Där var det så grått det kunde bli, och nu verkligen öste regnet ner. Och det blåste! Tänkte att det var tur att det inte var ett lopp jag sprang.
Trodde faktiskt jag skulle blåsa av Lidingöbron, vilket hade varit ett trist slut på en måndagskväll, särskilt då jag är så kass på att simma. När jag precis kämpat mig över bron så fick jag ett uppmuntrande ”Bra kämpat!” av en snäll cyklist. Jag kom hur som helst hem i tryggt, men genomblött, förvar.
Avslutade dagen med laxburgare (som höll ihop på exemplariskt vis!).
Och sen blev det brasa.
På tisdagen var det återigen rörlighetsmorgon. Här ligger jag med den där hemska marmorbollen i ljumsken och försöker se oberörd ut.
Det blev även magstyrka och pull-ups.
Lite information kommer här:
Sen avslutade jag med lite kattgos. Men hörrni, kolla magen. Det blir inte gölligare än såhär. Och då menar jag ju givetvis Alis mage och inte min.
Jag kom hem ganska sent från jobbet på tisdagen. Hade det varit vinter, halt och becksvart ute hade det förmodligen blivit till att springa på band, i och med att tanken var att det skulle gå undan. Nu var det alldeles ljust och skönt ute, bara att ge sig av.
Körde ett lite hårdare pass och kom in i en bra känsla. Hela kroppen strävade mot samma mål och jag fick lite hopp om att formen kanske är på väg. Sprang hem på trötta men glada ben.
Godmorgon! Nu är det onsdag. Rörlighet och sen styrka, jajamen.
När jag låg där på golvet insåg jag att Kuba matchar rehabprylarna.
Sen blev det bil till jobbet. Brassade på världens bästa musik på högsta volym likt en nybliven körkortsägare.
Sen massa jobb. Det är verkligen slutspurt nu. Så mycket som ska vara klart innan ledigheten att man knappt fattar hur det ska gå till på en och en halv vecka. Men det är bara att kämpa på så löser det sig. När jag känner mig stressad brukar jag blunda några sekunder och tänka på hur jag snart kommer sitta där på gotlandsfärjan och hur vi sen åker på de ensliga vägarna. På väg mot sommaren. I alla fall, löpning blev det efter jobbet.
Förlängde turen och sprang bort till Västerbron och sen mot blåsten över till Söder!
Vidare hemåt.
I Värtan såg jag en canadagässfamilj som irrat bort sig. En annan som hade irrat bort sig var den här minileoparden, såg lappan när jag stannade en bit hemifrån. Hoppas den kommit hem nu.
Innan jag klev in genom dörren var jag tvungen att knarka den här låten en sista gång.
Olle anser att jag har spelat sönder låten vid det här laget, så jag får numera likt en tjuvrökare tjuvlyssna på den när jag är ensam. Denna hade för övrigt dykt upp i brevlådan, alltid trevligt!
En bra dryck jag gjorde när jag kommit hem var att ta några frysta hallon och tina dem i micron. Sen bara blanda dem med isbitar och vatten.
Mycket gott och man kunde liksom suga i sig hallonen genom sugröret på ett roligt vis.
Började med uppjogg i Grönstaskogen.
Och sen blev det backintervaller.
Hade vägen alldeles för mig själv med undantag för ett par enstaka bilar. Numera föredrar jag egentligen att inte lägga jobbiga pass på morgonen men det var helt ok, jag tycker just backe funkar bra att köra på morgonen. Dock var det längesen jag sprang just backintervaller och jag visste inte riktigt vad höften skulle tycka om saken. Men det funkade bra och jag blev riktigt trött, precis som man ska bli.
Sen blev det bråttom så jag fick köpa en macka på vägen.
På fredagen var jag helt död när jag vaknade. Hade nattsuddat med kollegor och sovit knappt tre timmar! Jag hade bara druckit ett glas vin men det kändes som det var minst tio stycken. Jag konstaterade att jag verkligen inte pallar att sova för lite nuförtiden. Dessutom är för lite sömn och springambitioner en dålig mix. Men det var i alla fall bra att jag startade morgonen med marmorbollsövningen för då kan man blunda samtidigt.
Som tur var piggnade jag på mig när jag väl duschat och druckit kaffe. På lunchen bytte jag om och gav mig ut. Det var riktigt fint väder.
Hann med en mil som gick i helt ok fart. Ville inte pressa på i och med att jag innerst inne var så evinnerligt trött.
Efter jobbet så var det som att kroppen ville springa lite till, fastän den var trött. Den ville väl liksom jaga bort tröttheten. För tillfället kör jag väldigt sällan dubbelpass men idag fick det alltså bli ett.
Det blev en kort sväng i skogen.
Kolla min blodådra i pannan. Måste vara åldern. Den syns rätt mycket när jag springer men inte mig emot, det ser rätt hårt ut!
På vägen hem var jag helt omgiven av rosdoft. Så förbaskat lyxigt det är att springa vid den här årstiden när det luktar så gott. Försökte lukta in allt som en annan Tjuren Ferdinand och spara i minnet till februari.
Sen kom barnen hem från Gotland, herregud som vi hade längtat efter dem. Det blev en riktigt mysig fredagskväll. På lördagen gjorde vi allihop en utflykt till Moderna Muséet. Men innan vi gick in värmde vi upp med jämnfotahopp.
Sen blev det den här herren.
Vi gick även in på Arkitektur- och designcentrum där det just nu pågår en cykelutställning.
Sen åkte vi hemåt med de här fina pennorna som vi köpte på Moderna.
För egen del var det bara att byta om och ge mig ut på ett tröskelpass.
Rände runt längs Kyrkviken och kanske var det spaghettin jag ätit till lunch, men jag tyckte att jag hade rätt bra krafter. Borde komma ner lite i tid men jag försöker att inte jämföra med gamla tider (enda nackdelen med att föra träningsdagbok) utan vara i det här och nu och jobba på framåt.
Jag var sugen på skog så jag sprang till Lidingöloppsstarten och sprang första milen. Så skönt med lite mjukare underlag och doften av skog. När klockan visade 11 km vände jag tillbaka och sprang återigen första milen, ja fast nu åt motsatt håll. Man kan fråga sig varför jag gjorde så istället för att bara fortsätta men ibland kan jag gilla att göra uppror mot snitslade banor. Därefter sprang jag tillbaka mot Kyrkviken och fortsatte på Lidingöloppsspåret en bit innan jag vek av och fortsatte mot Elfvik där jag snurrade runt och tog en annan väg hemåt. Fick ett litet bryt när jag bara hade ett par kilometer kvar och satte mig på en sten i en minut och glodde. Inte för att jag var speciellt trött utan bara för att jag ville glo och tänka i 60 sekunder. Sen klämde jag sista biten. Totalt 36 km. Det blev både iskaffe och mangosmoothie när jag kom hem.
Och en näspuss.
Duschade och åt lunch och sen gick jag till bussen för att åka in till stan. Det visade sig att den inte skulle komma förrän om 20 minuter och är det något jag ogillar så är det att vänta. Således promenerade jag nästan hela vägen till Ropsten.
Gillar just att gå mycket efter långpass, gör att jag blir mindre stel. I stan fixade jag lite sommarärenden. På vägen hem visade det sig återigen att jag hade otur med bussen, jag skulle få vänta i 30 minuter. Det var såklart inte aktuellt. Bara att knata över bron.
Det enda jag ångrade var att jag köpt en jättestor melon och så himla tjocka böcker. Men bra styrketräning!
Bland annat köpte jag dessa två böcker som jag ska plöja i sommar. Och så några pannband eftersom jag tappat ca fem stycken de senaste månaderna.
Nu är jag redo för en sista jobbvecka och sen semester. Ska bara försöka överleva utan barnen i sex dagar till men jag har fått bildbevis på att de har det riktigt bra i de småländska skogarna.
Klart slut från mig.
rocknrollrunning.se 