Hej helg!

 Efter jobbet var det bara att ge sig ner i omklädningsrummet igen. Funderar allvarligt på att köpa en dator hem, det är rätt tungt att släpa datorn fram och tillbaka. Alternativt måste jag köpa en större ryggsäck för det är knappt att jag får igen den med allt bråte jag kånkar på. Detta blev premiärturen för mina sprillans nya Lunaracer. Exakt samma modell och färg som tidigare. Jag är väldigt nöjd med dem, allra bäst tycker jag de är på asfalt. Annars vanliga rutten hem, inga utsvävningar då jag hade bråttom för att hämta på dagis. Prick 10 km blev det. Lämnade ryggsäcken hemma innan jag sprang vidare mot dagis. Höll typ på att välta framåt och kände mig lätt som en ärta – det kanske är så man ska springa Marathon; kånka på en skittung rygga 3/4 av loppet, sen ta av den och studsa fram sista milen.  Totalt 31 km idag. Nu ska jag pyssla om kroppen i form av ostbågar, godis etc.

Halvmara till frukost.

 Denna vecka har varit lite svajig vad gäller sömnen. Lite för få timmar pga mycket jobb och tidig löpning för att hinna med allt. Men imorgon är det lördag så det är bara att fräsa på. Idag kort långpass planerat så jag hoppade i kläderna och gav mig iväg direkt.  Sprang genom Värtan. Jag älskar att springa här och gode gud/whatever/whoever, låt det aldrig någonsin bli ett Hammarby Sjöstad av det hela. Sen ut på Djurgården och jag fick sån Londonkänsla i mig; vädret precis sådär lagom Londonvarmt och så en hel del folk ute, springandes, gåendes – med eller utan hund. Här sprang jag runt och kände mig internationell. Tills jag såg den här söta figuren. Han kändes inte lika mycket London.  Sen genom stan mot jobbet. Var lite senare än vanligt och de där tio minuterna gör uppenbarligen en enorm skillnad i morgontrafiken. Gatorna fyllda av stressade cyklister som tror de äger stan (Obs! Det gör ni inte, snart tar vi löpare över!) och föräldrar på väg till dagis. Ett zickzackande utan dess like men jag hade i alla fall tur med alla rödljus, och när jag inte hade det så kutade jag på ändå. Blev exakt en halvmara! 21 km i 4:54-fart.  Och sen kaffe i duschen – vilken bra kombination det är!

Snabblunch.

Dags för lunchpass igen! Idag var det bara jag och Micke som kunde men det är inte så bara. Kilade ner i omklädningsrummet och bytte om, drog på mig skorna som blivit genomblöta efter morgonens regntur. Ahh, härligt. Uppjogg till Karlbergsparken där vi skulle köra våra enkilometersintervaller.  Vi körde igång direkt – mina ben var ju så att säga redan uppvärmda efter morgonens 10 km som bara låg några timmar bort. Micke tog täten som sist. Han är oförskämt bra på att springa fast han nästan bara cyklar. Första varvet gick inte så fort för mig men sedan fick jag upp farten bättre. 3:50 på andra. Alltså, det är inte så fort men det är faktiskt två backar på slingan. Vi körde vidare. Tredje varvet, fjärde och femte – ungefär samma tempo, halkade efter ett par sekunder. Sen bestämde vi oss för att köra en till sista intervall men då halkade jag efter ännu lite mer på farten ner mot 3:56. Totalt 6 x 1 km, bra! Men jag måste köra intervaller lite planare någon dag och se vad jag får för tider.  Jag ser jätteläskig ut på den här bilden, en helt galen blick. Men man blir tydligen sån av enkilometersintervaller. Jaja, sen jogg tillbaka till jobbet och jag hann kasta i mig lite mat. Tänk vad man hinner på en timme om man springer fort.

Morgonregn.

 Gav mig ut på morgonens regngator. Känner mig alltid som en vinnare när jag springer i regn, särskilt när man tänker på hur mycket människor det brukar vara i t-banan när det regnar och hur kvavt det blir med allas blöta kläder. Idag raka spåret till jobbet. Det där lilla kaféet som precis öppnat vid lilla Lidingöbron på Ropstensidan måste jag gå till någon gång. Kan man springa med en kaffe i handen?  Framme vid korsningen Valhallavägen/Odengatan sprang jag förbi en kille som höll på att rota efter något i byxfickan. Mitt i rotande, och precis när jag passerade, råkade det trilla ut en radda kondomer ur hans ficka, som landade mitt på trottoaren. Han blev alldeles röd i ansiktet. Det tyckte jag var lite kul. 10 km blev det och sen framme vid jobbet. Tog upp min exklusiva plånbok, plastpåsen, och lyxade till med en juice och finkaffe.  Den här handdukshögen till höger i bild. Alltså, jag undrar vems det är. De har legat där så länge jag kan minnas. Detsamma gäller plastpåsen till vänster i bild. Hallå?

17 km av Stockholm.

 På med New York-tröjan och iväg mot jobbet, idag en extrasväng planerad. Sprang längs Värtan och sedan förbi ambassaderna. Kände mig som en smöris när jag passerade amerikanska ambassaden med New York-tröja på mig. Fint var det. Speciellt snabbt gick det inte men det var inte heller tanken. Tycker också det tar ett par km innan muskler och leder ens vaknat till liv på morgonen och jag ser de här passen mer som skönt kilometersamlande. 17 km blev det och sen dusch på jobbet. Packade ner ombyteskläderna igår kväll och då kändes paljettröjan som en bra idé. Kändes lite väl nyårsvintrigt på morgonen. 

Datalöpning.

 Blev 14 km hem efter jobbet inkl. en liten avstickare ut mot Kaknästornet (blir för övrigt alltid sugen på kakan ”dammsugare” när jag springer förbi Kaknästornet eftersom vi ofta åkte hit och drack kaffe när jag var liten). För övrigt: låt aldrig de här kvällarna ta slut! Ljuset, den perfekta temperaturen och människor ute på gatorna. Benen lite trötta, särskilt med ryggsäck och dator på ryggen. Snittfart 4:54/km.  God afton.

Tröskel och katt på taket.

 Jag älskar väckarklockan jag har på min iPad. Ljudstyrkan ökar successivt och det är något slags plingande avslappningsljud som får en att tro att man är på något exklusivt spa. Ja, lite besviken blir man i för sig när man vaknar till liv och inser att man inte är det. Och när dessutom tidigt tröskelpass står på schemat så står insikten om att man inte kommer spendera morgonen i ett varmt ångbad ännu klarare. Steg upp och tog på mig springkläderna som jag hade förberett. Det gäller att exakt allt är i ordning när man ska kuta tidigt, det handlar om minuter för att få ihop morgonen med barn och allt. Först 3 km uppvärmning, spänsthopp och sedan 20 min intensiv tröskel. Jag fick slita på, bara vara i nuet för att inte tappa fokus och tempo. Ibland när jag kör dessa pass och det är tungt, tungt så brukar jag försöka tänka på hur lite 20 minuter egentligen är (ja förutom när man springer tröskelpass). 20 minuter, det är ju bara en kaffe och lite blädder i en tidning. Eller typ stryka en tröja och måla naglarna. Ja och se, plötsligt var jag klar! Kändes bra, tiden i linje med förra veckan. Också glad över att foten var bättre idag. Jag hade även en liten känning i högra låret igår men den hade också släppt efter nattens sömn. När jag väl kom hem var det full stress för att hinna till ett tidigt möte. Duschade, stökade och fick alla klara för lämning på dagis och skolor. Plötsligt inser jag att jag inte sett till vår katt Ali på ett bra tag. Fylld av onda aningar tittar jag ut upp mot taket, och mycket riktigt, där sitter Ali uppflugen på taknocken. Han har helt enkelt lyckats smita ut genom takfönstret och kan inte komma ner. Full kalabalik uppstår. Jag försöker klättra upp på taket med hjälp av klängerväxten på väggen, Olle svär och Ruben står på marken och försöker locka ner Ali genom att berätta om vilken god mat han ska få om han kommer. Det hela ser ut som ett avsnitt ur Kronblom och dessutom är jag livrädd för att skada mig när jag hänger i klängerväxten som en tok. Till sist lyfter Olle upp mig på taket där jag lyckas få fatt på Ali. Sen iväg med andan i halsen till jobbet. Men jag hann i tid!

Augustistyrka.

Idag vila från löpningen. Jag brukar vanligtvis ta vilodag dagen efter mina långpass men på sista tiden har jag ibland ändå kutat ett pass, fast då mer i form av en återhämtningsjogg. Idag har jag dock haft en liten känning i min vänstra fot efter gårdagens ganska intensiva långpass så kroppen är nog nöjd med vila. Istället drog jag ut bollen och körde styrka i trädgården. Lite kyligt i luften, man märker att september är på väg. September är för övrigt, enligt mig, bästa springmånaden.

Berlin vs New York.

 

Dagen efter Stockholm Marathon anmälde jag mig till Berlin Marathon. Jag var så sugen på att springa en till mara och jag hade hört så mycket bra om just Berlin. Om 42 dagar är det dags! Förhoppningsvis i lite bättre väder denna gång men det är egentligen skitsamma. Jag ser fram emot loppet på ett vis som nästan inte går att beskriva, vare sig det är sol, regn, snö eller storm. Jag i Berlin med löpardojor på fötterna, ja det känns så bra i tanken. Drömmen är att kunna pressa ner min tid från Stockholm med några minuter men jag är ödmjuk inför det. Det är så mycket som kan hända under ett marathon så det är bara att träna, träna, förbereda sig så gott det går och hålla tummarna för att saker och ting klaffar just den dagen. Hur som helst ska det bli fruktansvärt kul och jag ska göra mitt allra bästa.

Exakt 35 dagar efter Berlin väntar nästa marathon, och inte vilket som helst utan New York Marathon! Åhh, det är så mäktigt också. Min plan var att kuta NY 2013 men när jag nu fick chansen så kände jag att jag bara måste ta den. Jag tänker att jag ger järnet i Berlin och om sedan kroppen mår bra och inte är alltför sliten så är tanken att göra detsamma i NY. Men om jag inte känner mig i form så får jag väl helt enkelt kuta New York och ta det lite lugnare, och bara njuta av att vara exakt just där. Jag som är nojig över att bli sjuk lagom till dessa stora lopp känner mig väldigt trygg med detta upplägg – nu har jag ju TVÅ fina marachanser. I två av världens bästa städer.

På tal om att vara sjuk så har jag startat upp min juicefestival. Ett glas färskpressad juice om dagen till hela familjen är det som gäller – allt för att hålla dagisbaciller och annat otyg borta. Jag gör också mitt yttersta för att inte behöva åka t-bana eller buss och inom kort är det också slut på kramar och handskakningar, jag kommer bara nicka trevligt om vi ses på stan. Nä, jag dricker juicen och i övrigt har jag bara bestämt mig för att jag kommer vara frisk. Jag kommer stå där i Berlin. Och New York. Så är det bara. I övrigt funderar jag på vilka skor jag ska stå där i. Jag hade tänkt mig Nike Lunaracer men börjar nu luta mot Adidas Adios. Jag sprang långpasset igår med dem och det kändes riktigt bra. Nu: juice!

36 tuffa km genom stan.

 Fick lite mersmak på stan efter långpasset med Mirjam förra helgen. Jag tyckte det kändes bra att inte springa så kuperat och därmed få upp farten. Dessutom så är jag lite rädd för att skada mig om jag kutar alltför långa kuperade rutter nu efter ett platt Gotland. Så jag bestämde mig för att köra samma runda genom stan. Började först morgonen med en redig frukost, numera är det stor portion havregrynsgröt med banan och russin som gäller inför mina långpass. Sen smälte jag maten ett par timmar och sedan var det dags. För att det inte skulle bli alltför långt släppte Olle av mig och min vattenflaska i Värtan. Där började jag springa in mot stan. Tanken var att dela upp rutten i fyra delar plus en nedjoggningsdel. Totalt skulle jag springa 36 km så min plan var att hålla ca 4:45-tempo de första 24 kilometrarna för att sedan öka tempot följande åtta och sedan avsluta de sista fyra kilometrarna i något lugnare tempo. Kändes bra i benen, ganska varmt ute – kändes aningen snålt med bara en vattenflaska men stockholmarna verkar ha gått bananas på handvattenflaskor så jag har inte lyckats köpa en till ännu för de har varit slut överallt. Nåväl, sprang förbi Gärdet, ambassaderna och ut mot Djurgården. Sprang hela vägen ut till Waldemarsudde, förbi Djurgårdsstaden, Grönan, Vasamuséet och sen Strandvägen fram. Sen bakvägen fram till Grand och sen Skeppsbron. Jag tappar lätt trafikvettet när jag springer i stan, korsar fram och tillbaka lite hur som helst men har lärt mig att det mesta funkar så länge man har ögonkontakt med bilisterna och vinkar och tackar. Även idag perfekt väder! Sen Stadsgården, gångvägen förbi färjorna nedanför fåfängan, Danvikstull och så fram till White-kontoret vid Skanstull (där mina föräldrar jobbar). Bra tempo, ibland gick några kilometer lite fortare ner mot 4:37 men annars låg jag stadigt på 4:45. Fortsatte förbi Eriksdal, Tantolunden, Bergsundsstrand (vad fint det är här!) och så Söder Mälarstrand fram. Här var det nu 24 km och dags att öka tempot. Sprang sedan 8 km i snittfart 4:30/km varav de första fyra i 4:22-fart.  Kändes helt ok för kroppen att öka men jobbigt var det, särskilt i backen upp från Strandvägen till Valhallavägen. Musklerna trötta när klockan visade 32 km och jag precis var framme vid Ropsten, då sänkte jag tempot och sprang de sista fyra i 4:50-fart. Så skönt att komma hem och dessutom få en stor kram av välkomstkommittén! Och glad över ett riktigt bra kvalitetspass!  Stapplade in, käkade och duschade och sen direkt till min syster för att fira en nybliven 4-åring. Tårta, kaffe, kakor – ge mig allt! Finns inget bättre än att få krypa upp i soffan och bli serverad massa goda grejer efter ett tufft långpass. Hamnade dock bredvid en läskig docka som kunde blunda, röra på huvudet och säga massa grejer.  Jag vet, ni undrar vad plåstret på mitt nyckelben är för något. Det är ett skavsår från helvetet från när jag kutade med ryggsäck och linne, utan att ha dragit åt ryggan ordentligt. Det ser inte alls bra ut, särskilt inte då jag nöter vidare på det. Jag har uppmärksammat att många blickar dras till såret när jag står och snackar med folk. Så nu vet ni, det är inget farligt!