God morgon! Blev inget hårsvall när jag sprang till jobbet idag. Däremot så blev det 10 bra kilometer. Hade egentligen velat köra ett tröskel- eller tempopass nu imorse men då jag ska till Pekka och göra lite tester idag så är det bättre att köra ett hårt pass efteråt dvs ikväll. Sprang genom stan och alla oändliga väg- och byggarbeten. Jag kommer snart bli kompis med byggjobbarna på olika ställen då vi ses så gott som varje morgon när jag kutar förbi.  Annars är idag en sån där dag då man tackar gudarna för att det finns smink. Jag såg så trött ut när jag kom fram till jobbet men vips hade jag borstat bort tröttheten med lite puder.  I övrigt så jobbar  jag med en budskapströja idag. Vad gäller peace, kärlek, förståelse och sånt jox så ska jag nu vara allvarlig och säga att jag tycker jag blivit en snällare människa sen jag började kuta mycket. Inte för att jag tror att jag varit känd som något slags rötägg innan utan jag tror främst det handlar om att jag blivit lite snällare mot mig själv. Alla de där milen jag stoppar in i kroppen gör mig liksom lite mer accepterande. Förr kunde jag förstora upp alla möjliga saker men nu känns det lättare att skaka av sig saker och ting. Kanske är det den meditativa kraften i löpningen, jag vet inte.

 Såhär ser mitt skrivbord ut efter att jag sprungit.

 Och såhär ser det ut på golvet vid mitt skrivbord. Massa olika väskor, ryggsäckar, strumpor och skor. Idag ser det ändå rätt prydligt ut med bara ett par löparskor.

 Hallå! Jag kutade hem efter jobbet. Med den jäkla datorn på ryggen. Men med min fantastiska Stockholm Marathon-tröja på kroppen. Jag måste erkänna att jag känner mig lite stolt när jag springer i den. Från början tyckte jag den var så ful men… nu gillar jag den, trots den trånga halsen som mitt huvud knappt kommer igenom. (Och jag har inte ett megahuvud! Måste vara tusentals människor som inte tar sig igenom hålet.) Jag gillar också att se andra som springer runt i den, som en liten klubb för alla oss som inte springer i en riktig klubb. I alla så sprang jag iväg Odengatan fram. Det känns som att sätta på sig ett par glasögon som ser genom folk när jag springer i stan nuförtiden, jag börjar bli rätt vass på att parera och förutse hur folk kommer röra sig. Zickzack, zickzack. När jag kom en bit fram på Valhallavägen så insåg jag att det är Coldplay-konsert ikväll.  Jättelång kö och fullt hullabaloo. Jag sprang vidare och tänkte på att det är oerhört sällan jag springer med musik nuförtiden. Det var ett tag när jag plötsligt började med det, framförallt på mina långpass, jag kunde knappt tänka mig att kuta 35 km utan musik i öronen. Men efter Stockholm Marathon så var det som att jag hittade tillbaka till löpningen utan musik, vet inte vad det var som hände men på sista tiden har jag inte haft någon lust att lyssna på musik medan jag springer. Bara White Stripes eller Jack White som jag är beroende av. Sprang ut mot Kaknästornet och en snurr där och sen genom Värtan, över Lidingöbron, en extrasväng runt Kyrkviken och sen hem. 16 km med 4 kg på ryggen. Hemma stod Olle redo att ge sig ut på sin löptur så det var bara hej och hej då i dörren. Imorgon bitti blir det ingen löpning för på lunchen ska jag springa intervaller med Micke på jobbet. Benen får vila till dess, det kan de behöva när jag springer med he-man. I övrigt så åker vi till Gotland imorgon kväll för vi ska på bröllop. Ska bli så kul! Och jag ser fram emot att få trampa på gotländsk mark igen. Ett långpass på lördag och ett tempopass på söndag hoppas jag hinna med. Nu: packa!