Ryggsäckstempo.

Klockan 05:35 ringde väckarklockan. Eller nä, ringde är att ta i. Jag har den inställd på något slags odefinierbart rinnande ljud som tanken är att jag ska vakna av men inte resten av familjen. Tog lite deo, det gör jag alltid. Det är ju rätt ofräscht egentligen att ta det fastän man inte duschat men det känns ändå lite trevligare. Borstade tänderna. Och drog iväg. Uppjogg. Snart är den jäkla isen borta från stigarna jag helst springer på.

Fint var det när jag sprang runt och försökte väcka benen till liv.

Efter 2,5 km var det så dags för lite tempo. Sprang 5 km in mot stan och ut mot Djurgården. Första fem kilometrarna gick i 4:16 min/km. Lät benen vila ett par minuter bland Värtans avgaser.

Sen sprang jag vidare ut mot Djurgården. För mig funkar det ganska bra att köra kvalité på morgonen, eller jag har inget val så det måste funka då. Det är då jag hinner och vet att det blir av och så får jag kuta på så gott jag kan fast det är tidigt. Just tempopassen kan jag dock tycka är aningen kärva att köra på tom mage och ryggsäck på ryggen. Men jag sprang på. Andra femman gick i 4:13 min/km. Lite vila.

Sen fick det bli 6,5 km distans som gick i 4:41 min/km.

Totalt 19 km. Sen köpte jag kaffe och stretchade innan duschen.

Nu ska ni få se något roligt. Nämligen när jag sitter i skräddarställning och försöker få ner benen åt sidorna så långt det går. Obs! Jag skämtar inte. Jag får inte ner dem längre än såhär.

Men å andra sidan. Det har jag aldrig fått. Minns när jag spelade basket och hela laget höll på att stretcha, folk satt sådär med benen helt ner i golvet och snackade som att det var den självklaraste saken i världen. Själv satt jag som ovan och var helt tyst pga ansträngning. Jo hörrni! Några som kämpat på hela vintern och borde få en rejäl klapp på axeln är alla mina yllestrumpor från Löplabbet.

Jag köpte flera par och vet inte hur många mil vi kämpat på tillsammans genom vintern. Och de har tvättats om och om igen. Fortfarande i perfekt skick och inte det minsta har jag frusit. Klapp klapp. Duschad och klar åkte jag upp i hissen till en jättefrukost.

Hej då.

Räddningsexpressen!

Idag var en stor dag. Jag kunde nämligen springa hem från jobbet utan vantar! Ja, jag hade ju i för sig mina såna här gröna som jag kallar för Christianiavantarna, som man kan dra in fingrarna i. Men ändå. Det är vårkänsla när mina förfrysta fingrar klarar sig utan riktiga vantar. Hade i övrigt bråttom när jag sprang hem för barnen hade lyckats med att låsa sig ute, och trots att de gått tillbaka till fritids tyckte jag lite synd om dem. Så jag höll ett helt ok tempo genom stan och zickzackade gatorna fram. Räddningen är på väg!

Totalt 10 km i 4:38 min/km. Annars så tror jag att det snart är dags att inviga ett par nya Adizero Boston. Har redan ett nytt par som står redo men helst vill jag vänta in den riktiga våren, och att gruset försvinner. Fast då jag plöjer några mil i månaden inser jag att jag nog inte kan dra ut så mycket längre på det. Detsamma gäller mina Adios men där har jag två nya par på ingående. Det är dyrt att springa mycket…

Soltröskel!

Här står jag och gäspar. Nu kan man tro att jag gör mig till inför kameran och låtsasgäspar. Men det gör jag inte. Jag kunde inte sluta gäspa imorse och således fastnade en på bild. Vet inte vad det var med mig igår kväll men det gick inte att somna och då har jag ändå räknat bort den där sommartidstimmen (Och idag är förresten sista dagen då man får hålla på att tjata om att ”klockan är ju egentligen bara…”). Det kanske är för att jag sov så bra på Gotland, att det var dags för lite kass sömn. I alla fall så gick jag upp och drog på mig springkläderna. Fodrade tights på, känns som de hänger med på morgnarna någon vecka till. 3 km uppjogg på förortens öde gångvägar.

Sedan tröskelpass i den vackra morgonen. Jag har inte varit bortskämd med att det är vare sig vindstilla eller soligt de senaste dagarna så detta var ju mycket trevligt. 5 km som gick i 3:57 min/km. På nedjoggen kände jag för att njuta av vårvibbarna så jag slet av mig jackan. Ser inte ut som att jag njuter så mycket, mer komakänsla över det hela, men jag lovar, skönt var det.

Totalt 9 km.

En aprilmil!

Idag fick det bli en återhämtningsmil direkt när jag vaknade eftersom vi åker hem idag. Tyst och stilla ute. Hela vägen längs havet, bara en man med hund mötte jag.

På de här fem dagarna har isen försvunnit mer och mer i strandbrynet trots att det varit ganska kyligt.

Det här lugnet som finns här, vill inte lämna det. Och att springa här, jag vet inte, men det är speciellt. Olle tycker att det är kärvt att kuta här och det är det på ett vis. I alla fall om det blåser. Och sen är det det öppna landskapet som gör att man hela tiden ser vad man har framför sig. Springer man däremot i Lidingöloppsspåret så ser man ju bara fram till nästa kurva. Hur som. Jag älskar att springa här, gillar det kärva.

Och att stanna nere vid vattnet efter löpturerna.

I natt drömde jag att hela familjen skulle ta sig ner från en skruttig koja skithögt uppe i ett träd, fråga mig inte vad vi gjorde där, och vi hade bara en ranglig stege till vår hjälp. Angst! Det var inte alls trevligt och jag minns Umas små fötter på stegen. Men det gick bra – även om stegen välte på slutet, herregud. Måste vara allt mitt klättrande på raukarna som jag bearbetar på nätterna.

Känns i alla fall bra att det inte dröjer så länge förrän vi kommer tillbaka hit. Totalt 10 km.

Annars så har dagen gått i skämtets tecken; aprilskämt nonstop hela morgonen och såna här lappar på ryggen fick man.

Vi hörs igen i Stockholm!

40 km genom ur och skur.

Vaknade till en fin morgon. Sån där fin morgon som jag hört ryktas att gottemajastockholmarna haft hela helgen? Och det passade ju bra för det var dags för långpass. Åt frukost i lugn och ro. För en gångs skull inte fattiga riddare. Jaha, sen lagom till att det var dags att ge sig av så hade såklart solen dragit sig undan och ersatts av moln. Jaja.

I slutet av sommaren hittade jag en bra rutt för mina långpass här på Gotland. Innan dess så låg jag och matade kilometer efter kilometer på landsvägen. Men den här rutten går först längs havet, sen en bit landsväg och sen längs havet igen, därefter genom ett torrt Don Quijote-landskap med väderkvarnar och på slutet lite mer asfalt. Och så samma väg tillbaka igen. Så detta var planen idag. Vindstilla längs havet. Efter några kilometer sprang jag förbi mina föräldrar som var ute på promenad. Min pappa sprang med mig en bit innan jag vek av på en mindre stig. Hav, hav och så upp på landsvägen en bit. Av mot Augstens och vidare ner mot havet igen. Fascinerad över att havsstigen är så fri från snö, gissar att solen och blåsten gjort sitt. När jag däremot tog vägen upp genom skogen var det isigt och svårsprunget ett par kilometer. Sen genom det torra, öde landskapet och ut vid Skoga. Vidare fram till Sundre och här var visst kameran full av svett, ursäkta.

Förbi bondgårdar och Körsbärsgården som var stängt men som alltid får mig att tänka på Bröderna Lejonhjärta. Vidare på finaste vägarna.

Sprang förbi Hoburgsfyren och därefter vände jag tillbaka. Och nu började det blåsa. Jag har egentligen inga som helst problem med att springa samma väg tillbaka, allt ser ju ändå annorlunda ut och blir tvärtom från andra hållet. Men blåsten hade jag gärna varit utan. Sen sprang jag lite vilse genom skogen och fick således springa genom sand i någon kilometer. Ahh, jobbigt! Och sen vid 30 km ökade vinden från havet och det började snöa i ansiktet på mig och det var rätt motigt där ett tag. Såhär såg jag ut just då:

Min jacka lät precis som ett segel på havet när det blåser som värst, sådär frasande, viftande. Kämpade vidare. Upp på landsvägen igen och sista halvmilen.

Precis när jag stannade klockan så började solen leta sig fram. Den verkar ha bestämt sig för att sätta mig på prov här på Gotland.

Totalt 40 km i 4:36 min/km. Det var jag nöjd med då jag kutat på alla tänkbara underlag och genom olika klimatzoner. Dusch och lunch och sen! Sen hade syrran bakat denna fantastiska cheesecake. Kolla. Med små marsipankycklingar på och allt. Nästan så man börjar lipa så fin är den ju.

Efter tårtan kom solen fram ordentligt och det blev påskkonsert i trädgården.

Några riktigt starka trumsolon bjöds det på. Något som annars inte fått så mycket uppmärksamhet här på bloggen är slitet på vårt hus och tomt. Min pappa håller på nonstop med huset, alltifrån att ligga med en värmepistol i handen vid någon dörren, i en otroligt oergonomisk ställning, till att sitta uppflugen på taket. Och Olle och Nils kör motorsåg och släpar grenar mest hela tiden. Här fångade jag Nils på bild medan jag satt med en kaffekopp i handen i solen.

Olle anser att det vore superbra marathonträning för mig att släpa grenar och jox. Det kan vara så. Jag ska bara fundera på det lite till. I övrigt så sa Ruben en bra grej häromdagen när han blev riktigt arg på mig: ”Jag hatar dig! Jag kommer inte heja på dig när du springer Stockholm Marathon. Jag kommer heja på någon annan!” Det ni. Jag blev riktigt rädd. Nu är vi dock sams igen och han har lovat att han kommer heja bara på mig. Nej ni, nu ska jag massera vaderna, det förtjänar de efter 40 km.

Ajöss.

Påskafton em: Soppa, ägg och hederlig distans!

Vi åt lunch på Hamra Krog. Man måste faktiskt stödja ställen som har öppet såhär vid påsk. Att det är skönt att slippa laga mat till ett helt kompani har inte alls med saken att göra. Det var sopplunch på Hamra. Jordärtskockssoppa. Den blev ännu godare då snöflingorna virvlade utanför fönstret.

Som tur var fick man massa bröd till för annars hade jag aldrig blivit mätt då jag äter som en häst numera. Efter detta åkte vi hem till påskäggsletning. Jag hade ritat ledtrådar i form av lappar som föreställde platsen där nästa lapp låg och väl framme där låg lappen till nästa ställe… ja, ni hajar. Till slut hittade de äggen.

Ni vet ju att jag försöker sluta med smågodis? Igår när jag proppade ner godiset i äggen gjorde jag ett test och smakade några bitar. Det var gott. Men ändå inte så gott att jag blev galen och slukade hela innehållet. Det gjorde jag alltid förr när jag skulle göra i ordning påskäggen och fick således panikköpa nytt godis. Nä nu var jag väldigt VUXEN och åt några bitar och tänkte ”Men oj så sött det var, nästan för sött.” Och då insåg jag att jag kommit en bra bit på vägen i min kamp mot smågodiset OCH att jag är jättegammal. Det är bara väldigt gamla människor som kan tänka såna tankar om smågodis.

Efter letandet blev jag ändå lite sugen på några kilometer hederlig distans. Då det blåst för mig de senaste passen och därmed gjort att jag tappat lite önskad fart, bestämde jag mig för att trotsa antalet veckokilometer och drog ut på en runda. Dessutom hade vädret faktiskt tagit sig samman och snön var borta.

Sprang längs vattnet.

Såg ju ut som sommar! Ja, om man bortser från den påbylsade fågelskådaren som jag irriterade genom att springa förbi honom två gånger. Vågade inte knäppa en bild på honom dock.

Sen klättrade jag lite på raukarna. Inte så himla högt för jag är höjdrädd när det gäller träd och berg. Ja i ser ju den mesiga posen:

Totalt 12 km i 4:53 min/km. Jo, en till sak. Tänk på detta i påsk:

Glad påsk!

Påskafton fm: En vit påsk.

Och så vaknade jag till en vit julaftons… nej jag menar påskaftonsmorgon. Det hade snöat under natten. Men bortsett från att det tar bort lite av påskkänslan så gör det ju inte så mycket, så länge vägarna inte är hala. För idag var det nämligen dags för tempopass. Jag vet inte varför men barnen vaknar hiskeligt tidigt här på landet. Idag var de uppe och bakade chokladcroissanter klockan sex, hemma får man ju ruska om dem i en kvart vid samma tid för att väcka dem till liv. Så när jag smet ut vid sjutiden luktade det hur gott som helst. Springa vs chokladcroissant? Fick kääääämpa mig ut genom dörren.

Värmde upp i 3 km. Vinden blåste in hårt från havet, insåg att det kommer bli ett kämpigt pass. Upp på vägen igen och dags att köra igång.

Solen slet för att trängs undan molnen men det gick sådär.

Piip. Sprang 5 km mot Hamra, fick slita mot blåsten och små men nog så irriterande snöflingor i ansiktet. Sprang på så gott jag kunde men första fem gick inte snabbare än 4:18 min/km. Joggvila en och en halv minut och så vidare mot vinden. Om det inte ger benen något så ger det i alla fall skallen något att bita i, såna här kärva pass. Efter 3 km vände jag tillbaka och behövde inte slåss mot vädret på samma vis, nu gick det aningen lättare sista biten och således landade andra femman på 4:12 min/km. En och en halv minuts joggvila och så på det igen. Sista femman var lättare, nu hade jag inte vinden att slåss mot så den landade på 4:04 min/km. En kilometer nedjogg och så hem. Totalt 19 km. En efterlängtad syn:

Frukost.

Till efterrätt fick jag en sån där hemrullad chokladcroissant. Det var jag värd tyckte barnen.

Sen fick jag duscha i en satans fart för barnen tjatade om att vi skulle måla ägg. Och jag var poppis för jag hade nämligen varit på Panduro innan vi åkte och inhandlat såna bra små ställningar för alla äggmålare. Som man liksom spände fast äggen i. Obs! Viktigt att KOKA äggen först.

Massa fina ägg blev det.

Jo, jag ska hälsa från min pappa också. Hej! skulle jag säga. För övrigt är det bra att vara på träningsläger på Gotland för här finns föräldrarna som tycker att man är så duktig när man springer och så man får en massa pepp och ojanden när man ger sig ut i skitväder. Och råkar de se en springa tycker de att det ser ut som att man flyger fram! Sånt gillar vi att höra. Hej.

Långfredag em: Glass och serietidningslöpning!

Många hävdar att Långfredagen är årets tråkigaste dag. Det tycker jag är att ta i va? Här nere spelar det heller ingen roll om det nu skulle stämma, för det finns ändå knappt några affärer som man önskar var öppna och kunde slösa stålar i. Eller finns det det? Man kanske skulle kolla upp det ändå. Jag drog på mig löpartights och sen hoppade vi in i bilen och drog till Hoburgskiosken för att se om den var öppen.

Och det var den och där fanns det glass!

Passade ju jättebra en iskall och blåsig dag vid havet. Vi åt den i bilen. Sen körde vi runt lite här och där och sen såg Olle en örn (!) och vi var tvungna att stanna bilen och glo. Då passade jag på att byta om till resten av springkläderna.

Vid Vamlingbo klev jag ur bilen, lite motvilligt för det var så varmt och skönt inne i bilen. Och så blåsigt utanför.

Sen sprang jag hemåt. Längtade några månader fram i tiden när jag sprang förbi de här:

En jäkla blåst en stor del av vägen. Som en serietidning när man springer och springer men inte kommer någon vart. Ner till havet som avslutning. Jag är beroende av att titta på det när jag är här.

Totalt 10 km i 4:42-fart. Hem till marsipanen!

Långfredag fm: Vinden vänder.

Men inatt hörrni. Då sov jag helt fantastiskt. Kanske pga av att sängen var tom på barn hela natten dvs inga karatekickar att värja sig mot. På morgonkvisten drällde de in men då är det ju bara mysigt. Runt sju var det fullt ös i huset så jag gick upp. När det luktar kaffe och alla sitter och äter frukost, då är det alltid rätt kärvt att ge sig ut på tom mage. Men det gjorde jag. Ner till havet.

Hade sett trädtopparna vaja från sovrumsfönstret så jag befarade att det skulle bli ett blåsigt pass. Efter 3 km uppvärmning var det dags för hopp och sedan höja farten. Gaah, fick slåss mot vinden rejält åt ena hållet och när jag sedan vände var det som att vinden också gjorde det. Det är ju fusk av vinden. Någon vidare fart blev det därför inte men jag gissar att det ändå ger något när man springer för kung och fosterland?

Sedan 2 km nedjogg i det fina landskapet.

Och så hem till flera koppar kaffe och gröt. Totalt 10 km.

Punkt.

Marsipan och tempo och Gotlandsvår!

Vi kom fram till huset på Gotland sent i natt. Klar himmel och fullmåne. Mina föräldrar var redan här så det lyste en liten väntande lampa. Sov gott som man gör på landet. Vaknade dock lite för tidigt men så är det när barnen vaknar och är landetspralliga.

Gick upp och kikade runt i huset och på tomten. Alltid sån frid i kroppen när jag är här. Katterna verkar känna detsamma.

Åt frukost och sen var det dags att göra marsipan!

Det är inte helt fel att ha många barn när man ska göra marsipan; massa små händer som kan hjälpa till att ploppa ur mandlarna ur skalen.

Det enda problemet var att hitta en tunn skiva att spänna fast mandelkvarnen i. Till sist hamnade jag högst upp i en bokhylla. Otroligt dålig arbetsställning måste jag säga.

Sen gjorde vi tusentals ägg och kycklingar.

Och så tog vi choklad på. Jag är nöjd med dessa som jag tycker blev rätt konstnärliga, att jag bara helt nonchalant stänkt choklad såhär:

Efter lunchen var det äntligen dags att kuta! Det kliade i benen, jag var så sugen på att springa på gotländsk mark.

Satte igång med uppjoggen. Sprang på stigen längs havet. Jesus så fint det var med snön och raukarna. Och underlaget! Det kändes som jag var på träninsgläger i typ… Portugal!

Efter 3 km uppjogg i 4:37-tempo sprang jag upp på bilvägen, nollställde klockan och höjde farten. Inte många bilar ute på vägarna så jag kunde springa rätt ostört. 10 km norrut i 4:03 min/km. Stannade här.

Och vilade precis en minut. Sen vände jag om och sprang tillbaka.

Märklig känsla att vara här vid den här årstiden. Vi har ju inte haft vårt hus så länge och såhär tidigt har vi inte förut varit här. Alla vägar och namn är så förknippade med sommaren, hade det varit lite varmare hade jag trott det var juli. Motvind på vägen tillbaka och hade svårt att hålla samma tempo. Sista 10 km gick i 4:11 min/km. Sprang ner och stannade vid havet, höll på att spricka så vackert var det.

Totalt 24,5 km. Gotland. Fasiken, jag älskar att vara här! Nä, nu kan jag inte sitta längre här vid pumphuset där jag hittat internet. Vi hörs snart igen!

P.S. För den som är intresserad av att göra marsipan så gjorde vi efter receptet nedan. Jag hittade det på nätet någonstans men tyvärr minns jag inte var. Förlåt till den som skapat detta och borde fått lite cred. Men så här är det i alla fall:

Marsipan

50 gram smör

1 1/2 dl vatten

1 1/2 dl vetemjöl

300 gram sötmandel

700 gram florsocker

Smält smöret i vattnet. Koka upp. Häll i vetemjölet och vispa hastigt tills degen släpper pannan. Låt denna degklump kallna. Koka upp mandeln i vatten, låt svalna eller häll i lite kallvatten, skala och mal mandeln. Jag använder en gammal handkvarn men det går säkert att finfördela mandeln i en matberedare. Allt blandas samman. Blir marsipanen för kladdig så tillsätt mer florsocker tills du får en hanterbar massa. Sedan är det bara att göra det man vill!