Tänkte på en grej häromdagen när jag tidigt på morgonen sprang förbi en ung tjej i rosa myspysdräkt, jättesminkad, helt solariebrun, pinnsmal och med jättesolglasögon. Ja lite Paris Hilton över henne, helt enkelt. Inget fel med det, absolut inte. Men det hela fick mig att börja tänka på hur min inställning till kroppen ändrats med åren. Jag vill tro att jag alltid haft en rätt sund inställning till min kropp, aldrig hållit på att trixa med maten osv. Däremot så hör det ju ungdomen till att vara missnöjd med sig själv, oavsett hur man ser ut så hittar man något som absolut borde vara på ett annat vis. Och man tänker att saker hade varit mycket bättre om just den där grejen var bättre.
Med åren försvinner de där tankarna, vet inte riktigt var de tar vägen. Mitt kroppsideal nuförtiden har inget med vare sig finnar, fin hy, storlekar på näsa, bröst eller rumpa att göra. Mitt ideal handlar om att jag vill känna mig stark och snabb, liksom funktionell på ett uråldrigt vis. Det är rätt fint, det är basic. Alltså acceptera vem man är, ta det man är och göra det bästa av det fast inte utifrån att man ska se ut på ett visst vis utan mer “jag är bara 165 cm lång och inte så tung, perfekt, då kan jag bli skitbra på chin-ups.”
Det var all visdom för idag. (Nej tyvärr kan jag inte ställa upp i SVT:s morgonsoffa imorgon bitti.)



