Vilodag

20140609-20140615: Kryar på mig, spurtar på jobbet, får hopp om höften, njuter av stegen, träffar roliga kompisar och saknar barnen!

Humlan Den här veckan har jag börjat känna mig stark. Både psykiskt och fysiskt. Varje morgon har jag gått upp och kört antingen rörlighet och styrka eller rörlighet, magstyrka och chin-ups (alternativt pull-ups). Jag har inte precis skuttat upp av glädje när klockan ringt, nänä, men när jag väl legat där på mattan eller på en boll av något slag, så har det känts riktigt bra. Vissa övningar, som jag knappt kunde göra en endast av för ett par veckor sen, gör jag just nu 2×23 repetitioner av. Och då har jag insett: jag gillar känslan. Känslan av att vara stark och inte bara snabb. Jag är också nöjd med att naprapat-Johan låtit mig ta ett litet steg i taget. Som han sa första gången jag var hos honom, att det kanske inte känns så värst märkvärdigt i stunden med tio repetitioner men tänk att du gör styrkan 3-4 gånger i veckan och till sist så blir det en hel del receptioner i månaden när man slår ihop hela rasket, och dessutom lyckas göra fler och fler. Jag gillar det. Att inte hetsa, som jag annars är ganska väldigt bra på. Tror jag behöver det där vettiga just nu. Det är dock inte så att jag gått och blivit en ormmänniska, ni skulle förmodligen skratta om ni såg mig kämpa på med rörligheten. Men ändå, att jag är liiiite (läs gärna med Lidingö-i-uttal) rörligare och liiiite starkare jämfört med för fyra veckor sen, det gör att jag blivit mindre rädd om kroppen, på ett bra vis alltså. Förut kändes det som att jag skulle gå av om jag gjorde en oväntad rörelse t ex sprang ikapp med barnen. Nu kanske det bara säger knak, men utan att gå av, och det är ju ett steg i rätt riktning. Jaja, såhär har mina dagar varit denna vecka i juni:

Måndag På måndagen var jag fortfarande inte riktigt bra, kände mig hängig och halsen kändes ännu av. Men jag gjorde ändå den vanliga morgonproceduren med rörlighet och styrka och sen, kors i taket, så cyklade jag till jobbet! Till och med det var jag rädd för att göra veckorna innan Stockholm Marathon, liksom rädd för att börja med ett nytt moment när kroppen redan var ynklig. Men nu trampadejag fram där i den vackra morgonen, dock ej i lycrakläder.

Måndag Jag blev omcyklad av både den ena och den andra. Till och med av gamla tanter och farbröder! De hade uppenbarligen en väldans fart i påkarna. Men det gjorde mig inget. Jag var ju civilklädd och hade därmed lovat mig själv att inte tävla och bli svettig. Det är faktiskt väldigt skönt att bara bestämma sig för att man inte tävlar när man cyklar.

Måndag Jag älskar tunneln mellan Birger Jarlsgatan och Sveavägen, den har något overkligt över sig.

Måndag Jag cyklade så ordentligt där i tunneln men precis i slutet så blev det lite rörigt av massa folk så jag råkade komma över pyttelite på gångbanan i någon sekund – och jajamen, som ett brev på posten så var det en fotis som gnällde. ”Ni cyklar som dårar” liksom väste hon till mig. Det tyckte jag var en trist morgonattityd, särskilt då jag varken hade lycratights, flugsolglasögon eller mord i blicken, vilket inte är helt ovanligt när det gäller cyklister. Jag blev lite häpen av hennes usla morgonhumör, hon måste ju sett på mig att det inte alls var meningen att hamna fel där i en sekund. Men from som jag var denna måndagmorgon trampade jag bara helt sonika vidare med ett retligt leende på läpparna, ut genom tunneln och fortsatte sen gatan fram i det vackra vädret. Jahapp, sen knegades det på i en rasande fart. På hemvägen tog jag en liten omväg. Jag har nämligen länge velat ha en medicinboll och nu var det så dags. Hen fick skjuts hem på pakethållaren.

Måndag På tisdagsmorgonen vaknade jag med världens huvudvärk men bortsett från den så tyckte jag ändå att jag mådde bättre. Jag pallrade mig ner till arbetsrummet (som inte längre har en endast likhet med ett arbetsrum).

Tisdag Satt och hängde lite såhär en stund innan det blev ett medicinbollsprogram.

Tisdag Avslutade med pull-ups i serien 7+6+5. Pull-ups är jobbigare än chins, det är ren fakta. Gaaah!

Tisdag Trampade sen iväg mot jobbet.

Tisdag Men fick vända om tillbaka hem och byta kjol då det är omöjligt att cykla i korta, snäva kjolar. Amatörfasoner! På lunchen hade huvudvärken försvunnit och jag kände mig riktigt pigg. Det blev således en hederlig distansrunda, det kändes som evigheter sen jag sprang! Märkligt för det var som att det inte var mina ben som sprang. Som om styrkan (och kanske även tvångsvilan) jag malt på med hade gjort något med mina ben, kan inte riktigt sätta fingret på exakt vad. Det var bara… annorlunda. Varmt var det också så jag fick skita i stadsvärdigheten och rulla upp linnet och springa såhär med uppfläkt mage (har endast problem med det inne i stan):

Tisdag Såg den här gubben ligga och svettas där i bilen.

Tisdag Kände lite samhörighet med honom. Vi hade ju samma färger på oss och lika muskliga ben (?!). Sen var det tillbaka till jobbet och fortsätta jobbracet. På kvällen cyklade jag hem genom en helt fantastisk Humlegård. Det var klassträffar i snobbstil dvs ingen grill med medhavda Hot dogs. Åh nejdå, det kom servitörer dragandes på stora trälådor med lyxmat till barnen och föräldrarna. Jag glodde så ögonen höll på att trilla ur skallen på mig men vågade inte stanna för att ta ett kort på lyxmajorna. Vid Husarviken kom jag på mig själv med att plinga på en fotis, trots att han gick så ordentligt och höll till höger. Just det där som jag brukar hatar när cyklister gör när jag springer! Men jag ville ju bara vara snäll så han inte vinglade till… Jag ni hör ju, jag har gått och blivit fullblodscyklist!

På onsdagen smög jag återigen ner till min lilla rehabvrå när klockan ringde i ottan. Rörlighet, tortyr med marmorbollen och styrka.

Onsdag Och sen var det skolavslutning! Jag hade på mig en slags trollpackeklänning. Här står jag och tvivlar på att Olle ska lyckas ta ett kort på mig. Men det gick ju bra.

Onsdag Det var världens finaste avslutning med allt man kan tänka sig; blå himmel, sol, små barn som sjöng, dansade och spelade på minicellos och minifioler. Och det var jordgubbar, tårar, diplom och hela rasket. Därefter blev det att skynda till jobbet och fortsätta spurten som dessvärre inte är en kort spurt utan ett långpass i submaratonfart ända fram till semestern. Jobbade till sent och jaa, då hade det varit rätt skönt att sätta sig i en taxi och åka hem. Men det gjorde jag inte. Jag bytte om till spring!

Onsdag Tog tunneln ner till Karlberg där de satt upp lite sån här trevlig discobelysning.

Onsdag Jag kutade längs vattnet mot Stadshuset, såg tiggarna göra sig i ordning inför natten under broarna och blev sorgsen. Vidare längs Norr Mälarstrand och när jag sprang där så kände jag plötsligt att vänta nu… haltar jag inte lite mindre? Jo, jag tror att jag gjorde det. Haltade mindre alltså. Det var som att jag äntligen fick ett något sånär värdigt löpsteg igen och hittade en slags balans i kroppen. Vågade knappt tro att det var sant och det var samtidigt lite sorgligt för då gick det upp för mig hur länge jag sprungit utan att kroppen riktigt mått bra. Att jag nog haltat fram ovanligt mycket i nästan ett år (för jag haltar alltid lite, det är så jag är skapt). Sen återerövrade jag Västerbron. Jag har haft ett slags behov efter alla tre gånger jag sprungit Stockholm Marathon, att jag liksom måste springa på maragatorna igen inom en snar framtid. Så det kändes bra att fräsa över bron!

Onsdag Sen förbi Slussen och hemåt. Var tvungen att stanna en och en halv minut på Lidingöbron och bara glo litegrann.

Onsdag Stretchade en kortis och tänkte att jag skulle dra ner tempot de sista tre kilometrarna. Men precis då kom Fredrik Kronander ifatt mig, och då gick det ju inte att tjöta om nedjogg, så det slutade med trevligt sällskap, prat och tre snabbare avslutande kilometer. Så kan det gå. Sen var jag hemma och klockan hade hunnit bli ganska mycket.

Onsdag Rrrrrrring! Eller nä, så låter ju inte min väckarklocka. Dripp, dripp, dropp, dropp var det för jag hade den inställd på regn. Hur som helst så var det torsdagmorgon och jag hasade mig upp och nerför trappan. En grej som jag blivit helt beroende av är att ligga såhär på min långa rulle och stretcha/knäcka ut ryggen. Testa det! Önskar jag hade en sån här rulle med mig vart jag än gick så jag kunde knäcka ut mig själv titt som tätt.

Torsdag Och så lite medicinboll på det.

Torsdag Sen smög jag in i Rubens rum för det är där jag har min chin-ups-stång. Det såg så skönt ut där han låg och sommarlovssnusade.

Torsdag För mig var det inte lika skönt. Det blev chin-ups, vilket i för sig är skönare än pull-ups, men skönt är ändå helt fel ord i det här sammanhanget.

Torsdag Hade bra tryck i armarna trots den tidiga timmen och gjorde totalt 30 stycken.

Torsdag På lunchen lånade jag Olles cykel och trampade iväg i raketfart för att träffa en kär och rolig gammal vän som tog mig till ett grymt dumplingsställe jag inte varit på förut.

Torsdag På eftermiddagen var det sångfest på dagis med avslutande grillning i parken. Ja, vi körde vanliga Hot dogs här i radhusområdet, inga trälådor från Sturehof i sikte, som tur var. Jag tryckte i mig tre korvar på raken.

Torsdag Och sen var det äntligen dags att springa!

Torsdag Lite mulet till en början men sen blev det den perfekta torsdagskvällen. Ut mot Elfvik och tillbaka och återigen så kändes det som att kroppen faktiskt var med på noterna.

Torsdag Godmorgon! Nu har det blivit fredag även om det känns som måndag hela veckan här på bloggen i och med att jag gör exakt samma sak varje morgon. (Kom ihåg att ni fritt kan lämna bloggen precis när ni önskar, ni behöver inte tycka synd om mig för det, jag sliter på oavsett.) Precis, klockan ringde, jag stönade lite, stängde av regnet, gick raka vägen ut till badrummet, satte i linserna, drog på mig ett par shorts och sen nerför trappan för att rehabba. Här ser ni mig i full action!

Fredag Till frukost käkar jag exakt samma sak varje dag. Har stuvat om lite i menyn på sistone dock så just nu är det yoghurt med massa bär och nötter, två knäckebrödsmackor med varsitt ägg och kaviar på samt kaffe som gäller. Exakt varje dag ser det ut såhär (förutom på helgen då jag får olika infall):

Fredag På fredagen var det fullt upp med skjuts av barn så vi jobbade hemifrån för att hinna med allt. Det var snudd på vemodigt att vinka hejdå till Febe som skulle åka på läger för första gången. Jag lyckades i alla fall klämma in en bra springtur på den försenade lunchen.

Fredag Återigen en känsla av att kroppen kändes starkare och jag blev så galet glad. Förmodligen är det tack vare minskad mängd och rehab. Jag tror just att den kombon dvs rehab + ett löppass om dagen är just det som passar min kropp just nu. Känner mig rätt säker på att jag just nu får mer ut av det där enda löppasset jämfört med att köra dubbelt. Det kanske ändrar sig längre fram, det vet man inte, men i så fall ska det vara med en stark känsla. Jaha, sen tänkte jag ta en macka på eftermiddagen men det blev inget med det, som ni förstår.

Fredag På lördagen började jag med rörlighet och magstyrka. Man kan tycka att jag borde strunta i sånt när det ändå är lördag och allt. Men nu är det ju så att naprapat-Johan sagt att rörligheten skall göras varje dags, och då är det bäst att lyda. Vad gäller magstyrkan så är det väl nyhetens behag med medicinbollen så jag kämpade mer än gärna på med den ute på gräsmattan. Sen var det dags för restan av barnaskaran att lämna oss. Ruben och Uma skulle flyga på egen hand till Gotland där min mamma väntade på dem och det kändes stort när de rullade ut från kedjehuset med sina små kabinväskor, redo för den vida världen (Nåja, nu skulle de ju inte till Peru utan till Gotland, men ändå.). Dessutom blåste det väldigt ute vilket gjorde mig lite orolig. Då är det tur att Ruben är så vansinnigt intresserad av flygplan och kan så gott som allt om detta. Han var minsann inte orolig för lite vind och lovade att ta hand om Uma. Själv skulle jag ge mig ut på intervaller och det kändes snudd på lika stort eftersom jag inte kutar det så ofta. Men nu var det dags!

Lördag Uppjogg och sen drog jag igång det hela. Lite ovant och yvigt till en början men efter ett par intervaller började jag bli varm i kläderna. Det var jobbigt och jag började runt repetition sju förhandla med mig själv om att eventuellt minska antalet, för det var ju ändå första gången på länge och man ska var försiktig till en början… och nej! Nix, nix, nix! Nu gör du hela jädra rasket. Punkt. Så sa jag till mig själv där jag slet på grusstigen i blåsten. Jag lydde och var nöjd när jag joggade hemåt efteråt. Att jag sprang korta intervaller var egentligen rätt dumt då jag gissar att jag befinner mig i en slags grundträning men vet ni? Jag struntar i det. Just nu gör jag lite det jag tycker är kul och då kan det sluta med att jag har en massa 400-ingar innanför västen. När jag kom hem blev det oerhört bråttom för snart skulle ett stort gäng komma på lunch hos oss! Duschade och drog på mig denna skapelse:

Lördag Sen kunde jag inte hålla på att fota mig själv utan var tvungen att bidra med tusentals ting för att hinna. Det blev en otroligt trevlig eftermiddag med massa mat och drycker och roliga kompisar och plötsligt hade eftermiddagen blivit till kväll. Det var dock väldigt tomt i huset när alla hade gått, inte ett endaste litet barn i något rum.

På söndagen vaknade jag… halv nio! Inte klokt vad vi sov länge. For upp som en raket för det fanns planer även för denna dag, och eftersom det var dags för långpass var jag tvungen att käka frukost i tid. Redan alldeles varmt ute.

Söndag Jag gjorde min rörlighet ute och Ali gjorde mig sällskap. Han älskar denna matta men var mer sugen på bus än stretch.

Söndag Och det var egentligen jag med. Men ska man till naprapaten på måndagen så gäller det att ligga i så man kan visa sina framsteg. När mackorna hade smält i magen så smorde jag in mig med solkräm, fyllde mina handflaskor och gav mig av på långpasset.

Söndag Bestämde mig för att springa ut på Djurgården så det gjorde jag. Förbi fiskarna på Lidingöbron, förbi Gärdet där det hölls på att riggas inför kvällens Kent-konsert, förbi promenixare och ovanligt få löpare, förbi ett typiskt Östermalmspar där killen satt på en bänk och såg lite hängig ut och precis när jag sprang förbi så reste han sig upp, sprang ett par meter in mot skogen och kräktes. Jag sprang vidare och funderade på om han var bakis eller kräksjuk och landade i att han var bakis. Sprang vidare så långt ut man kan komma innan jag vände om. Det var varmt och jag tvingades stanna vid Biskopsudden och fylla på min flaskor med vatten. Sen förbi samma saker igen (dock ej bakis-kille som nog gått hem och lagt sig) innan jag landade hemma, 30 km senare. Känslan då, i höft och allt? Jo jag vill nog påstå att jag inte hade ont. Lite känning efteråt men ändå inte på det där djupa viset som jag nästan lärt mig tycka är normalt. Jag vill tro att jag går mot ljusare tider. Känslan att kunna springa och lyfta sina ben på ett någorlunda normalt vis, det är en enorm skillnad. Tänker på alla sekunder och minuter jag tappat på att ha ont, och nästan lusten också för den delen, för det är inte kul att springa och känna sig kantig och skev. Nu får vi se hur det går framåt men har lovat mig själv att vara lite räddare om kroppen. Stretchade och sen var det dags att träffa ännu fler kompisar. De bor en bit från oss och jag var så galet sugen på kaffe så jag bestämde mig för att inviga våra nya termosmuggar. Alltså. Termosmuggar. Som jag hånat denna grej, ojojoj. Jag har hånat både själva muggen som grej samt människor som har såna, som går runt sådär käckt med dem på stan. Jag får panik av att se det hela, jag är ledsen men det bara är så. Så himla praktiskt. Alldeles för praktiskt. Och nu har jag alltså själv inhandlat ett par. Vill dock genast lova och svära här på bloggen att jag aldrig någonsin kommer gå runt med den på stan. Ser ni mig göra det så vet ni vad som gäller: bara ryck den ur näven på mig och kasta i närmsta papperskorg alternativt skäll ut mig. I alla fall, här är muggarna innan avfärd:

Söndag Obs! Vi tog alltså inte skateboarden utan bilen. Det är dock svårt att se tuff ut med en sån här praktisk mugg i handen men jag gjorde mitt bästa.

Söndag Sen var vi framme hos Anna och Linus. Den här människan alltså, ni ska veta hur mycket jag tycker om henne. Pluspoäng för att det ser ut som att jag drar världens roligaste skämt här som Anna tycker är fantastiskt (vilket jag alltså inte gjorde).

Söndag Vi fick massa goda grejer, bland annat dessa kakor som är goda redan från början – men blir ännu godare efter 30 km!

Söndag Jag blev oerhört inspirerad av Anna och Linus för de har börjat gå på lina. Hör ni?! Lina! Linus kunde traska fram på linan som att han var ute och gick på gatan, inga konstigheter alls.

Söndag Så nu måste vi skaffa en lina till sommaren och Gotland. Inser dock att det kommer ta årtionden innan jag kan gå lika löst och ledigt som Linus.

Jaha, det var min vecka. Inga galna stornyheter eller så, men för mig känns det ändå nytt. Jag har hittat tillbaka till något inom mig som liksom var försvunnet under vintern. En slags känsla och lust och jag vet inte riktigt vad… men något fint är det allt. Jag hoppas det fortsätter. Det vore roligt. Hej då alla, vi hörs snart igen! Men innan ni drar, lyssna på denna låt. Hur många gånger ni än kommer lyssna på den kommer ni ändå aldrig kunna slå mig, ha!

Lidingöbron Jo, här tar det slut. Lovar.

20140602-20140608: Berlin, inställd gotlandsresa, pizza, krasselmaja, chin-ups-comeback och Tom Tits!

Berlin Dagarna efter ett marathon är alltid rätt märkliga. Det är som att tiden förändras. Redan efter ett par dagar känns det som att loppet var för en månad sen. Minst. När folk frågar en hur det gick så är det knappt att jag fattar vad de syftar på. Kanske är det för att man plötsligt slappnar av och för en stund blir som en vanlig människa – och att tanken på att man i relativt hög fart sprungit 42km med ens känns ganska avlägsen, ja snudd på omöjlig? Hur som helst så var inte helgen slut efter mitt marathon. På söndageftermiddagen var det ju dags för Febe att kuta. Och som hon kutade! Hon sprang 2310 meter på 10:22 och kom därmed på en 7:e plats i sin åldersklass och en 125:e plats totalt sett. Hon var trött men glad efteråt, ja ungefär så som man brukar känna efter ett marathon.

Minimaran Ruben sket i att springa. Han satsade istället helt och hållet på att få en kram av Isabellah (inklusive autograf).

Minimaran Efter detta så var helgen fortfarande inte slut. Nä för då packade Olle och jag väskorna, sa hej då till barnen och deras farmor och sen for vi iväg till Berlin. Vi skulle nämligen dit på två dagars workshop med resten av kreatörerna från vår byrå. Jag var riktigt trött när vi ganska sent kom fram till hotellet.

Berlin söndag Så den här skylten passade ju bra.

Berlin söndag Så det gjorde vi, checkade in alltså. Men innan jag fick sova så blev det en drink i baren. Ok då. Jag är en mes. Den var alkoholfri.

Berlin söndag Sen var det som att jag gick i sömnen till vårt rum.

Berlin söndag Vaknade av väckarklockan på måndagmorgonen. Insåg att vi hade utsikt utsikt ner mot Zoo och aporna från vårt fönster.

Måndag Jag hade såklart ställt klockan för att hinna med en springtur innan jobbdagen började.

MåndagMåndag Dagen till ära fick jag sällskap av Lennart! Man ser på benen vem som har sprungit mest… Dock ska jag tilläga att Lennart är riktigt snabb även om han har bleka ben.

Måndag Det var en galet fin morgon. Jag hade varnat Lennart för att han skulle få springa med norra Europas stelaste människa men det verkade ok med honom. Vi gav oss in i Tiergarten. Jag älskar denna park! ÄLSKAR, hör ni det?!

Måndag Det var på rätt stela ben jag tog mig fram och det fick räcka med en kort tur. Sen fick vi skynda oss att duscha för att hinna med frukosten. Stressen man känner när man får sån här god frukost, hur ska man hinna smaka allt? Det är omöjligt!

Måndag Ville man ha honung så fanns det förresten här:

Måndag Jaha, sen satt vi där hela gänget och mumsade i morgonsolen. Sämre kunde man ha det.

Måndag Därefter var det jobb hela dagen. Massa bra och intressanta diskussioner och jag insåg att det är en lyx att ha så roliga arbetskompisar. På vägen hem så hann vi förbi KaDeWe. Där köpte jag ingefärsgodis.

Måndag Sen svidade jag om till kvällen.

Måndag Och så gav vi oss ut i Berlinkvällen.

Måndag

Ska erkänna att jag var oerhört trött när jag vaknade på tisdagen efter alldeles för lite sömn och med ett relativt nysprunget marathon innanför västen. Men är man i Berlin så kan man inte ligga och lata sig, var bara tvungen att få springa i Tiergarten en sista gång. Lennart hängde med igen!

Tisdag Idag blev det en lite längre tur. Benen var mycket piggare än dagen innan men vi tog det ändå väldigt lugnt, det är det enda rätta efter ett marathon, om man nu ens springer (och det gör man ju om man är jag). Insåg för övrigt att det är ganska trevligt att springa ihop med någon, det är så sällan jag gör det. Vi snackade lopp, träning, mat och allt sånt jag inte så ofta har någon att snacka med det om. Och medan vi lufsade runt där på alla gångvägar som går hit och dit genom parken så började jag längta efter september och Berlin Marathon. Här står vi efter springet. Men visst har Lennarts ben blivit lite brunare?

Tisdag Dagen fortsatte sen med diskussioner och roliga gruppövningar. Här håller vi t ex på att bygga en Rube Goldberg-maskin. Vet ni inte vad det är? Kolla här och njut samtidigt av denna fantastiska låt.

Tisdag Kan informera om att alla fyra grupperna fick sina maskiner att funka. Helt otroligt proffsigt av oss. Mitt lag kom dessutom på en delad förstaplats! Fråga mig inte hur det gick till. Sent på tisdagkvällen åkte vi hem igen. Trötta men glada, och fullproppade av massa bra tankar.

Onsdagen invigde jag med en croissant. De har nämligen till min stora glädje börjat med det på Violon Dingue.

Onsdag Efter jobbet var jag hos naprapat-Johan och fick behandling samt lite nya övningar att roa mig med. Förhoppningen är att jag under sommaren ska lyckas med att bygga upp kroppen igen. Det är faktiskt rent förfärligt vad svag jag är i mina höfter så nu ska de få vad de förtjänar. Jag har insett att en hel del av de mil jag kutat nog snarare brutit ner min kropp istället för att bygga upp den. Tänkte ändra på det här framåt men det är inget man gör i en handvändning. Dels handlar det om att våga vila, våga trappa ner och till en början fokusera på rörlighet och styrka. Det kan hända att det gör att resultaten blir lidande inledningsvis men vill jag vidare och framåt på sikt (och det vill jag!) så har jag nog inget val. Det krävs en omstart av min kropp och nu har jag bestämt mig för att trycka på play. Det känns både läskigt och spännande. Har pratat en hel del med Kent i Spårvägen om detta, som har varit bra att bolla lite med. Jag sprang hur som helst hem från naprapatbesöket och benen började kännas ganska normala.

Onsdag På torsdagen klev jag upp, ner i shortsen och ut i garaget. Inte för en lång cykeltur utan bara för att bli varm innan det var dags för rörlighet och styrka. Jag fick börja med att gräva fram cykeln. Den var nämligen helt igenmurad av returpapper som vi bara slängt ut i garaget.

Torsdag Vissa är på träningsläger i fjärran länder, det här var min trevliga utsikt från sadeln.

Torsdag Sprang gjorde jag efter jobbet.

Torsdag Ut mot Djurgården där jag snurrade runt en kortis.

Torsdag Träffade den här stackaren. Kan inte låta bli att tycka det är så vackert med döda fåglar.

Torsdag 15 km senare var jag hemma.

Torsdag Då var jag duktig och körde magstyrka.

Torsdag Joahan har gett mig en ny övning som går ut på att man ligger på en hård baseball och masserar mot punkter i ljumsken. Rent fruktansvärt faktiskt. Men förutom att det plågeri så är det inte heller helt lätt att få tag på en superhård boll (tennisboll duger alltså inte, alldeles för mjuk). Blev riktigt uppåt då jag kom på att vi har en rund marmorboll hemma, som vi använder till absolut ingenting. Den har nu blivit ett tortyr-redskap!

Torsdag Jag var som tokig så efter magstyrka och tortyren blev det även chin-ups. Ska göra det minst varannan dag här framåt. Inte bara bra för armarna utan också för magen. Varannan gång kommer jag göra chin-ups och varannan gång blir det pull-ups. Åh hej!

Torsdag Efter detta var jag tvungen att gå runt i färgglada kläder för att muntra upp mig lite.

Torsdag Vi skulle nämligen åkt till Gotland på kvällen men pga massa jobb så var vi tvungen att ställa in det och stanna i stan. Det var lite trist för vi alla hade längtat så efter landet. Men som tur är är det snart sommarlov.

På fredagen var det nationaldag och ledigt. Jag hade dock rossel och sjukdomsvibb i halsen när jag vaknade och vågade inte chansa på att springa. Istället firade vi dagen med en pizza till lunch. Det var små musslor och stark chili på min. Gaaah vad gott. Åt upp varenda smula.

Fredag Ursäkta min vänstra stortånagel här, den har helt gått bananas. Men det jag vill visa är inte den utan dessa små bruna sandaler.

Söndag Jag är lite nöjd för jag anser att jag gjort ett kap, hittade dem nämligen på Zaras barnavdelning. Det ni. Så. Nu tittar vi inte mer på den där nageln utan går vidare. Jo, jag var ju lite rosslig och kände mig småförkyld så idén var att istället för att springa passa på att gå till Friskis & Svettis och testa att köra lite crosstrainer. Tänker ju att jag framåt ska bli bättre på att köra alternativträning när benen är trötta men jag har aldrig någonsin stått på en crosstrainer så detta skulle bli premiären, dock en lugn sådan. Ville också uppdatera mig på läget på Friskis för att eventuellt skaffa kort där igen. Bytte om och traskade iväg.

Fredag Här är förresten ett fint hus nära där jag bor, det får mig att tänka på Köpenhamn.

Fredag Jag gick där i solen och kände mig plötsligt så vanlig. Som en vanlig människa som är på väg till gymmet för att träna lite, lyfta lite. I vanliga fall känner jag mig inte alls vanlig för det är inte vanligt att springa så mycket som jag gör, det är inte vanligt att rehabba så mycket som jag gör, det är inte vanligt att tortera sig själv med marmorbollar så mycket som jag gör. Det var rätt skönt att känna sig vanlig en liten stund. Men när jag väl var framme vid Friskis så stängde de precis, mitt framför näsan på mig! Sicken downer. Jag som hade försökt kolla öppettiderna, men uppenbarligen hade jag kikat fel. Det var bara att traska hem igen. Som en vanlig människa.

Fredag Det blev alltså ingen nationaldagscrosstrainer och det kanske var lika bra för kroppen var lite seg. Men inte seg nog för att slippa rörlighet och styrka.

Fredag Därefter skulle Olle träna. När han skulle springa iväg ner mot Grönsta så insåg jag att det nog är hans tur att köpa lite löparkläder.

Fredag På kvällen gjorde jag lite olika röror, som t ex den här med mango, avocado, lime och chili.

Fredag Och så grillade vi lax.

Fredag Efter detta så sluktade jag ett glas hett vatten inklusive honung och jättemycket riven ingefära, typ halva koppen. Trots detta så var halsen ändå inte med på noterna när jag vaknade på lördagen. Men jag tänkte, är det någon gång jag ska vila så är det nu. Istället bakade jag kakor.

Lördag Och vi kollade på när Ruben hade fotbollsmatch. Eller, alla kollade inte så noga.

Lördag Framåt kvällen så var det i alla fall dags att göra sånt som funkar trots att halsen kivas. Först ut var chin-ups. Jag har inte gjort chins på väldigt länge, ja inte förrän jag nu här i dagarna satt igång med det igen. Jag ska erkänna att jag tänkt att det kanske inte är bra att bygga en massa armmuskler när man ska bli snabb i löparskorna. Nu skiter jag i det. Dels för att jag gillar att vara stark och kunna hänga och slänga som en annan apa, dels för att det som sagt är bra för magen. Sen behöver man ju inte köra lika hårt som jag gjorde förut. Då brukade jag göra totalt 100 stycken varannan dag, uppdelat i serier. I alla fall, när jag gör chins så har jag en slags märklig känsla eller drömbild i skallen. Jag tänker att jag är en gammal gubbe (inga frågor, tack) som varje dag när han kliver upp river av ett gäng chins. Han är sådär senig och tärd och har massa ringar på fingrarna och rätt långt hår. Han är alltså stenhård! Så ok, jag tänker alltså att jag är han (inga frågor sa jag!). För att komma in i stämningen så körde jag i mina jeansshorts för det är det är sånt gubben i skallen har på sig, och samtidigt lyssnade jag på denna. Dock är det synd att man tappar styrkan så fort, gubbe eller ej. Det blev serien 7+7+6.

Lördag Därefter fortsatte jag med magstyrka, rörlighet och övrig styrka. Det är en massa övningar, totalt 24 stycken så detta tar sin lilla tid. Med chinsen inräknat så höll jag på i 1,5 timme med olika band, bollar och allmänt plågeri. Bara att hoppas att det ger något.

Söndag. Vaknade och svalde. Halsen lite bättre men fortfarande en sjukdomskänsla dvs inget spring. Så skönt att slippa blir stressad över det, det blir jag alltid annars när jag har en massa pass som jag missar. Nu tänker jag istället att det kanske rentav är bra för kroppen. Så istället packade vi ihop oss på momangen efter frukosten och brände iväg till Tom Tits i Södertälje. Jag gillar de där orden ovanför huvudena. Man skulle kunna byta ut ordet ”leka” mot ”springa”.

Söndag Vi har varit här flera gånger förut men aldrig på sommaren. Det är bra annars också men nu var det ju helt otroligt bra! Vi hade hur roligt som helst.

SöndagSöndag Den här vindmaskinen (som inte syns på bilden utan bara effekten av den) fick mig att tänka på Stockholm Marathon 2012.

Söndag Barnen var inne i en vattenbubbla.

Söndag Och jag passade på att göra lite stretchövningar. Det ser dock bättre ut när Galen Rupp gör det.

Söndag Jag blev dock lite glad när jag bad Olle testa den här grejen som jag absolut inte gör perfekt, jag vet.

Söndag Men han gjorde den ännu sämre! Äntligen var jag lite bättre än någon på rörlighet. I övrigt så gillade jag de här blomkrukorna.

Söndag Och containrar älskar jag alltid.

Söndag Vi åt matsäck som vi hade med oss och efter flera timmar åkte vi hemåt. På vägen svängde vi förbi Ikea och slog till på två såna här röda.

Söndag Jag skulles vilja påstå att dessa stolar är Ikeas bästa produkt någonsin. Hade hoppats på att halsen skulle vara redo för spring på eftermiddagen när jag kom hem, men nej. Däremot är den redo för samma program som igår så nu blir det chin-ups, magstyrka, rörlighet och styrka. Och imorgon, då bara måste det bli löpning. Jag är laddad som aldrig förr för vägen framåt nu när jag har rebootat mig själv.

Söndag Ajöss, vi hörs!

20140421-20140427: Reptiler, sol, Guldäggsfest, naprapat – och ett impulshalvmarathon!

Women´s Health Halvmarathon Det här har varit en vecka fylld av både det ena och det andra. Först ut var måndagen och då var vi lediga. Det var soligt och jag startade dagen med en kortare distanstur.

Måndag Och gröt.

Måndag Sen drog vi till Skansen, på barnens begäran. Jag blev så otroligt sugen på att gosa in mig hos lemurerna. De där svansarna alltså.

Måndag Hej på dig. Förlåt om jag väckte dig.

Måndag Vi hälsade även på mitt värsta djur, alla kategorier.

Måndag Herregud vad jag hatar krokodiler. Just att de ligger sådär blickstilla, som att de vore döda, men så vet man att de bara på en sekund kan bli fullständigt livsfarliga. Då har jag lättare för ormar. Jag klappade till och med den här figuren. Han heter Snoddas. Efternamn okänt.

Måndag Efter detta djurcrescendo så blev det magstyrka hemma. Hemma fast ute.

Måndag Och sen var det dags att ge mig ut på en lite längre distanstur.

Måndag Jag sprang ut till Elfvik och tillbaka och kände mig stark och pigg i benen. En känsla jag älskar. Och önskar jag kände oftare nuförtiden. Jag avslutade dagen med chin-ups i serien 10+6+4. På tisdagen blev det ingen löpning förrän på lunchen. På med räserskorna.

Tisdag Jag sprang ett tröskelpass längs Kungsholms Strand. Delade upp det på två block. Åt ena hållet gick det för långsamt men jag skyllde lite på motvinden. På vägen tillbaka gick det i alla fall bättre, men inte heller då så snabbt som det kanske borde. Jobbigt var det hur som helst. Foten var på fortsatt bra humör men istället började nu min högra höft (återigen) jämra sig. Jag märker det tydligt när det ska gå undan, hur liksom höften bromsar och gör att högerbenet hänger efter. Tydligt att kroppen försökte säga mig något. Men jag är ju rätt kass på att lyssna så när jag kom hem och hade fått en paket-avi i brevlådan så bytte jag såklart ändå om, drog på mig ryggsäcken och sprang till posten.

Tisdag Det var längesen jag ärende-sprang dvs sprang med ett ärende i sikte, som t ex att hämta ett paket. Men just ärende-springa gillar jag verkligen, och medan jag sprang mot centrum mindes jag hur jag sprang och handlade kors och tvärs när vi var i Mexiko förra julen. Ibland hade jag mat i ryggan, ibland målade dödskallar i porslin. Det var tider det. Vad var det i paketet då? Jo de här försenade födelsedagsdojorna. Regnbågsdojor!

Tisdag Ja, inte till att springa i utan mer att gå runt och studsa i rent allmänt, extra bra då man har en öm häl, tänker jag. På onsdagen var jag uppe tidigt. Kolla grannens fina träd som redan slagit ut fast det bara är april.

Onsdag Jag tog vägen ut mot Ekholmsnäs, förbi Lidingöloppsstarten. Det var stilla och vackert.

Onsdag Som vanligt gröt därefter.

Onsdag På lunchen var det dags för ännu ett distanspass. Mycket folk rände fram längs vattnet, precis som jag. Och som vanligt en massa människor som tycker att tre barnvagnar i bredd på en smal väg är en toppenidé. Jag är inte riktigt redo att hålla med.

Onsdag Stretchade litegrann efteråt och när jag stod där insåg jag att jag bara måste fixa kroppen på ett eller annat vis, om den ska hålla.

Onsdag Men det fick bli längre fram i veckan för på onsdagskvällen var det dags för Guldäggsgala! Jag bytte om och promenerade från jobbet mot Stockholm Waterfront.

Onsdag Det var en helt fantastisk kväll, en perfekt kalaskväll. Stan badade i sol.

Onsdag Eftersom jag varit juryordförande för hela balunsen i år så var jag tidigt på plats. Så tidigt att jag kunde ta ett kort på mig själv i min läderklänning helt ensam på toaletten. Såhär såg jag ut.

Onsdag Första gången på kanske ett år (!), förmodligen mer, som jag hade skor med klack och då var de inte ens höga. Det blev en riktigt bra kväll, jag skrattade hur mycket som helst och träffade massa gamla och nya kompisar och vår byrå vann sex silverägg. Kom hem sent och insåg att jag är helt kass på det nuförtiden, att vara ute sent alltså. Jag blir så himla trött av det. Trots att jag inte druckit en droppe alkohol så kände jag mig alldeles bakis när jag, efter knappt fyra timmars sömn, vaknade på torsdagmorgonen. Men jag hoppade i löparkläderna och sprang till jobbet.

Torsdag Kroppen var förvånansvärt ok med att kuta trots tröttheten. Förmodligen var det känslan av att springa genom en solig morgonstad som gjorde susen och fick mig att glömma hur trött och sliten jag egentligen var. På lunchen tog det emot att byta om, särskilt när ett gäng skulle dra till Pizza Hatt och äta. Roboten i mig fick träda in och tvingade mig ner i katakomberna för att byta om. Som tur var fick jag lite pepp av Sevilla Marathon-linnet

Torsdag Jag skulle kört ett tempopass men jag kände att det skulle bli svårt med så lite energi. Jag ville dock ändå köra någon form av kvalité så istället blev det backintervaller en bit bortom Pampas Marina. Varken hann eller ville köra alltför många så det landade på sju stycken. Lång och ganska rask nedjogg och nu ångrade jag mig inte att jag gett mig ut. Piggare än innan var jag tillbaka där jag började.

Torsdag Nu kunde man ju tänkt att jag skulle hem och vila raka vägen efter jobbet. Men nej då, jag hade sedan länge tackat ja till att snacka lite innan en middag, som tidningen Resumé höll för sina kunder. Det var dock väldigt trevligt och det var ingen lång historia utan mer ett roligt samtal. Det var flott för jag fick en fin bok som present efteråt. Ojoj, här har jag mycket att lära.

Torsdag Synd bara att jag inte fick den innan ”Köttis” hann dö.

Torsdag På fredagmorgonen var det som att tröttheten från torsdagen kom ikapp mig. Jag hoppade över morgonpasset men inte gröten.

Fredag Därefter blev det en croissant i bilen. Kan vara bland det bästa jag vet: när Olle och jag sitter i bilen på väg till ett möte och äter croissanter och dricker kaffe.

Fredag Som avslut på fredagen var det dags att sköta om kroppen. Jag hade fått tips från Kent i Spårvägen på en naprapat för att få lite övningar för höften. Så jag gick dit. Johan, som naprapaten heter, började med att filma mig när jag sprang och sen tittade vi tillsammans på hela rasket. Ojoj. Ojojoj. Jag har en del att göra. Jag orkar inte gå in på allt men kort kan man bara konstatera att jag är väldigt svag i vissa partier, vilket gör att jag inte kan utnyttja farten när jag springer utan snarare bromsar upp. Lite som att elda för kråkorna att träna hårt men ändå inte kunna utnyttja träningen fullt ut. Det är verkligen så det har känts på sistone; kantigt och skevt och liksom som att farten bromsas – inte pga dålig kondition (de värdena är bättre än någonsin) utan pga stelhet. Johan testade min styrka på en massa vis och jag fick svart på vitt att jag verkligen behöver köra rörlighet och styrka, om jag ska kunna springa fort(are) framöver. Och förmodligen om jag ska kunna springa överhuvudtaget på lång sikt. Sen knäckte han kroppen lite här och där så att det i alla fall för stunden kändes lite bättre i höften. Och så bokade vi upp en tid då jag ska få ett program att köra framåt.

Innan jag hade klivit in hos Johan hade jag upptäckt ett mail som påminde om att det imorgon, lördag, var dags för Women´s Health Halvmarathon här i stan. Jag hade ju hört talas om detta lopp men inte känt att det var aktuellt då jag egentligen skulle sprungit den nya halvmaran i Visby för ett par veckor sen. Nu blev det ju inte så då jag var skadad. Nu insåg jag dock att jag hade ett långt tempopass på schemat på lördagen och jag brukar springa ut mot Djurgården så… varför inte lika gärna kuta loppet? Eller rättare sagt: jag var typ tvungen att kuta loppet om jag ville springa på förmiddagen i de krokarna. Jag ringde genast och kollade, jodå, det var bara att komma och göra en direktanmälan på plats på lördagen. Kändes hastigt och lustigt och otroligt oförberett men jag bestämde mig i alla fall för att springa, självklart som ett träningspass då det inte funnits någon som helst uppladdning. Torsdagens backintervaller kunde jag varit utan om man säger så, ja och en hel del andra pass också. Därmed bestämde jag mig för att ta fredagen som en hel vilodag och tog tunnelbanan hem från naprapaten.

Natten till lördagens sov jag som en prinsessa eller drottning eller dylikt. Gick upp vid halv åtta, gjorde fattiga riddare och läste om Robyn. Starten för loppet var kl 11:00. En helt optimal tid, enligt mig.

Lördag Sen blev det lite bråttom för Ruben hade fotbollsmatch och Olle skulle släppa av mig vid Gärdet på vägen dit. Så jag rände runt hemma och försökte komma på vad jag brukar ha med mig när det är lopp. Det är lustigt när man bestämmer sig för ett lopp bara sådär spontant, jag har bara gjort det en gång förut, och det är som att all nervositet går upp i rök. Man håller inte på att hetsar upp sig och blir sådär sur och ilsk, som man lätt blir när det gäller. Till sist hade jag packat ihop mig och fått på mig tävlingskläderna och vi styrde kosan mot Gärdet.

Lördag Nummerlappsutdelningen var i huset bakom Tekniska Muséet och där såg det ut som det brukar på nummerlappsutdelningar. Jag blev glad över att det inte var en massa skönhetsprylar igång, som typ att få naglarna fixade, bara för att det var ett tjejlopp. Sånt gör mig arg.

LördagLördag Jag träffade Kent en kortis som kom med mycket bra tips framåt vad gäller min träning. Sen spanade jag in bansträckningen för den hade jag noll koll på.

Lördag Jag fick min namnlösa nummerlapp och två röda pluppar som betydde att jag skulle stå bland tävlingsklassen. Kände mig dock osäker på om jag hade där att göra idag.

Lördag Därefter gick jag runt i solen och insåg att det här skulle bli mitt första tjejlopp någonsin.

Lördag Var på toaletten flera gånger för magen var lite tjafsig. Velade om jag skulle springa i solglasögon eller ej men till sist blev det så.

Lördag Lämnade in kläderna och började värma upp. Sprang bara en kilometer och kände mig rätt seg. Sen var det uppställning. Hälsade på några jag kände igen och sen sa det pang! Vi var iväg. Ett gäng rusade på fort, jag hängde inte på dem men sprang ändå första kilometern snabbare än jag borde. Min tanke var… ja, vad var min tanke?! Jag hade ju ingen! La mig därför strax över 4:00-fart men kände snart att det inte var tempot för dagen. Inte i 21 kilometer. Jag påminde mig om att det var ett träningspass men fastän jag gjorde det så blev jag ändå lite knäckt över att det kändes tungt redan från start. Foten bråkade inte men runt fyra kilometer började jag känna av höften. Efteråt fick jag höra av flera att jag haltat men jag skulle nog vilja påstå att jag alltid gör det litegrann när jag springer. Sån är jag. Fast inte såhär mycket. I alla fall, jag sprang på. Fullt av folk vid Gröna Lund, först trodde jag de var hejarklack men tyvärr stod de i kön och trånade efter sockervadd och annat medan en annan kämpade på i solen. Vid sju kilometer övervägde jag att bryta och blev lite ledsen över bara tanken. Det är jobbigt att strida mot skallen när det är 14 kilometer kvar. Men så igen, påminde mig om att det var ett träningspass. Jag har bara sprungit tre halvmarathon tidigare och har alltid tyckt att det är en väldigt behaglig distans. Men så kändes det inte nu. Men det var nog inte distansen utan en blandning av en trött kropp efter en vecka med rätt hård träning, inklusive festande och för lite sömn, samt att banan, enligt mig, var ganska kuperad. Inte djävulusiska backar men ändå tillräckligt många för att inte vara lättsprungen. Jämfört med Kungsholmen Runt så vill jag påstå att denna bana är jobbigare. Hur som helst så sprang jag på. Saknade plötsligt killarna, det var så ensamt och springa, jag saknade känslan av tävling och draghjälp. Jag tror det var runt 11 km som en tjej ”äntligen” kom ifatt mig. Hon låg sen stadigt i min rygg hela vägen. Jag var hela tiden beredd på att hon skulle passera mig, önskade det nästan för att få en rygg att ta fäste på. Men vid 20 km märkte jag att mitt avstånd till henne ökade, jag drog på och sprang in på en 10:e plats på tiden 1:27:23. Ingen bra tid alls, tre och en halv minut över mitt pers. Jag tror jag kanske kunde sprungit aningen fortare sista fem kilometrarna om jag sluppit dra själv hela vägen, för sista kilometern kände jag mig ganska kraftfull. Men jag bortförklarar inte tiden, det här är vad min kropp klarade just idag. Fast som alltid när man kör ett spontanlopp så undrar man vad man skulle sprungit på om man inte klämt så många mil och hårda pass dagarna innan. Nu hoppas jag att Kungsholmen Runt går lite bättre även om jag har svårt att tro att jag kommer kunna springa lika fort som förra året, med tanke på höften och kroppen rent generellt. Det är en lite frustrerande känsla att veta att man kapacitetsmässigt är i god form och då pratar jag om konditionen, men att kroppen i övrigt är lite svag och skruttig. Jaja, bortsett från min personliga erfarenhet så var det i alla fall ett kul lopp, väldigt bra arrangerat, vacker bana (om än lite för kuperad) och en peppande publik. Förutom detta så fick jag flera hej från bloggläsare – så kul med människor som hälsar! Hoppas det gick bra för er som sprang. Efter detta träningspass så fick jag dessutom massage, jag bad om att endast få på min högra skinka för den var det mest synd om. Tyckte dock även synd om killen som fick massera på mina genomsvettiga tights men sånt är livet. Efter knådandet satte jag mig mitt på Gärdet och njöt av att ha kutat ett halvmarathon i någorlunda hyfsad fart.

Lördag Jag traskade mot Lidingö för att möta upp Olle som skulle hämta upp mig. Man känner sig aldrig så malplacé som efter ett lopp mitt i stan, med nummerlapp och kort linne mitt bland allt vanligt fölk.

Lördag Sen hade jag tur för det var min mammas födelsedag så vi var bjudna på tårt- och bullkalas! Tralala!

LördagLördag Sånt som muntrar upp en sliten löpare. Söndag och jag sov så länge jag kunde vilket var till exakt 07:10. Gick upp, gnällde på min höft som molade lite. Dessutom hade jag fått skavsår under vänsterfoten av mina formgjutna inlägg. Visste att det var en chansning att springa fort med dem i värmen men kände inte att jag hade något val efter allt krångel med kroppen. Som tur var hade det inte riktigt hunnit bli en blåsa men ett stort område var riktigt ömt. Så det var allmänt gnäll på mig här på morgonen, ni vet när man ska böja sig ner för att plocka upp något och man liksom utstöter ett ”ahhhhh” bara av att böja sig. Sen gick vi hela familjen och kikade på när Uma spelade fotboll. Ett kortare långpass var planerat men jag ville låta kroppen återhämta sig lite mer så det var perfekt att bara få sitta i solen och dricka kaffe.

Söndag Inte förrän vid två på eftermiddagen fyllde jag vattenflaskorna och bytte om till långpass.

SöndagSöndag Gav mig av. Hade bestämt mig för att känna in kroppen, både vad gällde tempo och längd. Var jag för sliten skulle jag bryta. Jag sprang in mot stan och kände mig allmänt stel men efter några kilometer kom jag in i flåset och kroppen mjuknade. Förbi Gärdet och ut mot Djurgården. Där var det proppfullt av glassätande och soldyrkande människor. Ett helt annat Djurgården än det jag vanligtvis ser när jag är ute och ränner tidigt på helgerna. Sprang längre ut. Kroppen ville. Längst ut. Där vände jag tillbaka även om jag kunde sprungit längre. Tänkte jag skulle försöka vara lite klok ändå. Totalt 28 km. Hemma tog jag en sån här:

Söndag Och Febe gjorde en iskaffe till mig.

Söndag Avslutningsvis: jag har insett en del den här helgen. Att jag inte kan fortsätta springa såhär mycket. Eller kan kan jag väl. Men vill jag bli bättre så kan jag det nog inte. Endast två års träning gör en inte redo för så mycket som 17-22 mil vecka efter vecka, hur mycket man än vill. Det funkar ett tag men inte för alltid. Som Kent sa till mig i lördags, jag behöver lite tålamod. Det värsta är att jag har så förbaskat ont av den varan, är det någon som kan sälja lite till mig? Men jag får göra mitt bästa och backa lite och vara tålmodig. Det kommer troligen innebära sämre tider, i alla fall till en början. Men på sikt förhoppningsvis bättre. Oavsett måste jag nog det, om jag ska hålla. Inte bara fysiskt utan även mentalt. För det är även jobbigt rent mentalt att springa när det känns skevt. Just nu tror jag min kropp behöver mer kärlek och inte fler mil. Men det är lättare sagt än gjort när man gärna springer för jämnan. Stay tuned! Kolla här då allra sist:

Lördag Den här bilden från lördagens lopp har inte jag tagit utan denna man. Jag tyckte den var fin och jag gillar styrkan i oss alla tjejer. Ajöss.

20140210-20140216: Utomhustempo, lite mer järn och födelsedagsfiranden!

Stad Hallå! Vet inte vad det är men jag tycker veckorna flyger iväg, en efter en. Kanske är det för att vädret varit konstant grått. Dagarna har inte gått att skilja dagarna från varandra, måndagar, tisdagar, fredagar… allt har flutit ihop till en grå smet. De sju senaste grå dagarna har jag i alla fall sprungit på som vanligt. Eller jag har faktiskt lättat upp den här veckan ganska rejält så den landade på drygt 13 mil. Jag fick även provsvaren på mina järn- och blodvärden. De hade gått upp men Pekka tyckte ändå jag skulle fortsätta med två Niferex om dagen ett tag till, så det gör jag. Längtar dock tills jag kan skippa dem för jag tycker magen knorrar lite. Just det, i veckan fick jag även två böcker som jag beställt. Har känt ett sug efter lite mer tankar och ord kring löpning. Så nu har jag att göra.

Onsdag Jag har börjat på Daniel´s Running Formula och bara efter några sidor kan jag känna att det är skönt att tanka in lite inspiration och fakta. Problemet är som vanligt när jag ska hinna läsa. Tiden som är över när jag jobbat klart, sprungit klart och hängt med barnen, ja den är rätt knapp. Men om ett par år eller så borde jag väl ha läst ut dem. Jaja, här kommer min vecka, dag för dag.

Måndag På måndagen tog jag en vilodag. En hel vilodag. Ingen styrketräning eller alternativträning utan bara ren och skär vila. Inte så att jag låg hemma i sängen och käkade praliner utan det vanliga livet pågick som vanligt. Det var faktiskt riktigt skönt med lite vila, tror jag behövde den där dagen. Vad gäller vilodagar så slänger jag in dem lite här och där när jag känner för det. Jag har ingen struktur för det hela men brukar känna rätt bra när huvud och kropp behöver det. Tilläggas bör att jag oftare än så springer en lätt mil, och i min värld kan såna dagar räknas som vilodagar, om jag ser till att ta det riktigt lugnt.

Hur som helst så blev det spring på tisdagen. Lunchspring! Det var ett tag sen jag kutade på lunchen så nu var jag riktigt sugen på kombinationen dagsljus och torr mark. När jag tog vägen ut via garaget så spelade bilverkstaden, som ligger där nere, klassisk musik och det uppstod en smått filmisk känsla. Dessutom så skymtade jag solen några korta sekunder!

Tisdag Jag sprang ner mot Karlbergs Slott och sen över till Kungsholms Strand.

Tisdag Det var dags för ett tempopass. Jag hade varit lite otålig och inte väntat på att klockan skulle hitta satelliterna, vilket straffade sig. Det första blocket höll jag inte alls bra fart. Eller egentligen gjorde jag nog det, det var bara klockan som inte var med på noterna. Men det fattade jag först i efterhand. Blev riktigt orolig där en stund. Inte för att jag trodde att jag var i någon räserfartsform men ändå. Någorlunda bra fart hade jag nog trott att jag skulle kunna hålla. Jag tog en paus här mellan blocken. Visst är det lite Moskva över det hela?

Tisdag Efter den korta pausen sansade sig klockan (läs hittade satelliterna) så på nästa block stämde tiden med hur det kändes i kroppen. Tack och lov. Jag var redo att kasta löparskorna i kanalen där ett tag. Hade gärna sprungit lite längre men en lunch är en lunch så det var bara att bege sig tillbaka till skrivbordet och jobba vidare med skallen istället.

Tisdag På kvällen hade vi konferens med hela jobbet. Bra snack och tankar och det hela avslutades med en rolig middag. På bordet stod det vin och alkoholfri öl så jag tog såklart en öl. Var riktigt törstig så jag svepte halva på en gång. Efter en stund kände jag mig så varm. Och väldigt uppåt. Ovanligt uppåt! Allt var verkligen himlans kul. Blev plötsligt misstänksam. Missförstå mig rätt, det var verkligen en rolig middag men det var något som inte stämde. När jag tittade närmare på öletiketten insåg jag att det var starköl jag halsat. Haha, hade glömt den där roliga känslan som kan vara trevlig att uppleva emellanåt. Kvällen fortsatte dock med vatten.

På onsdagen blev det morgonspring.

Onsdag Att det numera är helt ljust strax efter 07.00 gör mig GALEN av glädje!

Onsdag På lunchen var det återigen dags att svida om. Nu var det hederlig distans på schemat och jag sprang bort förbi Pampas Marina. Förbi den där bänken jag tänker att jag ska sätta mig på någon vacker dag då jag hinner…

Onsdag Hade lite känning i den jäkla piriformisen, troligen efter tisdagens tempo. Funderade på om mina fartpass på band kanske ändå varit lite skonsammare mot kroppen jämfört med att springa utomhus. För det är ju lite fusk på band. Men ändå, att kunna springa fort ute igen och slippa bandet, ahh det är så värt att det får göra lite ont på köpet.

Onsdag Efter att jag duschat så skyndade jag förbi Brickan i Bonnierhuset och köpte redig lunch som jag åt vid datorn.

Onsdag På torsdagen fyllde Olle år! Då kan man inte springa iväg hur som helst så istället för morgonlöpning blev det sång och firande av världens roligaste människa. Det blev till att springa på lunchen istället, vilket passade bra för det var dags för lite fart igen. Och det brukar gå rätt mycket fortare på lunchen än på morgonen för min del.

Torsdag Bara att ge sig ner mot Karlberg igen. Idag lät jag klockan hitta satelliterna innan jag gav mig av och känslan på passet var ok. Minns att det var lite samma känsla förra året sådär i början av vårterminen. Snön har försvunnit, det var ett tag sen man sprang fort ute och så försöker man skrämma upp lite fart i kroppen. Kul, men också lite segt till en början. Men det kommer. Förhoppningsvis. På kvällen bytte jag återigen om till löpning.

Torsdag Sen hemåt i den regniga kvällen.

Torsdag Sprang förbi Lidingövallen och det var fint med barnen som lirade i strålkastarljuset.

TorsdagTorsdag Sen var det fredag igen. Och en förlängd morgontur.

FredagFredag Lustigt när jag springer på morgonen. Man inser att människan är ett vanedjur när det kommer till sina morgonrutiner (jag själv inräknad). Jag kan nästan säga på minuten när han med ryggsäck ska komma promenixandes vid Laduviken, när killen med skägg och svart hund ska komma gående vid korsningen Odengatan/Roslagsgatan eller paret med sina två Grand Danois-hundar svänger runt hörnet vid Sveavägen. Eller när paret som alltid håller varandra i handen promenixar uppför backen mot Odenplan.

Fredag Sen dusch och av med löparkläderna – och på med mössa och grön ögonskugga.

Fredag Det blev även spring hem på fredagskvällen.

Fredag Så underbart att få kuta genom en stad som är ljus, men det var på håret för det höll precis på att skymma.

Fredag När jag nästan var hemma insåg jag att jag behövde fylla på ingefära- och apelsinförrådet så jag sprang upp till Näset.

Fredag Handlade det jag skulle men orkade inte försöka pressa ner allt i ryggsäcken för det hade ändå inte fått plats. Det var ju inte så långt hem så jag tänkte att jag tar ingefärapåsen i ena handen och apelsinpåsen i den andra och så sprang jag. Det var rätt skumpigt och orättvist för apelsinarmen som hade mycket tyngre att bära. Plötsligt kändes det lättare. Och sen plötsligt ännu lite lättare. Då insåg jag att det gått hål i påsen och att jag lämnat apelsinspår efter mig, som en löpversion av Hans och Greta. Plockade upp några apelsiner som jag hittade och sen blev det balansakt sista biten hem, med famnen full av orangea bollar.

Fredag På lördagen fick jag gå upp lite (för) tidigt för att hinna äta frukost innan det var dags för lite fart. För övrigt börjar mina Adios bli lite trötta. Men så länge det bara är ett litet hål nöter jag vidare i dem.

LördagLördag Skönt att få springa in mot stan istället för att nöta på bandet i garaget. Tempopass på 3×5 km var det som gällde. Ett jäkla skitväder var det dock. Ruggigt, regnigt och blåsigt. Känslan i kroppen var däremot ganska bra. Efteråt kände jag mig nöjd och glad och som belöning blev det apelsin- och ingefärajuice samt en järntablett.

Lördag Sen tog jag rosa balsam för att muntra upp det grå vädret och det grå håret.

Lördag Därefter brakade vi in till stan för att fira Olle lite till. Födelsedagslunch på Urban Deli!

LördagLördag Barnen drack Nutellamilkshakes. Ni hör ju vad gott, tur att jag fick smaka av Uma. Själv tog jag en präktig morotsjuice. Den var också god.

Lördag Och så åt jag det jag alltid äter där: pulled pork. Är man på Södermalm så är man.

Lördag Kaffe? Ja tack.

Lördag Som att det inte räckte med dessa trevligheter så hade min systerson också fyllt år i veckan, så på kvällen blev det ännu mer födelsedagsfirande med familjen. Första tvåsiffriga födelsedagen, det är stort det.

Lördag På söndagen vaknade jag av mig själv klockan sju – och det var ljust ute. Och blå himmel.

Söndag Herregud, höll på att smälla av av lycka i sängen. Det blev frukost och tidning.

Söndag Efter ett par timmar gav jag mig av på veckans långpass.

Söndag Som vanligt Boston på fötterna.

Söndag Idag var planen ett lite kortare långpass. Det tråkiga var bara att den blå himlen nu hade försvunnit och istället var allt som vanligt igen: grått och småduggigt. Men snön ut mot Elfvik hade till min stora lycka smält bort så jag tog en Lidingörutt.

SöndagSöndagSöndag Tillbaka hemma blev det veckans blodpudding.

Söndag Och nu blir det lite reklam, varsågoda att byt kanal om ni vill. Två produkter som jag gillar:

1. Dr Bronner´s Magic Soap.

Pryl Det var ett tag sen jag köpte det här märket men jag gillar det här med 18 i 1. De menar nämligen att man, förutom att använda den som tvål och schampo, kan använda den som diskmedel, till att tvätta kläder, fönster eller hundar med. Eller skura golv. Eller typ åtta andra grejer om man känner för det. Själv tänkte jag fegt börja med att bara duscha. Hoppas det är ok med Dr. Bronner.

2. Vitry nagellackborttagningsmedel på burk.

Pryl Det märkvärdiga med denna produkt är alltså att man bara stoppar ner fingret i burken och skruvar runt det. Inga små acetonbomullstussar som ligger och luktar i papperskorgen utan bara skruv, skruv med fingret och så… borta! Det finns en massa olika märken och säkert de som är bättre än denna men ändå, ett steg framåt för mänskligheten med nagellack som de vill ta bort.

Och där var veckan slut. Ja, nästan. Nu återstår bara museumbesök, städning, tvättning av både kläder och barnhår och lite jobb. Avslutar det hela med en bild från vårt jobb. Det är Dennis Eriksson som illustrerat. Jag har ett inbyggt agg mot allmänna peppord, jag klarar bara inte av sånt, men på det här viset blir det bra:

Vägg Ibland är det faktiskt skönt att känna att exakt allt kanske inte är möjligt. T ex som att jag skulle sadla om till matematikprofessor. Men att det är ok ändå. Vi hörs!

20130113-20130119: Springer ikapp, jobbar max, återhämtar mig, träffar Pekka och grinar i Stora Skuggan.

Tulpaner Det där nysandet, som satte igång på sekunden från det att jag öppnade dörren och klev in genom den efter förra söndagens långpass, ja det fortsatte. Hela kvällen var det ett jäkla nysande och pirrande i näsan. Jag körde hela räddningsbaletten med nässaltvattensköljning, Coldzyme, ingefära, vitlök och mängder av te men inga av dessa häxkonster hjälpte. För när jag vaknade på måndagen kände jag mig skruttig och seg. Velade men bestämde mig för en vilodag. Benen var nog nöjda för de var lite småslitna efter långpasset. Men allt utom benen var missnöjda, särskilt huvudet. Det var inte alls inställt på vila, det var ju den här veckan jag skulle komma ikapp med de (om än få) förlorade milen sen veckan innan. Men tanken på att inte sköta mig och istället få något långvarigt gjorde att jag ändå tog det säkra före det osäkra. Hur som helst. Olle och jag startade dagen med att jobba på café. Det ser väldigt avslappnat och trevligt ut såhär på bild men ni ska veta att det snudd på brann i våra hjärnor!

Måndag Hela veckan har faktiskt präglats av väldigt mycket jobb. Många sena kvällar har det blivit och för lite sömn. Just det där med lite sömn kan vara rätt stressande när man gärna vill få till sin träning och göra framsteg. Men jag försöker att inte bli just stressad – för då sover man ju om möjligt bara ännu sämre. Det går bara att göra ett så bra jobb som möjligt och sen försöka upptäcka luckorna där man kan klämma in lite spring. Hur som helst, på måndagen var det alltså inte mycket till träning förutom att jag passade på att göra rehab. Men kanske ändå att de där häxkonsterna gjorde sitt för på tisdagen vaknade jag och mådde prima igen. Så då blev det lunchspring.

Tisdag Skallen var sprängfylld av jobbtankar, herregud så skönt det var med lite frisk luft! Sen var det bara tillbaka in och låta hjärnan jobba vidare.

Tisdag Efter jobbet svidade jag om igen.

Tisdag När jag sprang i mörkret över Lidingöbron insåg jag att mätaren mot Lidingö ju är sönder. Jag som trodde det cyklat 0 personer mot Lidingö där på söndagen. De måste laga den! Den är ju mitt ankare här i tillvaron, att hålla koll på cykelstatistiken genom årstiderna. När jag kom hem hade jag tusen rimliga ursäkter för att inte kliva upp på löpbandet. Men ändå gick jag robotlikt in, bytte om, satte på musik av världsklass och drog igång löpbandet. Det här med att kuta fort, det fascinerar mig. Sån ångest man kan ha innan, för man vet att det kommer bli så jobbigt. Men när man väl springer och svetten droppar, ja då känner man kraften. Dels skönt att pressa sig själv men också allt man blir av med; jobbiga tankar och känslor. Sen jag började springa mycket vill jag nog påstå att jag ganska sällan blir riktigt arg. Ja det kan ju låta provocerande tråkigt men det är rätt skönt att (för det mesta) ha lugn och ro i sig.

Tisdag Det var den tisdagen och den summerades till 30 km. På onsdagmorgonen hade jag tänkt köra ett backpass men jag insåg så fort jag klev ur sängen att jag skulle få möblera om. Dels var jag helt slut efter sent jobb men benen behövde också få återhämta sig lite mer. Istället blev det en förlängd distansrutt till jobbet.

OnsdagOnsdagOnsdag Sen blev det kaffe, nyeheter och planka i omklädningsrummet. Älskar den kombon.

Onsdag Sen hörde 80-talet av sig och ville ha tillbaka sina stentvättade jeans. Men jag sa glöm det. För dem skulle jag ha på mig idag.

Onsdag Ojojoj, sen gick dagen. Den hetsiga dagen. Lunch fick beställas upp till jobbet för vi hann inte gå utanför dörren. Lasagne! Bra för en hungrig varg som jag.

Onsdag När det var dags att bege sig hem var jag rätt så trött och seg och längtade efter barnen, pyamas och en säng.

Onsdag Men ah, just det, det var ju en backe som skulle avverkas, ja. Saken var att det fanns lite annat motstånd i mig, ja förutom tröttheten. Den där piriformisskiten hade nu liksom förflyttat sig ner i högerbenet så att det nu gjorde mer ont i nedre delen av skinkan, typ vid rumpbenet mot låret (Tveksamt om det heter det så men ni fattar!) och sen strålade det ut smärta i benet. Särskilt när man lyfte det. Och det brukar man ju göra när man springer i en backe. Men ändå vägrade jag ge mig. Det skulle springas backe så marsch iväg till Lill-Jansskogen!

Onsdag Där var det nu fullt av kvällens military traing-gäng och en liten häst som i sakta mak traskade gångvägenfram med en tjej på ryggen. Jag lyckades skrämma den både en och två gånger när jag sprang upp och ner. Vad gäller passet så vet jag inte riktigt vad det gav med tanke på benet. Jag kunde inte ge allt för det gjorde ont och jag haltade lite i början av backen varje gång jag satte fart. Men tro inte att jag hoppade över en repetition. Det får bära eller brista, tänkte jag, och efter alla små skavanker på sista tiden pallade jag inte bromsa. Alltid gör det ont någonstans.

Onsdag De 7 kilometrarna hem, haha, de kändes kan jag säga. Men hem kom jag. Jag höll på att bli omsprungen av ett barn de sista femhundra metrarna men då var det bara att gasa! På torsdagen, då sken solen! Äntligen. Tidigt där på morgonen träffade jag Pekka. Vad gällde smärtan i benet så kollade han men sa att det inte var något att oroa sig för, att det är nerver som gör ont men att jag kan springa. Fast att jag skulle ta det lugnt med vissa övningar. Att det gör ont kan jag leva med så länge jag vet att det inte förvärras. Men visst, det är svårt sånt där för när man har ont blir det ju lätt att man felbelastar och vips så får man ont på något annat ställe. Förutom detta så pratade vi om återhämtning, jag har känt att just min återhämtning inte är vad den brukar och troligen beror det på järnbristen. Jag tog en paus med tabletterna men nu blir det full rulle på den fronten ett tag till för jag är så evinnerligt trött på den sega känslan som jag dras med. Sen pratade vi om en massa annat. Jag har sagt det förr, men jag är så glad över att ha Pekkas hjälp. Han är kul, kan en massa, är hård (min melodi) men också så bra på att peppa mig på det sätt som jag blir peppad på. Sen på lunchen drog solen ut mig från jobbet.

TorsdagTorsdagTorsdagTorsdag Det var helt fantastiskt ute. En perfekt vinterdag. Men mina ben var inte fantastiska. På tal om det där med återhämtning. De var nämligen inte alls återhämtade efter backpasset och för första gången så kände jag att det låg något i det där om att lägga ner när det sliter mer än det ger. Så jag lät det hela bli en lätt jogg och kände mig vuxen (ok då, vuxnare).

Torsdag När jag skulle sova på kvällen så lyste fullmånen som en jätteklotlampa rakt ovanför fönstret. Jag insåg att det skulle bli en skruttig natt. Jag har nämligen blivit som en varulv som inte kan sova när det är fullmåne. Mycket riktigt. Vaknade och drömde och stod i men trots det kände jag mig pigg när jag vaknade på fredagen. Jag gav mig ut i morgonmörkret.

Fredag Nu var det en annan känsla i benen! Och morgonen,den var så fin för månen var ju fortfarande där och man såg också att det skulle bli en fin dag. Vid Laduviken var jag tvungen att stanna och ta ett kort. Det var egentligen helt meningslöst för man vet ju att det sällan blir något av kort på månar i mörker, tagna med en liten kompaktkamera. Men jag var ändå bara tvungen. Precis då kom en man promenixandes och vi konstaterade att det var väldigt vackert ute. Ja i verkligheten, inte på mitt kort som blev såhär:

Fredag I förbifarten så berättade han att det var Jupiter som lyste starkt bakom trädtopparna och så var det tvillingarna bredvid, som jag nu kan berätta heter Castor och Pollux. Ska dock erkännas att jag tyckte han sa Pollo och jag sprang och tänkte på det efteråt, att lustigt att den ena tvillingen heter kyckling. När jag sen googlade det så insåg jag att det var Pollux. Jaja, alltid trevligt med en liten astronomilektion på morgonkvisten. När jag kom hem blev det gröt.

Fredag Och därefter blev det jobb. Det var verkligen världens finaste fredagsmorgon.

Fredag När man har jobbat intensivt hela veckan så var det en skön känsla att på fredagseftermiddagen få byta om från paljettkavaj…

Fredag … till springjacka.

Fredag Och bege sig hem till helgen. Egentligen hade jag tänkt springa hem och därefter hoppa upp på bandet men fick en sån stark känsla av att fånga dagen så jag tog istället en lång runda i Stora Skuggan.

Fredag Och när jag sprang där och förträngde att mitt ben gjorde ont och istället plötsligt hörde en fågel kvittra, såg solens sista strålar, kände den hårt packade snön under mina fötter, ja då fick jag sånt där enormt lyckorus i mig, över att världen och tillvaron var fin. Så när jag långt bort såg två barn leka med sin pappa och en liten hund, ja då brast det och så blev det några lyckotårar där i farten. Sen hem till middag med familj och föräldrar, sämre kan man ha det.

Lördagen då? Ja det snöade när jag klev upp men det gjorde mig inget för jag hade ändå planerat ett fartpass på bandet. Efter frukost och allehanda bestyr så var det bara att kliva på. Det är rätt kallt i vårt garage så jag började uppjoggen med munktröja på mig. Dock tog det inte lång stund att bli varm så efter någon kilometer åkte den av och efter ytterligare en kilometer åkte linnet av.

Lördag Ja, jag hade alltså ett linne till på mig. Någon måtta får det vara. Sen körde jag på och trots att jag stirrade rätt in i en betongvägg så tycker jag att passet rasslade på rätt fort. Lite luft efter det.

Lördag Och quinoasallad till lunch.

Lördag Sen startade värsta logistikfesten. Det var kalas, fotbollsträning och basketmatcher och vi hade inte fått ihop det om inte dottern fått åka med basketkompisar. Olle och jag körde skytteltrafik. På väg från kalashämtningen kände jag mig lite kall om fötterna och insåg att jag kanske borde skaffa mig ett par vinterskor någon gång. Kanske blir det i år, vi får se.

Lördag Sen plötsligt framåt seneftermiddagen så uppstod en liten lucka. Olle hade hunnit springa en sväng på bandet och var glad, middag var inhandlad och inget barn fanns att hämta just då så… jag kunde ge mig ut på en till sväng!

Lördag Benen var medgörliga trots förmiddagspasset. Dåligt underlag på en hel del ställen men det var ok. Jag njöt mest av den tuffa känslan av att springa med snö i ansiktet och musik i öronen. Det blev 16 km och jag kunde därmed summera lördagen till 30 km.

Söndagen startade jag upp när klockan ringde strax efter sex. Det blev toasts och varm choklad.

Söndag Ett par timmar senare gav jag mig av.

Söndag Fattar inte varför det ska vara så svårt för solen att ta sig igenom den här grå himlen? I alla fall så sprang jag först ut till Elfvik. Jag tog gångvägen som är rätt så kuperad och mötte faktiskt två andra löpare trots att det var ganska tidigt. Efter det så sprang jag samma väg tillbaka och fortsatte in mot stan, sprang längs Husarviken (som jag nu förstått kallas Gazaremsan pga gasklockorna i området) och sen vidare ut förbi Naturhistoriska och bakvägen fram till Stora Skuggan. Där vände jag återigen och tog samma väg tillbaka. Idag var det svårt med farten. Säkert för att benen kände av fredagens och lördagens 30 km men också för att det var riktigt dåligt plogat exakt överallt. Sen hade jag den härliga snön vinandes i ansiktet som en liten extra krydda. Men hallå, det var ju samma för alla idag så ingen idé att gnälla. Däremot så lackade jag ur på slutet, lackade ur över att det var så svårt att få upp farten och över den går himlen så jag bestämde mig för att köra de sista fem kilometrarna på bandet. Jag stannade klockan på 35 km utanför dörren, gick raka vägen in i garaget och körde igång. Nu var farten snabbare men ändå kändes det bra mycket lättare. Lite fusk är det ju med band men det var skönt att känna att det fanns lite fart i benen ändå. Totalt 40 km.

Söndag Sen blev det ett efterlängtat glas juice och en tillhörande järntblett. Mums!

Söndag Dusch och tjong, så blev jag serverad pasta med tomatsås, en av mina favoriträtter.

Söndag Veckan landade på 16 mil. Helt ok för att ha haft en sjukdag och så gott som en hel återhämtningsdag, jag sprang ikapp på de dagar då kroppen var med på noterna och de landade alla på 30 km utom idag då det blev 40 km. Nu hoppas jag på en stark vecka utan avbrott och jag ber till gudarna att rumpan och benet ska skärpa till sig så att jag kan börja springa vettigt igen. Vad gäller den stora planen så hoppas jag att mina värden går upp så att jag kan få ut det mesta av min träning framåt. Jag känner att jag är inne i en tung period men det ska styras upp, så är det bara. Mina stora mål det här året blir Stockholm Marathon och Berlin. Men jag ska även springa Kungsholmen Runts halvmara. Och Premiärmilen blir det nog också. Förutom det så lär det bli några spontanlopp men de ska jag i så fall se som rena träningslopp. Vi får se. Nu ska jag åka och dricka kaffe med familjen. Kanske köpa ett par vinterskor. Kanske. Och ikväll blir det rehab och blodpudding. Ok, vi hörs om en vecka.

Söndag Ajöss.

131125-131201: Pekka, ingefära, en väntad förkylning och Guldäggsjury!

Den här veckan har varit fram och tillbaka. Den började i alla fall bra med fantastiskt lunchväder. Bara synd att jag hade glömt att packa ner strumpor. Tur då att man har resurser i sitt omklädningsskåp: sommarstrumpor fick komma fram.

Måndag Det blev en bra tur trots att benen var rätt stela och bedrövliga till en början.

MåndagMåndag Jag undrar alltid vad som finns i det här schizofrena lilla huset. Både läskigt och gulligt på samma gång.

MåndagMåndag Ja, här satt jag inte länge vill jag lova. Typ tio sekunder i något slags stretchförsök. Sen bara att springa in, duscha och äta präktig medhavd matlåda och jobba vidare. Jag har tänkt på att jag nästan aldrig skriver något om mitt jobb. Egentligen skulle jag kunna skriva en hel massa om det. Om hur kul, svårt, intressant, stressigt, spännande, omöjligt, fint och roligt det är varje dag. Ja, jag skulle kunna ha en egen blogg som bara handlade om jobbet faktiskt. Men nu är just den här bloggen en liten frizon för jobbet och därför så är jag ganska fåordig om den biten här och liksom snabbspolar jobbpartierna. Nu gör vi precis just det, smabbspolar fram till när jag skulle hem i mörkret.

Måndag Jag tog en runda ute på Djurgården. Det var riktigt kyligt – och mörkt. Jag såg knappt något och händerna blev iskalla trots vantarna. Det var lite segt där på slutet, känslan av att man springer i slowmotion. Men ändå kan jag gilla det där harvandet. När man tar nästa steg och nästa och nästa och nästa. Trots motståndet från kropp och väder.

Måndag Och då var det ju trevligt att jag hade fått mitt lilla pris från Vintermarathon i brevlådan när jag kom hem.

Måndag Det här med att vara veteran. Det känns som bra uppvärmning inför att bli pensionär längre fram, att man liksom vaggas in i åldern. Sen blev det tisdag!

Tisdag Jag var rätt seg även då när jag sprang till jobbet.

Tisdag Men jag hade det riktigt trevligt för mig själv i omklädningsrummet för jag hade jag stoppat ner smörgåsar och grejer i ryggsäcken. Kändes nästan som om jag gick i skolan igen!

TisdagTisdag Tröttheten satt i hela förmiddagen och jag tänkte att det skulle gå riktigt kasst på lunchpasset – som dessvärre var planerat att gå fort. Men jag drog på mig mina fodrade tights och gav mig av.

Tisdag Och det är verkligen lustigt det där med kroppen. Ofta när jag tänker att det kommer gå dåligt så går det rent av riktigt bra. Så var det idag. Just när känslan är med en, då blir man lycklig.

Tisdag Jag tackade för det och fortsatte med resten av livet. På onsdagen blev det inte kutande på morgonen för då skulle jag till Pekka och göra lite test och därför ha någorlunda utvilade ben.

Onsdag Jag hade en aningen seg känsla i kroppen så jag förvarnade Pekka om det innan jag hoppade upp på testcykeln. Men hör och häpna! Det blev mitt bästa resultat någonsin! Jag blev så jäkla glad. Tror att kroppen mått bra av att få backa bandet lite. Sen pratade vi om tiden framåt, mat, energi och allt möjligt viktigt. Otroligt skönt att ha en så grym och kunnig person att snacka med. Jag blir verkligen alltid så uppåt av att ses. Firade det bra testresultatet med spring på lunchen.

Onsdag Jag skulle egentligen sprungit mer senare på dagen men den dåliga känslan jag hade haft känning av, hade nu ökat på lite så istället för spring blev det apelsin- och ingefärsjox på kvällen.

OnsdagOnsdagOnsdag Det är svårt det här med förkylningskänningar, att veta hur man ska göra. Men på torsdagmorgonen kände jag mig ändå i form så när jag vaknade så det blev ett distanspass. Och tur var det för det var den finaste morgonen.

Torsdag Men sen blev det inget mer spring för vid lunch kände jag mig lite hängig igen. Först tänkte jag att jag nog bara var trött och skulle må bra av lite frisk luft och kutande. Eller? Så höll jag på att vela fram och tillbaka, tills jag kom på att det är just när jag håller på med det här velandet och undrandet som jag inte ska springa. Det är den bästa måttstocken dvs att jag inte riktigt vet. För när jag mår bra håller jag aldrig på sådär. Däremot hände det annat den dagen. T ex så släpptes nyheten att jag blir årets Guldäggsordförande. Detta känns otroligt flott, ett stort och ansvarsfullt uppdrag som jag ska göra mitt bästa av. På kvällen blev det bara den vanliga rehabben, apelsin, ingefära, vitlök och sömn.

På fredagen mådde jag tyvärr inte bättre utan sämre. Inget ont i halsen men var täppt och hängig. Jag menar, det var ju inte så svårt att räkna ut att jag skulle trilla dit till slut, när så gott som alla varit skruttiga hemma. Det är skillnaden när man har barn, man är ständigt utsatt för små bacelusker. Jag passade istället på att gå och ta om proverna för att kolla att mitt järnvärde gått upp. Och istället för matsäck i omklädningsrummet blev det frukost på stan. Sånt lyxade man kan ha för sig när man inte är ute och springer i morgonmörkret.

FredagFredag Därefter promenixade jag till jobbet, förbi Vasaparkens tomma fotbollsplan och öde löparbanor. Jag skulle säga att jag är aningen besatt av just övergivna idrottsplatser.

FredagFredagFredag På lördag var det dock slut på förkylningseländet och jag mådde bra igen. Halleluja! Man är inte så bra på att inte springa om man säger så. Det blev mösspremiär.

Lördag Och sen var det tolv helt underbara kilometer ut mot Hustegaholm.

LördagLördagSöndag Lustigt att för en gångs skull ha pigga ben! Jag liksom sparang utan att känna benen på ett högst egendomligt och ovanligt vis. Det bästa jag såg var en liten hund med en tomterock på sig. Efter brasa och lussebullar och allmänt soffhäng fick det bli en kvällsmil för att känna om de där pigga benen var kvar.

Lördag Och det var de! Det är ändå det bästa med att ha varit krasselmaja, att när man sen blir frisk, då finns det lite extra krut i en. Dock kan jag inte för mitt liv förstå varför man gör vita övergångsställen som är galet hala? År 2000 borde man väl ändå ha hittat en vit färg som är som sandpapper och ger bättre fäste istället för sämre? Sånt man funderar över när man ränner fram i lördagkvällen. Sen var det inte klokt när jag vaknade. Att det redan var första advent!

Söndag Det är när man känner att dagarna rinner iväg, som man inser att livet också går rätt fort. Sen gav jag mig iväg på långpass.

Söndag Idag sprang jag ut mot Stora Skuggan där det var fullt av TSM-grupper. Jag kan nästan bli lite folkskygg när det kommer hordar av löpare på en och samma gång. Dock var det trevligt för jag behövde stanna en kortis och stretcha och då dök Rolf, min trevliga bloggläsare, upp och sa hej. Sen kutade jag vidare. Rände runt hit och dit och avverkade kilometer efter kilometer. Min mage var tyvärr inte riktigt med på noterna idag, fick springa runt med ett irriterande magknip och jag blev nästan rädd att det var vinterkräksjuka på gång. Efter ett tag släppte det och jag kunde avsluta med en sväng runt Kyrkviken hemma på Lidingö. Så det blev ändå ett bra långpass och trots förkylning så blev det en helt ok vecka mängdmässigt sett. Ikväll blir det rehab och magstyrka och eventuellt kommer jag chocka benen med lite sen söndagsfart. Hej då alla människor! Vi hörs!

Vilodag för kroppen, men inte för skallen.

Onsdag Idag har jag inte haft springkläder på mig en endaste gång. Bara gått runt såhär hela dagen. Det hör inte till vanligheterna. Men dels så har jag sovit så galet dåligt flera nätter, eller rättare sagt: jag kan inte somna på kvällarna. Hur trött jag än är så är det som att jag blir pigg så fort jag lägger mig i sängen. Fast det är ju bara lur för egentligen är jag jättetrött. Dessutom har jag haft lite ont i en fot. Därför: hel vilodag idag. Klok som en uggla eller nå´t. Däremot har det inte varit vila från något annat i tillvaron. På morgonen träffade jag Pekka. Jag har verkligen längtat efter att ses och prata. Både om Berlin och tiden framåt. Det blev en hel del snack, väldigt kul och inspirerande. Och som vanligt gick jag därifrån med ny energi, och delvis en ny plan. Ja planen är väl inte helt färdig än men de första stegen och tankarna. Det kommer innebära en del nytt för mig. Inga jättegrejer egentligen men jag är ett vanedjur så det känns ändå som mycket nytt. Och det känns spännande! Jag lär få återkomma till det längre fram.

Sen hängde jag på jobbet hela dagen. Ni ska bara veta vilken aktivitet som pågår på 6:e, 7:e och 8:e våningen i det här huset. Det ser bedrägligt stillsamt ut från utsidan.

Onsdag Efter jobbet gav jag mig iväg med Uma på blå glasögonjakt. Uma hittade sitt par direkt, hon bara stegade rakt fram till de som hade rätt blå färg. Jäkla gullig och plirig ser hon ut i dem. Och nu måste jag ändå göra lite reklam för SmartEyes för det här tycker jag är en fantastisk grej. Alla barn får ett par glasögon gratis! Bågar och glas, rubbet. Fint, va? Och jag skiter fullständigt i om det är ett knep för att få föräldrar att komma till butiken. Det är fint. Punkt.

Onsdag Det var min löpfria dag. Men imorgon är jag redo att hoppa i nylontightsen igen! Jo, en till sak: bloggen. Jag gillar verkligen att skriva varje dag. Men saken är att jag har lite svårt att hinna med ibland. Även om jag tycker om att sitta uppe och uggla och skriva så borde jag nog lägga mig tidigare. Kroppen behöver det, och jag behöver ju kroppen för att kunna springa. Så nu gör jag som i somras: det blir söndagsinlägg! Testar det ett tag och ser hur det känns. Jag kommer sakna er i veckorna men ni vet ju var jag finns. Förhoppningsvis springer och sover jag lite bättre, och skriver mer fokuserat. Vad tror ni om det? Det blir bra va? Fint. Vi säger så. Hörs på söndag! Ja, förutsatt att jag har internet då, för vid det laget är jag på byråresa i Marbella. Men jag har näsa för nät så det brukar läsa sig. GOD NATT.

Vilar och snyter mig.

Måndag Idag har jag vilodag från löpningen. Det passar väldigt bra för jag är rätt snorig och förkyld. Inget ont i halsen så jag hoppas jag är i form imorgon. För övrigt åt jag den här goda frukosten i morse. Den där juicen med apelsin, äpple, mynta och ingefära var bra. Tyvärr hade de inte min kokosyoghurt inne, jag som har en total kokos-hangup för tillfället. När jag tog bilden och höll på att arrangera lite för konstens skull, så kom jag att tänka på filmerna för Försvarsmakten som några duktiga människor på min byrå gjort. Den här speciellt just idag men också den här som är min favorit i serien.

I övrigt så kör jag lite intellektuell look idag. I vanliga fall har jag linser men då inte en enda kilometer ska avverkas under dagen och jag dessutom är förkyld så blev det brillor istället. Mitt intellektuella jag ser ut såhär:

Måndag Ni ser minen va? Lite smart sådär. Fast nedtill orkade jag inte hålla den intellektuella fanan utan avslutade istället på det här viset:

Måndag Nu måste jag snyta mig lite. Vi hörs!

Bullmorgon.

Fredag Idag vilar jag kroppen helt. Istället drack jag kaffe och åt en bulle på ett café imorse. Satt där och kände mig internationell som inte åt en macka (det hade jag redan gjort hemma). Dessutom så trilskas ju min fot så ett tag här framöver kommer det bara bli korta lättare pass. Jag har alltså fått ont på ett nytt ställe i foten och jag gissar att det har att göra med att jag har sprungit på ett aningen annorlunda sätt i och med den tidigare skadan. Ja, och då plötsligt får man ont någon annanstans. Ni vet hur det är. Suck. Extra tråkigt känns det för jag har sån pepp just nu. Fick enorm energi av att vara bortrest och de få passen jag hunnit springa här hemma har jag känt att jag tog med mig den där energin hem till snöslasket. Då är det extra segt att behöva lugna sig. Men å andra sidan, alltid när man blir sjuk eller få en skada så tänker man ”Åh nej, inte precis just NU.” Det är så det är att vara löpare, man vill aldrig vara still. Inte just nu.

På mexikansk mark!

Måndag Alltid lika galet att resa från ett land till ett annat. Plötsligt står man på en strand i Tulum och blir översköljd av en stor våg, istället för att springa på isiga gator på Lidingö.

Tisdag Vi kom fram till hotellet på julaftonseftermiddagen mexikansk tid, vilket är 7 timmar efter svensk tid. Det badades och åt sen lunch. Inga prinskorvar här inte.

MåndagMåndag Maten! Så bra! Och hotellet. Och stranden. Åh.

MåndagMåndagMåndag Blev så sugen på en springtur. Finns nästan inget roligare än att upptäcka nya ställen, nya rutter. Men det var trots allt vilodag idag, och efter gårdagens rejäla långpass tvingade jag mig att vara lite klok och ta en promenix istället.

Måndag Testade så att GPS:en funkade inför morgondagens löpning. Jajamen, no problemas.

Måndag Såg faktiskt en annan löpare på vägen! Haha, snabbt upp med kameran!

Tisdag Imorgon bitti är det jag som kliver upp tidigt och springer. Nu dags att sova, trots att klockan bara är 19:20 här i Mexiko. Resten av gänget har redan slocknat, de somnade med näsorna mitt i banancrêpen som vi mutade dem med för att hålla sig vakna lite till.

Måndag Utanför sovrummet: vågornas brus. Ajöss.