Jävla förkylning! Känner mig helt rastlös och nästan lite deppig när jag inte får springa. Jag inser att det är snudd på sjukt att känna så när jag tittar ut genom fönstret. Men konstigt är det egentligen inte för (och här har jag snott lite text från Illustrerad Vetenskap): Tyska forskare har visat att en lång löprunda frisätter potenta morfinliknande ämnen i hjärnan. Det verkar som om motionen gör att nervcellerna avger en kaskad av kroppens eget narkotikum, endorfin, och ju mer som frisätts, desto större blir lyckokänslan. Det visar också på en tänkbar mekanism bakom motionens lindrande effekt vid till exempel depression och kronisk smärta. Lyfter man upp detta i ett större perspektiv, pekar upptäckten på att endorfinerna kan ha spelat en avgörande roll i människans evolution.

Kort sagt: det verkar vara bättre att knarka endorfin än t ex amfetamin.

Idag hade jag planerat att springa ett långpass på ca 30 km. Hade värsta stadsrutten upplagd och såg framför mig att jag lite likt Nike75Crew som fanns förut, skulle springa i staden som att det vore en enda stor härlig lekplats. Men nej. Vad blev det istället? Jo, en c-vitaminbrustablett. Känner mig täppt och aningen känning i halsen, och det avgjorde saken. Man inser dock att det är lurigt det här med träning vs förkylning. Känner man av halsen ska man inte springa, det verkar vara fakta. Då kan det sluta mycket tråkigt, t ex med hjärtmuskelinflammation. Men sen är det lite gråzon och man får gå efter sin egna känsla. Hur som helst, vi ses snart på gatorna igen.

Idag var det en historisk dag. Olle var nämligen och köpte nya löparskor, och fick då motvilligt pensionera sina gamla. Det var tydligen inte vilka gamla skor som helst , utan ett par silvriga Nike Shoxx av årsmodell 2000. Oerhört märkvärdiga på sin tid enligt honom själv, och de har trampat runt på exempelvis G-klubben, Ljunggrens  och andra ställen där man var förr i tiden. De har också sprungit lite varstans, trots att de egentligen inte ens är löparskor. RIP Nike Shoxx 2000.

Det här är det första inlägget jag gör på min splitternya löparblogg. Varför har det skapats ännu en löparblogg kan man undra? Jo, för att jag märkt att jag ofta får hålla igen när jag pratar med folk om min löpning. Och jag tycker själv det  är rätt  irriterande när folk lägger upp hur långt de sprungit på sin fb-sida. Frågan är bara när  jag ska få prata om det? Dessutom så är jag en loner som gillar att träna just själv så jag kan inte snacka med någon ute i spåret heller – och min mans öron håller på att trilla av. Så: här kommer jag pladdra på hur mycket som helst, om träning, lopp och allt som följer med på köpet. Jag kommer vältra mig i mig själv och mina löpartankar på alla sätt och vis. Jag förstår verkligen om inte alla vill lyssna. Det är därför det är så bra att jag har den här bloggen för ni som inte gillar det behöver inte läsa mer. Men gillar ni det så är det ju fantastiskt.