Hej vardagen. Då var jag igång med dig igen. En jäklans rivstart blev det. Inskolning för yngsta dottern, flera dagars fotografering och en massa mer grejer på jobbet såklart. Vad gäller inskolning så skulle det kunna vara intressant även för oss vuxna. Injobbning. De första tre dagarna skulle man vara där ett par timmar om dagen, heja lite trevande på varandra, kolla så att mailen funkar, kanske ha en lite samling där alla fick berätta om sommaren. Efter någon dag kanske man lite löst skulle börja prata om de pågående projekten – men helt utan krav och inga deadlines. Mot slutet av veckan skulle det trappas upp för att till nästkommande vecka vara redo för en full jobbdag. Men äsch, lika bra att kasta sig in i det. Det är kul att vara igång med allt igen. Jag ser också fram emot hösten på en massa vis, både jobbmässigt och privatmässigt. Det är ju dessutom den bästa årstiden. I för sig, ju äldre jag blir, desto mer konkurrens får hösten av sommaren. Men ändå. Det är något visst med hösten; människor är påklädda, lugnar ner sig, tänder ljus och brasor och får springa med frisk luft i lungorna. Nä ni, nu ska jag berätta om mig första jobbvecka. Här kommer den:
På måndagen sprang jag inte på morgonen. Istället såg jag ut såhär.
Jag följde med Uma till inskolningen. Hon ska nämligen börja i förskoleklass! Hon som just lärde sig sitta. Tycker för övrigt att den här mojängen är rätt bra där den hänger på skolgården.
Ibland skulle man kanske göra så med löpningen, bara snurra fram vad man ska springa för något pass just den dagen. I alla fall, efter att jag hängt i plugget med Uma så räddade min mamma oss genom att ta hand om Uma resten av dagen så att jag kunde jobba. Min mamma räddar oss väldigt ofta ska ni veta. Det är jag oändligt tacksam för och något jag ska komma ihåg den dagen vi själva får barnbarn. På kvällen var det äntligen dags för ett distanspass.
Jag sprang och sprang och ville faktiskt nästan inte sluta.
Men det gjorde jag efter 20 km. Då la jag mig på rullen hemma och stretchade ut ryggen.
Sen lagade jag räk- och fiskbiffar enligt det här receptet.
De blev goda. Lite som lyxfiskbullar. Testa!
På tisdagen var jag trött när jag vaknade. Struntade i morgonjoggen och sparade benen till kvällen. Kom hem efter en hel dags fotografering och var extremt osugen på att kuta. Dessutom var jag hungrig efter att ha ätt en bristfällig lunch à la raw food style. God var den men alldeles för lite. Tryckte därför i mig en sån där hälsobar, väntade lite och sen tvingade jag mig iväg.
På uppvärmningen var det nästa att jag började skratta. Ett redigt tröskelpass väntade nämligen men benen var såååå tunga. Haha, skulle jag springa fort? Med de här benen?! Ett skämt! Men se, där hade jag fel. Efter 7 km uppjogg så startade jag om klockan och satte av. Passet var uppdelat på tre block och det gick riktigt bra! Blev rädd att jag sprungit för hårt i och med att jag bestämt mig för att kuta Midnattsloppet på lördag. Men vad gäller de här milloppen så ser jag de endast som träning, så de får gå som de går. Den ordinarie träningen kommer först. Sen hem till mjölk med frysta hallon i.
Och en rejäl middag. Dvs inte à la raw food style. Efter duschen så drog jag på mig myskläder. Just nu är de här mina favoriter: ett par flera år gamla urtvättade leopardtights och en tigertröja.
Det är ju ofta mycket fokus på löparkläderna men jag vill påstå att de efterföljande myskläderna är nog så viktiga! Finns inget bättre än att trött i kroppen dra på sig mjuka, snälla kläder. Även detaljerna är viktiga, som t ex att tightsen/braxorna enkelt går att kavla upp ifall man ska massera vaderna. Här har många tights faljerat kan jag säga.
Jaha. Onsdag och nu blev det morgonjogg.
Först en bit i Grönstaskogen och sen några asfaltskilometer.
Sen fortsatte dagen och min fotografering. När jobbdagen var slut befann jag mig i Solna. Hade förberett och packat ner springkläderna i ryggan så jag kutade hem därifrån. Här står jag och kollar upp min rutt.
Och då kan jag ju passa på att visa mitt mobilskal.
Jorå, sen sprang jag från Solna, förbi Hagaparken, Sveavägen fram och så Valhallavägen fram till Gärdet.
Tog en liten extrasväng för att få till några fler kilometer. Ute på Gärdet såg jag en… gångare! Dem ser man typ annars bara på TV när det är något mästerskap. Men här var alltså en livs levande gångare. Tur jag hade kameran med mig.
Jämt när jag ser folk som praktiserar sporten gång så a) tycker jag att det ser så obeskrivligt oskönt ut att gå sådär med vickande höfter b) blir jag så nyfiken på varför de valde just den sporten. Nog om det. Det blev en kort sväng ute på Djurgården och sen hemåt genom Värtan.
När jag kom passerat Talinnfärjorna så insåg jag att det var ett bra tag sen jag sprang där i och med semestern. Det hade hänt en massa grejer i bygget som pågår, man kunde inte alls springa som vanligt och jag blev genast orolig för mina tempopass som jag brukar köra här igenom. Nu var det krångligt.
Vid Ropsten var det slut på löpningen för där hade jag nämligen min cykel parkerad. Trampade vidare genom kvällen.
Hemma!
Avrundade kvällen med chin-ups och sen var det god natt.
På torsdagen var jag ute tidigt igen för att riva av en mil.
Eller nja, inte riva av utan snarare jogga av. På väg ner mot Kyrkviken hörde jag plötsligt fåglar väsnas. Ovanför mig flög ett gäng sådär fint i sträck efter varandra. Vad vackert, tänkte jag, se nu flyger flyttfåglarna till varmare breddgrader. Tio sekunder senare landade fågelgänget precis bredvid mig. Det var ett stort gäng gnälliga canadagäss som (tyvärr) inte alls tänkte flytta någonstans. Istället bajsade de vidare i den vackra morgonen. För det var verkligen vackert.
När jag kom hem stod ett rådjur på baksidan av vårt hus och käkade på en buske. Här spanar vi in varandra.
Själv käkade jag gröt när jag kom hem.
Jo, hörrni. Jag har ett chokladtips. Nämligen detta:
Hittade chokladen på Cajsa Warg. Det innebär att den är dyr för där är allt dyrt. Jag inbillar mig dock att den är lite nyttig, ja för att vara choklad. Om det stämmer så är det ju bra för den är faktiskt även väldigt god. Observera att jag nu pratar om Cherry/Chili-smaken, den andra kan jag inte gå i god för än. Jag vill alltså inte få några klagomål skickade till mig från folk som känner sig lurade på konfekten (kunde inte låta bli).
På fredagen drog jag på mig springkläderna efter jobbet. Det blev inget långt pass utan jag körde bara en liten lätt jogg eftersom Midnattsloppet väntade dagen (kvällen) efter.
Dagen innan hade jag ju bara joggat en mil, så nu tänkte jag att det skulle spritta i benen av uppdämd energi och att jag skulle flyga fram! Men jag lyfte aldrig från marken. Kände mig rätt tung och benen var sega men efter några fartstegringar så kändes det i alla fall något bättre. För övrigt så hatar jag att vila inför lopp, blir alltid på dåligt humör av det. Dessutom får jag alltid ont av att vila. Min höft började jämra sig på kvällen och jag blev så förbaskat trött på den i och med att den nu faktiskt hade fått vila nästan en hel dag!
Men så kom den där lördagen och loppet. Märklig känsla att gå och dra hela dagen innan ett lopp. Men det var i för sig rätt bra för jag hann till exempel titta lite på damernas EM-mara. Jösses de här två tjejerna blev man rätt inspirerad av:
(Och grattis till våra svenska tjejer som alla gjorde grymma lopp!). Jag hann även sortera en stor hög med jätteviktiga papper som bara legat i ett hörn och drällt. Till sist var ändå klockan strax efter sju och det var dags att så smått börja bege sig hemifrån. Det var varmt så jag hade bestämt mig för att springa i kort linne.
I magen hade jag spaghetti och köttfärssås och jag kände mig väl ganska så uppåt. Jag fick skjuts till Ropsten.
Tog tunnelbanan och klev av vid Zinkensdamms. Redan ganska mycket folk vid idrottsplatsen och det såg ut att bli en riktigt fin löparkväll med klar himmel och helt vindstilla.
Ännu inga köer till toaletterna vilket var skönt. Hade alla de här för mig själv!
Jag hämtade ut min nummerlapp och skrotade runt ett tag. Ville att klockan skulle bli 21.20 någon gång så att vi skulle få starta. Irrade runt och höll på att inte hitta till kädinlämningen, trots att den var precis runt hörnet. Men jag hittade den till sist, lämnade in mina prylar och började sen värma upp. Framme vid startfållan träffade jag Andreas vilket var väldans trevligt. Vi snackade lite om skador och det omöjliga i att ta det lugnt fastän man kanske borde samt enades om att mintglass är fruktansvärt gott. Sen plötsligt var det bara några minuter kvar till start… pang! Så var vi iväg. Det blev en jäkla rusning men jag höll mig lugn. Kanske lite för lugn tänker jag nu såhär i efterhand. Jag hade velat kring hur jag skulle inleda, visste att stigningen upp mot Sofia kyrka skulle börja runt tre km så på ett vis ville jag ju springa på så att jag hade tid tillgodo i backen (backarna), men å andra sidan inte vara för trött till backen… I alla fall så fegade jag nog lite för mycket där i början men så är det när man inte sprungit ett lopp tidigare. När jag väl försökte öka så var det svårt för det var så mycket folk och jag blev inklämd och hade svårt att köra på. Men men, vi kutade på och visst var backen jobbig upp till Sofia men ändå ok. Benen såklart lite trötta efter detta men jag körde på och farten kändes bra. Försökte kika på klockan men det var rätt svårt att se något i mörkret. Jo, på tal om mörkret så var det faktiskt en grej jag tänkte på innan loppet. Jag ser nämligen otroligt dåligt i mörker, har alltid gjort det. Ibland om Olle släcker lampan i sovrummet på kvällen, och jag råkar befinna mig längre bort och ska ta mig till sängen, så kan det bli oerhört komiska scener. Jag trevar mig fram med utsträckta händer och går rätt in i väggar och garderober pga mitt kassa mörkerseende. Olle trodde typ att jag skämtade i början när vi precis blivit tillsammans. Med detta sagt så hade jag all anledning att oroa mig för mörkret på Midnattsloppet! Nu var det såklart gatubelysning och så men ändå tyckte jag det var lite lurigt och höll på att snubbla ett par gånger. I alla fall. Jag rände som sagt vidare ned från Sofia kyrka med en bra och kontrollerad känsla. Det kändes som att loppet gick så himla fort, ja alltså att kilometrarna avverkades fort. Tror det berodde på att det hände så mycket längs banan med musik, grym publik och fina ljus. Väldigt bra ordnat det hela! Dessutom är banan lite knixig till sin karaktär med många girar. Mot slutet kom sen nästa backe: Mosebacke. Måste säga att jag nästan tyckte den backen var jobbigare men det kanske berodde på att den kom just mot slutet av loppet. (Mitt i backen kom jag dessutom på att jag bara sprungit på helt platt underlag hela sommaren – ej optimalt!). Vid Mosebacke stod i alla fall Olle och barnen och vinkade till mig och nu insåg jag att det bara var en kort bit kvar. För kort! Det var liksom nu jag började få upp tempot och viljan och kunde ta mig förbi och framåt lite bättre. Jag ökade och passerade rätt många här. Spurtade på bra på upploppet – men ändå räckte det bara till tiden 40:28 och en 25:e placering. Buhu på ett vis men jag var faktiskt nöjd ändå. Jag vill nog påstå att Midnattsloppet är en tuffare bana än exempelvis Milspåret där jag fick en bättre tid (som i för sig var kass men ändå). Men varför jag var nöjd var för känslan i kroppen. Kände mig starkare på det här loppet för höften protesterade inte. Hade väldigt ont i båda ljumskarna precis när jag kom i mål men efter att jag promenixat och hämtat mina grejer så släppte det, som tur var. Summerar det hela till ett mycket roligt och bra träningslopp där jag nog borde kört på lite hårdare i början. Samt haft bättre mörkerseende. Får fixa det till nästa år. Vad gäller att köra på så måste jag helt enkelt bli bättre på det, det är liksom ingen bra grej att vara bättre på att ta ut sig på träning än tävling. Och att vakna till liv runt 8 km på ett millopp är i senaste laget om man säger så. Kort och gott så behöver jag nog helt enkelt bli snabbare på milen. Kanske ett bra projekt för vintern. När jag kom hem på kvällen insåg jag att jag bara druckit kaffe hela dagen innan loppet samt inte drack på någon vätskestation under själva loppet. Hällde därmed i mig massa vatten och gick sen och la mig. Sov rätt knackigt och vaknade till en söndag. Jag hade tänkt att jag skulle vara helt slut men kroppen var oväntat ok. Eller det kanske inte var så oväntat i och med att loppet inte gick så himla fort. Så från att ha tänkt att dagens långpass skulle äga rum på seneftermiddagen så gav jag mig ut direkt efter att frukosten smält i magen. Febe hade bakat grahamsbullar så det var de som låg i min mage.
Runt tio var jag redo för att kuta dagens fyramilapass.
Idag sprang jag raka vägen in mot stan. Var sugen på mer stad efter gårdagkvällens lopp. Efter en mil mötte jag mina kära vänner Johan och Hannah så jag var bara tvungen att stanna (Det gör jag för övrigt oerhört sällan, stannar när jag träffar någon jag känner.). Vi hade inte setts på länge så vi pratade en kortis innan jag kutade vidare. Väldigt tomt på löpare idag och jag kom på att de flesta nog satt och tittade på herrarnas EM-mara. Själv sprang jag runt hela Djurgården, förbi Skansen och sen bakvägen förbi Gröna Lund och Vasamuséet. Därefter Skeppsbron och runt Söder där det inte syntes ett endaste spår av Midnattsloppet. Söder Mälarstrand och sen hemåt igen. Totalt 40 km.
Veckan summeras till 132 kilometer, en ok mängd i och med loppet. Tanken är nog att försöka springa några fler lite kortare lopp framåt, för att det är kul och bra träning. Men gör man det så behöver man ha något system för det. Så numera har jag anammat A, B, C-metoden från Kent i Spårvägen. A-loppen är de lopp jag satsar träningen mot och trappar ned och förbereder mig för. B-loppen fungerar som ett träningslopp men där man ändå lättar ett par dagar innan för att ha någorlunda utvilade ben. C-loppen är istället för ett träningspass men som man inte ändrar något som helst i schemat inför. Middnattsloppet blev väl ett B-lopp i och med att jag joggade lätt två dagar innan. Och egentligen är det nog bara mina marathonlopp som jag behandlar som A-lopp. Jaja, det var en bra vecka och nu springer vi vidare!
Hej.
Jaha ni. Då sitter man här med bara några timmar kvar på semestern. Imorgon börjar vardagen igen. Men det känns faktiskt bra, jag börjar nämligen tröttna på att endast klura över vilken glass jag ska välja samt att glida runt i shorts. Jag är även trött på att se andra i shorts! Tycker det är hög tid att vi alla drar på oss varsitt par jeans. Dock är det alltid lite vemodigt att inte få hänga med barnen non stop, det blir man ju bortskämd med när man är ledig. Och så är det vemodigt att inte vara kvar på Gotland. Jag saknar den där ön så fort bilen rullar av färjan i Nynäshamn. Men sånt är livet. Hur som helst så är jag väldigt nöjd med sommaren. Och nöjd med sommarens träning! Våren var, som jag redan tjatat en del om, rätt tung för mig. Träningen bet inte riktigt och jag fick problem med min höft. Men jag sprang på och liksom vande mig vid att halta och ha ont. Efter att ha haltat mig igenom Womens´ Helath Halvmarathon så insåg jag dock att jag var tvungen att ta itu med kroppen. Jag drog ner rejält på löpningen och började parallellt att rehabba. Det var en rätt seg period, särskilt i och med att Stockholm Marathon närmade sig med stormsteg. Men jag rehabbade på så gott jag kunde och sprang sen loppet på 2:58:21 – dock inte med den starka känsla som jag önskar att jag hade haft. När semestern sen började och jag kom ner till Gotland, så var det som att bitarna äntligen började falla på plats. Höften kändes lite bättre och jag hade både ork och vilja igen. Det gjorde mig riktigt satans glad kan jag säga! Jag ökade upp antalet mil per vecka men försökte vara noga med att hela tiden känna efter så att det inte bara blev ett ”milsamlande” som gjorde mer skada än nytta. Bortsett från att ha varit sjuk några dagar i början av semestern så fick jag fem riktigt bra träningsveckor. Jag är ännu inte riktigt i den form jag var för ett år sedan men det känns ändå som att det går åt rätt håll. Mot slutet av denna vecka började tyvärr höften trilskas igen men jag hoppas jag kan hålla det under kontroll och träna på som planerat mot Berlin, som ju är mitt nästa mål. Efter Stockholm Marathon var jag faktiskt osäker på om det ens var rimligt att tro att jag skulle kunna springa Berlin. Nu känns det absolut rimligt men jag försöker se loppet på ett lustfyllt vis, ja mer som ett lopp på vägen. Att tro att jag ska persa känns bara dumt (även om hoppet alltid finns där såklart) för jag vet att jag har en bit kvar till den där riktigt starka känslan. Men sen vet man aldrig, det är ändå några veckor kvar och saker kan ändras och hoppet är det sista som lämnar människan och hela det där snacket. Jaja, vi lär återkomma till Berlin. Så länge river jag av min sista semestervecka. Måndagen började jag med en morgonjogg på gotländska stigar.
Det var så himlans fint ute. Fukten var dock tillbaka. Så fort man klev utanför dörren blev man klibbig.
När jag kom hem åt jag gröt. Fiberberikad havregrynsgröt med hallon, det är min melodi.
Sen blev det såklart stranden. Jag hade lyxat till det och köpt chokladbollar till alla! Gissa om jag blev populär.
Trots att det var varmt så rev jag av dagens andra distanspass runt lunch.
Det blev en bra runda där sista tredjedelen gick i riktigt bra fart. Men när jag väl stannade så var det som att jag inte hade kunnat kuta en endaste meter till, var bara tvungen att få kasta mig i havet på momangen.
Och det är just vad jag gör här.
Höll på att fastna för gott där i vattnet.
Till slut kom jag på att jag har en familj att ta hand om också, så då fick jag ruska av mig vattnet och jogga hemåt. Skylten var klar och uppsatt vid vägen.
Här kommer jag!
Hämtade upp hela gänget och cyklade tillbaka till stranden och la mig i blöt igen. Det var liksom där man hörde hemma en dag som denna.
Efter detta badande så blev det kärvare. Då påbörjade jag nämligen en rejäl storstädning av huset där jag dammsög varenda list och vrå. Det var ganska många lister och vrår, och väldigt varmt, så jag var helt slut på kvällen efter städningen i kombination med allt spring och bad. Till råga på allt så sov jag riktigt dåligt där på natten. Tror det berodde på att jag åt ett kilo vitlök till middag. På tisdagen var det hur som helst lite mulet på morgonen så jag städade vidare och passade sen på att springa ett tempopass på förmiddagen.
Passet bestod av en lång uppjogg följt av tempoblock på 5km + 7,5km + 2,5 km. Det var varmt och kvavt när jag rusade fram längs vägarna. Till en början kändes det lite tungt, men jag tycker alltid det är så första biten innan kroppen fattat att det är såhär det kommer vara nu. Sen när den väl insett att det bara är att acceptera läget så går det lättare. Lyckades hålla rätt bra fart och höjde farten successivt på varje block. Jag jämförde efteråt med ett liknande pass förra sommaren. Jag var lite starkare då men som första tempopass så fick det ändå klart godkänt. Sen fortsatte dagen som de flesta andra semesterdagar, nämligen på stranden.
När jag kom hem var dags för styrketräning. Det känns ju som att man hoppar jättehögt. Fattar inte hur det inte kan synas på bilderna, jag var ju flera meter upp i luften, jag lovar!
Och så blev det chin-ups.
Sen fick jag en teckning av Uma. Ni ser det ju självklart men det föreställer alltså en tiger. Jag gillar särskilt mönstret.
Nu var det onsdag. Redan innan morgonjoggen var jag helt färdig.
Sömnen hade nämligen återigen varit bristfällig. Först kunde jag omöjligt somna på tisdagkvällen för jag var hungrig. Till sist gick jag upp och åt några mackor. La mig igen och precis när jag skulle somna började det åska och blixtra. Barnen blev rädda och kom upp till vår säng och det var allmänt rörigt. Till sist låg jag och äldsta dottern kvar i vår säng. Hon somnade till sist men jag blev – återigen! – hungrig. Ignorerade det men magen kurrade och kurrade och vägrade sluta så till sist fick jag gå upp och äta lite till. Tillbaka till sängen – och så äntligen slockande jag. Det blev bara några få timmars sömn men fastän jag var trött där på morgonen så ville jag springa. Dagen efter skulle vi nämligen åka hem till Stockholm och jag ville inte missa mina sista fina turer.
Tillbaka hemma blev det mycket av den här varan. Kaffe alltså.
Sen tog vi en cykeltur till Holmhällar. Jag var nästan illamående av trötthet där jag satt på cykeln och tyckte fruktansvärt synd om mig själv.
Det klättrades.
Och sen åt vi glass. Jag tryckte i mig en Tip Top och blev i alla fall lite piggare. Det var precis vad jag behövde bli inför dagens andra pass.
Det blev ett distanspass och dagen slutade på tre mil.
När vi kommit till Stockholm och körde genom stan fick jag en märklig känsla av att livet bara varit på paus. Det var som att vi inte ens varit borta! Då är det bra att ha en blogg så att man har bildbevis att visa upp för sig själv på att man har varit det, bortrest alltså. Så fort vi hade packat upp drog jag på mig springkläderna.
Jag hade egentligen tänkt köra ett tröskelpass men benen var så tunga och trötta så jag bestämde mig för att skjuta på det till dagen efter. Det blev en distansrunda istället. Otroligt vilken skillnad det var på fukten här hemma! Även om det var varmt här också så var det inte i närheten av sådär fuktigt som på Gotland. Bara man tog ett löpsteg där så rann det svett längs magen. Lättare att andas här vilket var skönt. Sen sov jag så otroligt skönt på natten och vaknade till en fredag. Jag åt yoghurt till frukost.
Och vi gjorde äppeljuice på äpplen från trädgården.
Därefter var det så dags för det uppskjutna tröskelpasset.
Jag var ganska tidigt ute och hade vägarna för mig själv. Värmde upp och sen blev det fart fram och tillbaka länga Kyrkviken. Första repetitionerna gick tyngre än väntat men på sista kändes det bättre och jag avslutade med en god känsla. Och med att ta ett tjuvdopp från en privat brygga. Ha! Hem till iskaffe.
Och mangosmoothie.
Sen hade vi stadsärenden så det blev även en yoghurtglass i stan.
Febe hade fått nya springskor så när vi kom hem var vi såklart tvungna att provspringa dem. Eller, hon provsprang dem och jag fick hänga med i mina skor. Se så glada vi ser ut!
Vi sprang ner till Grönstaskogen.
Där luktade det skogigt och gott.
Efteråt blev det chin-ups för mig.
Jag kör numera nästan alltid 30 stycken.
På kvällen gjorde jag vitlöksbröd. Jag tycker det är så gott att göra det på såna där tacosbröd.
Tyvärr så kände jag av höften på kvällen och blev lite illa till mods. Kanske inte så konstigt i och med att jag sprungit en del mil de senaste veckorna men jag tycker ändå att jag tagit det försiktigt. Jag stretchade och höll tummarna för att det bara var något litet trams. På lördagen gick jag upp klockan fem för att äta frukost. Ibland är det så att jag undrar hur det är ställt i skallen på mig själv som gör sånt frivilligt sista helgen på ledigheten. Men saken var att jag ville köra långpasset redan på lördagen och jag hade sett att det skulle bli ganska varmt. Därför blev det som det blev och jag gav mig av hemifrån när klockan slog sju.
Hade en tanke om att först ränna runt på Lidingö och därefter sätta av in mot stan. Men det var så fint här ute så istället sprang jag till Koltorp där jag körde första milen på Lidingöloppsspåret. Därefter sprang jag ut till Elfvik och runt där en sväng innan jag vände tillbaka. Jag stannade kort ett par gånger för att stretcha höften och känna efter hur den mådde. Och faktiskt så gnällde den inte så jag kunde köra på som planerat. Som avslutning sprang jag raka spåret ner till Askrikehamnen där jag hoppade i vattnet som en annan triatlet (ja förutom att jag höll för näsan när jag hoppade i samt endast flöt runt i vattnet). Otroligt skönt. Totalt blev det 36,5 km. Det blev inte mitt snabbaste långpass då en hel del av kilometrarna var rätt kuperade och dessutom måste jag säga att benen föredrar att springa lite senare på dagen. Sen fick jag i alla fall en iskaffe.
Och vi drog återigen och badade. På ett vis är jag rejält trött på att bada nu, eller jag är framförallt trött på att packa den där jäkla badväskan. Men ändå så bara måste man när man vet att man snart sitter instängd på ett kontor igen.
Sen var jag duktig och styrketränade.
Om det inte vore för den satans höften hade jag nog haft svårt att motivera mig ibland för det finns roliga saker än att styrketräna. Men nu vet jag att jag måste för att kunna springa och hålla mig någorlunda hel. Sen blev det dock roligare för då var det dags för kräftkalas hos mina föräldrar!
Och det var inte bara kräftor som var på plats utan även min pappa som precis kommit hem från sin segling till de brittiska öarna.
Han seglade iväg samma dag som jag sprang Stockholm Marathon och det var ju ett tag sen nu så det var kul. Min mamma hade fixat så himla trevligt och gott.
Jag åt mest kräftor av alla, med Ruben hack i häl.
Och så fanns det Västebottenpaj och massa annat gott.
Somnade glad -och proppmätt. Idag, söndag, sov jag länge på morgonen vilket jag behövde. Nu på eftermiddagen var det nämligen dags för enkilometersintervaller.
För övrigt har jag nu helt släppt det här med att inte kuta i sportlinne här hemma. Förr tyckte jag det kändes lite fel, fråga mig inte varför. Men efter denna långa varma sommar har man ju gått och blivit någon slags naturmänniska som trivs i så lite kläder som möjligt och därmed kommer jag köra kort linne så länge det går. Punkt. Jaha, det blev i alla fall en lång uppvärmning och sen ut mot Hustegaholm där jag körde igång med intervallerna. Vädret var helt perfekt; halvsoligt med enstaka moln som gav skugga och temperaturen var precis lagom. Inget att skylla på med andra ord. Betade av första kilometern. Gaah, gick ju för långsamt! Helskotta. På det igen. Nästa gick enligt plan. Bra! Jag hade lite motvind åt ena hållet och därför gick intervallerna åt det hållet hela tiden aningen för långsamt. Å andra sidan gick de åt andra hållet lite för fort. Inser dock jag att jag skulle behöva få upp lite mer fart i benen men det verkar vara just fart som höften reagerar på så det är lite lurigt det hela. Med nedjogg så landade passet på 19 km och och veckans dos blev därmed 17 mil. Bra avslutning på semestern! Nu dags att packa jobbväskan inför morgondagen, stoppa undan shortsen och damma av jeansen. Och planera nästa veckas löpning. Det är ju lyxen med sommaren; att man hinner allt utan någon större planering. Ok hörrni, det var allt från mig. Hej då.
Slut på sommaren!
Den här veckan har verkligen känts som semester. Det är samma visa varje år; det tar ett tag för kroppen att inse att det är ledigt – trots avsaknaden av väckarklocka och trots att man bara klär på den bikini och jeansshorts vareviga dag. Ändå så går det inte riktigt in. Men till slut så fattar den alltså och plötsligt är man tusen procent avslappnad, nästan för avslappnad. Ja jag blev så avslappnad och semestrig att jag var nära att skita i att skriva det här inlägget. Men ordentlig som jag är så skrev jag såklart det till sist ändå. För från löpningen är det ju inte precis sommarlovsledigt, tvärtom. Jag passar på att springa så mycket det går och även denna vecka landade på drygt 16 mil. En bra grej är att huvudet inte alls bråkat något med mig denna vecka utan den har lydigt sett till att benen sprungit fort när jag sagt åt den att göra det, att säga till benen alltså. Detta trots värmen och fukten. Ja herregud, fukten! Det har varit galet. Vet inte hur ni haft det i övriga Sverige men här på Gotland var vi uppe i 100% luftfuktighet vilket gjorde att vi mot slutet av veckan, när det blev mer normala fuktförhållanden, insåg att vi varit ”utomlands” i flera veckor, ja så har det känts, så fuktigt har det varit. På måndagen var det just otroligt fuktigt men tack och lov var det ändå lite moln på himlen när vi vaknade. Vi bestämde oss därför för att åka till Kneippbyn i Visby. Där har de ett vattenland och när det är lite molnigt så är det färre människor där vilket man givetvis gillar. Vi drog med oss två av kusinerna och hängde på låset när de öppnade klockan tio. Sen när folk började välla in strax efter lunch så var vi färdigbadade och och istället i full färd med att käka hamburgare. Att barnen delvis fått bada i ösregn och med åska runt knuten gjorde inget alls, man blir ju som bekant ändå blöt när man badar. Här är gänget:
När vi kom hem var det strålande väder igen och jag gav mig ut på en längre distansrunda.
I nya Boston!
Det var dags för skobyte både vad gäller mina Boston och Adios. Bra är dock att sonen har samma skostorlek som jag så han har nu övertagit mina gamla som ju ändå fortfarande går att springa i. Han är extra nöjd med Adiosen som jag sprungit två marathon i för i hans värld är jag typ världsmästare på löpning. Och ett par gamla skor från en världsmästare är inte fy skam, haha. Jag kutade hur som helst förbi kossor och annat somrigt. Jag gillar att kossor jämt verkar ha käkat glosylta.
Jag var helt genomblöt när jag kom hem, sol och fukt i kombination har ju den effekten.
Sen blev det chin-ups.
Och lite olika hopp.
Och styrketräning med Ali.
Jo, just det. Ett tips om ni är i närheten av Visby. Åk till 
Ok, ett till gotlandstips när jag ändå är igång. Nära Toftalagret så ligger Berså, ett litet café med en piratbåt utanför.
Dock hade de ett av mina absolut värsta ord på en hylla:
Jag gillar alltså att göra det, dricka kaffe och äta bullar och så, men jag vägrar använda just detta ord. Trots dessa fyra stora bokstäver så gillade jag stället; de var hur trevliga som helst och hade jättegoda kakor (och jag satt med ryggen mot ordet). Även här kunde man handla lite om man var på det humöret. Det var inte jag. Eller rättare sagt, plånboken var inte det efter Köpenhamnsresan.
Slut på måndagen. Det blev tisdag och jag vaknade till världens dimma. Kändes som jag var med i en film.
Men det var jag inte. Däremot var det en väldigt vacker morgonjogg.
Jag såg små kaniner exakt överallt men de är omöjliga att fånga på bild. Så fort jag kom hem så var dimman puts väck, solen hade trängt bort den så vi drog till stranden. Den här boken håller jag på med just nu:
Köpte den förra sommaren men då blev det inget av. Ska erkänna att det går rätt segt nu med. På eftermiddagen var det dags för tuffare tag.
Jag vill köra om passet som jag brutit i förra veckan när jag sprang med Nils. Denna gång blev det på egen hand eftersom Nils var ute och flängde. Och jo, en liten förklaring till varför passet gick så segt förra gången och varför jag plötsligt grinade en skvätt mitt där på grusvägen. Förklaringen kommer här: MENS. Jajamen. Så enkelt var det visade det sig dagen efter. För övrigt är just det ordet ett av mina andra hatord och har alltid varit. Hela mitt liv har jag istället sagt ”Det”. På söndagen fick jag alltså Det och det är ju så för oss av det kvinnliga könet, att detta kan påverka både prestationen och humöret även om det såklart är olika för alla (och kan vara olika från gång till gång). Men mitt humör påverkade det uppenbarligen där på lördagen. Jag blev så glad att det bara var just Det för det betydde ju att jag inte var på väg ner i en svacka eller så. Nog om detta och tillbaka till passet. Jag gick in med inställningen att jag skulle hitta en bra fart som var tuff men också att jag skulle få med mig en bra känsla framåt, jag ville känna mig bra. Det var rätt taktik, liksom lagom press vilket gjorde att det var kul – och då går det oftast bra. Sista kilometern gick i riktigt bra fart. Sen på kvällen var det trevligt för då lämnade vi hela storfamiljen och så cyklade Olle och jag ensamma till Hamra Krog för att äta middag. Tramp tramp.
Jag tycker Olle är stilig på den här bilden.
Vi startade upp det hela med varsitt glas mousserande vin. Jag var så törstig efter passet att jag svepte det och blev alldeles snurrig, det är ju så sällan jag dricker nuförtiden. Sen kom maten som för övrigt också var stilig. Och mycket god!
När vi sedan rullade hemåt på cyklarna så var det så vackert ute. Solen var gigantisk där den var på väg ner bakom fälten. Svårt att göra den rättvisa med en liten pocketkamera så tänk er att det var tusen gånger vackrare än det är på denna bild.
Vi cyklade förbi den här skylten som passade bra just denna kväll.
Vi såg för övrigt även en räv som smög över vägen med en kanin i munnen. För den stackars kaninen var det nog inte en lika magisk kväll.
Under mina nio km såg jag en 60-årig man i knälånga hudfärgade shorts, tre husbilar där det ännu sovdes i två av dem och i den tredje satt det ett 50-årigt par och åt frukost mittemot varandra (Vad de åt? Omöjligt att se tyvärr.). Jag såg även en man i jeansshorts och bar överkropp som var ute och gick med sin hund (Ras? Berner sennen.). Sist men inte minst såg jag en röd bil (Märke? Mazda.). Sen såg jag inget mer. På eftermiddagen gav jag mig av på ännu ett distanspass.
Till min stora glädje så var det faktiskt några moln på himlen när jag gav mig av!
De hade tyvärr inte någon vidare effekt utan det var precis som vanligt: väldigt varmt och väldigt fuktigt. Jag var tvungen att stanna i en minut mitt i passet och lyssna på tystnaden. Sånt jag bara måste göra ibland.
När jag hade ett par kilometer kvar såg jag en man springa framför mig längs havet. Han såg oerhört medtagen ut och hasade sig fram snarare än att springa. När jag närmade mig såg jag att det var Olle!
Olle kom sen också men var helt slut efter pärsen. För egen del så fortsatte jag gottemajandet från gårdagen för nu var det nämligen dags för ett andra restaurangbesök, denna gång med min mamma och syrra. Vi drog till Hablingbo Crêperie. Där var det lika fint som vanligt.
Vi åt Moules Frites.
Nej jag petar inte tänderna utan äter en pommes frites på ett fågelaktigt vis.
Och så crêpe till efterrätt.
Sen tackade vi för oss.
Vi körde hem i skymningen och satt bara och sa saker som Vad fint det är, Åh!, Herregud så vackert osv etc.
Ali fick dock inte hänga med. Vi värmde upp i 5 km och sen körde vi enkilometersintervaller. Här är Nils innan vi brakade igång med dem. Han står och försöker förhandla sig till mer pausvila, tror jag.
Trots att det var varmt så var det enorm skillnad på luften idag. Plötsligt var det vanlig sommar och det gick att andas. Och det är rätt skönt att kunna andas lite när man ska springa fort.
Sista repetitionen gick riktigt bra och jag fick lov att ta ett nöjdkort på oss efteråt.
Sen badade vi innan vi drog hem och åt laxbiffar.
Jaha, då har vi kommit till fredagen för er som ännu är vakna. Jag sprang iväg medan alla sov. Tur man själv inte har enormt stort sömnbehov.
Efter löpningen så hjulades det på stranden.
Dock inte jag, jag kan inte på något vis hjula eller göra andra gympakonster. Jag satt istället och tänkte på att det är omöjligt att förstå hur det ska kunna bli vinter när det är såhär varmt och fint. Fast plötsligt så sitter man där i långkalsingar och täckjacka. När de andra skulle äta lunch så körde jag ett andra distanspass.
Sprang förbi den här träskon som legat där hela sommaren. Det är alltid kul att se ensamma skor för man får liksom genast många tankar i skallen.
Varför duscha när man kan bada i havet?
Sen blev det glass, bad och mackkastning vid Hoburgen. Det var faktiskt lite skönt att åka bil dit istället för att springa för en gångs skull.
Vi gick ner i en bunker och upp igen.
Och jag såg som vanligt ett dött stackars djur.
När jag kollade upp helgens kommande väder såg det ut som att söndagen skulle bli några grader varmare än lördagen så jag bestämde mig för att köra långpasset på lördagen istället. Smög upp 05.30 och åt frukost och sen iväg strax innan sju.
Idag körde jag en annan rutt; först längs havet bort till Austre och tillbaka, sen vidare till Vamlingbo där jag fortsatte ett par kilometer förbi kyrkan innan jag vände tillbaka hemåt. Benen var på gott humör, allra gladast var de den sista milen då de väl vaknat till liv ordentligt. Det var ju ändå rätt tidigt. Totalt 30 km. Kom precis hem då gänget skulle ner till stranden. Här ser ni dem på väg upp i gummibåten med dagens gäst: ett kexpaket.
På eftermiddagen blev vädret (äntligen) lite skruttigt. Jag skulle ut på en återhämtningsjogg även om jag redan kände mig väldigt återhämtad. Fick sällskap av Febe och Ruben! Det är för övrigt såhär man ska se ut på sina bloggbilder, uppenbarligen bara jag som inte fattat grejen:
Det var Febe som skötte kameran när vi sprang. Precis när vi kutade över det öppna månlandskapet borta vid småraukarna började det åska. Just en sån där öppen plats man inte vill vara på när det åskar så vi pinnade på!
Ruben blev rätt trött efter en bit, här minns jag att jag försöker berätta för honom hur man ska andas. (Även om det ser ut som att jag praktiserar sporten ”gång”.)
Sista spurten!
Lämnade av barnen hemma och sprang ytterligare en bit innan det var dags för styrketräning. Olle och Febe hade målat en skylt i huset där jag håller till när det är dåligt väder. Det luktade väldigt mycket färg, förmodligen inte alls ett hälsosamt ställe att styrketräna på men ute öste regnet ner så det var bara att köra.
Dessutom låg jag med näsan väldigt nära kattlådan vilket inte heller var en så trevlig lukt.
Avslutade med 30 chin-ups.
På söndagen, ja idag alltså, sov jag istället för att springa på morgonen. Sen slappade vi på stranden. Just det här såg så fruktansvärt skönt ut, slummer i sanden.
Jag hade egentligen tänkt vänta med springet till eftermiddagen i och med att det var så varmt. Men det är något som jag bara inte klarar av med att skjuta upp jobbiga grejer, och nu var det ett sånt där jobbigt tröskelpass på schemat. Lika bra att få det överstökat så framåt lunch bytte jag om. Precis innan jag skulle gå hittade jag en död kanin gömd precis vid mina rehab-prylar. Trevligt. Våra katter som i vanliga fall är rätt mesiga av sig, blir värsta jägarna här nere.
Sen gav jag mig i alla fall av.
Fem km uppjogg och sen var det då alltså dags för tröskelintervaller. Har varit ett väldans tröskande sista tiden måste jag säga. I alla fall så var det varmt ute, klockan var prick 12.00 när jag satte fart på grusvägen. Som tur var fläktade det lite. Jag vill dock påstå att jag blivit härdad av alla de fuktiga veckorna, för även om det var riktigt varmt nu så tyckte jag att det funkade bra. Sista biten spurtade jag på asfaltsvägen, då blev det riktigt bra fjong i fötterna. Klar!
Och så en närbild på människan. Vad ni inte ser här då håret är uppsatt, är att jag fått ett helt vitt, sprött trollhår. Det är bästa tecknet på att semestern snart är slut.
Jaha, sen joggade jag ner och såg den här mitt på vägen.
Det blev såklart ett dopp i ett underbart hav.
När jag låg där i plurret fick jag ett sånt gigantiskt lyckorus, började skratta högt likt en tok. Tänk att ett tröskelpass och ett hav i kombination kan ha den effekten på en. När jag kom hem hade Olle och barnen gjort klart skylten som vi tänkte sätta upp ute vid vägen. Tydligt och bra budskap:
Synd bara att Ruben doppade hela håret när de blandade färgen.
Men i för sig, han såg ju ungefär ut som jag brukar göra. Enda skillnaden är att jag köpt dyra färgbalsam istället för vattenfast färg. Sen blev det i alla fall stranden igen för mig och barnen. Jag hade fått Filter som jag låg och läste.
Solen var sådär lagom varm, liksom snäll. Jag kände mig trött och nöjd i benen, det blåste lite och barnen hade kul i vågorna. Jag hade gärna fryst livet just där och då, om det hade varit möjligt. Hoppas ni också har det bra med spring, liv och annat. Vi hörs!
Ajöss.
Jorå. Jag blev frisk till slut. Men det var en jäkla segdragen grej jag fick med halsont och ett himla hostande. Ovanpå detta en envis huvudvärk som vägrade ge med sig. De tre dagarna jag vilade helt kändes (som vanligt) som en evighet. Och för varje dag kom mitt planerade millopp närmare…
Och passade på att dra till Visby i regnkläder.
Där åt vi som vanligt crêpes på det 
Sen kollade vi på lite gammalt visbybråte. Jag gillar när det växer grönt på gamla byggnader, då blir det väldigt fint. Kolla bara:
Vi spatserade runt där i stan. Fast det var lite segt för jag kände mig rätt hängig. Men när man har barn så kan man liksom aldrig vara 100% sjuk så det var bara att knata på och vara positiv. Här var det en fin vägg:
En bra grej är för övrigt caféer där barnen kan hänga och slänga medan man själv dricker sitt kaffe i, förhoppningsvis, lugn och ro.
När vi kom hem så hade min mamma köpt en växt som heter Rosengeranium som säga vara hälsobringande. Det är sånt man gillar att ha runt sig när man är skruttig. Jag stod väldigt nära den och bad den att bjussa på lite hälsa.
Jo! Jag köpte två grejer i Visby.
Jag älskar de här små tefaten som förutom att vara väldigt snygga smälter ljuvligt i munnen. Synd att de ska vara så svåra att få tag på. Jag köpte 20 stycken (ville egentligen köpa hundra men vågade inte). Jag sa till barnen att de självklart skulle få smaka. Det fick de inte. Jag åt upp allihop på några minuter.
Jag är inte så mycket för såna här masker och jox men jag tyckte burken var så snygg så jag får väl testa att kleta på det någon gång.
Men nää. Det gick inte. Den är säkert jättebra men jag hade inte biografi-viljan inom mig. Det får bli en annan gång. På kvällen skulle i alla fall Olle ut och springa och jag tänkte att jag skulle testa att jogga lätt. Torsdagens lopp närmade sig ju med stormsteg så jag ville prova på hur några lätta kilometer kändes. Vi gav oss av.
Det var inget fel på vädret och naturen men de lätta kilometrarna kändes inte så lätta.
Kroppen var långt ifrån loppsugen. Halsontet var självklart borta vid det här laget, annars hade jag aldrig gett mig ut (tack till Pekka som verkligen fått mig att inse när man inte bör träna). När jag sprang hade jag ingen huvudvärk men ändå en svag och halvsvajig känsla i kroppen.
Men än hade jag inte gett upp tankarna om loppet.
Jag tog det väldigt lugnt och tyckte det var aningen bättre än gårdagen, kanske på väg att bli frisk. Vid lunch gav jag mig ut igen, skam den som ger sig!
Nu var tanken att testa några kilometer i högra fart för att se hur det kändes.
Och mitt i det fina låg plötsligt en död liten kanin på vägen. Aj. Stackars plutt.
Det är vid såna tillfällen man får vara glad över att man själv bara är lite småkrasslig. Sen fortsatte det fina.
Det blev en bra dagsdos där på onsdagen men tankarna på loppet la jag ner helt och hållet nu. Det kändes för riskabelt att springa ett lopp i hög fart då man inte ens hunnit ha en enda dag med riktigt bra och ”vanlig” känsla i kroppen. Det är stor skillnad på att springa lätt distans och snabbdistans.
Jaha, som ni ser så har jag nu tappat halva nageln. Det är inte alls snyggt och jag borde väl rycka loss hela skiten men just att slita loss naglar är inte riktigt min grej. Jag lovar att hålla er uppdaterade om utvecklingen. I alla fall. Efter onsdagens löpning åkte vi och badade i Burgsvik. Inte jag för det kändes som att utmana sjukdomsödet. Men barnen fräste på i vattnet.
Det finns ett gammalt hopptorn där som ser rätt gammaldags ut, eller ”vintage” kanske man ska säga?
Det avskräckte dock inte Febe som tillsammans med Olle är modigast i hela familjen när det kommer till vatten. Hon är min idol på detta område!
Sen hängde vi lite på Guldkaggen.
Jag och Ruben drack alkoholfria mojitos
Jag satt där som en annan stekig spännbult – det var dock väldigt varmt vill jag inflika! Jag ser verkligen inte sympatisk ut här, jag vet. Men det är inte därför jag lägger upp denna bild utan det är för att den förevigar sekunden innan Olle slår ihjäl en fluga på sitt ben, ja ni ser den svarta lilla pricken? Såna bilder gillar jag; när man tagit en bild och först efteråt upptäcker något som man inte såg när den togs.
På kvällen var jag dock inte alls lika morsk som på bilden. Då var den anskrämliga huvudvärken tillbaka. Hela den här sjukan var just så, att man i någon minut trodde att man ändå var helt ok, för att i nästa gå och lägga sig med dunkande huvud.
Det blev strandhäng och fredsmärkeverkstad.
Eftersom jag inte skulle springa loppet så kunde jag lika gärna klämma ett till pass runt lunch. Ingen fart nu heller utan bara distans.
Och nu minsann! Mot slutet av passet började jag så smått känna mig som vanligt. När jag stannade klockan och summerade dagen till 25 km så funderade jag ett tag på om jag ändå skulle springa på kvällen. Loppet startade inte förrän halv åtta på kvällen men lite nesligt att ha 25 km i benen redan vid start? Styrketränade lite.
Och hepp, så var huvudvärken tillbaka. Trots detta så hade jag världens ångest på vägen till loppet. Övriga familjen skulle nämligen kuta, så jag satt där i bilen och klurade på hur det skulle vara att springa i jeansshorts och huvudvärk. Gud vad jag ältade! Ska jag, ska jag inte? Ska jag, ska jag inte? I vanliga fall hade det varit självklart för mig att inte springa men just det här loppet gillar jag, och så vann jag det förra året vilket gjorde mig lite extra sugen. Men att riskera något allvarligt för att millopps skull, som jag inte ens tränat för, nä där går ändå gränsen för dumheter. Vi åt varsin hamburgare när vi kom fram.
Och hämtade nummerlapparna till Febe, Uma, Ida och Ruben som skulle springa barnloppen. Kolla Idas klädsel, helt klart överlägsen. Särskilt med de röda solbrillorna till. Där har man att lära!
Observera gärna att Ruben fått låna mina Adios. Han var oerhört nöjd med detta. Nils och Olle skulle också kuta!
Uma var först ut. Jösses så hon kämpade. Kan helt ärligt varit topp tio det gölligaste jag sett, Olle och jag höll på att skratta oss fördärvade. Här ger hon järnet innan mållinjen.
Sen var det dags för resten av barngänget.
Febe satte en jäkla fart och tog ledningen på direkten. Jag trodde aldrig hon skulle orka hålla det tempot hela vägen. Här ser ni henne älga fram, på väg att varva en stackare i gult.
Killen bakom låg dock och lurade i vassen och slog henne på mållinjen, trots att hon inte tappade fart. Så hon blev alltså 2:a i loppet men bästa tjej! Bravo! Ruben var också otroligt stark och kom in på en femteplats! Vet dock inte varför han ser så moloken ut här.
Och sen var det då dags för milloppet och jag höll på att börja grina över att jag inte skulle springa. Helt perfekt väder, helt perfekt publik. Och hade det inte varit för sjukan så hade jag nog känt mig i helt ok form. De satte av medan vi hejade på. Nils mål var att komma under 39 minuter. Och jajamen, det fixade han!
Jag höll på att skrämma slag på några damer när jag skrek JAAAAA! när han korsade mållinjen. Han fick sluttiden 38:51! Olle var också duktig. Han har ju knappt tränat något alls och bestämde sig samma dag för att springa. Han sprang på drygt 47 minuter. Heja!
Ja det var ju en kul kväll men jag höll ändå på att bli galen av att titta på. Kommer nog aldrig någonsin följa med igen om jag inte springer själv, sån är jag. Bästa dam vann på drygt 41 minuter… Ältade non stop hela vägen hem som en annan galning. Borde jag sprungit och hit och dit. Hade dock världens huvudvärk när jag kom hem och rosslig hals så jag vet ju att det var rätt beslut.
Jag fick ge mig av själv eftersom Nils bara satt och gottade sig med sin sub39-tid. Extra lång uppjogg för att verkligen känna att jag var frisk och sen sprang jag in här:
Och satte igång med tröskelpasset. Trots att det var jobbigt njöt jag av att kunna ta i! Det är enda fördelen med att ha varit sjuk, att man får ny pepp till ångestpassen. Kort vila och på det igen!
När det hela var avklarat la jag mig som vanligt ner på marken. Det kanske inte syns här men ni ska veta att min blå hårfärg nu liksom gått och blivit grön. Det ser rätt märkligt ut faktiskt, lite som att jag legat för länge i gammalt diskvatten. Dock bra att det matchade springlinnet, alltid något!
Jo, när jag låg där och pustade och glodde på trädtopparna så insåg jag att det är en rätt unik känsla ändå.
Ja alltså den underbara känslan efter att man tagit ut sig totalt. Den går liksom inte att få på annat vis. Tur är väl det för annars hade man nog inte orkat traggla på med de svinjobbiga passen. Efter detta filosoferande på hög nivå sprang jag ner till havet.
Låt det aldrig bli höst!
Uppfylld av att vara frisk fortsatte jag med diverse hopp i trädgården.
Och rev av ett gäng chin-ups!
Efter middagen drog vi ut i sommarkvällen för att se på en 
Det finns nämligen en del att välja på.
Sen var det i alla fall dags för trolleriet!
Åh! Föreställningen var så bra! Fin dekor och scenografi! Känslan var maximal.
Och kvällen var galet vacker. Här står jag efteråt och ser präktig ut i en slags spetskjol och funderar på om jag ska sadla om till trollkarl.
Vi var tvungna att avsluta kvällen med en efterrättscrêpe.
Ljuset var som att det kom från en annan planet. Eller nja, åtminstone från Grekland eller något.
Här har ni min crêpe! Innan den försvann ner i tarmsystemet.
Somnade rätt sent och sov otroligt dåligt. Det måste vara värmen som stör min sömn. Hade ställt klockan på 06.00 på lördagsmorgonen för det var dags för långpass. Trött smög jag upp och åt lite frukost. Strax innan halv åtta gav jag mig av. Vätskebälte på!
Ojoj, redan varmt fastän det var så tidigt. Tog min långa tur längs vattnet bort till Hoburgen. Här sprang mina fötter:
När klockan visade på 22 km var jag framme vid Hoburgen. Var tvungen att stanna en kortis och dricka. Inte en endaste bil mötte jag på hela vägen och bara en endaste homo sapiens.
Fortsatte vägen fram och höll på att spricka av 1) värmeslag och 2) av att det var så himlans vackert.
Insåg dock att jag borde tagit mina handflaskor också, hade för lite dricka med mig och det var mer än en mil kvar. Det fick bli ett till litet stopp även om det tar emot att stanna mitt i ett långpass. Men läget var bada eller dö. Då valde jag att bada. Här är jag efteråt. Även om det inte syns så kände jag mig som en ny människa.
Sen harvade jag vidare i hettan och jag insågs att doppet gjort gott för nu pinnade benen på och det gick snabbare än tidigare. Trots detta var det en kamp de sista kilometrarna. Jag var så törstig och varm och det enda jag kunde tänka på var havet. Till sist stannade jag klockan på 36 km. Då var jag precis framme vid stranden där hela familjen höll hus.
Låg i vattnet som en annan säl och fick livet åter.
Efter lunchen åkte vi till Hamra och drejade.
Och sen badade vi igen.
Det var en sagolik eftermiddag.
Innan middagen skulle Olle springa en tur. Jag tänkte det kunde passa med en återhämtningsjogg så jag hängde med.
Olle ville dock ta en lite längre tur men det var inte jag så sugen på efter mitt långpass så vi skildes åt.
Vid stranden hittade jag istället Nils som också hade kutat. Vi joggade hem tillsammans sista biten och enades om att det var uppåt väggarna varmt.
Söndag!
Jag hade planer på ett tröskelpass men kände ganska snabbt att det inte var en bra idé då benen var lite trötta efter grådagens långkörare och dessförinnan fredagens tröskelpass. Bättre att ta det säkra före det osäkra så det blev en bra distansrunda istället. Försökte hitta så mycket skugga som möjligt då det var varmt.
Avslutade passet här.
När man ligger såhär i vattnet, ja då känns livet ganska så komplett.
Trots att veckan började med nästan två dagars helvila så lyckades jag ändå komma upp i 13 mil, det är jag nöjd med. Nu hoppas jag få vara frisk och kunna fortsätta enligt plan med träningen. Bäst av allt just nu är ändå att löpningen känns så kul. Förmodligen är det för att jag, förutom att ha förmånen att springa i fantastisk natur, har möjlighet att vila och inte behöver klämma in alla pass mellan allt annat som också ska hinnas med i vardagen. Det gör ganska så stor skillnad för mig mentalt. Och än är semestern inte slut! Hörrni, hoppas ni har det bra. Vi hörs om en vecka!
Här säger jag hej då under vattnet. Hej då.
Herregud. Semestern. Så lägligt den kom. Det var precis vad jag behövde. Ibland fattar man inte innan hur mycket man faktiskt behöver vara ledig, det kan vara svårt att känna när man har fullt upp och kul om dagarna. Men sen när man cyklar där på en smal stig genom skogen och det luktar torrt och barr och en femåring sjunger högt så det ekar mellan träden framför en, det är då den kommer. Den där stora fina känslan av frihet och familj, den som är svår att fånga i vardagen. Och så det där med vardagen. Som jag skrev om i förra inlägget så var min förra sommar ganska inrutad, det blev liksom lika mycket vardag över den som den vanliga vardagen. Den här sommaren har börjat bättre vad gäller den saken, jag har inte planerat träningen lika mycket – men ändå fått till bra träning som istället varit styrd av lust. Sen att man går och blir skruttig när man slappnar av, ja det är ju typiskt. För det blev nämligen jag. Men det var inte förrän mot slutet av veckan. Men vi kommer dit, om ni inte somnar på vägen vill säga. Nu drar vi gång!
Hopp! (Extra jobbigt att hoppa i sand).
När de andra skulle äta lunch, då drog jag på mig springkläderna och gav mig av på ett distanspass. Tog med mig vatten. Det här med att springa när solen står i zenit är kanske inte bästa tiden, men jag har kommit på att det är en bra tid ur familjesynpunkt.
Efter detta fick det bli en Razzle Dazzle-repris eftersom det bara var jag som fått glass dagen innan.
Tisdagen började också på stranden. Barnens sandhål hade blivit jättestora.
Jajamen, framåt lunch var det återigen dags för spring.
Nils hängde med. Vi körde vår långa uppjogg för att bli varma i kläderna (Ha! Hade räckt med en meter!). Framme vid vårt nya ”vanliga ställe” väntade kossorna på oss.
Pustade ut ett par minuter innan vi drog igång med tröskelpasset. Jag har ofta ett behov av att få samla mig en kortis mentalt innan självplågeriet startar. Här står jag och gör just det, samlar ihop mig mentalt.
Och sen var vi igång! Såhär ser det ut där vi nöter fram.
En minuts vila = ett svettigt självporträtt.
Under den där korta vilan försökte Nils hitta lite skugga. Det var dömt att misslyckas.
Jaja, vi fräste på hit och dit och det kändes riktigt bra. Kul! Just att ha sällskap på dessa pass är fantastiskt. Efteråt la jag mig ner och blev ett med jorden.
Ja tills det kom en bil och jag fick maka på mig och bli en vanlig människa i akrylmaterial igen. Efter detta joggade vi ner till stenstranden.
Minns hur jag förra sommaren tog ett dopp efter nästan varje löppass. Det var en härlig grej att tänka på medan man harvade på, vetskapen att man snart skulle få bli sval igen.
Sen var det bara att hoppa i sommarskorna (och så tittar vi inte på min vänstra stortånagel, nej).
Jag bor verkligen i mina Birkkenstock under sommaren. Det ska mycket till för att jag ska ta på mig ett par andra skor, ja förutom springskorna då. Vi åkte till Hamra Krog och åt glass (igen).
Efter middagen gav jag mig ut i det andra huset där jag har min chin-upsstång.
Förra sommaren svek den mig fullständigt; en dag när jag som bäst höll på att hänga och slänga i den så ramlade jag, inklusive stången, ner! Det var inte alls skönt. Och ganska läskigt eftersom den hänger precis ovanför en trappa som leder ner till ett stengolv. Det kunde gått riktigt illa, sanna mina ord! Som tur var gjorde det nu inte det (men tänk om) utan jag fick bara lite ont i ett knä. Trots det har jag inte förlåtit den ännu. Men nu stod jag alltså där på nytt, sugen på att hänga lite. Såg dock till att skruva fast den ordentligt innan jag hoppade upp. Sen var jag igång i mitt lilla skrymsle. Känner mig alltid rätt suspekt när jag hänger här inne.
Efter hängandet var jag svettig så jag kunde lika gärna ge mig ut på ett kvällspass när jag ändå var igång. Min syrras lilla Felix var skeptisk till det hela.
Men gissa vem jag fick med mig? Olle! Tyvärr dog kameran där och då så jag har inga fler bilder från denna fina kväll, ja förutom denna romantiska springbild:
Och ser ni, jag har nya skor på mig, nämligen 
Hade på mig mina dödskallebadbraxor som jag är väldigt nöjd med.
Efter strandhänget bytte jag om från bikini till löparkläder och fyllde vattenflaskorna.
Redo!
Jaja, såja, ge dig av nu.
Fint men svettigt var det.
Sen raka vägen ner till stenstranden.
Det var min snälla mamma som varit igång. Jag åt paj och bullar först. Sen lunch. Därefter blev det mer strand. Krokodilen fick hänga med. Och stackars Olle som mådde skruttigt med ont i halsen.
Sen roade jag och Ums oss med att göra styrka i trädgården. Eller… jag vet inte riktigt vad Uma gjorde om jag ska vara ärlig.
Och jaa, vid det laget var man ju svettig (igen) och kunde lika gärna klämma ett till löppass.
Denna kväll. Den var MAGISK.
Sen var det godnatt.
Korna borde vid det här laget ha lärt sig sig att vi dyker upp med jämna mellanrum, men de såg lika förvånade ut som vanligt.
Det var riktigt varmt. PUH.
Inget vatten hade vi med oss heller. Det är sånt där som känns helt onödigt när man ger sig av, sval och fräsch och kaxig, men som man ångrar bittert efteråt när man sitter och pustar på marken.
När vi var klara och sprang hemåt så mötte vi en bil på vägen. Den svängde så snällt åt sidan och stannade så att vi skulle kunna passera. Trodde vi. Men när vi sprang förbi så viftade och pekade de till oss inne i bilen och precis framför bilen låg en stor huggorm och s l i n g r a d e sig på vägen, bara någon meter från oss! Tur att jag inte satt mig på den där innan. Dopp efter detta? Ja tack, det tar vi.
Fredagen började med den första morgonjoggen på semestern.
Svalt och tyst och somrigt.
Vid havet hade en husbil parkerat sig på första parkett.
Själv njöt jag av vägarna.
Och vidderna.
Och här kommer nu en bild som inte har med något att göra men som jag tycker är fin. Själv kan jag ju inte hålla en endaste blomma eller växt levande så sånt här tycker jag är extra fint just därför. När det plötsligt växer och frodas i urnor och hinkar. Det är tack vare min mamma.
Vid lunchen var det dags att springa igen.
Och sen var jag nära att skicka ett mms till naprapat-Johan så han kunde se hur duktig jag är, kolla bara:
På kvällen skulle vi ut och äta på Grå Gåsen i Burgsvik. På vägen dit svängde vi förbi nyöppnade 
Det såg väldans mysigt ut.
Om man kände sig lössläppt och avslappnad (inte jag) kunde man ligga i såna här fina kuddar och jäsa.
Deras grej är annars olika former av potatis, och att man kan välja mellan hundra sorters öl.
Detta måste ju testas innan sommaren är över. Men på fredagskvällen blev det Grå Gåsen.
På lördagen vaknade jag och hade ont i halsen. Buhuuuu. Olle hade smittat mig, inte så oväntat. Så irriterande! Jag tycker alltid att sjukdom tenderar att dyka upp precis när man har lite flyt i träningen och tycker saker och ting går åt rätt håll. Varför just nu? Varför just jag? Tittade tillbaka i min träningsdagbok och insåg att jag senast var sjuk i slutet av februari dvs drygt fyra månader sen. Jag brukar ha ca tre förkylningar per år så det var väl dags nu igen. Men vad göra åt saken mer än att vila och påminna sig om att en förkylning är en petitess i det stora hela. Jag mådde dock tillräckligt bra för att trampa ner till stranden en stund och börja på en ny bok.
Och tillräckligt bra för att baka en tigerkaka som jag sedan åt tillsammans med syrrans paj.
Och tillräckligt bra för att köpa en fårskinnsväst. Obs! Jag har shorts på mig även om man kan misstänka motsatsen.
Och tillräckligt bra för att färja håret blått!
Min syrra tyckta jag såg ut som ett skogsväsen. Det var snällt sagt. Jag gick och klurade hela dagen vem det var jag kände mig som och precis när jag skulle somna kom jag på det: 
Hej.
Det märks att alla vill ha semester nu. Inte bara vi människor utan även maskinerna verkar ha fått nog av vardagsharvandet. Vår tvättmaskin blev så trött på det ständiga tvättandet av svettiga löparkläder, Stålmannentröjor och lakan att den la ner helt och hållet i måndagskväll. Mitt i en 60-graderstvätt började det plötsligt ryka om maskinen, det luktade något fasansfullt och sen slutade tvättrumman att snurra. Punkt slut. Semesterstrejk. Ungefär samtidigt skulle vi kika på TV men då funkade den inte. Vi startade om nätet men det var tvärdött, gick varken att glo på TV eller surfa. De håller på med grävarbeten på vår gata och det visade sig att de grävt av vår fiber. Jaha och som om inte det var nog så fick diskmaskinen för sig något, bara ett par dagar senare, förmodligen inspirerad av tvättmaskinens uppror. Den blev väl helt enkelt trött på yoghurttallrikar, tekoppar och geggiga kastruller och började slarva. Den tar genvägar både här och där vilket resulterar i att inget blir riktigt rent utan man får diska om allt för egen maskin. Något mer? Jodå, kaffemaskinen knorrade på onsdagmorgonen och Olle och jag höll på att gå upp i limningen. Inte en sak till! Den tog sig dock samman efter en dos svärdomar och serverade kaffet som den skulle. Men således står vi här nu med en slarver till diskmaskin (vilket en familj på fem personer och två katter inte gillar) och med en icke fungerande tvättmaskin (vilket är fruktansvärt när man är en familj på fem personer varav en springer mycket). Service är på väg till bägge maskinerna men vad gäller tvättmaskinen så tror jag, att döma av lukten, att det dessvärre blir till att köpa en ny. En sån där kostnad som det inte finns någon njutning i överhuvudtaget. Och fibern, den blev återställd i fredags. Annars hade jag inte kunnat göra detta blogginlägg. Vad gäller min egen maskin, ja min kropp alltså, så går det bättre. Just nu känns det riktigt roligt att springa! Kroppen och huvudet vill samma sak och det är en fördel. Hela vintern och våren brottades huvudet mot kroppen och vice versa. Ibland var det huvudet som ville springa fort men kroppen som vägrade, och sen när kroppen ändå var lite sugen på fart så vägrade skallen och så blev det inget med den saken. Nu verkar båda vara sugna på att springa, både i behaglig fart och fortare. Det betyder inte att jag springer som en raket på något vis, men det gör inget så länge det är kul. Kanske kan jag bli en raket tids nog. Okej, bänka er för här kommer nu min vecka dag för dag.
Sen satte jag igång med rörligheten där bland annat min tortyrboll ingår. Obs! Detta är ingen övning utan bara en bild på ben och boll. Ja, så ni inte får för er att ni ska sitta såhär.
Sen blev det lite allt möjligt.
Sen åkte jag till jobbet i mina Nike Free som jag spenderar uppskattningsvis 80% av min vakna tid i.
Jag köpte kaffe på Violon Dingue på vägen. När det ser ut såhär får man uppbåda alla sina krafter för att inte köpa en bulle. Varje dag.
Jo just det! Jag hade även orange hår dagen till ära. Ser väldigt rörigt ut här måste jag säga.
Efter jobbet var det dags för ett distanspass.
Det hade blivit riktigt grått och trist ute. Gatorna var blöta men det går ju lika bra att springa på dem för det. Så det gjorde jag.
Genom tunneln som leder från Rörstrandsgatan ner till Karlberg. Där har de här lamporna dykt upp, som stora lysande tallrikar.
Tog en liten extra sväng i stan innan jag kom till Värtan. Där var det så grått det kunde bli, och nu verkligen öste regnet ner. Och det blåste! Tänkte att det var tur att det inte var ett lopp jag sprang.
Trodde faktiskt jag skulle blåsa av Lidingöbron, vilket hade varit ett trist slut på en måndagskväll, särskilt då jag är så kass på att simma. När jag precis kämpat mig över bron så fick jag ett uppmuntrande ”Bra kämpat!” av en snäll cyklist. Jag kom hur som helst hem i tryggt, men genomblött, förvar.
Avslutade dagen med laxburgare (som höll ihop på exemplariskt vis!).
Och sen blev det brasa.
På tisdagen var det återigen rörlighetsmorgon. Här ligger jag med den där hemska marmorbollen i ljumsken och försöker se oberörd ut.
Det blev även magstyrka och pull-ups.
Lite information kommer här:
Sen avslutade jag med lite kattgos. Men hörrni, kolla magen. Det blir inte gölligare än såhär. Och då menar jag ju givetvis Alis mage och inte min.
Jag kom hem ganska sent från jobbet på tisdagen. Hade det varit vinter, halt och becksvart ute hade det förmodligen blivit till att springa på band, i och med att tanken var att det skulle gå undan. Nu var det alldeles ljust och skönt ute, bara att ge sig av.
Körde ett lite hårdare pass och kom in i en bra känsla. Hela kroppen strävade mot samma mål och jag fick lite hopp om att formen kanske är på väg. Sprang hem på trötta men glada ben.
Godmorgon! Nu är det onsdag. Rörlighet och sen styrka, jajamen.
När jag låg där på golvet insåg jag att Kuba matchar rehabprylarna.
Sen blev det bil till jobbet. Brassade på världens bästa musik på högsta volym likt en nybliven körkortsägare.
Sen massa jobb. Det är verkligen slutspurt nu. Så mycket som ska vara klart innan ledigheten att man knappt fattar hur det ska gå till på en och en halv vecka. Men det är bara att kämpa på så löser det sig. När jag känner mig stressad brukar jag blunda några sekunder och tänka på hur jag snart kommer sitta där på gotlandsfärjan och hur vi sen åker på de ensliga vägarna. På väg mot sommaren. I alla fall, löpning blev det efter jobbet.
Förlängde turen och sprang bort till Västerbron och sen mot blåsten över till Söder!
Vidare hemåt.
I Värtan såg jag en canadagässfamilj som irrat bort sig. En annan som hade irrat bort sig var den här minileoparden, såg lappan när jag stannade en bit hemifrån. Hoppas den kommit hem nu.
Innan jag klev in genom dörren var jag tvungen att knarka den här låten en sista gång.
Olle anser att jag har spelat sönder låten vid det här laget, så jag får numera likt en tjuvrökare tjuvlyssna på den när jag är ensam. Denna hade för övrigt dykt upp i brevlådan, alltid trevligt!
En bra dryck jag gjorde när jag kommit hem var att ta några frysta hallon och tina dem i micron. Sen bara blanda dem med isbitar och vatten.
Mycket gott och man kunde liksom suga i sig hallonen genom sugröret på ett roligt vis.
Började med uppjogg i Grönstaskogen.
Och sen blev det backintervaller.
Hade vägen alldeles för mig själv med undantag för ett par enstaka bilar. Numera föredrar jag egentligen att inte lägga jobbiga pass på morgonen men det var helt ok, jag tycker just backe funkar bra att köra på morgonen. Dock var det längesen jag sprang just backintervaller och jag visste inte riktigt vad höften skulle tycka om saken. Men det funkade bra och jag blev riktigt trött, precis som man ska bli.
Sen blev det bråttom så jag fick köpa en macka på vägen.
På fredagen var jag helt död när jag vaknade. Hade nattsuddat med kollegor och sovit knappt tre timmar! Jag hade bara druckit ett glas vin men det kändes som det var minst tio stycken. Jag konstaterade att jag verkligen inte pallar att sova för lite nuförtiden. Dessutom är för lite sömn och springambitioner en dålig mix. Men det var i alla fall bra att jag startade morgonen med marmorbollsövningen för då kan man blunda samtidigt.
Som tur var piggnade jag på mig när jag väl duschat och druckit kaffe. På lunchen bytte jag om och gav mig ut. Det var riktigt fint väder.
Hann med en mil som gick i helt ok fart. Ville inte pressa på i och med att jag innerst inne var så evinnerligt trött.
Efter jobbet så var det som att kroppen ville springa lite till, fastän den var trött. Den ville väl liksom jaga bort tröttheten. För tillfället kör jag väldigt sällan dubbelpass men idag fick det alltså bli ett.
Det blev en kort sväng i skogen.
Kolla min blodådra i pannan. Måste vara åldern. Den syns rätt mycket när jag springer men inte mig emot, det ser rätt hårt ut!
På vägen hem var jag helt omgiven av rosdoft. Så förbaskat lyxigt det är att springa vid den här årstiden när det luktar så gott. Försökte lukta in allt som en annan Tjuren Ferdinand och spara i minnet till februari.
Sen kom barnen hem från Gotland, herregud som vi hade längtat efter dem. Det blev en riktigt mysig fredagskväll. På lördagen gjorde vi allihop en utflykt till Moderna Muséet. Men innan vi gick in värmde vi upp med jämnfotahopp.
Sen blev det den här herren.
Vi gick även in på Arkitektur- och designcentrum där det just nu pågår en cykelutställning.
Sen åkte vi hemåt med de här fina pennorna som vi köpte på Moderna.
För egen del var det bara att byta om och ge mig ut på ett tröskelpass.
Rände runt längs Kyrkviken och kanske var det spaghettin jag ätit till lunch, men jag tyckte att jag hade rätt bra krafter. Borde komma ner lite i tid men jag försöker att inte jämföra med gamla tider (enda nackdelen med att föra träningsdagbok) utan vara i det här och nu och jobba på framåt.
Jag var sugen på skog så jag sprang till Lidingöloppsstarten och sprang första milen. Så skönt med lite mjukare underlag och doften av skog. När klockan visade 11 km vände jag tillbaka och sprang återigen första milen, ja fast nu åt motsatt håll. Man kan fråga sig varför jag gjorde så istället för att bara fortsätta men ibland kan jag gilla att göra uppror mot snitslade banor. Därefter sprang jag tillbaka mot Kyrkviken och fortsatte på Lidingöloppsspåret en bit innan jag vek av och fortsatte mot Elfvik där jag snurrade runt och tog en annan väg hemåt. Fick ett litet bryt när jag bara hade ett par kilometer kvar och satte mig på en sten i en minut och glodde. Inte för att jag var speciellt trött utan bara för att jag ville glo och tänka i 60 sekunder. Sen klämde jag sista biten. Totalt 36 km. Det blev både iskaffe och mangosmoothie när jag kom hem.
Och en näspuss.
Duschade och åt lunch och sen gick jag till bussen för att åka in till stan. Det visade sig att den inte skulle komma förrän om 20 minuter och är det något jag ogillar så är det att vänta. Således promenerade jag nästan hela vägen till Ropsten.
Gillar just att gå mycket efter långpass, gör att jag blir mindre stel. I stan fixade jag lite sommarärenden. På vägen hem visade det sig återigen att jag hade otur med bussen, jag skulle få vänta i 30 minuter. Det var såklart inte aktuellt. Bara att knata över bron.
Det enda jag ångrade var att jag köpt en jättestor melon och så himla tjocka böcker. Men bra styrketräning!
Bland annat köpte jag dessa två böcker som jag ska plöja i sommar. Och så några pannband eftersom jag tappat ca fem stycken de senaste månaderna.
Nu är jag redo för en sista jobbvecka och sen semester. Ska bara försöka överleva utan barnen i sex dagar till men jag har fått bildbevis på att de har det riktigt bra i de småländska skogarna.
Klart slut från mig.
Den här veckan har jag börjat känna mig stark. Både psykiskt och fysiskt. Varje morgon har jag gått upp och kört antingen rörlighet och styrka eller rörlighet, magstyrka och chin-ups (alternativt pull-ups). Jag har inte precis skuttat upp av glädje när klockan ringt, nänä, men när jag väl legat där på mattan eller på en boll av något slag, så har det känts riktigt bra. Vissa övningar, som jag knappt kunde göra en endast av för ett par veckor sen, gör jag just nu 2×23 repetitioner av. Och då har jag insett: jag gillar känslan. Känslan av att vara stark och inte bara snabb. Jag är också nöjd med att naprapat-Johan låtit mig ta ett litet steg i taget. Som han sa första gången jag var hos honom, att det kanske inte känns så värst märkvärdigt i stunden med tio repetitioner men tänk att du gör styrkan 3-4 gånger i veckan och till sist så blir det en hel del receptioner i månaden när man slår ihop hela rasket, och dessutom lyckas göra fler och fler. Jag gillar det. Att inte hetsa, som jag annars är ganska väldigt bra på. Tror jag behöver det där vettiga just nu. Det är dock inte så att jag gått och blivit en ormmänniska, ni skulle förmodligen skratta om ni såg mig kämpa på med rörligheten. Men ändå, att jag är liiiite (läs gärna med Lidingö-i-uttal) rörligare och liiiite starkare jämfört med för fyra veckor sen, det gör att jag blivit mindre rädd om kroppen, på ett bra vis alltså. Förut kändes det som att jag skulle gå av om jag gjorde en oväntad rörelse t ex sprang ikapp med barnen. Nu kanske det bara säger knak, men utan att gå av, och det är ju ett steg i rätt riktning. Jaja, såhär har mina dagar varit denna vecka i juni:
På måndagen var jag fortfarande inte riktigt bra, kände mig hängig och halsen kändes ännu av. Men jag gjorde ändå den vanliga morgonproceduren med rörlighet och styrka och sen, kors i taket, så cyklade jag till jobbet! Till och med det var jag rädd för att göra veckorna innan Stockholm Marathon, liksom rädd för att börja med ett nytt moment när kroppen redan var ynklig. Men nu trampadejag fram där i den vackra morgonen, dock ej i lycrakläder.
Jag blev omcyklad av både den ena och den andra. Till och med av gamla tanter och farbröder! De hade uppenbarligen en väldans fart i påkarna. Men det gjorde mig inget. Jag var ju civilklädd och hade därmed lovat mig själv att inte tävla och bli svettig. Det är faktiskt väldigt skönt att bara bestämma sig för att man inte tävlar när man cyklar.
Jag älskar tunneln mellan Birger Jarlsgatan och Sveavägen, den har något overkligt över sig.
Jag cyklade så ordentligt där i tunneln men precis i slutet så blev det lite rörigt av massa folk så jag råkade komma över pyttelite på gångbanan i någon sekund – och jajamen, som ett brev på posten så var det en fotis som gnällde. ”Ni cyklar som dårar” liksom väste hon till mig. Det tyckte jag var en trist morgonattityd, särskilt då jag varken hade lycratights, flugsolglasögon eller mord i blicken, vilket inte är helt ovanligt när det gäller cyklister. Jag blev lite häpen av hennes usla morgonhumör, hon måste ju sett på mig att det inte alls var meningen att hamna fel där i en sekund. Men from som jag var denna måndagmorgon trampade jag bara helt sonika vidare med ett retligt leende på läpparna, ut genom tunneln och fortsatte sen gatan fram i det vackra vädret. Jahapp, sen knegades det på i en rasande fart. På hemvägen tog jag en liten omväg. Jag har nämligen länge velat ha en medicinboll och nu var det så dags. Hen fick skjuts hem på pakethållaren.
På tisdagsmorgonen vaknade jag med världens huvudvärk men bortsett från den så tyckte jag ändå att jag mådde bättre. Jag pallrade mig ner till arbetsrummet (som inte längre har en endast likhet med ett arbetsrum).
Satt och hängde lite såhär en stund innan det blev ett medicinbollsprogram.
Avslutade med pull-ups i serien 7+6+5. Pull-ups är jobbigare än chins, det är ren fakta. Gaaah!
Såg den här gubben ligga och svettas där i bilen.
Kände lite samhörighet med honom. Vi hade ju samma färger på oss och lika muskliga ben (?!). Sen var det tillbaka till jobbet och fortsätta jobbracet. På kvällen cyklade jag hem genom en helt fantastisk Humlegård. Det var klassträffar i snobbstil dvs ingen grill med medhavda Hot dogs. Åh nejdå, det kom servitörer dragandes på stora trälådor med lyxmat till barnen och föräldrarna. Jag glodde så ögonen höll på att trilla ur skallen på mig men vågade inte stanna för att ta ett kort på lyxmajorna. Vid Husarviken kom jag på mig själv med att plinga på en fotis, trots att han gick så ordentligt och höll till höger. Just det där som jag brukar hatar när cyklister gör när jag springer! Men jag ville ju bara vara snäll så han inte vinglade till… Jag ni hör ju, jag har gått och blivit fullblodscyklist!
Och sen var det skolavslutning! Jag hade på mig en slags trollpackeklänning. Här står jag och tvivlar på att Olle ska lyckas ta ett kort på mig. Men det gick ju bra.
Det var världens finaste avslutning med allt man kan tänka sig; blå himmel, sol, små barn som sjöng, dansade och spelade på minicellos och minifioler. Och det var jordgubbar, tårar, diplom och hela rasket. Därefter blev det att skynda till jobbet och fortsätta spurten som dessvärre inte är en kort spurt utan ett långpass i submaratonfart ända fram till semestern. Jobbade till sent och jaa, då hade det varit rätt skönt att sätta sig i en taxi och åka hem. Men det gjorde jag inte. Jag bytte om till spring!
Tog tunneln ner till Karlberg där de satt upp lite sån här trevlig discobelysning.
Jag kutade längs vattnet mot Stadshuset, såg tiggarna göra sig i ordning inför natten under broarna och blev sorgsen. Vidare längs Norr Mälarstrand och när jag sprang där så kände jag plötsligt att vänta nu… haltar jag inte lite mindre? Jo, jag tror att jag gjorde det. Haltade mindre alltså. Det var som att jag äntligen fick ett något sånär värdigt löpsteg igen och hittade en slags balans i kroppen. Vågade knappt tro att det var sant och det var samtidigt lite sorgligt för då gick det upp för mig hur länge jag sprungit utan att kroppen riktigt mått bra. Att jag nog haltat fram ovanligt mycket i nästan ett år (för jag haltar alltid lite, det är så jag är skapt). Sen återerövrade jag Västerbron. Jag har haft ett slags behov efter alla tre gånger jag sprungit Stockholm Marathon, att jag liksom måste springa på maragatorna igen inom en snar framtid. Så det kändes bra att fräsa över bron!
Sen förbi Slussen och hemåt. Var tvungen att stanna en och en halv minut på Lidingöbron och bara glo litegrann.
Stretchade en kortis och tänkte att jag skulle dra ner tempot de sista tre kilometrarna. Men precis då kom Fredrik Kronander ifatt mig, och då gick det ju inte att tjöta om nedjogg, så det slutade med trevligt sällskap, prat och tre snabbare avslutande kilometer. Så kan det gå. Sen var jag hemma och klockan hade hunnit bli ganska mycket.
Rrrrrrring! Eller nä, så låter ju inte min väckarklocka. Dripp, dripp, dropp, dropp var det för jag hade den inställd på regn. Hur som helst så var det torsdagmorgon och jag hasade mig upp och nerför trappan. En grej som jag blivit helt beroende av är att ligga såhär på min långa rulle och stretcha/knäcka ut ryggen. Testa det! Önskar jag hade en sån här rulle med mig vart jag än gick så jag kunde knäcka ut mig själv titt som tätt.
Och så lite medicinboll på det.
Sen smög jag in i Rubens rum för det är där jag har min chin-ups-stång. Det såg så skönt ut där han låg och sommarlovssnusade.
För mig var det inte lika skönt. Det blev chin-ups, vilket i för sig är skönare än pull-ups, men skönt är ändå helt fel ord i det här sammanhanget.
Hade bra tryck i armarna trots den tidiga timmen och gjorde totalt 30 stycken.
På lunchen lånade jag Olles cykel och trampade iväg i raketfart för att träffa en kär och rolig gammal vän som tog mig till ett grymt dumplingsställe jag inte varit på förut.
På eftermiddagen var det sångfest på dagis med avslutande grillning i parken. Ja, vi körde vanliga Hot dogs här i radhusområdet, inga trälådor från Sturehof i sikte, som tur var. Jag tryckte i mig tre korvar på raken.
Och sen var det äntligen dags att springa!
Lite mulet till en början men sen blev det den perfekta torsdagskvällen. Ut mot Elfvik och tillbaka och återigen så kändes det som att kroppen faktiskt var med på noterna.
Godmorgon! Nu har det blivit fredag även om det känns som måndag hela veckan här på bloggen i och med att jag gör exakt samma sak varje morgon. (Kom ihåg att ni fritt kan lämna bloggen precis när ni önskar, ni behöver inte tycka synd om mig för det, jag sliter på oavsett.) Precis, klockan ringde, jag stönade lite, stängde av regnet, gick raka vägen ut till badrummet, satte i linserna, drog på mig ett par shorts och sen nerför trappan för att rehabba. Här ser ni mig i full action!
Till frukost käkar jag exakt samma sak varje dag. Har stuvat om lite i menyn på sistone dock så just nu är det yoghurt med massa bär och nötter, två knäckebrödsmackor med varsitt ägg och kaviar på samt kaffe som gäller. Exakt varje dag ser det ut såhär (förutom på helgen då jag får olika infall):
På fredagen var det fullt upp med skjuts av barn så vi jobbade hemifrån för att hinna med allt. Det var snudd på vemodigt att vinka hejdå till Febe som skulle åka på läger för första gången. Jag lyckades i alla fall klämma in en bra springtur på den försenade lunchen.
Återigen en känsla av att kroppen kändes starkare och jag blev så galet glad. Förmodligen är det tack vare minskad mängd och rehab. Jag tror just att den kombon dvs rehab + ett löppass om dagen är just det som passar min kropp just nu. Känner mig rätt säker på att jag just nu får mer ut av det där enda löppasset jämfört med att köra dubbelt. Det kanske ändrar sig längre fram, det vet man inte, men i så fall ska det vara med en stark känsla. Jaha, sen tänkte jag ta en macka på eftermiddagen men det blev inget med det, som ni förstår.
På lördagen började jag med rörlighet och magstyrka. Man kan tycka att jag borde strunta i sånt när det ändå är lördag och allt. Men nu är det ju så att naprapat-Johan sagt att rörligheten skall göras varje dags, och då är det bäst att lyda. Vad gäller magstyrkan så är det väl nyhetens behag med medicinbollen så jag kämpade mer än gärna på med den ute på gräsmattan. Sen var det dags för restan av barnaskaran att lämna oss. Ruben och Uma skulle flyga på egen hand till Gotland där min mamma väntade på dem och det kändes stort när de rullade ut från kedjehuset med sina små kabinväskor, redo för den vida världen (Nåja, nu skulle de ju inte till Peru utan till Gotland, men ändå.). Dessutom blåste det väldigt ute vilket gjorde mig lite orolig. Då är det tur att Ruben är så vansinnigt intresserad av flygplan och kan så gott som allt om detta. Han var minsann inte orolig för lite vind och lovade att ta hand om Uma. Själv skulle jag ge mig ut på intervaller och det kändes snudd på lika stort eftersom jag inte kutar det så ofta. Men nu var det dags!
Uppjogg och sen drog jag igång det hela. Lite ovant och yvigt till en början men efter ett par intervaller började jag bli varm i kläderna. Det var jobbigt och jag började runt repetition sju förhandla med mig själv om att eventuellt minska antalet, för det var ju ändå första gången på länge och man ska var försiktig till en början… och nej! Nix, nix, nix! Nu gör du hela jädra rasket. Punkt. Så sa jag till mig själv där jag slet på grusstigen i blåsten. Jag lydde och var nöjd när jag joggade hemåt efteråt. Att jag sprang korta intervaller var egentligen rätt dumt då jag gissar att jag befinner mig i en slags grundträning men vet ni? Jag struntar i det. Just nu gör jag lite det jag tycker är kul och då kan det sluta med att jag har en massa 400-ingar innanför västen. När jag kom hem blev det oerhört bråttom för snart skulle ett stort gäng komma på lunch hos oss! Duschade och drog på mig denna skapelse:
Sen kunde jag inte hålla på att fota mig själv utan var tvungen att bidra med tusentals ting för att hinna. Det blev en otroligt trevlig eftermiddag med massa mat och drycker och roliga kompisar och plötsligt hade eftermiddagen blivit till kväll. Det var dock väldigt tomt i huset när alla hade gått, inte ett endaste litet barn i något rum.
Jag gjorde min rörlighet ute och Ali gjorde mig sällskap. Han älskar denna matta men var mer sugen på bus än stretch.
Och det var egentligen jag med. Men ska man till naprapaten på måndagen så gäller det att ligga i så man kan visa sina framsteg. När mackorna hade smält i magen så smorde jag in mig med solkräm, fyllde mina handflaskor och gav mig av på långpasset.
Bestämde mig för att springa ut på Djurgården så det gjorde jag. Förbi fiskarna på Lidingöbron, förbi Gärdet där det hölls på att riggas inför kvällens Kent-konsert, förbi promenixare och ovanligt få löpare, förbi ett typiskt Östermalmspar där killen satt på en bänk och såg lite hängig ut och precis när jag sprang förbi så reste han sig upp, sprang ett par meter in mot skogen och kräktes. Jag sprang vidare och funderade på om han var bakis eller kräksjuk och landade i att han var bakis. Sprang vidare så långt ut man kan komma innan jag vände om. Det var varmt och jag tvingades stanna vid Biskopsudden och fylla på min flaskor med vatten. Sen förbi samma saker igen (dock ej bakis-kille som nog gått hem och lagt sig) innan jag landade hemma, 30 km senare. Känslan då, i höft och allt? Jo jag vill nog påstå att jag inte hade ont. Lite känning efteråt men ändå inte på det där djupa viset som jag nästan lärt mig tycka är normalt. Jag vill tro att jag går mot ljusare tider. Känslan att kunna springa och lyfta sina ben på ett någorlunda normalt vis, det är en enorm skillnad. Tänker på alla sekunder och minuter jag tappat på att ha ont, och nästan lusten också för den delen, för det är inte kul att springa och känna sig kantig och skev. Nu får vi se hur det går framåt men har lovat mig själv att vara lite räddare om kroppen. Stretchade och sen var det dags att träffa ännu fler kompisar. De bor en bit från oss och jag var så galet sugen på kaffe så jag bestämde mig för att inviga våra nya termosmuggar. Alltså. Termosmuggar. Som jag hånat denna grej, ojojoj. Jag har hånat både själva muggen som grej samt människor som har såna, som går runt sådär käckt med dem på stan. Jag får panik av att se det hela, jag är ledsen men det bara är så. Så himla praktiskt. Alldeles för praktiskt. Och nu har jag alltså själv inhandlat ett par. Vill dock genast lova och svära här på bloggen att jag aldrig någonsin kommer gå runt med den på stan. Ser ni mig göra det så vet ni vad som gäller: bara ryck den ur näven på mig och kasta i närmsta papperskorg alternativt skäll ut mig. I alla fall, här är muggarna innan avfärd:
Obs! Vi tog alltså inte skateboarden utan bilen. Det är dock svårt att se tuff ut med en sån här praktisk mugg i handen men jag gjorde mitt bästa.
Sen var vi framme hos Anna och Linus. Den här människan alltså, ni ska veta hur mycket jag tycker om henne. Pluspoäng för att det ser ut som att jag drar världens roligaste skämt här som Anna tycker är fantastiskt (vilket jag alltså inte gjorde).
Vi fick massa goda grejer, bland annat dessa kakor som är goda redan från början – men blir ännu godare efter 30 km!
Jag blev oerhört inspirerad av Anna och Linus för de har börjat gå på lina. Hör ni?! Lina! Linus kunde traska fram på linan som att han var ute och gick på gatan, inga konstigheter alls.
Så nu måste vi skaffa en lina till sommaren och Gotland. Inser dock att det kommer ta årtionden innan jag kan gå lika löst och ledigt som Linus.
Jo, här tar det slut. Lovar.
Dagarna efter ett marathon är alltid rätt märkliga. Det är som att tiden förändras. Redan efter ett par dagar känns det som att loppet var för en månad sen. Minst. När folk frågar en hur det gick så är det knappt att jag fattar vad de syftar på. Kanske är det för att man plötsligt slappnar av och för en stund blir som en vanlig människa – och att tanken på att man i relativt hög fart sprungit 42km med ens känns ganska avlägsen, ja snudd på omöjlig? Hur som helst så var inte helgen slut efter mitt marathon. På söndageftermiddagen var det ju dags för Febe att kuta. Och som hon kutade! Hon sprang 2310 meter på 10:22 och kom därmed på en 7:e plats i sin åldersklass och en 125:e plats totalt sett. Hon var trött men glad efteråt, ja ungefär så som man brukar känna efter ett marathon.
Ruben sket i att springa. Han satsade istället helt och hållet på att få en kram av Isabellah (inklusive autograf).
Efter detta så var helgen fortfarande inte slut. Nä för då packade Olle och jag väskorna, sa hej då till barnen och deras farmor och sen for vi iväg till Berlin. Vi skulle nämligen dit på två dagars workshop med resten av kreatörerna från vår byrå. Jag var riktigt trött när vi ganska sent kom fram till hotellet.
Så den här skylten passade ju bra.
Så det gjorde vi, checkade in alltså. Men innan jag fick sova så blev det en drink i baren. Ok då. Jag är en mes. Den var alkoholfri.
Sen var det som att jag gick i sömnen till vårt rum.
Vaknade av väckarklockan på måndagmorgonen. Insåg att vi hade utsikt utsikt ner mot Zoo och aporna från vårt fönster.
Jag hade såklart ställt klockan för att hinna med en springtur innan jobbdagen började.
Dagen till ära fick jag sällskap av Lennart! Man ser på benen vem som har sprungit mest… Dock ska jag tilläga att Lennart är riktigt snabb även om han har bleka ben.
Det var en galet fin morgon. Jag hade varnat Lennart för att han skulle få springa med norra Europas stelaste människa men det verkade ok med honom. Vi gav oss in i Tiergarten. Jag älskar denna park! ÄLSKAR, hör ni det?!
Det var på rätt stela ben jag tog mig fram och det fick räcka med en kort tur. Sen fick vi skynda oss att duscha för att hinna med frukosten. Stressen man känner när man får sån här god frukost, hur ska man hinna smaka allt? Det är omöjligt!
Ville man ha honung så fanns det förresten här:
Jaha, sen satt vi där hela gänget och mumsade i morgonsolen. Sämre kunde man ha det.
Därefter var det jobb hela dagen. Massa bra och intressanta diskussioner och jag insåg att det är en lyx att ha så roliga arbetskompisar. På vägen hem så hann vi förbi KaDeWe. Där köpte jag ingefärsgodis.
Sen svidade jag om till kvällen.
Och så gav vi oss ut i Berlinkvällen.
Idag blev det en lite längre tur. Benen var mycket piggare än dagen innan men vi tog det ändå väldigt lugnt, det är det enda rätta efter ett marathon, om man nu ens springer (och det gör man ju om man är jag). Insåg för övrigt att det är ganska trevligt att springa ihop med någon, det är så sällan jag gör det. Vi snackade lopp, träning, mat och allt sånt jag inte så ofta har någon att snacka med det om. Och medan vi lufsade runt där på alla gångvägar som går hit och dit genom parken så började jag längta efter september och Berlin Marathon. Här står vi efter springet. Men visst har Lennarts ben blivit lite brunare?
Dagen fortsatte sen med diskussioner och roliga gruppövningar. Här håller vi t ex på att bygga en Rube Goldberg-maskin. Vet ni inte vad det är? Kolla här och njut samtidigt av 
Kan informera om att alla fyra grupperna fick sina maskiner att funka. Helt otroligt proffsigt av oss. Mitt lag kom dessutom på en delad förstaplats! Fråga mig inte hur det gick till. Sent på tisdagkvällen åkte vi hem igen. Trötta men glada, och fullproppade av massa bra tankar.
Efter jobbet var jag hos naprapat-Johan och fick behandling samt lite nya övningar att roa mig med. Förhoppningen är att jag under sommaren ska lyckas med att bygga upp kroppen igen. Det är faktiskt rent förfärligt vad svag jag är i mina höfter så nu ska de få vad de förtjänar. Jag har insett att en hel del av de mil jag kutat nog snarare brutit ner min kropp istället för att bygga upp den. Tänkte ändra på det här framåt men det är inget man gör i en handvändning. Dels handlar det om att våga vila, våga trappa ner och till en början fokusera på rörlighet och styrka. Det kan hända att det gör att resultaten blir lidande inledningsvis men vill jag vidare och framåt på sikt (och det vill jag!) så har jag nog inget val. Det krävs en omstart av min kropp och nu har jag bestämt mig för att trycka på play. Det känns både läskigt och spännande. Har pratat en hel del med Kent i Spårvägen om detta, som har varit bra att bolla lite med. Jag sprang hur som helst hem från naprapatbesöket och benen började kännas ganska normala.
På torsdagen klev jag upp, ner i shortsen och ut i garaget. Inte för en lång cykeltur utan bara för att bli varm innan det var dags för rörlighet och styrka. Jag fick börja med att gräva fram cykeln. Den var nämligen helt igenmurad av returpapper som vi bara slängt ut i garaget.
Vissa är på träningsläger i fjärran länder, det här var min trevliga utsikt från sadeln.
Sprang gjorde jag efter jobbet.
Ut mot Djurgården där jag snurrade runt en kortis.
Träffade den här stackaren. Kan inte låta bli att tycka det är så vackert med döda fåglar.
15 km senare var jag hemma.
Då var jag duktig och körde magstyrka.
Joahan har gett mig en ny övning som går ut på att man ligger på en hård baseball och masserar mot punkter i ljumsken. Rent fruktansvärt faktiskt. Men förutom att det plågeri så är det inte heller helt lätt att få tag på en superhård boll (tennisboll duger alltså inte, alldeles för mjuk). Blev riktigt uppåt då jag kom på att vi har en rund marmorboll hemma, som vi använder till absolut ingenting. Den har nu blivit ett tortyr-redskap!
Jag var som tokig så efter magstyrka och tortyren blev det även chin-ups. Ska göra det minst varannan dag här framåt. Inte bara bra för armarna utan också för magen. Varannan gång kommer jag göra chin-ups och varannan gång blir det pull-ups. Åh hej!
Efter detta var jag tvungen att gå runt i färgglada kläder för att muntra upp mig lite.
Vi skulle nämligen åkt till Gotland på kvällen men pga massa jobb så var vi tvungen att ställa in det och stanna i stan. Det var lite trist för vi alla hade längtat så efter landet. Men som tur är är det snart sommarlov.
Ursäkta min vänstra stortånagel här, den har helt gått bananas. Men det jag vill visa är inte den utan dessa små bruna sandaler.
Jag är lite nöjd för jag anser att jag gjort ett kap, hittade dem nämligen på Zaras barnavdelning. Det ni. Så. Nu tittar vi inte mer på den där nageln utan går vidare. Jo, jag var ju lite rosslig och kände mig småförkyld så idén var att istället för att springa passa på att gå till Friskis & Svettis och testa att köra lite crosstrainer. Tänker ju att jag framåt ska bli bättre på att köra alternativträning när benen är trötta men jag har aldrig någonsin stått på en crosstrainer så detta skulle bli premiären, dock en lugn sådan. Ville också uppdatera mig på läget på Friskis för att eventuellt skaffa kort där igen. Bytte om och traskade iväg.
Här är förresten ett fint hus nära där jag bor, det får mig att tänka på Köpenhamn.
Jag gick där i solen och kände mig plötsligt så vanlig. Som en vanlig människa som är på väg till gymmet för att träna lite, lyfta lite. I vanliga fall känner jag mig inte alls vanlig för det är inte vanligt att springa så mycket som jag gör, det är inte vanligt att rehabba så mycket som jag gör, det är inte vanligt att tortera sig själv med marmorbollar så mycket som jag gör. Det var rätt skönt att känna sig vanlig en liten stund. Men när jag väl var framme vid Friskis så stängde de precis, mitt framför näsan på mig! Sicken downer. Jag som hade försökt kolla öppettiderna, men uppenbarligen hade jag kikat fel. Det var bara att traska hem igen. Som en vanlig människa.
Det blev alltså ingen nationaldagscrosstrainer och det kanske var lika bra för kroppen var lite seg. Men inte seg nog för att slippa rörlighet och styrka.
Därefter skulle Olle träna. När han skulle springa iväg ner mot Grönsta så insåg jag att det nog är hans tur att köpa lite löparkläder.
På kvällen gjorde jag lite olika röror, som t ex den här med mango, avocado, lime och chili.
Och så grillade vi lax.
Efter detta så sluktade jag ett glas hett vatten inklusive honung och jättemycket riven ingefära, typ halva koppen. Trots detta så var halsen ändå inte med på noterna när jag vaknade på lördagen. Men jag tänkte, är det någon gång jag ska vila så är det nu. Istället bakade jag kakor.
Och vi kollade på när Ruben hade fotbollsmatch. Eller, alla kollade inte så noga.
Framåt kvällen så var det i alla fall dags att göra sånt som funkar trots att halsen kivas. Först ut var chin-ups. Jag har inte gjort chins på väldigt länge, ja inte förrän jag nu här i dagarna satt igång med det igen. Jag ska erkänna att jag tänkt att det kanske inte är bra att bygga en massa armmuskler när man ska bli snabb i löparskorna. Nu skiter jag i det. Dels för att jag gillar att vara stark och kunna hänga och slänga som en annan apa, dels för att det som sagt är bra för magen. Sen behöver man ju inte köra lika hårt som jag gjorde förut. Då brukade jag göra totalt 100 stycken varannan dag, uppdelat i serier. I alla fall, när jag gör chins så har jag en slags märklig känsla eller drömbild i skallen. Jag tänker att jag är en gammal gubbe (inga frågor, tack) som varje dag när han kliver upp river av ett gäng chins. Han är sådär senig och tärd och har massa ringar på fingrarna och rätt långt hår. Han är alltså stenhård! Så ok, jag tänker alltså att jag är han (inga frågor sa jag!). För att komma in i stämningen så körde jag i mina jeansshorts för det är det är sånt gubben i skallen har på sig, och samtidigt lyssnade jag på 
Därefter fortsatte jag med magstyrka, rörlighet och övrig styrka. Det är en massa övningar, totalt 24 stycken så detta tar sin lilla tid. Med chinsen inräknat så höll jag på i 1,5 timme med olika band, bollar och allmänt plågeri. Bara att hoppas att det ger något.
Vi har varit här flera gånger förut men aldrig på sommaren. Det är bra annars också men nu var det ju helt otroligt bra! Vi hade hur roligt som helst.
Den här vindmaskinen (som inte syns på bilden utan bara effekten av den) fick mig att tänka på Stockholm Marathon 2012.
Barnen var inne i en vattenbubbla.
Och jag passade på att göra lite stretchövningar. Det ser dock bättre ut när 
Jag blev dock lite glad när jag bad Olle testa den här grejen som jag absolut inte gör perfekt, jag vet.
Men han gjorde den ännu sämre! Äntligen var jag lite bättre än någon på rörlighet. I övrigt så gillade jag de här blomkrukorna.
Och containrar älskar jag alltid.
Vi åt matsäck som vi hade med oss och efter flera timmar åkte vi hemåt. På vägen svängde vi förbi Ikea och slog till på två såna här röda.
Jag skulles vilja påstå att dessa stolar är Ikeas bästa produkt någonsin. Hade hoppats på att halsen skulle vara redo för spring på eftermiddagen när jag kom hem, men nej. Däremot är den redo för samma program som igår så nu blir det chin-ups, magstyrka, rörlighet och styrka. Och imorgon, då bara måste det bli löpning. Jag är laddad som aldrig förr för vägen framåt nu när jag har rebootat mig själv.
Ajöss, vi hörs!
Igår sprang jag Stockholm Marathon! Startade kl 12.00 på Lidingövägen och sprang i mål på stadion kl 14:58:21. En tid på 2:58:21 vilket betydde en 12:e plats på SM i Marathon och totalt en 20:e plats. Det betydde också att det var fjärde gången jag sprang sub3. Vad gäller tiden så är jag både nöjd och inte nöjd. Inte nöjd för att det var två minuter och tjugo sekunder sämre än förra året. Men nöjd för att jag genomförde loppet på ett kontrollerat vis och sprang under tre timmar trots att hela våren har varit tung. Det är tungt att gå bakåt istället för framåt och ha en jämrande höft som sätter käppar i hjulet. Hur som helst så är det alltid en seger att genomföra ett marathon! Det har jag insett nu när jag sprungit i alla fall några stycken. Så mycket kan hända och gå fel och vips är all träning åt fanders. Men det mäktigast av allt med marathon är nog ändå precis innan starten, när man står där tillsammans och vet att 42 195 meter väntar oss alla. Egentligen är man omgiven av konkurrenter men det känns inte så. I marathon tävlar man alltid mot sig själv; sin egen förmåga, sin uthållighet, snabbhet och styrka. Och sitt psyke. Så känner i alla fall jag; det är du mot dig själv även om det såklart är kul med en bra placering. Övriga löpare ser jag nästan bara som en peppmassa, en enda stor hejarklack. Fastän jag såklart är fullt medveten om att de hejar på sig själva och inte mig. Det gör inget, huvudsaken är att vi betar av de där metrarna tillsammans. Men jag ska berätta lite mer sen. Jag har nämligen ett tvångsmässigt behov av att ta veckan i ordning så ni får antingen scrolla ner och strunta i tjötet här innan, eller bida er tid och lyssna på de andra dagarna först. Ok, här kommer den, min Stockholm Marathon-vecka år 2014!
När jag körde hem från jobbet så var det som att någon knäppte med fingrarna för plötsligt var det varma vädret borta. Istället kom det kall vind och moln. På kvällen var jag och handlade i affären. När jag hade betalt och skulle packa ner varorna fick jag inte upp plastpåsen. Jag gnuggade och gnuggade med fingrarna. Nix. Gick inte. Vanliga människor slickar då lite på sitt ena finger för att få fäste mot plastet men det är sånt jag numera inte gör för att undvika baciller, istället brukar jag få stå där och pilla och pilla i evigheter. Men nu råkade jag ändå göra det! Slicka på fingret alltså. Insåg det precis i samma stund som tungan nuddade fingret och genast började jag backtracka allt jag petat på sen jag sist tvättade händerna. Panik! Maratonpanik! Tänk att gå och bli sjuk lagom till Stockholm Marathon pga en förbannad plastpåse. Gjorde mitt bästa för att glömma incidenten, drog hem och fixade en nötburk med diverse goda nötter istället.
Ännu ett knep för att få mig att inte sukta efter snask. Tanken är att jag då istället ska öppna denna burk och tänka ”Men åh vad gott med lite nötter”. Det går sådär. Men vill nog ändå påstå att det blir lite lättare och lättare att stå emot godisdemonen inom mig. Kvällen slutade med att jag nös. Förmodligen var det den där nysen som gjorde att jag sov kasst hela natten. Jag drömde att jag var jätteförkyld, vaknade och var täppt, somnade om, drömde vidare om förkylningar, vaknade och var ännu mer täppt och sådär höll jag på. Psykiska problem? Nejdå, det bara maratonvecka. I alla fall så vaknade jag till sist där på tisdagen och var inte alls täppt. Konstigt, måste inbillat mig allt. Uma var däremot förkyld men så är det att marathonträna och ha tre barn; det blir som det blir. Det går ju inte att leva ens en vecka utan barnpussar. På morgonen började jag kolhydrattömningen. Som alltid blir jag förvånad över hur mycket saker som innehåller kolhydrater, sånt man inte tänker på annars. Just att inte kunna ta en frukt när man är småhungrig, det är ju dumt. Dagen innehöll två presentationer så spring blev det inte förrän på kvällen. Det var då dags för mitt sista kvalitetspass innan loppet. Vår syrénbuske har för övrigt vuxit så mycket att brevlådan försvunnit någonstans långt inuti den så jag tvingas numera hålla upp grenarna för att ta kort.
Det blev ett kortare tempopass följt av ett gäng intervaller. Kände mig lite småmatt men hoppades att det var kolhydrattömningen och inte en förkylning på väg. På onsdagen var jag uppe med tuppen pga logistik. Logistik pga att jag undviker t-banan sista dagarna innan ett viktigt lopp vilket innebär att jag måste ta bilen till och från jobbet. Det är rätt krångligt när man inte bara kan springa kors och tvärs. Jag drog i alla fall på mig löparkläderna men istället för att springa så satte jag mig alltså i bilen och körde till jobbet. Redan kl 06.00 klev jag in på kontoret men lämnade bara av mina grejer och drog sen ut i det vackra vädret för att springa.
Det blev en mil. Från S:t Eriksplan, förbi Karlberg, längs Kungsholms Strand, förbi Stadshuset, längs Norr Mälarstrand och in i Rålambshovsparken där jag snurrade runt några varv för att klockan skulle stanna på 10 km. Ropade till Västerbron att vi ses snart, passa dig! Den ser för övrigt larvigt ofarlig ut på håll.
Landade hos Johan, naprapaten. Det blev en genomkörare av kroppen inför lördag. Sen sprang jag tillbaka mot jobbet och genade här. Gillar den här genisen, trappan som leder från Sankt Eriksgatan till Atlasgatan. .
Dusch och gaah så hungrig jag var sen. Kolhydrathungrig! Jag hade en dubbelmacka med mig som jag slukade i mötet som jag satte mig i prick kl 09.00. Hann bara fota påsen som blev kvar.
Och så plötsligt var det torsdag och vi var lediga. Nu hade jag sovit något gudomligt skönt. Säkert för att jag bytt lakan på onsdagskvällen, det gör alltid susen. Runt lunch gjorde vi en tur till söder och åt på 
Detta åt jag.
När vi kom hem joggade jag en kort sväng.
Jogg får en alltid att känna sig tung och seg och så även denna gång. Där och då kan man bara inte fatta hur man ska kunna springa 42 km i hög fart! Här poserar jag lite i mina Sevilla-kläder. Braxorna är i minsta laget så man får springa och känna sig som en annan jag vet inte vad, men det är faktiskt inte mitt fel att spanjorerna har förvandlat small till extra extra small.
Efter joggandet så blev det rörlighet och därefter åkte jag till Östermalms IP för att hämta ut nummerlappen. Där var det marathonpreppat.
På kvällen blev det spaghetti carbonara.
Sprang och tänkte på att allt är som vackrast ute nu när det är marathondags.
Sen ställde jag mig bara såhär rätt och slätt på gatan en stund.
Var tvungen att stå så och andas några sekunder för det är något speciellt med det där sista passet innan en mara. Liksom sista gången i ett par löparskor innan det verkligen gäller. Sen bakade jag och Uma en tigerkaka.
Resten av eftermiddagen blev det marathonfix; sätta fast chip på skon, märka vattenflaskorna till vätskelangningen, ladda klockan, raka benen (inte för att vara snygg utan minska luftmotståndet!), dricka vatten, måla naglarna (för att vara snygg), planera morgondagen, packa väskan och jadajada. Pirret började komma men också en irritation. Det hör till, jag är alltid irriterad och trist dagen innan ett marathon. Numera tar familjen det med ro när jag går runt och svarar korthugget på allt och ger order hit och dit. På kvällen stekte jag pannkakor för att se till att mina små fans skulle ha något att äta där på lördagen medan de väntade på mig att få se mig.
Lyckades lägga mig i bra tid och somnade efter inte alltför lång stund.
Promerade Lidingövägen fram. Öde.
Ner till klubblokalen. Lämnade av flaskorna till Kent och gänget. Hälsade på Daniel Woldu ordentligt för första gången som visade sig vara en helt otroligt snäll och trevlig människa, ja förutom att han är väldigt snabb. Sen gick vi mot Stadion. Inne i omklädningsrummet blev jag plötsligt så trött. Kunde inte sluta gäspa. Måste ha sovit för mycket senast nätterna! Man ska vara försiktig med för mycket sömn. I alla fall så satt jag och glodde lite på Isabellah Andersson och alla andra som pysslade med chip på skorna och annat. Runt kl 11.20 gav jag mig ut för att värma upp. Strax innan starten träffade jag två trevliga typer; 
Efter första milen tänkte jag att tar det lugnt lite till och sprang vidare i samma tempo. Tillbaka på Valhallavägen, såg min mamma som hejade och blev glad och sen min fina kompis Johan innan vi svängde ut mot Djurgården. Förra året fick jag en dipp här, både fysiskt och mentalt, men i år var jag bättre förberedd. Dels hade jag krafter kvar på ett annat vis idag, dels hade jag förberett mig bättre för Djurgårdsrutten. Ställt in mig på att det är en ganska bra bit man kutar runt där ute och att det är rätt trist. Vi passerade halvmaran och nu insåg jag att jag låg lite bakom fjolårets tid. Märkligt ändå. Min klocka visade att jag höll samma snittfart med enda skillnaden att jag sprungit jämnare det här året. Skitsamma, bara att springa vidare och för övrigt visste jag innerst inne att jag inte var riktigt lika stark i år. Men hoppet är det sista som lämnar människan eller hur?! Hela Djurgårdspartiet kändes som att det gick rätt fort och jag märkte att jag började plocka placeringar (ja totalt sett alltså, såg inte skymten av någon tjej). Plötsligt så var vi ute på Strandvägen igen. Nu tycker jag loppet är som roligast, skönt att vara av med Djurgården. Men visst, nu är det även som jobbigast men det kändes liksom inte så, kanske tack vare att jag hållit igen. Så ok: sista milen! Just det, måste säga det också (ursäkta att jag skriver lika hattigt som en gammal senil onkel men så är det efter ett marathon): jag fick exemplarisk langningshjälp från världens bästa spårvägare. Otroligt proffsigt och förutom dryck fick jag alltid lite pepp. Oerhört tacksam över detta. Redan på Skeppsbron la jag märke till en kille som sprang utan tröja och honom kom jag att springa strax bakom och jämsides med resten av loppet. Han visade sig vara helt grym, peppade mig hela vägen in mot mål. Vi passerade Slussen, vidare på Söder Mälarstrand och så sista besöket på Västerbron. Här har jag kraft, det går lätt! Vi kämpade Torsgatan upp där Olle och barnen hejade på mig för andra gången, jag passerade en tjej, yeay! Odengatan, kämpa, inte långt kvar nu! Tur jag har killen utan tröja som peppar och står i. Min klocka visade oerhört trevliga tider nu och jag trodde nog fortfarande här att jag eventuellt skulle lyckas springa aningen bättre än förra året. Vi öste på och jag kände mig stark. Stockholm är mitt! Sen var det plötsligt bara en kilometer kvar och det kändes nästan snopet. Hur kan något som är så långt plötsligt strax vara över? Alltså, inte för att jag hade något emot det ska tilläggas. Spurtade om ännu en tjej precis innan Stadion och sen in på arenan. Fasiken, hade jag bara haft några meter till så hade jag fixat ännu en placering! Men jag kommer som sagt in på en 12:e plats i SM och 20:e plats totalt sett. Det är godkänt. Jag skulle ljuga om jag sa att jag var helnöjd men tiden är väl ganska rimlig med tanke på kroppen. Eller egentligen så är tiden rätt bra om man ser på mina halvmaratider i vår. Den stora boven är min högra höft. Men jag ger inte upp, ska få fason på den, så är det bara. Sen gratulerade jag Mikaela som sprungit på en fantastisk tid, 2:49:34 och så 
Sen traskade jag hemåt mot Lidingö. Gick och tänkte på den helt otroliga hejarklacken jag hade längs hela banan. Galet! Så otroligt fint. Det var ni som gjorde att första milen försvann i ett nafs, att Djurgården gick lätt, att Västerbron var en barnlek och att jag kände mig stark på slutet. Tusen tack. Ni är helt otroliga. Hoppas ni läser detta lilla ynkliga tack även om det är just ynkligt i jämförelse med era skrik och hejarop. Olle hämtade upp mig på stället där han hämtat upp mig de senaste två åren och så åkte vi hem. Jag stretchade och duschade och sen åkte vi till Nero och åt maratonmiddag.
Somnade rätt sent, så mycket i skallen. Ni vet ältandet; tog jag verkligen ut mig? Kunde jag sprungit bättre? Saken var att jag inte var så himla trött när jag kom i mål, tror jag disponerade loppet väldigt bra. Benen var stumma, absolut, som de blir efter 42 km, men jag hade ändå ganska bra med ork kvar. För mycket? Jag minns den känslan från mitt allra första Stockholm marathon 2012, att jag kom i mål och mådde ganska bra, just för att jag hade sprungit klokt. Men den där balansen är så himla svår på ett så långt lopp. Att ge exakt allt man har men ändå inte bränna sig. Att vara klok men inte för klok. Det är verkligen en konst!
Promenixade ner till Grönsta och in i skogen. Började jogga och det var skönt med det mjuka underlaget nu. Kroppen var som väntat rätt stel och jag hade aningen känning i vänster knä så jag tog det verkligen lugnt, joggade och gick om vartannat. Men att vara där helt ensam i skogen och få smälta lite av gårdagen, det var precis vad jag behövde.
Erkände för mig själv där bland träden och hackspettens hackande att jag var rätt besviken ändå. Även om jag visste hur det var ställt med kroppen så hoppades jag nog innerst inne att en klok öppning ändå skulle kunna leda till någon sekund bättre än förra året. Men nix. Inte i år. Men men, bara att springa vidare även om jag ska fundera lite på hur jag ska lägga upp träningen framöver.
Nu blir det rörlighet och frukost och efter lunchen ska jag återvända till Östermalms IP där Febe ska springa minimaran. Då blir det äntligen min tur att heja! Själv längtar jag redan efter nästa lopp, jag hoppas jag hinner få lite ordning på höft och kropp till dess. Såg den här skylten vid Kyrkviken häromdagen när jag sprang och tyckte den passade rätt bra just nu.
So beat this. Jajamen, jag hoppas det. Lite längre fram! Vi hörs om en vecka. Ajöss kära bloggläsare och tack igen.
Hej! Här dyker jag upp igen, som en annan söndagsbilaga. Tänkte först avhandla det ni alla gått och undrat över hela veckan, nämligen Hur har det gått med godiset?! Jo, jag ska be att få tala om att jag lyckats med att inte äta varken godis eller glass, måndag och tisdag och onsdag OCH torsdag. Rekord! Och där på fredagen var jag, galet nog, knappt ens sugen på godis. Men någon måtta får det ju vara på renlevnadslivet så då proppade jag i mig både godis och glass bara för att. Mitt mål är alltså inte på något vis att sluta med dessa underbara ting utan bara få lite balans på det hela. Egentligen tycker jag att det optimala vore att äta snask och skit två dagar i veckan men vi får se hur det blir med den saken. I övrigt så har jag tänkt. Inga genitankar tyvärr men lite såna där insiktstankar. Som t ex att jag faktiskt bara är en vanlig motionär. En helt vanlig motionärsmänniska. Inte för att jag trott något annat men ändå. Obs! En viktig sak: Detta betyder inte att man inte kan ha höga mål för det. Men däremot betyder det att man faktiskt gör detta för att det är kul. Eller nja, det är verkligen inte alltid kul att träna, alla pass kan absolut inte vara kul om man vill bli bra. Men grundkänslan måste vara det, själva utgångsläget måste vara positivt laddat och ett val man gör – och väljer att göra om och om igen. Dvs ingen tvingar mig till detta, varken att springa långt eller snabbt, jag springer inte för att tjäna mitt levebröd eller bli sponsrad eller vad nu elitlöpare kan tänkas drömma om. Happ. Så var det med den saken. Jag har insett att jag måste påminna mig om detta ibland för annars kan jag sväva iväg och inbilla mig att allt står och faller med om löpningen är på topp eller inte. Okej, nu drar jag igenom denna vecka. Vecka 21 och året är 2014. Varning för massa text och bilder om helt oviktiga saker. Håll i er!
På det här stället äter man sånt här:
Ser kanske inte så mycket ut för världen på bild, men i munnen är det galet gott och man vill beställa trippla portioner men det hinner man inte för man måste tillbaka och jobba och kan inte sitta och äta mexikansk mat hela eftermiddagen. På kvällen passade jag på att göra magstyrka och rörlighet. Ibland läser jag lite nyheter i pauserna.
Jag som är förortsbo kan bli så fascinerad över alla dessa tusentals styrke- och löpargrupper som huserar i stadens parker om morgnarna. Hur många såna här grupper finns det? Det känns som att varannan stockholmare har sin lilla grupp de kutar med.
Hos Johan fick jag börja med att springa på band. Fort! Jättefort! Alldeles för fort för att vara klockan halv åtta på morgonen. Men sånt är livet när man ska få ordning på kroppen. Efter detta fick jag demonstrera mina framsteg på rörlighets- och styrkefronten. På vissa av övningarna fick jag godkänt, på andra fick jag ytterligare instruktioner och bakläxa. Kort och gott så är det nu tydligt att det egentligen är min vänstra höft som är svag och eländig. Det gör att min högra höft får ta en massa skit som den inte bett om, och därmed blir väldigt trött. Den jobbar ju dubbelt för att hjälpa vänsterkompisen! Och därmed gnäller och jämrar den sig ibland vilket är helt rimligt och förståeligt. När Johan filmade min löpning så ser man att jag egentligen är rätt stabil i mitt högra ben medan mitt vänstra fladdrar och beter sig. Bara att kämpa på med styrkan med andra ord. Efter dessa visdomsord så behandlade Johan höften så den kändes ännu lite bättre när jag gick därifrån. Och på lunchen när jag sprang så kändes det faktiskt helt ok.
Min plan var ju att springa Milspåret på torsdagen så jag ville inte ta ut mig för mycket utan det blev uppjogg och därefter 5×1 km i maratonfart (vad det nu är just nu?!). Borde sprungit dem i milfart (vad det nu är just nu?!) men vågade inte utmana högerhöften alltför mycket.
Det enda sattyget är de här svarta fröna, som i för sig är goda, men de fastnar exakt överallt i mina tänder. Förr hade jag tandtråd på jobbet men den är slut så nu får jag gå in på toan och pilla bort fröna med hjälp av hörnen på ett A4-papper. Nog om det, vi går vidare. På lunchen fick det bli en mil som sista uppladdning inför torsdagens lopp. Ute var det otroligt varmt!
Jag sprang bort förbi Pampas Marina och vidare. Sen tillbaka.
Slogs av hur grönt allt blivit helt plötsligt.
Fullt av gottemajor låg och solade nere vid kanalen. Alltid samma frågor i mitt huvud: Vad jobbar de med? Hur hinner de ligga här med tidning och kaffe på en handduk? Eller jobbar de inte alls? Arbetslösa? Eller jobbar de natt? Vad för nattjobb har de? Eller komplediga? Pensionärer? Gaah, frågorna tar aldrig slut! Men milen gör det. För snart var jag tillbaka vid jobbet och benen kändes faktiskt rätt pålitliga inför morgondagen.
Gillar förresten mitt nya linne med svetthål. Fast svetten verkar tyvärr inte ta sig ut genom hålen som ni ser.
Sen på kvällen var vi på Febes och Lidingö Basket sommaravslutning.
Det var en sån underbar kväll. En sån där kväll när livet känns så enkelt och sorglöst. Vi kikade när det spelades lite match utomhus.
Och sen var det prisutdelning. Och gissa vem som vann lagets Svettdroppe? Jo, det ska jag tala om… Febe! Yiiieeeyay! Längst till vänster står den lilla kämpen med sin svettdroppe-statyett.
Sen var det slut på basketkvällen.
Torsdag! Va? redan? Springa ett millopp? Jomenvisst. Det är faktiskt något skönt just med Milspåret, att det är sådär kl 19 på kvällen en helt vanlig dag. Jag gillar det. Dessutom var det perfekt för i mitt träningsschema hade jag 10 km tempo och vad kunde då vara bättre än ett millopp? Det betydde dock att jag behövde äta lite bra mat på lunchen. Därför hade jag med mig matlåda med spaghetti och köttfärssås. Klämde den i solen medan jag höll på att svettas ihjäl.
Runt halv fyra fyllde jag på med filmjölk.
Och vid fem gick jag ner i omklädningsrummet och bytte om. Fixade dojorna (alltid otroligt nervös för att jag ska klistra fast såna här tidtagningsgrejer fel).
Bestämde mig för att springa i kort linne, det var ju det enda raka i den här värmen. Även om magen var (är) kritvit. Bra dock att ljuset i omklädningsrummet gör den alldeles brun.
Olle skjutsade mig till Djurgården. Jag köpte en vattenflaska på vägen. När jag hoppade ur bilen och sa hejdå sa Olle sitt nya favorituttryck: Tröck te! Det han säger är alltså Tryck till. Ja det är ju lätt att säga för den som i sakta mak rullar hemåt i en luftkonditionerad bil. Men ändå, jag var sugen på att springa och sugen på att tröck te. Sen visste jag inte, med tanke på svagheten i kroppen senaste tiden, hur mycket jag skulle kunna tröcka te. Det skulle visa sig. Väl på plats insåg jag att jag hade glömt vattenflaskan i bilen så det var bara att köpa en ny och sen sätta sig och begrunda livet i solen.
Tog ett nöjdkort på mig själv. Såhär ser såna ut:
Satt och funderade på saker som att det var mitt 6:e millopp någonsin. Att jag borde springa fler millopp. Sen träffade jag min fd jobbkompis Jenny som var glad och peppad och sen träffade jag 
Jag höll däremot på att gå av för hackor ungefär en kilometer hemifrån. Plötsligt kände jag mig helt snurrig, lite sådör som man kan känna sig när det är ett par kilometer kvar av ett marathonlopp. Insåg att klockan började närma sig nio och att kroppen inte hade ätit något ordentligt på länge. var så galet hungrig! Riktigt skönt att stanna utanför dörren och summera dagen till totalt 20 km med lopp och allt.
Åt och somnade sen som en klubbad säl.
Och tunnelbana till jobbet – trots att jag är livrädd för att bli sjuk nu.
Och en sojalatte och nejnej, jag har absolut inte slutat dricka mjölk utan bara blivit en opålitlig mes som inte kan bestämma sig och därmed kör vanlig mjölk ibland och soja ibland. Jag svettades trots att klockan bara var halv åtta.
På lunchen svettades jag ännu mer för då sprang jag en mil i hettan. Det såg skönare ut att paddla runt på såna här än att springa. Men det går inte att hålla på att ha det skönt när man tränar inför ett marathon.
Sen tog jag, för ovanlighetens skull, ett kort på mig själv och om ni undrar vad sjutton jag skrattar åt så håller jag på att förklara för en tjej att det inte alls gör något att hon syns i bild.
Var rätt skönt att krypa ner i den svala underjorden sen.
När jag gav mig hem vid halv sex så var det fortfarande lika varmt.
Stan var som galen av fredagskänsla och överallt blev jag frestad av människor med kalla drycker i händerna på diverse uteserveringar. Men jag malde hemåt och benen var verkligen i bra skick trots torsdagens lopp. Sånt gillar vi. Hemma!
Olle hade planerat en utflykt till Sigtuna så efter att ha skjutsat Ruben till mina föräldrar (han skulle nämligen på egen begäran vara med och sjösätta deras båt med dem) så gav vi oss andra iväg. Vid halv tio var vi framme i den lilla staden.
Vi började med bad. Eller. De andra gjorde det.
Jag började med kaffe.
Efter strandhänget så traskade vi runt i staden. Den var liten och göllig.
Och sen åt vi lunch på Hotellet. Här tvingar jag gänget att vända sig och vara med på kort. De är rätt trötta på det.
Maten var jättegod men allra godast var brödet som man fick innan. Jag ska visa er. Kolla det här lilla minibrödet.
Tur att jag kom jag på att fota det innan sista tuggen var slut. Det var helt ärligt det godaste bröd jag nåååågonsin ätit. Och sen den här lilla minilimpan. Jösses.
Oerhört nöjda med detta, kommer aldrig glömma detta bröd.
Sen hem igen och så fort jag kom innanför dörren var det bara att byta om, och sen ge sig ut genom dörren igen och iväg på ett tempopass.
Tyckte inte värmen var så farlig ändå, det fläktade en del när jag sprang in mot stan. Men på sista tempoblocket så kände jag att det visst var jättevarmt och bad till olika gudar och ting att vädret skulle vara schysst och kyla ner sig till nästa lördag. Genomsvettig när jag kom hem, låg såhär och svalnade som en annan bakplåt i skuggan.
Söndagmorgon. Natten till idag var riktigt dålig. Det var fest i kvarteret igår och det spelades hög musik vilket jag egentligen gillar. Jag gillar att det är lite drag fastän man bor i förorten. Men det måste vara åldern för jag kunde bara inte somna. Känslan var att det stod en högtalare precis bredvid mitt öra. Drog mig för att stänga alla fönster för det var ju så varmt. Till sist gjorde jag det ändå för att få tystnad men ändå: klarvaken (fast egentligen trött). Läste, lyssnade på somna-appen och till sist, alldeles för sent, lyckades jag somna. Vaknade därmed rätt trött. Ville dock springa innan det blev varmt så jag gav mig av vid sju på mitt sista korta långpass inför Stockholm Marathon. Möttes av en nyutslagen syrénbuske utanför dörren.
Längs Kyrkviken ut mot Elfvik. Redan varmt. Puh. Det kändes som sommarlov i luften.
Gillar den här skylten, som att vi är löpardjur som man ska respektera i trafiken.
Vidare genom det gröna, fina.
Ibland påminner jag mig själv om hur lyxigt det är att 1) kunna springa och 2) få springa här det är så vackert.
Jag såg en fin räv som traskade på gångvägen framför mig, med en sån där riktigt yvig, röd svans. Motsatsen till skabbräv. Sen såg jag en hare som jag hoppades skulle klara sig från räven. Och sist men inte minst såg jag en kille (människa) som gick i bara strumplästen och såg allmänt trött ut. Han kanske hade glömt dojorna på musikfesten från igår natt. Själv sprang jag hem till frukost utomhus.
Jaha ni, nu var det slut på veckans roman. Vi hörs om en vecka – och då vet vi hur Stockholm Marathon gick! Mina tankar inför loppet är att försöka göra ett stabilt och kontrollerat lopp. Kroppen är inte lika stark som förra året så jag är ödmjuk inför tiden. Jag hoppas kunna springa under tre timmar, men vi får se om jag lyckas. Bäst av allt är ändå att jag verkligen ser fram emot att springa. Det ska bli kul! Riktigt kul! Stockholm Marathon är hemmaplan och stämningen på loppet är något speciellt. Jag hoppas nu att vi alla får vara friska och starka och så ses vi på startlinjen. Och ni som inte ska springa, snälla kom och heja. Ni ska veta hur mycket det betyder för oss som ska ta oss igenom 42 kilometer. Vi är er evigt tacksamma. Vi ses!
Hej då.
rocknrollrunning.se 