Hej ni som läser min blogg. Nu är det som så att det här blir mitt sista inlägg. Nu kursiverade jag det som att det vore världens jättegrej. Det är det ju såklart inte. Det finns miljontals saker som är tusen gånger viktigare och större. Och dessutom finns det tusen miljoner andra löparbloggar kvar inom internets väggar. Men just min kommer inte vara aktiv längre, även om själva bloggen kommer ligga kvar. Vem vet, jag kanske väcker liv i den igen längre fram. Hur som helst, som jag skrev om tidigare, så har jag funderat på det här ett tag. Att lägga ner bloggen alltså. Och så har den känslan vuxit allteftersom. Varför? Tja, det är lite olika anledningar. En av dem är att jag vill ha löpningen för mig själv ett tag. Jag vill fortsätta springa en massa och långt. Och allra helst bli ännu bättre. Men jag vill göra det bara för mig själv. Vara lite hemlig. Det ska dock omedelbart sägas att det varit väldigt kul med bloggen. Oh ja! En massa bra grejer har kommit av den. Förutom alla fantastiska hejarop jag fått av er alla, både när det gått bra och mindre bra, så har jag även bekantat mig med människor som jag inte hade gjort annars. Jag har lärt mig en massa också, faktiskt. Men nu är det dags för ett nytt kapitel. Jag kände det så tydligt på dagens långpass när jag sprang i den friska luften och hade White Stripes i öronen och jag låtsades som att jag var i London. Känslan bara föll på plats: jag vill vara i offmode. Gå tillbaka till kärnan. Springa. Bara springa (ok då, och styrketräna och rehabba också). Jag behöver just nu stänga av mig själv och känner även för att stänga av andra, hur bra och intressanta bloggar och forum det än finns! Många av er kommer jag nog träffa ändå, kanske på något roligt lopp eller annanstans. Kanske när jag flåsar fram på något tröskelpass? Fast i så fall får ni ha förståelse för om jag inte lyckas med att heja medan jag flåsar, ok? Fast riktigt än är det inte dags att säga hej då. Först måste jag ju gå igenom den senaste veckan.
I måndags var jag präktig och började morgonen med rörlighet och styrka. Älskar att Ali alltid håller mig sällskap. Han sitter där bakom medicinbollen och lurar.
Tittut.
Sen blev det lite hopp för att väcka resten av familjen.
Därefter full fart på jobbet. När det var dags att ge mig av hemåt bytte jag om till spring.
Ruben hade klassträff som jag skulle på så jag hade en tid att passa. Det var bra för det satte fart på benen!
Sen ringde klockan och det var tisdag. Återigen rörlighet och styrka. Brukar ligga och glo på mina medaljer för att påminna mig om varför jag överhuvudtaget ligger där på golvet och harvar klockan halv sex på morgonen.
Vad gäller mina moprgonjoggar så har jag för tillfället dragit ner på dem. Jag tycker inte alltid det känns som att de ger så mycket i och med att jag är så stel när jag vaknar. Dessutom så kraftsamlar jag just nu hellre till de viktigare passen. Ett sånt kraftpass var det dags för efter jobbet. Då var det dags för backpass. Jag sprang hem från jobbet som uppvärmning.
Längs Husarviken.
När jag nådde Lidingöbron kom värsta störtregnet över mig.
Och jag fick en fin regnbåge på köpet.
Dock var jag genomblöt när jag väl skulle köra igång med det riktiga passet så jag skyndade mig in för att byta kläder. Och sen fort iväg igen! Var bara tvungen att stå och hålla mig på huvudet en stund innan.
Jag var rätt hungrig vid det här laget, det är utmaningen med att springa kvalitetspassen på kvällen. Men jag sprang i alla fall iväg till min backe. Så fort jag kört igång så kände jag hur mycket jag behöver de här backarna efter min platta sommartillvaro. Upp och ner, upp och ner, upp och ner, ja sådär höll jag på. Jag blev trött på ett helt nytt sätt som kändes både obehagligt jobbigt och fruktansvärt skönt.
På onsdagen lyckades jag få till en lunchmil.
Det var grått när jag gav mig av.
Men det sket benen i, de kändes starka och jag blev rätt uppåt av det hela. Det duggade skönt. Kameran blev blöt så efteråt såg jag ut såhär.
Eller kanske snarare såhär.
Efter jobbet var det dags att träffa Pekka. Det var längesen vi sågs men självklart hade vi hörts av under sommaren. Nu var det dock dags att snacka igenom mina sista veckor inför Berlin.
Vi lade upp ett schema som känns både lagom, utmanande och kul – hur nu en sån mix är möjlig. Galet egentligen att jag redan nu kan se fram emot de riktigt jobbiga passen för de är ju ofta allt annat än sköna (åtminstone inte medan man utför dem). Nu är det bara att hålla tummarna för att kroppen kommer vara med på noterna de sista veckorna. Som vanligt är även utmaningen att få till alla pass samtidigt som man har tre barn och ett jobb att sköta. Men det brukar funka på ett eller annat vis så länge men är ok med att inte göra så mycket mer än att jobba, springa och vara med familjen. Dock kommer jag skippa loppen innan Berlin som jag först planerade att springa. Tjejmilen kommer jag hoppa över då jag vill få till ett viktigt träningspass istället, och Stockholm Halvmarathon var egentligen aldrig del av min ursprungliga plan. Nu har jag definitivt bestämt mig för att stå över då det ligger för nära inpå Berlin. Riskera att skada mig då har jag ingen lust med även om en halvmara hade varit kul. Efter träffen med Pekka så lubbade jag glatt hemåt. Känslan av att känna sig stark just på distanspassen är jag tacksam över. När man flyter fram och kilometrarna tickar förbi utan att man tänker på det. Sen var jag hemma och så var den onsdagen slut.
På torsdagen gav jag mig återigen ner i omklädningsrummet på lunchen. Här har ni det, mitt kära skåp. Just det, bra, för nu blev jag själv påmind om att jag måste ta med mig en ny handduk.
I alla fall. Jag joggade ner till Karlberg och över på andra sidan, stretchade lite (mest för att skjuta på det jobbiga i ett par minuter till). Och sen satte jag fart. Tröskelfart!
Men så jobbigt det var. Har mest kört tröskelintervaller på sommaren men nu körde jag ett längre parti i ett svep. Puuuuh.
Vad grymt det är när man lyckas få till pass på lunchen. Också att få den där timmen frisk luft och rensa skallen, det bara älskar jag. Efter sommaren, efter att ha varit utomhus non stop om dagarna, då är man verkligen beroende av naturen och luften. Det trodde jag aldrig, att jag skulle bli en hurtig friskluftsmänniska, men se det var vad jag blev.
Sen förstår ni, sen köpte jag med mig mat från Brickan. Massa grönsaker och bönor, kyckling och så pannkakor med sylt och grädde till efterrätt. En hederlig byggjobbarlunch, precis vad jag behövde.
På kvällen sprang jag hem från jobbet.
Osäker på hur kroppen skulle kännas efter tröskellunchen men den kändes bra.
På fredagen gick jag upp redan kvart över fem. Ångrade mig så smått att jag bokat en så tidig tid med naprapatjohan… men samtidigt så himla bra att han har såna tidiga tider. Det passar mitt liv. Det var lite kyligt ute så jag drog på mig armvärmare. Och satte på musik.
Sen sprang jag på morgonstela ben in mot stan.
Förvånas alltid över hur många löpare det är ute om morgnarna längs Norr Mälarstrand, det måste vara den morgonpiggaste stadsdelen vad gäller löpare. Framme hos Johan så fick jag hoppa upp på bandet och springa fort medan han filmade mig. Sen kikade vi på det och jämförde med tidigare filmer. Även om jag har en massa att jobba med vad gäller min kropp, så är det ändå mycket bättre och stabilare än när jag var hos honom första gången. Efter detta så fixade han lite med mina stela höfter och sen fick jag ryggmassage. Höll på att somna. Men hepp, sen var det bara att dra på sig springskorna igen och kuta iväg mot jobbet. Där blev det dusch och ägg i omklädningsrummet.
Det var allt spring för den dagen. Fick dock ett ryck precis innan jag skulle somna sent på fredagskvällen. Ett styrketräninsgryck runt elvasnåret. Men sen fick det vara nog med kroppsarbete.
Hej lördag. Ahh så skönt det var att få sova utan att klockan ringde. Åt frukost i lugn och ro och sen bytte jag lakan i alla sängar, dammsög hela huset och tvättade toaletterna. Med andra ord var jag rejält uppvärmd när jag gav mig ut för att springa.
Idag var det återigen dags för backintervaller. Såg dock till att kuta 8 km innan jag körde igång. Planen var att köra ett par fler repetitioner än sist och verkligen få till ett bra pass. När jag var på väg uppför backen för andra gången så fick jag en hälsning och hejarop från en cyklist som cyklade om mig i backen. Det var trevligt att bli igenkänd, det svåra är dock att man själv aldrig riktigt hinner se vem det är som hejar på en när det gäller cyklister, de svischar ju förbi och har dessutom hjälm och glasögon på sig. Men jaja, vem du än var så: hej och tack! Du ropade dock också att du tyckte det såg lite skevt ut? Det var ju kanske inte lika trevligt – men dock sant! Det kändes som att jag hade en sträckning i ena skinkan där i början av backpasset, hade samma känsla innan Midnattsloppet faktiskt. Men efter halva passet försvann det helt, som tur var. Hade bra kraft i backarna och jag tror faktiskt det blev ett av de bättre backpassen för i år. Men satan vad jobbigt det var för mina ben. Och hjärtat också för den delen! Lång nedjogg efteråt och därefter hem till apelsinjuice. Jag längtar dock till att apelsinerna börjar smaka som apelsiner igen, för just nu är de tyvärr inte lika goda som de ser ut.
Bäst av allt var att få gå och äta tårta hos syrran sen. Ida fyllde nämligen sex år. Det här var barnens tårta men jag tog självklart av både den…
… och av de vuxnas pärontårta.
Vi hade köpt en kattjacka till Ida. Jag gillar det här galna mönstret, hade kunnat tänka mig att ha en själv faktiskt.
Resten av lördagen fick benen vila. Sen blev det söndag. Frukost, ja tack.
Och sen dags för långpass.
Ett himlans perfekt springväder! Jag älskar den här höstkänslan, lite kyligt och soligt. Började med att springa 15 km ute på Lidingö. Mycket folk som tränar inför Lidingöloppet nu. Därefter sprang jag in mot stan men svängde höger efter bron och sprang längs Husarviken, ut mot Stora Skuggan, förbi Naturhistoriska och så vidare. Sen tillbaka hemåt. Stängde av klockan på 35 km utanför huset. Ett riktigt skönt och stabilt pass idag, bra fart hela vägen där den sista milen var den snabbaste.
I övrigt ska jag tillägga att vår glassmaskin vaknat till liv. Glass är minst lika gott på hösten som sommaren.
Och sen vill jag slå ett slag för de här kexen. Man kan t ex köpa dem i ostaffären på Lidingö där de för övrigt är väldigt snälla. Och har god ost!
Ja som ni märker fyller jag på med en massa grejer för att slippa avsluta det här sista inlägget. Men nu har jag inga fler glass- eller kexbilder så här tar det strax slut. Bara några sista ord.
Tack för att ni hängt med mig ända hit. Jag har fått så otroligt mycket pepp från er ska ni veta! Både här och på lopp. Jag kommer springa vidare, hoppas ni också gör det. Vi kanske ses ute i spåret eller på något lopp någonstans. Och snälla, håll tummarna för mig i Berlin. Jag hoppas på ett bra lopp med en riktigt bra känsla. Just nu känns det som att det kan bli möjligt men mycket kan förstås hända på fem veckor. Sen om tiden dessutom också blir bra så blir ingen gladare än jag. Men känslan. Den är det viktigaste.
Hej då! Vi ses!
Hej alla trevliga människor. Vill börja med att svära på att jag inte skrev att jag övervägde att sluta med bloggen i förra inlägget, bara för att få uppmuntrade tillrop (även om det självklart kan vara frestande ibland när man känner sig lite nere). Nänä, jag övervägde det verkligen på allvar. Men jag överväger i för sig en massa grejer titt som tätt, som t ex att aldrig mer köpa kläder (!), aldrig mer äta godis (!) och andra omöjliga ting. Hur som helst, jag fick en massa uppmuntrande tillrop från flera av er när jag nämnde mina tankar, och jag blev lite rörd över att det faktiskt finns de som bryr sig om att jag knattrar och fotar och springer. Just att ibland få känna att någon läser ens ord, det är fint. Även om det ska tilläggas att min grundinställning med bloggen är att jag ska göra det för min egen skull och inte för någon annan. Inte heller för att framställa mig och mitt liv på ett visst vis för att det ska verka som att jag är en alltigenom lycklig människa. För såna vet vi ju alla inte existerar någonstans (även om vissa verkar trivas med att måla upp den bilden), men visst det där är svårt. Vare sig man vill eller inte så skapar man ju en bild av sig själv utåt, och den rymmer oftast givetvis inte hela sanningen. För att man kanske inte heller vill visa upp hela sanningen för hela världen (full förståeligt), men man får försöka tänka på sånt där tycker jag. Men det fina med att ha en blogg är ju verkligen att få kontakt med roliga människor som oftast delar samma intresse som man själv. Och dessutom så funkar bloggen som en bra träningsdagbok för mig själv där jag faktiskt ibland, dock ej så ofta, går tillbaka för att läsa hur träningen gick. Kort och gott: jag springer och bloggar vidare! Och tack för att ni brydde er.
Och styrka.
Efter knogande hela dagen så var det dags att springa från jobbet till naprapat-Johan.
I garaget på jobbet så märktes det att många redan gått på semester, det var glest mellan bilarna.
Hos Johan fick jag dels nya styrkeövningar inför sommaren och så hjälpte han mig att mjuka upp höften. Den är inte alls hundra än men det är en enorm skillnad. Förr, efter att jag suttit ner och reste mig upp, så haltade jag alltid till lite. Jag har blivit så van vid att ha ont att jag fortfarande gör så, tills jag inser att det inte gör ont på samma vis och att jag egentligen inte behöver halta till. Däremot känner jag fortfarande den där tröttheten i höger höft när jag springer längre pass. Så det var skönt för höften att få lite Johan-hjälp. Därefter sprang jag hemåt med bra klipp i steget.
Jag såg återigen canadagässfamiljen i Värtan. Kan inte förstå att de tycker det är mysigt att hänga just där med långtradare och färjor. Men i för sig, folk undrar väl varför jag springer där också. Men jag gillar ju långtradarna och färjorna.
På tisdagen ringde klockan 05.20. Tycker mentalt det är sån skillnad mellan att gå upp tjugo över fem jämfört med t ex tjugo i sex. Men jag krälade i alla fall upp och ner i de framlagda löparkläderna.
Hejade på fåglarna. Man ser det inte på bilden men förutom canadagässen så var ett gäng änder på plats. De stod och sov på sånt där roligt fågelvis; ni vet, de står med bara ena benet i marken och det andra instoppat under sig, och ansiktet vinklat bakåt med bädden nedkörd bland fjädrarna. Det ser så himla obekvämt men samtidigt mysigt ut.
Tanken var att köra lång backe men jag var rätt osugen när jag gav mig av. När jag väl var framme så hade jag dock lyckats arbeta upp ett bra backsug. Nu jäklar ska backen få! tänkte jag. Passa dig gamla backe! (Den är åtminstone äldre än jag).
Jag skulle köra tio repetitioner. Jag kan ibland tycka det blir så rörigt att hålla ordning på alla siffror i skallen, det gör att jag tappar fokus från att hålla farten… var det sju eller sex jag hade kvar? Därför brukar jag ha lite olika trix för mig och idag körde jag blomvarianten. La upp tio prästkragar och sen drog jag igång.
Lite segt till en början men sen var det som att tröttheten försvann och jag rände upp och ner med bra fart och backen fick passa sig och efter varje avslutad repetition så kastade jag iväg en blomma åt fanders. Till sist var det bara en ynka prästkrage kvar.
Och sen var det plötsligt noll kvar.
Snabbt hem för att åka till jobbet. På lunchen köpte jag sushi på det galet bra Itamae Izakaya på Odengatan.
Det kan ta lite tid att få maten men när man väl äter den så är all väntan förlåten.
På kvällen vågade jag mig faktiskt ut på ett till pass. I nya leopardshorts!
Ok då, här kommer de även i närbild för er som är leopardtokiga. Informerar på klassiskt bloggvis att de är från Adidas.
I alla fall. Tog en sväng i Lidingöloppsspåret och det var alldeles tyst och skogsmagiskt. Sen blev det pull-ups!
Avslutade med lite rörlighet och magstyrka.
Efter skogsturen packade jag ner glitternagellack i väskan.
Och så målade jag naglarna så fort jag kom till jobbet. Det är enda sättet för mig att inte direkt sabba naglarna när jag målat dem; att just göra det vid skrivbordet och sen sitta prick still som en staty. Tur bara att jag inte har allergikerkollegor runt mig.
På lunchen var det sol och dags att springa en mil.
Innan:
Och efter:
På onsdagskvällen skulle jag iväg på jobbmiddag. Men vet ni vad jag hann med innan? Jo, ta hål i örat! Ett till! Det är alltså den där ploppen som är det nya hålet, ”conch-piercing” som det kallas. Mycket nöjd med detta.
Och sen var jag alltså ute på stan på kvällen. Fotade Svampen som blev en suddig svamp trots att jag bara druckit lite vin.
På torsdagen var jag uppe och hoppade tidigt igen. Gav mig av hemifrån strax efter halv sex.
Jag skulle till naprapat-Johan en sista gång innan jag emigrerade till Gotland. Herrejisses, vilken morgon det var.
Solen. De tomma gatorna. Och mina fötter.
Den utställningen har vi sett!
Inte mycket att säga om denna fantastiska morgon. Knäppte bilder i farten och kände mig mallig över vår huvudstad, ja nästan som om det vore jag som ägde den.
Sen var jag framme i Rålambshovsparken.
Såg en pappa och, gissar jag, hans son. De skatade där tillsammans, observera att det var innan sju på morgonen vilket tyder på ambition, och det hela såg så urbant och fint ut. Jag var tvungen att fråga om jag fick fota dem. Och det fick jag. Klick.
Själv gjorde jag lite armhävningar då jag var lite tidig.
Sen var det dags att gå in till Johan.
Han jobbade igenom höften ordentligt och sen fick jag ryggmassage som faktiskt var skön även om det inte var en Sturebadsvariant. Men man är inte bortskämd med att naprapatbesök kan vara sköna, om man säger så. Kutade därefter till jobbet, drack kaffe och käkade ett ägg i omklädningsrummet.
På torsdagkvällen var jag rätt trött. Först tänkte jag hoppa över kvällens pass och ta vila men det är något med mig och oplanerade vilodagar som bara inte funkar. Jag har så svårt att njuta av dem och då går man miste om grejen (även om jaja, jag fattar att man ibland får tvinga sig till oplanerade vilodagar). Däremot om jag har planerat in vila, då funkar det bra och jag kan njuta av att inte ta ett endaste löpsteg. Förutom detta så var jag också sugen på att springa lite backe en sista gång innan Gotland i och med att jag knappt har en endaste kulle där. Så efter velande gav jag mig ut. På med pannband!
När jag kom fram till backen hade de klippt gräset och alla blommor var borta.
Men lite längre bort hittade jag några som jag kunde rada upp till räknehjälp. Idag körde jag dock en lightvariant som ni ser.
Och så drog jag igång. Jag mot backen! Eller nä, för efter första repetitionen upptäckte jag en snigel på väg över gångbanan. Han hade kommit nästan halvvägs och jag tänkte att jag skulle kunna ha hen som riktmärke, se vem av oss som blev klar först så att säga. Jag mot snigeln!
Tävlingen var inledd. Jag hade bra krut i benen, det kändes skönt att springa på pigga ben och inte sådär morgontrötta. Men snigeln verkade också vara i form och krälade/slingrade/slemmade sig fram i ganska bra fart. På slutet var det riktigt spännande! När jag joggade ner efter sista repetitionen så var jag så gott som säker på att snigeln hade en bit kvar och att jag skulle kamma hem segern. Men närå, han hade plötsligt växlat upp. Kolla!
Vi måste korsat våra respektive ”mållinjer” exakt samtidigt och därmed blev det oavgjort!
Och diverse andra konster.
Sen jobbades det in i det sista tills jag till sist insåg: NU ÄR DET SEMESTER! Olle spruttade iväg till Småland för att hämta upp barnen och för att sen på söndag ta färjan från Oskarshamn. Själv skulle jag åka ner med min mamma och katterna direkt från Nynäshamn på lördagen, vilket innebar en fredagkväll i min ensamhet. Därför bestämde jag mig för att tidigarelägga veckans långpass. Lite segt att springa det med ryggsäck på ryggen men sånt är livet. Det var riktigt varmt och jag försökte spänna fast små vattenflaskor på ryggan.
Men de trillade av efter tio steg så jag fick langa ner dem i ryggsäcken. Sen gav jag mig ut i sommarkvällen. Bort till Stadshuset, längs Norr Mälarstrand och så över Västerbron. Sen sprang jag runt söder där det var riktig sommarlovskänsla. Folk badade och åt glass. Och kysstes som aldrig förr! Själv svettades jag vidare med den varma och rätt tunga ryggsäcken på ryggen. Kom fram vid färjorna vid Stadsgården. Där stannade jag till lite kort för att dricka energidricka och vatten. Jösses så törstig jag var! Sen vidare längs Skeppsbron. På Strandvägen fick jag zickzacka som en tok för att parera alla glada turister. Efter 30 km stannade jag klockan utanför huset.
Sen gjorde jag både iskaffe (med vaniljglass i!) samt jordgubbsvatten.
Därefter var det bara att packa ihop sig inför morgondagen. Ali och Kuba satt non stop vid väskorna (och stundtals även i). De verkade vara oroliga för att bli kvarlämnade.
Och sen! Sen var det lördag och klockan ringde redan kl 04.15. Herregud, hade bara sovit i fyra timmar men det är sånt som knappt känns när man vet att man ska iväg till något härligt. Mot färjan med min mamma (och katterna). Mamma hade på mammavis med sig kaffe och smörgåsar och vi hade det riktigt mysigt där i bilen. Väl på färjan gick jag upp på däck. Solen lyste och håret blåste och havet luktade hav och himlen var blå och havet var också blått och huvudet var tomt och kroppen lugn. Då insåg jag att nu, nu är det äntligen sommarlov!
När jag stod där såg jag en segelbåt och tänkte på min pappa som nu kommit fram till Färöarna på sin seglats.
Vid lunch var vi äntligen framme vid huset. Som jag längtat hit. Ali och Kuba träffade Selma, syrrans katt, och de verkade också nöjda med att ha sommarlov.
Efter lunchen cyklade vi ner till stranden. Jag har skaffat en ryggsäck eftersom jag numera hojar runt på min Biltema-mountainbike utan pakethållare.
Och sen känslan av att ligga där på en handduk i sanden för första gången på semestern. Då njuter man i fulla drag om man säger så. Sen fick det vara nog med den typen av njutning. Dags att ge mig av på ett löppass och njuta av landskapet.
Tog rundan där jag numera kan varenda sväng, varenda sten. Temperaturen var perfekt, varmt men ändå lite skön vind som svalkade.
Benen var pigga så jag fortsatte lite längre än jag först planerat. Efter en mil vände jag hemåt igen.
Stannade till vid raukarna och glodde en stund. Tänk att ögonen aldrig kan vänja sig vid det här vackra, som att de blir lika chockade varje dag över att det är så fint.
En bra tur på 19 km.
Och sen att bara ligga och dega på det här viset och det enda man hör är havet.
Framåt lunch väntade ett tröskelpass.
Jag tog Nils med mig!
Lång uppjogg och det var så kul att ha sällskap. Mycket springsnack blev det. Sen stannade vi vid den här figuren och nollställde klockorna. Mu.
Och så drog vi igång! Idag sprang vi inte på vårt vanliga ställe vid vattnet utan på en grusväg som visade sig vara mycket bättre. Vid havet är det galet vackert men lätt att snubbla, ett under egentligen att ingen stukat någon fot där. Här var det bättre. Vi körde tre block och det kändes kontrollerat hela vägen, både andningen och benen. Sista blocket gick fortast och jag blev så glad över den medgörliga känslan i kroppen! Och glad över att ha Nils att plåga mig tillsammans med. Här står vi efteråt och försöker vara så snygga det går när man dryper av svett. Nils har en väldigt tuff min, måste jag säga.
Efter detta blev det nedjogg och därefter lite stretch och diverse styrkeövningar i trädgården. Jag hade syrrans barn som medgymmare.
Efter lunchen åkte jag och min mamma och gjorde Razzle Dazzle-premiär! Jag älskar det där stället.
Och sen äntligen kom Olle och barnen. Ni kan inte fatta hur mycket jag längtat efter att vara tillsammans hela gänget och ha sommarlov ihop. Eller jo, det kan ni nog. Ni har förmodligen längtat precis lika mycket efter era sommarlovsgäng, hur de än ser ut. Det blev givetvis bad.
Och det obligatoriska hålgrävandet.
Tja, som ni hör är livet just nu rätt trevligt. Jag ser så himla mycket fram emot en sommar med alla jag gillar. Och jag ser fram emot att springa för att jag gillar det, inte för att jag måste. Ok, tre sista grejer innan ni ska få återgå till ert:
Punkt.
Igår sprang jag Stockholm Marathon! Startade kl 12.00 på Lidingövägen och sprang i mål på stadion kl 14:58:21. En tid på 2:58:21 vilket betydde en 12:e plats på SM i Marathon och totalt en 20:e plats. Det betydde också att det var fjärde gången jag sprang sub3. Vad gäller tiden så är jag både nöjd och inte nöjd. Inte nöjd för att det var två minuter och tjugo sekunder sämre än förra året. Men nöjd för att jag genomförde loppet på ett kontrollerat vis och sprang under tre timmar trots att hela våren har varit tung. Det är tungt att gå bakåt istället för framåt och ha en jämrande höft som sätter käppar i hjulet. Hur som helst så är det alltid en seger att genomföra ett marathon! Det har jag insett nu när jag sprungit i alla fall några stycken. Så mycket kan hända och gå fel och vips är all träning åt fanders. Men det mäktigast av allt med marathon är nog ändå precis innan starten, när man står där tillsammans och vet att 42 195 meter väntar oss alla. Egentligen är man omgiven av konkurrenter men det känns inte så. I marathon tävlar man alltid mot sig själv; sin egen förmåga, sin uthållighet, snabbhet och styrka. Och sitt psyke. Så känner i alla fall jag; det är du mot dig själv även om det såklart är kul med en bra placering. Övriga löpare ser jag nästan bara som en peppmassa, en enda stor hejarklack. Fastän jag såklart är fullt medveten om att de hejar på sig själva och inte mig. Det gör inget, huvudsaken är att vi betar av de där metrarna tillsammans. Men jag ska berätta lite mer sen. Jag har nämligen ett tvångsmässigt behov av att ta veckan i ordning så ni får antingen scrolla ner och strunta i tjötet här innan, eller bida er tid och lyssna på de andra dagarna först. Ok, här kommer den, min Stockholm Marathon-vecka år 2014!
När jag körde hem från jobbet så var det som att någon knäppte med fingrarna för plötsligt var det varma vädret borta. Istället kom det kall vind och moln. På kvällen var jag och handlade i affären. När jag hade betalt och skulle packa ner varorna fick jag inte upp plastpåsen. Jag gnuggade och gnuggade med fingrarna. Nix. Gick inte. Vanliga människor slickar då lite på sitt ena finger för att få fäste mot plastet men det är sånt jag numera inte gör för att undvika baciller, istället brukar jag få stå där och pilla och pilla i evigheter. Men nu råkade jag ändå göra det! Slicka på fingret alltså. Insåg det precis i samma stund som tungan nuddade fingret och genast började jag backtracka allt jag petat på sen jag sist tvättade händerna. Panik! Maratonpanik! Tänk att gå och bli sjuk lagom till Stockholm Marathon pga en förbannad plastpåse. Gjorde mitt bästa för att glömma incidenten, drog hem och fixade en nötburk med diverse goda nötter istället.
Ännu ett knep för att få mig att inte sukta efter snask. Tanken är att jag då istället ska öppna denna burk och tänka ”Men åh vad gott med lite nötter”. Det går sådär. Men vill nog ändå påstå att det blir lite lättare och lättare att stå emot godisdemonen inom mig. Kvällen slutade med att jag nös. Förmodligen var det den där nysen som gjorde att jag sov kasst hela natten. Jag drömde att jag var jätteförkyld, vaknade och var täppt, somnade om, drömde vidare om förkylningar, vaknade och var ännu mer täppt och sådär höll jag på. Psykiska problem? Nejdå, det bara maratonvecka. I alla fall så vaknade jag till sist där på tisdagen och var inte alls täppt. Konstigt, måste inbillat mig allt. Uma var däremot förkyld men så är det att marathonträna och ha tre barn; det blir som det blir. Det går ju inte att leva ens en vecka utan barnpussar. På morgonen började jag kolhydrattömningen. Som alltid blir jag förvånad över hur mycket saker som innehåller kolhydrater, sånt man inte tänker på annars. Just att inte kunna ta en frukt när man är småhungrig, det är ju dumt. Dagen innehöll två presentationer så spring blev det inte förrän på kvällen. Det var då dags för mitt sista kvalitetspass innan loppet. Vår syrénbuske har för övrigt vuxit så mycket att brevlådan försvunnit någonstans långt inuti den så jag tvingas numera hålla upp grenarna för att ta kort.
Det blev ett kortare tempopass följt av ett gäng intervaller. Kände mig lite småmatt men hoppades att det var kolhydrattömningen och inte en förkylning på väg. På onsdagen var jag uppe med tuppen pga logistik. Logistik pga att jag undviker t-banan sista dagarna innan ett viktigt lopp vilket innebär att jag måste ta bilen till och från jobbet. Det är rätt krångligt när man inte bara kan springa kors och tvärs. Jag drog i alla fall på mig löparkläderna men istället för att springa så satte jag mig alltså i bilen och körde till jobbet. Redan kl 06.00 klev jag in på kontoret men lämnade bara av mina grejer och drog sen ut i det vackra vädret för att springa.
Det blev en mil. Från S:t Eriksplan, förbi Karlberg, längs Kungsholms Strand, förbi Stadshuset, längs Norr Mälarstrand och in i Rålambshovsparken där jag snurrade runt några varv för att klockan skulle stanna på 10 km. Ropade till Västerbron att vi ses snart, passa dig! Den ser för övrigt larvigt ofarlig ut på håll.
Landade hos Johan, naprapaten. Det blev en genomkörare av kroppen inför lördag. Sen sprang jag tillbaka mot jobbet och genade här. Gillar den här genisen, trappan som leder från Sankt Eriksgatan till Atlasgatan. .
Dusch och gaah så hungrig jag var sen. Kolhydrathungrig! Jag hade en dubbelmacka med mig som jag slukade i mötet som jag satte mig i prick kl 09.00. Hann bara fota påsen som blev kvar.
Och så plötsligt var det torsdag och vi var lediga. Nu hade jag sovit något gudomligt skönt. Säkert för att jag bytt lakan på onsdagskvällen, det gör alltid susen. Runt lunch gjorde vi en tur till söder och åt på 
Detta åt jag.
När vi kom hem joggade jag en kort sväng.
Jogg får en alltid att känna sig tung och seg och så även denna gång. Där och då kan man bara inte fatta hur man ska kunna springa 42 km i hög fart! Här poserar jag lite i mina Sevilla-kläder. Braxorna är i minsta laget så man får springa och känna sig som en annan jag vet inte vad, men det är faktiskt inte mitt fel att spanjorerna har förvandlat small till extra extra small.
Efter joggandet så blev det rörlighet och därefter åkte jag till Östermalms IP för att hämta ut nummerlappen. Där var det marathonpreppat.
På kvällen blev det spaghetti carbonara.
Sprang och tänkte på att allt är som vackrast ute nu när det är marathondags.
Sen ställde jag mig bara såhär rätt och slätt på gatan en stund.
Var tvungen att stå så och andas några sekunder för det är något speciellt med det där sista passet innan en mara. Liksom sista gången i ett par löparskor innan det verkligen gäller. Sen bakade jag och Uma en tigerkaka.
Resten av eftermiddagen blev det marathonfix; sätta fast chip på skon, märka vattenflaskorna till vätskelangningen, ladda klockan, raka benen (inte för att vara snygg utan minska luftmotståndet!), dricka vatten, måla naglarna (för att vara snygg), planera morgondagen, packa väskan och jadajada. Pirret började komma men också en irritation. Det hör till, jag är alltid irriterad och trist dagen innan ett marathon. Numera tar familjen det med ro när jag går runt och svarar korthugget på allt och ger order hit och dit. På kvällen stekte jag pannkakor för att se till att mina små fans skulle ha något att äta där på lördagen medan de väntade på mig att få se mig.
Lyckades lägga mig i bra tid och somnade efter inte alltför lång stund.
Promerade Lidingövägen fram. Öde.
Ner till klubblokalen. Lämnade av flaskorna till Kent och gänget. Hälsade på Daniel Woldu ordentligt för första gången som visade sig vara en helt otroligt snäll och trevlig människa, ja förutom att han är väldigt snabb. Sen gick vi mot Stadion. Inne i omklädningsrummet blev jag plötsligt så trött. Kunde inte sluta gäspa. Måste ha sovit för mycket senast nätterna! Man ska vara försiktig med för mycket sömn. I alla fall så satt jag och glodde lite på Isabellah Andersson och alla andra som pysslade med chip på skorna och annat. Runt kl 11.20 gav jag mig ut för att värma upp. Strax innan starten träffade jag två trevliga typer; 
Efter första milen tänkte jag att tar det lugnt lite till och sprang vidare i samma tempo. Tillbaka på Valhallavägen, såg min mamma som hejade och blev glad och sen min fina kompis Johan innan vi svängde ut mot Djurgården. Förra året fick jag en dipp här, både fysiskt och mentalt, men i år var jag bättre förberedd. Dels hade jag krafter kvar på ett annat vis idag, dels hade jag förberett mig bättre för Djurgårdsrutten. Ställt in mig på att det är en ganska bra bit man kutar runt där ute och att det är rätt trist. Vi passerade halvmaran och nu insåg jag att jag låg lite bakom fjolårets tid. Märkligt ändå. Min klocka visade att jag höll samma snittfart med enda skillnaden att jag sprungit jämnare det här året. Skitsamma, bara att springa vidare och för övrigt visste jag innerst inne att jag inte var riktigt lika stark i år. Men hoppet är det sista som lämnar människan eller hur?! Hela Djurgårdspartiet kändes som att det gick rätt fort och jag märkte att jag började plocka placeringar (ja totalt sett alltså, såg inte skymten av någon tjej). Plötsligt så var vi ute på Strandvägen igen. Nu tycker jag loppet är som roligast, skönt att vara av med Djurgården. Men visst, nu är det även som jobbigast men det kändes liksom inte så, kanske tack vare att jag hållit igen. Så ok: sista milen! Just det, måste säga det också (ursäkta att jag skriver lika hattigt som en gammal senil onkel men så är det efter ett marathon): jag fick exemplarisk langningshjälp från världens bästa spårvägare. Otroligt proffsigt och förutom dryck fick jag alltid lite pepp. Oerhört tacksam över detta. Redan på Skeppsbron la jag märke till en kille som sprang utan tröja och honom kom jag att springa strax bakom och jämsides med resten av loppet. Han visade sig vara helt grym, peppade mig hela vägen in mot mål. Vi passerade Slussen, vidare på Söder Mälarstrand och så sista besöket på Västerbron. Här har jag kraft, det går lätt! Vi kämpade Torsgatan upp där Olle och barnen hejade på mig för andra gången, jag passerade en tjej, yeay! Odengatan, kämpa, inte långt kvar nu! Tur jag har killen utan tröja som peppar och står i. Min klocka visade oerhört trevliga tider nu och jag trodde nog fortfarande här att jag eventuellt skulle lyckas springa aningen bättre än förra året. Vi öste på och jag kände mig stark. Stockholm är mitt! Sen var det plötsligt bara en kilometer kvar och det kändes nästan snopet. Hur kan något som är så långt plötsligt strax vara över? Alltså, inte för att jag hade något emot det ska tilläggas. Spurtade om ännu en tjej precis innan Stadion och sen in på arenan. Fasiken, hade jag bara haft några meter till så hade jag fixat ännu en placering! Men jag kommer som sagt in på en 12:e plats i SM och 20:e plats totalt sett. Det är godkänt. Jag skulle ljuga om jag sa att jag var helnöjd men tiden är väl ganska rimlig med tanke på kroppen. Eller egentligen så är tiden rätt bra om man ser på mina halvmaratider i vår. Den stora boven är min högra höft. Men jag ger inte upp, ska få fason på den, så är det bara. Sen gratulerade jag Mikaela som sprungit på en fantastisk tid, 2:49:34 och så 
Sen traskade jag hemåt mot Lidingö. Gick och tänkte på den helt otroliga hejarklacken jag hade längs hela banan. Galet! Så otroligt fint. Det var ni som gjorde att första milen försvann i ett nafs, att Djurgården gick lätt, att Västerbron var en barnlek och att jag kände mig stark på slutet. Tusen tack. Ni är helt otroliga. Hoppas ni läser detta lilla ynkliga tack även om det är just ynkligt i jämförelse med era skrik och hejarop. Olle hämtade upp mig på stället där han hämtat upp mig de senaste två åren och så åkte vi hem. Jag stretchade och duschade och sen åkte vi till Nero och åt maratonmiddag.
Somnade rätt sent, så mycket i skallen. Ni vet ältandet; tog jag verkligen ut mig? Kunde jag sprungit bättre? Saken var att jag inte var så himla trött när jag kom i mål, tror jag disponerade loppet väldigt bra. Benen var stumma, absolut, som de blir efter 42 km, men jag hade ändå ganska bra med ork kvar. För mycket? Jag minns den känslan från mitt allra första Stockholm marathon 2012, att jag kom i mål och mådde ganska bra, just för att jag hade sprungit klokt. Men den där balansen är så himla svår på ett så långt lopp. Att ge exakt allt man har men ändå inte bränna sig. Att vara klok men inte för klok. Det är verkligen en konst!
Promenixade ner till Grönsta och in i skogen. Började jogga och det var skönt med det mjuka underlaget nu. Kroppen var som väntat rätt stel och jag hade aningen känning i vänster knä så jag tog det verkligen lugnt, joggade och gick om vartannat. Men att vara där helt ensam i skogen och få smälta lite av gårdagen, det var precis vad jag behövde.
Erkände för mig själv där bland träden och hackspettens hackande att jag var rätt besviken ändå. Även om jag visste hur det var ställt med kroppen så hoppades jag nog innerst inne att en klok öppning ändå skulle kunna leda till någon sekund bättre än förra året. Men nix. Inte i år. Men men, bara att springa vidare även om jag ska fundera lite på hur jag ska lägga upp träningen framöver.
Nu blir det rörlighet och frukost och efter lunchen ska jag återvända till Östermalms IP där Febe ska springa minimaran. Då blir det äntligen min tur att heja! Själv längtar jag redan efter nästa lopp, jag hoppas jag hinner få lite ordning på höft och kropp till dess. Såg den här skylten vid Kyrkviken häromdagen när jag sprang och tyckte den passade rätt bra just nu.
So beat this. Jajamen, jag hoppas det. Lite längre fram! Vi hörs om en vecka. Ajöss kära bloggläsare och tack igen.
rocknrollrunning.se 