Herrejesus så trött jag är på att vara sjuk! Nedbäddad i sängen fladdrade tankarna iväg till mina första springminnen – jag har all förståelse för er som inte vill läsa om min barndom, ni kan ju sluta läsa, men jag ska vältra mig en liten stund:

1. Jag började springa med min pappa ganska tidigt, tror jag var sådär 7 år eller så. Vi hade en speciell liten runda som vi alltid sprang. Från vårt hus, ner förbi Canada Bygg, uppför långa backen (där jag numera ibland tränar backintervaller då jag flyttat tillbaka till mina barndomstrakter) och sen fram till en grön soptunna som vi dunkade på och sen sprang vi tillbaka. Totalt 3 km. Ibland tog vi den långa slingan och fortsatte ut mot östra Rudboda, då blev rutten ett par, tre kilometer längre.

2. Jag sprang på sommaren när jag var hos mormor och morfar i Västerås. Det här vara innan GPS:ens tid. Jag kommer aldrig glömma hur jag sprang på Västerås gator och min mormor körde sin lilla röda bil sakta bredvid mig för att mäta upp sträckan. Nästan så jag börjar gråta (kanske för att jag är sjuk) när jag tänker på hur fint det var av henne att mätköra upp olika banor åt mig.

3. Jag och syrran var också alltid hos vår farmor och farfar på somrarna, ute i Årsta Havsbad. Där hade jag den perfekta springturen på exakt 1 km och den kutade jag järnet sådär 3-5 gånger. Minns att det ofta var väldigt varmt och väl tillbaka i stugan la jag mig på golvet alldeles likblek och snurrig (jag har alltid blivit kritvit och inte rosig när jag springer). Min farmor trodde jag skulle svimma varje gång.

4. Vi seglade mycket när jag var liten. Segling och löpning går inte riktigt ihop och jag har minnen av hur jag försöker få till en rutt på en liten ö, utan framgång. Slutade med ljushopp istället.

Ja, det är sånt man tänker på när man är sjuk och längtar efter att springa. Nog om det.

 

Här är ett gammalt fint springminne. Det är från i höstas då vi hade flera dagars filminspelning på Gotland. Vi höll till vid den gamla militäranläggningen KA 3 i Fårösund. Jag fick hjälp att hitta en träningsslinga i skogen som jag sprang på morgnarna. Det är inte ofta jag stannar för att ta kort medan jag springer men det här var så vackert att jag inte kunde låta bli.

Imorse när jag sprang till jobbet tog jag för omväxlings skull vägen via Värtan och Lidingövägen. Jag såg framför mig att det skulle vara oerhört mäktigt att springa längs de slitna oljecisternerna och förbi de gamla hamnmagasinen nu på vintern. Inget kunde vara mer fel. Det hela utvecklade sig istället till en fruktansvärd tur genom slask och moln av avgas från långtradarna som nyss anlänt med färjan från Talinn. Denna bedrövliga löptur fick mig att tänka på ett betydligt trevligare träningspass för några månader sen.

Jag var på filminspelning i Budapest och  frågade en kille i produktionsteamet om han kände till något bra ställe att springa på i närheten av hotellet. Han lyssnade med nollställd blick och bad att få återkomma. Morgonen därpå ringde en man och meddelade att min bil vad framkörd. Efter att först ha trott det var ett misstag lyckades jag förstå att det hade med min löpning att göra. När jag kom ner fann jag en enorm BMW och en ännu större man med öronsnäcka som visade mig in i baksätet. Sen bar det av genom ett nyvaket Budapest tills vi stannade på en ö mitt i Donau där jag släpptes av. Île Marguerite heter ön. Rakt nedanför sträckte en löparbana av gummi ut sig och min chaufför berättade ett den var 5 km lång och gick runt hela ön. Vi ses om en timme, sa han och satte sig i bilen. Jag sprang en mil på gummit, stretchade, satte mig i bilen och kom tillbaka till hotellet lagom till frukost.
Men så här var det alltså inte i morse. Inte alls faktiskt.