Kläder

20140630-20140706: Naprapatdubblar, springer i leopard, tävlar mot en snigel, tar ett till hål i örat, springer svettigt långpass och tar äääääntligen färjan till Gotland!

Rålambshovsparken Hej alla trevliga människor. Vill börja med att svära på att jag inte skrev att jag övervägde att sluta med bloggen i förra inlägget, bara för att få uppmuntrade tillrop (även om det självklart kan vara frestande ibland när man känner sig lite nere). Nänä, jag övervägde det verkligen på allvar. Men jag överväger i för sig en massa grejer titt som tätt, som t ex att aldrig mer köpa kläder (!), aldrig mer äta godis (!) och andra omöjliga ting. Hur som helst, jag fick en massa uppmuntrande tillrop från flera av er när jag nämnde mina tankar, och jag blev lite rörd över att det faktiskt finns de som bryr sig om att jag knattrar och fotar och springer. Just att ibland få känna att någon läser ens ord, det är fint. Även om det ska tilläggas att min grundinställning med bloggen är att jag ska göra det för min egen skull och inte för någon annan. Inte heller för att framställa mig och mitt liv på ett visst vis för att det ska verka som att jag är en alltigenom lycklig människa. För såna vet vi ju alla inte existerar någonstans (även om vissa verkar trivas med att måla upp den bilden), men visst det där är svårt. Vare sig man vill eller inte så skapar man ju en bild av sig själv utåt, och den rymmer oftast givetvis inte hela sanningen. För att man kanske inte heller vill visa upp hela sanningen för hela världen (full förståeligt), men man får försöka tänka på sånt där tycker jag. Men det fina med att ha en blogg är ju verkligen att få kontakt med roliga människor som oftast delar samma intresse som man själv. Och dessutom så funkar bloggen som en bra träningsdagbok för mig själv där jag faktiskt ibland, dock ej så ofta, går tillbaka för att läsa hur träningen gick. Kort och gott: jag springer och bloggar vidare! Och tack för att ni brydde er.

Men hörrni! Nu är det sommarlov. I alla fall för mig. Jag har faktiskt haft blandade känslor inför sommaren. Jag har längtat efter att få hänga med familjen och bara skrota runt. Tills jag insåg att jag förra sommaren gjorde allt annat än skrotade runt. Förra årets fem gotlandsveckor var som ett intensivt träningsläger för min del där jag snittade 22-23 mil/vecka i min ensamhet. Och veckorna innan och efter var också de mängdtunga med sisådär ca 18-20 mil. Så ja. Det var mycket löpning och mindre skrotande. För när man har familj och tre barn, så funkar det ju inte att springa och sen bara lata sig. Nej, tiden då man inte springer ska man handla mat, laga mat, göra roliga utflykter, bada och sen de vanliga tingen som att tvätta och städa (obs! Olle hjälper också till med detta ska tilläggas). Men i och med detta så blev det väldigt mycket förra sommaren, hur fantastisk inramning det än var på det hela. Det var under den här tiden som jag började bli nedtränad. När jag kom hem och borde haft fulladdade batterier, och Berlin Marathon började närma sig, minns jag att jag kände mig helt slut, både kroppsligt och mentalt. Motsatsen till hur man vill känna när man lagt ner sin själ i något och ett marathon närmar sig med stormsteg. Trots att jag lättade upp så var det som att jag inte riktigt hittade tillbaka till känslan. Och har inte gjort det förrän typ…ja nu. De senaste veckorna. Trots detta gjorde jag, i mina ögon, ett bra lopp i Berlin och satte nytt PB med tiden 2:52:54. Men det var med en tung känsla och ibland undrar jag om jag kanske hade sprungit bättre om jag vågat vila mer på sommaren. Och även om jag inte hade gjort det, sprungit bättre i Berlin alltså, så kanske jag ändå inte hade upplevt en så tung höst, vinter och vår som blev fortsättningen. Summa summarum, jag har haft blandade känslor inför semestern för jag vet att det finns tid att träna massor och jag är bra på det, att harva på utan att ifrågasätta. Samtidigt så åt löpningen upp min förra sommar. Jag tror knappt att jag sov ut en endaste morgon! Ni hör. Det var galet. Den här sommaren har jag en annan inställning. Den kanske inte tar mig lika långt, det vet jag inte. Eller så gör den det. Vi får se, det spelar inte så stor roll. Just nu är löpningen väldigt rolig och då gäller det att vårda den känslan och inte utnyttja den till max med resultat att man kommer hem och är helt genomslut i både kropp och själ. Det är inte värt de där minuterna och ett nytt PB, om man tappar lusten ett år framåt. Håller tummarna för att jag ska lyckas med kombom hård träning och mycket vila detta år!

Nix, nu tar vi det från början. Veckan alltså. För den började inte med semester. Den började nämligen med en helt vanlig jobbmåndag. Men innan jag drog till jobbet så var jag Bror Duktig, drog ner i mitt lilla rehabrum och gjorde mina rörlighetsövningar.

Måndag Och styrka.

Måndag Efter knogande hela dagen så var det dags att springa från jobbet till naprapat-Johan.

Måndag I garaget på jobbet så märktes det att många redan gått på semester, det var glest mellan bilarna.

Måndag Hos Johan fick jag dels nya styrkeövningar inför sommaren och så hjälpte han mig att mjuka upp höften. Den är inte alls hundra än men det är en enorm skillnad. Förr, efter att jag suttit ner och reste mig upp, så haltade jag alltid till lite. Jag har blivit så van vid att ha ont att jag fortfarande gör så, tills jag inser att det inte gör ont på samma vis och att jag egentligen inte behöver halta till. Däremot känner jag fortfarande den där tröttheten i höger höft när jag springer längre pass. Så det var skönt för höften att få lite Johan-hjälp. Därefter sprang jag hemåt med bra klipp i steget.

Måndag Jag såg återigen canadagässfamiljen i Värtan. Kan inte förstå att de tycker det är mysigt att hänga just där med långtradare och färjor. Men i för sig, folk undrar väl varför jag springer där också. Men jag gillar ju långtradarna och färjorna.

Måndag På tisdagen ringde klockan 05.20. Tycker mentalt det är sån skillnad mellan att gå upp tjugo över fem jämfört med t ex tjugo i sex. Men jag krälade i alla fall upp och ner i de framlagda löparkläderna.

Tisdag Hejade på fåglarna. Man ser det inte på bilden men förutom canadagässen så var ett gäng änder på plats. De stod och sov på sånt där roligt fågelvis; ni vet, de står med bara ena benet i marken och det andra instoppat under sig, och ansiktet vinklat bakåt med bädden nedkörd bland fjädrarna. Det ser så himla obekvämt men samtidigt mysigt ut.

Tisdag Tanken var att köra lång backe men jag var rätt osugen när jag gav mig av. När jag väl var framme så hade jag dock lyckats arbeta upp ett bra backsug. Nu jäklar ska backen få! tänkte jag. Passa dig gamla backe! (Den är åtminstone äldre än jag).

Tisdag Jag skulle köra tio repetitioner. Jag kan ibland tycka det blir så rörigt att hålla ordning på alla siffror i skallen, det gör att jag tappar fokus från att hålla farten… var det sju eller sex jag hade kvar? Därför brukar jag ha lite olika trix för mig och idag körde jag blomvarianten. La upp tio prästkragar och sen drog jag igång.

Tisdag Lite segt till en början men sen var det som att tröttheten försvann och jag rände upp och ner med bra fart och backen fick passa sig och efter varje avslutad repetition så kastade jag iväg en blomma åt fanders. Till sist var det bara en ynka prästkrage kvar.

Tisdag Och sen var det plötsligt noll kvar.

Tisdag Snabbt hem för att åka till jobbet. På lunchen köpte jag sushi på det galet bra Itamae Izakaya på Odengatan.

Tisdag Det kan ta lite tid att få maten men när man väl äter den så är all väntan förlåten.

Tisdag På kvällen vågade jag mig faktiskt ut på ett till pass. I nya leopardshorts!

Tisdag Ok då, här kommer de även i närbild för er som är leopardtokiga. Informerar på klassiskt bloggvis att de är från Adidas.

Tisdag I alla fall. Tog en sväng i Lidingöloppsspåret och det var alldeles tyst och skogsmagiskt. Sen blev det pull-ups!

Tisdag Avslutade med lite rörlighet och magstyrka.

Onsdagen började jag ungefär på samma vis som jag avslutade dagen innan. Jag sprang alltså en sväng I Grönstaskogen. Men först knöt jag brallorna.

Onsdag Onsdag Efter skogsturen packade jag ner glitternagellack i väskan.

Onsdag Och så målade jag naglarna så fort jag kom till jobbet. Det är enda sättet för mig att inte direkt sabba naglarna när jag målat dem; att just göra det vid skrivbordet och sen sitta prick still som en staty. Tur bara att jag inte har allergikerkollegor runt mig.

Onsdag På lunchen var det sol och dags att springa en mil.

Onsdag Innan:

Onsdag Och efter:

Onsdag På onsdagskvällen skulle jag iväg på jobbmiddag. Men vet ni vad jag hann med innan? Jo, ta hål i örat! Ett till! Det är alltså den där ploppen som är det nya hålet, ”conch-piercing” som det kallas. Mycket nöjd med detta.

Onsdag Och sen var jag alltså ute på stan på kvällen. Fotade Svampen som blev en suddig svamp trots att jag bara druckit lite vin.

Onsdag På torsdagen var jag uppe och hoppade tidigt igen. Gav mig av hemifrån strax efter halv sex.

Torsdag Jag skulle till naprapat-Johan en sista gång innan jag emigrerade till Gotland. Herrejisses, vilken morgon det var.

Torsdag Solen. De tomma gatorna. Och mina fötter.

Torsdag Den utställningen har vi sett!

Torsdag Inte mycket att säga om denna fantastiska morgon. Knäppte bilder i farten och kände mig mallig över vår huvudstad, ja nästan som om det vore jag som ägde den.

Torsdag Torsdag Torsdag Torsdag Sen var jag framme i Rålambshovsparken.

Torsdag Torsdag Såg en pappa och, gissar jag, hans son. De skatade där tillsammans, observera att det var innan sju på morgonen vilket tyder på ambition, och det hela såg så urbant och fint ut. Jag var tvungen att fråga om jag fick fota dem. Och det fick jag. Klick.

Torsdag Själv gjorde jag lite armhävningar då jag var lite tidig.

Torsdag Sen var det dags att gå in till Johan.

Torsdag Han jobbade igenom höften ordentligt och sen fick jag ryggmassage som faktiskt var skön även om det inte var en Sturebadsvariant. Men man är inte bortskämd med att naprapatbesök kan vara sköna, om man säger så. Kutade därefter till jobbet, drack kaffe och käkade ett ägg i omklädningsrummet.

Torsdag På torsdagkvällen var jag rätt trött. Först tänkte jag hoppa över kvällens pass och ta vila men det är något med mig och oplanerade vilodagar som bara inte funkar. Jag har så svårt att njuta av dem och då går man miste om grejen (även om jaja, jag fattar att man ibland får tvinga sig till oplanerade vilodagar). Däremot om jag har planerat in vila, då funkar det bra och jag kan njuta av att inte ta ett endaste löpsteg. Förutom detta så var jag också sugen på att springa lite backe en sista gång innan Gotland i och med att jag knappt har en endaste kulle där. Så efter velande gav jag mig ut. På med pannband!

Torsdag När jag kom fram till backen hade de klippt gräset och alla blommor var borta.

Torsdag Men lite längre bort hittade jag några som jag kunde rada upp till räknehjälp. Idag körde jag dock en lightvariant som ni ser.

Torsdag Och så drog jag igång. Jag mot backen! Eller nä, för efter första repetitionen upptäckte jag en snigel på väg över gångbanan. Han hade kommit nästan halvvägs och jag tänkte att jag skulle kunna ha hen som riktmärke, se vem av oss som blev klar först så att säga. Jag mot snigeln!

Torsdag Tävlingen var inledd. Jag hade bra krut i benen, det kändes skönt att springa på pigga ben och inte sådär morgontrötta. Men snigeln verkade också vara i form och krälade/slingrade/slemmade sig fram i ganska bra fart. På slutet var det riktigt spännande! När jag joggade ner efter sista repetitionen så var jag så gott som säker på att snigeln hade en bit kvar och att jag skulle kamma hem segern. Men närå, han hade plötsligt växlat upp. Kolla!

Torsdag Vi måste korsat våra respektive ”mållinjer” exakt samtidigt och därmed blev det oavgjort!

Sen blev det fredag och jag började med min rörlighet.

Fredag Och diverse andra konster.

Fredag Fredag Sen jobbades det in i det sista tills jag till sist insåg: NU ÄR DET SEMESTER! Olle spruttade iväg till Småland för att hämta upp barnen och för att sen på söndag ta färjan från Oskarshamn. Själv skulle jag åka ner med min mamma och katterna direkt från Nynäshamn på lördagen, vilket innebar en fredagkväll i min ensamhet. Därför bestämde jag mig för att tidigarelägga veckans långpass. Lite segt att springa det med ryggsäck på ryggen men sånt är livet. Det var riktigt varmt och jag försökte spänna fast små vattenflaskor på ryggan.

Fredag Men de trillade av efter tio steg så jag fick langa ner dem i ryggsäcken. Sen gav jag mig ut i sommarkvällen. Bort till Stadshuset, längs Norr Mälarstrand och så över Västerbron. Sen sprang jag runt söder där det var riktig sommarlovskänsla. Folk badade och åt glass. Och kysstes som aldrig förr! Själv svettades jag vidare med den varma och rätt tunga ryggsäcken på ryggen. Kom fram vid färjorna vid Stadsgården. Där stannade jag till lite kort för att dricka energidricka och vatten. Jösses så törstig jag var! Sen vidare längs Skeppsbron. På Strandvägen fick jag zickzacka som en tok för att parera alla glada turister. Efter 30 km stannade jag klockan utanför huset.

Fredag Sen gjorde jag både iskaffe (med vaniljglass i!) samt jordgubbsvatten.

Fredag Därefter var det bara att packa ihop sig inför morgondagen. Ali och Kuba satt non stop vid väskorna (och stundtals även i). De verkade vara oroliga för att bli kvarlämnade.

Fredag Och sen! Sen var det lördag och klockan ringde redan kl 04.15. Herregud, hade bara sovit i fyra timmar men det är sånt som knappt känns när man vet att man ska iväg till något härligt. Mot färjan med min mamma (och katterna). Mamma hade på mammavis med sig kaffe och smörgåsar och vi hade det riktigt mysigt där i bilen. Väl på färjan gick jag upp på däck. Solen lyste och håret blåste och havet luktade hav och himlen var blå och havet var också blått och huvudet var tomt och kroppen lugn. Då insåg jag att nu, nu är det äntligen sommarlov!

Lördag När jag stod där såg jag en segelbåt och tänkte på min pappa som nu kommit fram till Färöarna på sin seglats.

Lördag Vid lunch var vi äntligen framme vid huset. Som jag längtat hit. Ali och Kuba träffade Selma, syrrans katt, och de verkade också nöjda med att ha sommarlov.

Lördag Efter lunchen cyklade vi ner till stranden. Jag har skaffat en ryggsäck eftersom jag numera hojar runt på min Biltema-mountainbike utan pakethållare.

Lördag Och sen känslan av att ligga där på en handduk i sanden för första gången på semestern. Då njuter man i fulla drag om man säger så. Sen fick det vara nog med den typen av njutning. Dags att ge mig av på ett löppass och njuta av landskapet.

Lördag Tog rundan där jag numera kan varenda sväng, varenda sten. Temperaturen var perfekt, varmt men ändå lite skön vind som svalkade.

Lördag Benen var pigga så jag fortsatte lite längre än jag först planerat. Efter en mil vände jag hemåt igen.

Lördag Stannade till vid raukarna och glodde en stund. Tänk att ögonen aldrig kan vänja sig vid det här vackra, som att de blir lika chockade varje dag över att det är så fint.

Lördag En bra tur på 19 km.

Och så var det söndag. Vaknade och hade sovit så fruktansvärt skönt. Tänk att en god natts sömn kan vara som värsta lyxen. Ni vet när man sover djupt hela natten, vaknar till framåt morgonen helt kort, bara för att på en sekund slumra om på nytt, och temperaturen i rummet är sådär perfekt och täcket så skönt. Aaaahhhhh. Sen blev det frukost och raka vägen ner till stranden. Sand mellan tårna är även det lyx, särskilt för att par utnötta löparfötter som inte alls ser lika trevliga ut på undersidan som på ovansidan.

Söndag Och sen att bara ligga och dega på det här viset och det enda man hör är havet.

Söndag Framåt lunch väntade ett tröskelpass.

Söndag Jag tog Nils med mig!

Söndag Lång uppjogg och det var så kul att ha sällskap. Mycket springsnack blev det. Sen stannade vi vid den här figuren och nollställde klockorna. Mu.

Söndag Och så drog vi igång! Idag sprang vi inte på vårt vanliga ställe vid vattnet utan på en grusväg som visade sig vara mycket bättre. Vid havet är det galet vackert men lätt att snubbla, ett under egentligen att ingen stukat någon fot där. Här var det bättre. Vi körde tre block och det kändes kontrollerat hela vägen, både andningen och benen. Sista blocket gick fortast och jag blev så glad över den medgörliga känslan i kroppen! Och glad över att ha Nils att plåga mig tillsammans med. Här står vi efteråt och försöker vara så snygga det går när man dryper av svett. Nils har en väldigt tuff min, måste jag säga.

Söndag Efter detta blev det nedjogg och därefter lite stretch och diverse styrkeövningar i trädgården. Jag hade syrrans barn som medgymmare.

Söndag Efter lunchen åkte jag och min mamma och gjorde Razzle Dazzle-premiär! Jag älskar det där stället.

Söndag Söndag Söndag Och sen äntligen kom Olle och barnen. Ni kan inte fatta hur mycket jag längtat efter att vara tillsammans hela gänget och ha sommarlov ihop. Eller jo, det kan ni nog. Ni har förmodligen längtat precis lika mycket efter era sommarlovsgäng, hur de än ser ut. Det blev givetvis bad.

Söndag Och det obligatoriska hålgrävandet.

Söndag Tja, som ni hör är livet just nu rätt trevligt. Jag ser så himla mycket fram emot en sommar med alla jag gillar. Och jag ser fram emot att springa för att jag gillar det, inte för att jag måste. Ok, tre sista grejer innan ni ska få återgå till ert:

1. Jag har köpt ny hårfärg. Vanligtvis kör jag bara med olika färgade balsam men nu ska jag testa dessa två. Inte samtidigt dock. Har tagit med den blå färgen till Gotland och ska köra i den inom kort. Återkommer med bild. Kan sluta hur som helst.

Crazy Color

2. Häromkvällen fastnade jag framför en dokumentär om hundar. Ali hoppade genast upp bredvid mig i soffan och tittade sen på hela avsnittet tillsammans med mig. Det tyckte jag såg rätt kul ut.

Katt tittar på hund

3. Den här Charlotte Gainsbourg-låten (som egentligen är en Jimi Hendrix-låt). Lyssna på den. Ni kommer inte ångra er.

Det var allt jag hade att rapportera för denna vecka. Njut av sommaren och stegen. Det ska jag.

Söndag Punkt.

20140505-20140511: Djurträffar, dimma, mögel och ett regnigt men roligt Kungsholmen Runt!

Hej kära bloggläsare. Läste ni Adrian Moles hemliga dagbok när ni var små? Det gjorde jag. Så jäkla bra var de där böckerna. Vet inte varför jag kom att tänka på det nu, kanske för det där ”kära” i början som känns lite dagboksaktigt. Det är i för sig mycket så jag ser på min blogg, som en springdagbok för mig själv. Sen att jag inte har ett litet hänglås med en ännu mindre nyckel till, det är en annan sak. Och tur är väl det för så mycket fina kommentarer och tankar jag får från er alla, det är helt otroligt. Blev oerhört påmind om detta nu i helgen när jag sprang Kungsholmen Runt. Flera stycken kom fram och pratade och jag fick massa hejarop längs banan. Tack! Kort och gott är det alltså en väldig tur att jag inte har någon liten nyckel (man slarvade dessutom alltid bort dem). Jaja, nu är det dags att summera veckan.

Jag vaknade och var förbaskat trött på måndagmorgonen. Hade sovit skraltigt. Jag stängde av klockan och gick ut i badrummet. Och sen gick jag och la mig igen. För att femton sekunder senare gå upp igen. När det är soligt och fint ute vet jag ju innerst att det är skönare att gå ut och springa en sväng jämfört med att sova en kvart längre. Ibland kan det bara ta en stund att inse det.

Jag tog det väldigt lugnt, det här var bara en jogg för att få igång kroppen och göra mina stretchövningar. Men ack så fint det var ute. Sol, blå himmel och dimmigt på ett sagoboksaktigt vis som fick mig att vilja bli ett med naturen. Inte genom att dö alltså, ånej. Det skulle skett på något annat vis, fråga mig inte hur. Det doftade hägg och jag mötte fem rådjur.

Det blev knappt en mil. Sen jobbades det på som vi vanliga människor gör. På kvällen när jag kom hem var det dags för ett tröskelpass. Jag var inte alls sugen på detta. Ändå stod jag plötsligt ute på gatan, redo att ge mig iväg.

Den här gamla tröjan brukar jag riva fram när jag känner att jag behöver en piska för att springa fort. Jag menar, man kan ju inte ha en tröja som säger ”FAST” och sen sega sig runt. Nänä, man får leva som man lär. Det blev en lång uppjogg följt av ett lite kortare tröskelpass. Jag kör numera inga spänsthopp, efter alla skador och skavanker får de vänta till längre fram, det sista jag vill nu är att dra på mig någon mer skit. Passet fick godkänt och efter det blev det styrka. För varje gång ökar jag antalet repetitioner och idag kändes det rätt rejält.

Tisdag eller mardi som fransmännen säger. Det låter ju mycket trevligare. Tyvärr hade jag inte haft en trevlig natt. Av någon anledning hade alla tre barnen smugit in till oss under natten, och jag kan bara inte sova då. Även om det är mysigt att vakna upp bredvid dem. Men jag gav mig av på en liten morgonjogg trots tröttheten.

Termometern har bara visat 3-5 grader på morgnarna den här veckan men det har ändå varit helt ok när solen varit framme. Vilket gjort att man kan springa i t-shirt plus armvärmare. Det gillar jag. Inte mycket hände annars på joggingturen förutom att jag träffade an hare och en fasan. Men det här med att jogga lite kortare på morgonen, det är fina grejer. Nu när jag så smått börjat dra ner på mängden så ser jag verkligen på de här turerna på ett annat vis, de blir mer som en långsam och behaglig väckning för kroppen. Och så kommer man hem lite mjukare och gladare, redo att stretcha och joxa. Ute såg jag små kvarlevor från Lidingö Ultra.

På lunchen blev det mer spring, ett tempopass!

Jag hinner inte kuta så långt på lunchen, totalt med upp- och nedjoggen så landade jag på 12 km. Känslan var stabil. Jag gillar för övrigt H&M:s sportlinnen.

Det här är ju inget för er killar/män/herrar men för oss av motsatt kön är detta plagg viktigt. Eller hmm, för mig är det inte jätteviktigt, jag har så att säga inget jättebehov av något enormt stöd, knappt något behov alls faktiskt. Trots detta så är känslan och materialet väldigt viktigt, tycker jag, och dessa linnen är (för mig) mycket sköna och bra. Och billiga! Nog om detta plagg. Resten av onsdagen härjade jag vidare på jobbet och när jag kom hem för att laga mat till barnen så kom jag på att vi hade lite rester som jag kanske kunde trolla ihop något av till barnen. Ja, tills jag tog av plasten på skålen som stått längst upp i kylskåpet. Ett par dagar för länge. Eller snarare en vecka för länge. Jesus! Gurkorna hade blivit till lurviga djur.

Rätt snygga faktiskt. Men någon gurka fick inte barnen.

Efter detta kom en onsdagsmorgon. Och jag startade den med en jogg.

Idag var inte vädret lika lockande.

Trots detta så träffade människordjuret (jag) följande djur: två harar, ett rådjur och en fasan. Samt denna replika av en häger.

Tillbaka hemma stretchade jag höfterna och tyckte nog allt att det stramade aaaaningen mindre i höger höft. Framsteg! Inget jättekliv på något vis men varenda myrsteg applåderar jag när det kommer till mig och höger höft. Ett andra pass blev det hem från jobbet. Jag såg ungefär lika glåmig ut som vädret var.

På vägen hem ringde det plötsligt från dagis, jag svarade men hann bara höra ”Hej, det är Britt” innan samtalet bröts. Min telefon dör nämligen så fort det är lite kyligt ute, oerhört opraktiskt. Hmm. Storasyrran borde redan ha hämtat lillasyrran på dagis vid det här laget, så varför ringde de nu? Tänk om något hade gått fel, hade hänt? Jag har livlig fantasi så jag fick spurta på sista tre kilometrarna eftersom jag redan målat upp både det ena och det andra i skallen. Väl framme så hade storrasyrran hämtat lillasyrran och fröken hade bara velat veta hur vi skulle göra med en lovdag. Puh. Undrar om man kan hyra in dagispersonal när man ska springa intervaller och tröskelpass? Avslutade dagen med styrka och gaah, tåhävningarna tog rejält på vaderna. Insåg att detta fick bli sista styrkepasset innan helgens halvmarathon om jag skulle hinna få pigga vader till dess.

På torsdagen blev det bara ett litet kort morgonpass med några fartstegringar.

Som tur var började vaderna kännas lite bättre. På väg hem hämtade jag min nummerlapp på Runner´s Store. Jag blir alltid glad när jag är där, de är så trevliga och jag studsade glatt hemåt med min plastpåse.

Natten mellan torsdag och fredag sov jag något makalöst kasst pga en dröm. Det finns inget tråkigare än att höra folks drömmar, de gör om inte annat så att man somnar, så jag ska hålla mig kort: jag drömde att jag kom för sent till lördagens lopp (som nu plötsligt var i Visby istället). I drömmen var det som att jag insåg att jag skulle komma försent men ändå såsade runt hemma, jag drog benen efter mig på ett sjukt frustrerande sätt för den som drömde (jag själv). Till sist kom jag till starten, som ju redan gått eftersom jag såsat så förbaskat. Men då visade det sig att man fick starta när man ville (märkligt lopp). Trots detta fick jag inte ändan ur vagnen… och där tog det slut. Sorry, det blev 391 tecken totalt det där, på tok för mycket för en dröm som inte ens hade ett tydligt slut. Hur som helst, riktigt trött gav jag mig därmed ut på en sista liten tur på fredagmorgonen.

Det enda djur jag såg var en daggmask.

Jag hoppades att det inte var ett förebud om min fart på lördagens lopp. Senare på dagen träffade jag Pekka. Det var väldigt skönt. Mycket tankar har åkt omkring i min skalle den senaste tiden och nu kunde vi äntligen prata om allt och vägen framåt. Det är verkligen en annan sak att ses och prata än att sms:a och ringas. Vi enades om att jag skulle springa de kommande loppen som planerat men utan att känna någon tidshets eller press. Låta kroppen återhämta sig lite och sen framåt ändra på mitt upplägg för att undvika skador och på sikt kunna springa snabbare. Jag ser fram emot att springa Stockholm Marathon men mitt mål kommer endast att göra det med en bra och stabil känsla.

Jaha, men hur var då känslan på fredagskvällen innan loppet? Jo tack, den var ok ändå. Mina sista turer hade i för sig känts rätt sega, men så är det ju alltid innan ett lopp. Vaderna var återställda och jag kände att det skulle bli roligt att springa. Jag hade ingen tro på att närma mig mitt pers vilket kanske var dumt. Man måste ju tro! Men jag visste ju hur det var ställt, även om jag börjat lätta lite så har jag under en längre tid sprungit mer än min kropp kunnat hantera. Så det är så att säga en liten resa för att få upp ordentlig kraft i kroppen igen, men jag ser fram emot att göra den. Jag somnade i bra tid och sov bra.

Lördagen började enligt följande: regnet piskade mot rutan och Uma, som låg i vår säng, vaknade, vände sig mot mig och frågade: Varför har du gula tänder? En initial uppförsbacke att jobba med, så att säga. (Men helt ärligt, de är väl inte så gula va? Högst normal kulör, skulle jag själv vilja påstå. Jag kunde inte släppa det utan fick resten av familjen att betygsätta färgen på tänderna. De fick klart godkänt.) Jag gick upp och ute var det väldigt grått.

Jag tog fram ägg.

Och gjorde min klassiska loppfrukost: Fattiga riddare!

Sen såsade jag runt där hemma, dock med oerhörd koll på klockan för att inte plötsligt befinna mig i mardrömmen igen. Kände lite på temperaturen och bestämde mig för att det fick bli linne och armvärmare. Var rätt uppåt, så uppåt att jag blev suddig på bild.

Olle skjutsade mig in till stan och The Libertines hängde med.

Men sen var jag ensam. Jag hade nämligen rått min lilla hejarklack att åka till badhuset och bli blöta istället för att bli det av att stå och heja på mig i regnet. Jag kom precis i tid för att se andra starten av 10-kilometersloppet.

I Rålambshovsparken var det blött.

Jag gick på toa dit kön var ovanligt kort. Jag träffade Henric och sen smög jag in här under och drog på min nummerlapp. Det kändes nästan som en obskyr verksamhet som pågick här.

På med snabbdojorna.

Därefter gick jag runt som en osalig ande som man brukar göra innan ett lopp. Men jag träffade en massa trevligt folk t ex Tobias (som sedan satte pers med 1:21:40!) och roliga bloggläsare som hejade. Stod och huttrade i regnet, osugen på att dra av mig överdragskläderna. Men när jag väl gjorde slag i saken och började värma upp så kändes det bra. Träffade Mikaela som vann loppet förra året och vi önskade varandra lycka till. Sen stod vi där på startlinjen, alla i sina snabbaste skor, och plötsligt var vi iväg! Full fart framåt, alltid för fort i starten men jag lyckades sansa mig och hittade raskt in i ett lagom tempo på ca 3:58 min/km. Vi sprang. Och vi sprang. Väntade på att det skulle kännas tungt men det kändes bra. En kille från Fredrikshof (jag kollade i resultatlistan och tror du heter Magnus Engström) passerade mig efter en bit och sa ”Kom igen Tove!” Jag låg sen nästan hela loppet i hans rygg (hoppas ok) och var tacksam över att inte behöva ligga så ensam som jag gjorde på Women´s Health Halvmarathon för ett par veckor sen. Plötsligt har tio kilometer gått och min klocka visar att jag fortfarande håller 3:58 min/km. För en stund tänker jag att vadsjutton, tänk om jag slår förra årets tid?! Mot alla odds?! Jag tycker att jag håller konstant fart men tappar uppenbarligen en del på andra varvet. Klockan visar 4:02 min/km mot slutet, vilket ändå känns helt ok. Under hela loppet så får jag höra alltifrån att jag är första dam till andra dam, men jag vet att jag är tredje dam. När det bara är tre kilometer kvar blir jag dock omsprungen av en tjej. Jag blir lite paff och lyckas inte ta igen det utan det är bara att räcka fram näven åt henne och tredjeplatsen. Kommer i mål som 4:a och tiden 1:26:32. En minut bättre än loppet för två veckor sen men två och en halv minut sämre än mitt pers. Blev förvånad då klockan visade en snittfart på 4:02 fast det egentligen var 4:05 min/km. Måste lära mig att skita i klockan helt. Absolut inte nöjd med denna tid, men inte heller så besviken. Jag får springa vidare (lite mindre) och hoppas att min plan framåt kommer innebära bättre tider på sikt. I mål gratulerar jag Mikaela som helt fantastiskt sprang in på en förstaplats och tiden 1:19:40! Förutom en duktig löperska är hon en otroligt trevlig människa, det har jag förstått av de tre gångerna vi träffats. Här är hon:

Själv fick jag en massa fina ord från bloggläsare och en vindjacka. Ni får se den inom kort på bloggen om detta skitväder håller i sig! Olle var snäll och hämtade upp mig men han ångrade sig bittert när det visade sig att Tekniska Högskolan skulle genomföra sin såkallade ”quarneval” och hade blockerat hela stan så vi fick tråckla oss hem. Obligatorisk uppvisning av medaljen när jag kom hem.

Och fastän jag fick en skruttig tid så var det helt okej ändå. För att kroppen inte alls kändes påverkad som efter förra halvmaran då jag haltade hem med rejält ont i höger höft. Nu kände jag också av höften men inte alls på samma vis. När jag kom i mål var jag såklart trött, hade nog inte kunnat springa så mycket fortare, men tänkte däremot när jag korsade mållinjen, att jag gärna kunde fortsatt att springa längre. Det är ett gott tecken. Avslutningsvis så är Kungsholmen Runt ett riktigt roligt lopp, tredje gången jag springer det. Inget att klaga på, inte ens vädret såhär i efterhand.

På kvällen åkte vi in till stan hela familjen, för att äta middag på Nero. Vi brukar inte göra det efter halvmarathon men den här gången blev det så.

Carpaccio till förrätt.

Och en rejäl biff med spenat till huvudrätt.

Järn så det räcker och blir över med andra ord.

Idag, söndag, mår kroppen oförskämt bra men det blir inget långpass utan en återhämtningsjogg, stretch och lite styrka. Vi hörs och tack igen alla ni som hejade på mig i lördags. Det är ni som gör att jag inte skaffar ett litet lås till bloggen. Vi ses på Stockholm Marathon!

Och den här bilden har jag inte tagit själv utan det har John gjort. Det tycker jag han gjorde bra, inte hans fel att vi alla ser svettiga och plågade ut. Hej.

Tempo och rehab!

Vaknade av Uma och inte väckarklockan och jag kan inte beskriva lugnet jag kände. Även om jag gärna sovit längre så är det stor skillnad att få vakna av sig själv, när det är ljust, och dessutom med en gosig unge bredvid sig. Som i för sig inte ville gosa så länge utan upp och äta frukost. Så det gjorde vi. Jag pressade juice för kung och fosterland, sista veckan som alla bara måste hålla sig friska. Sen fortsatte jag stöka runt i det fd arbetsrummet. När man väl börjat ta sig an ett rum går det ju omöjligt att sluta. Nu är jag i full färd med att rensa alla skåpen och herregud så mycket prylar det är. Ni ska veta att jag förr sparade alla räkningar, och då menar jag alla, varenda liten sketräkning. Nu spar jag bara de viktiga och dit hör t ex elrälningar. Ganska meningslöst kanske men ingen blir gladare än jag när (ok, jag erkänner genast, detta när händer otroligt sällan) någon vill kolla in vår elförbrukning. Jag tänker att den dagen vi säljer huset ska jag överlämna alla årens elförbrukning till de nya ägarna. För detta bara måste de ju bara vara intresserade av!? Medan jag stökade runt så njöt Ali av morgonsolen. Finns nästan inget jag älskar mer än katter i sol. Jag blir alldeles lugn av det.

Men sen! Sen var det dags för tempopass!

Jag är ju uppvuxen här på Lidingö (men jag lovar, jag bodde en massa år i stan innan jag flyttade tillbaka hit! Vet inte varför men det känns viktigt att tillägga.) och det här vädret är riktigt Lidingöloppsväder för mig. Friskt och höstigt och klart. Hoppas alla ni som ska springa nästa helg får exakt precis det här perfekta vädret. Idag hade jag för övrigt matchat lite, sörrni. Måste omedvetet blivit inspirerad av den där citronen i juicen.

Jösses så sugen jag var på att springa! Ska erkänna att den där vilodagen jag motvilligt tog igår, den gjorde nog gott. Dels fick jag ett lugn i mig. Det har varit många tuffa träningsveckor på sista tiden och jag har helt gått upp i detta. Den där storstädningen jag satte igång var bra, liksom något annat att fokusera på, som just gjorde mig lugn. Men också att benen var lite spralliga och sugna på spring, det var skönt att känna. Hoppas på just den känslan i Berlin! I alla fall så blev det uppvärmning och sen tempo in mot stan. Kom på varför jag ofta gillar att just springa in mot stan. Varje kilometer går så fort när man liksom tar sig någonstans och har riktmärken. I alla fall så var vädret underbart, men lite väl blåsigt för oss som inte kunde gömma oss bland träden i skogen. Kort paus och sen vidare på nästa block. Vände framme vid Lilla Sjötullen och sen tillbaka. Men satan! Magen spökade så jag fick springa in en kortis i skogen. Helt ok på träning men mardrömmen på tävling! I alla fall, sen var det bara att fräsa vidare. Sprang tre block på 6 km vardera. Totalt 22 km. När jag kom hem satt Ali fortfarande i solen, bara på ett annat ställe.

Det går ju inte att låta en så söt liten varelse bara sitta där och vara söt.

Efter jag varit präktig och stretchat åkte vi in till stan för jag behövde köpa ett par rehab-prylar och så vinterskor till Uma. Dags för lite spray spray. Särskilt när jag skulle vara bland massa folk.

Inne på NK så upptäckte jag en grej som kommer sticka i ögonen på löparvärlden. Stella Mc Cartney har gjort ett par långa tights med ett par små shorts ovanpå! Ja, de sitter alltså ihop. Kolla:

Det är allmänt känt i löparvärlden att det är ”fel” att springa runt så. Nu tillhör ju inte jag den (när gör man förresten det?) utan brukar springa runt just precis så ibland. Tyckte i alla fall det var kul att Stella Mc Cartney bara sket i det, ja förmodligen hade hon inte ens koll på det ens men spela roll. Jag hann även med att säga hej till en bloggläsare – oh så glad jag blev av ett hej mitt på stan! Och sen hann vi med att dra till Nero.

Där åt jag en bulle med det här gänget. Obs! Det var premiär för Olles nya glasögon! Jag tycker han är himla stilig i dem. Men själv tyckte han snarare att ”de adderar en dos drama i mitt i övrigt händelselösa ansikte.”

När vi kom hem drog jag fram rehab-prylarna som jag köpt.

Dels såna där vristvikter för att öva upp styrkan i mitt vänsterben. Ser lite mesigt ut men såhär ska jag göra.

Och sen var det alltså den här bubbliga foam-rollern som jag ska rulla runt med.

Det är ju lätt hänt att man ”råkar” att inte göra lika hårt som naprapaten men jag ska göra mitt bästa för att plåga mig, det var bra att den var sådär bubblig. Mitt mål är att inte längre vara Sveriges stelaste människa utan bara Lidingös. Så, nu ska jag rulla vidare och sen ikväll ska jag knäcka den här pavan:

Äkta fransk lemonad! Adieu.

Minijogg och chins i ny skrud!

Ruben tjatade om att få springa en tur ikväll igen. Ojoj, hur ska detta sluta? Mina ben skulle ju vila resten av dagen men ni förstår ju, en springtur med sonen går ju inte att säga nej till. Vi sprang längs Kyrkviken bort till Kyrkogården.

Där var det lite läskigt så vi vände tillbaka hemåt.

3 små fina km blev det. I perfekt tempo för att kunna öva på löptekniken som Markus gick igenom med mig i lördags. Tillbaka hemma var det dags för chin-ups. Idag hade jag en oerhörd pepp eftersom jag fått det här snygga träningslinnet från snälla Kerstin på mitt jobb – direktlevererat från New York! Jag hade lite tur liksom för hon tyckte inte det passade på sig själv, så jag fick det! Kolla då:

Måndag Måndag Med det linet på sig fanns det inga ursäkter för att inte göra 70 stycken chins i följande serie:

Varvat med detta gjorde jag magstyrka. Vad gäller just chinsen så har jag tröttnat lite på dem. Eller egentligen inte tröttnat men jag märker att när kroppen är i form för att springa mycket så orkar jag inte alltid med chins på samma vis. I långa perioder har jag verkligen kört chins varannan dag, nu blir det lite mer sällan än så men ändå så pass ofta att jag håller styrkan vid liv. Magstyrkan däremot försöker jag vara ordentlig med, inte alltid hela programmet men i alla fall en del övningar. Men nu säger jag kort och gott: god natt!

Reflexer! Mage! Kaffe!

Jag blir alltid glad när jag hittar rätt tråkiga plagg fast i ny tappning. Som reflexvästar. Hur många fina såna har man sett genom åren? Varför vill alla märken att vi löpare ska se ut som trafikvakter? Hur som, idag hittade jag en fin reflexväst. Var? På H&M, för 149 kronor. Den ser ut som på bilden ovanför om en 37-årig kvinna stänger in sig på en liten toalett, släcker ner, ställer sig på toalettstolen och skakar på huvudet som att det vore någon slags modeplåtning. Fast man egentligen står på en toalettstol i ett radhus och nästan blir illamående av allt skakande. Och på bilden nedanför ser ni hur den ser ut om man bara rätt och slätt lägger den på matbordet istället. Välj ni vad som är bäst men visst är den fin i all sin enkelhet?

Jag har även beställt en reflexjacka för det har jag länge velat ha, men inte velat betala tusentals kronor för. Återkommer med bild på den när den anlänt och jag haft modefotografering.

Även om foten vilar helt idag så blev det magstyrka med bollen.

Jag gillar att pyssla om andra viktiga kroppsdelar när jag inte får springa. Som just magen. Stackaren, den får ta all skit för foten, haha. Ok, en helt annan grej som gjorde mig lite glad idag var när jag drack ett nytt kaffe. Vi har ju en sån där Nespresso-maskin och fastän jag egentligen starkt ogillar deras butik som är så larvig med de där värdinnorna och kölapparna och den där pålagda trevligheten, så måste jag ge dem att kaffet är gott. Och nu hade vi då köpt en ny smak (eller säsongssmak som det väl så fint kallas): Noisette. Ni hör ju. Är man nötcrème och Nutellaälskare som jag, ja då kan detta inte bli fel.

Mums.

I mitt huvud idag: bär, ull och norsk visdom.

En smart grej tycker jag är att ha frysen full av bär. Alltid är det något som kan behöva muntras upp, t ex en tallrik fiberberikad havgregrynsgröt eller ett glas yoghurt som vill förvandlas till en smoothie. Eller bara äta som de är när man får ett vansinnigt sockersug. Varför man nu skulle få det?

Sen har jag ett julklappstips till en löpare som du gillar mycket och inte vill ska bli förkyld. En fin ylletröja från Houdini! Otroligt sköna och små fina detaljer, som det rosa blixtlåset som på den jag själv kutat runt i en hel del. Finns även en snygg grön för män. Och nej, den är inte så snygg att du ska börja gå runt i den som en vanlig tröja på jobbet. Där går gränsen.

För alla i intresseklubben, anteckna detta: jag vilar från löpningen idag. Jag hade lite ont i mitt vänstra knä igår. Det var länge sen jag hade det, typ i våras. Då vilade jag några dagar och sen blev det bra. Nu hoppas jag det räcker med en dag eller så. Jag läser just nu en bok, Running with legends (tack Magnus!), och där handlar ett kapitel om norska Ingrid Kristiansen, en helt grym långdistanslöpare på 80-talet. Jag har inte kommit så långt än men läste en bra grej hon sa. Att hon tyckte att många av dagens löpare var för seriösa med sin löpning, att det för hennes del alltid hade varit viktigt att springa för att det är kul och att inte låta allvaret ta över. Och att det för henne betydde mycket att ha sin familj runt sig, att inte allt skulle handla om löpning. Jag gillar det där och försöker nog tänka ganska lika runt min löpning. Därför sa jag till mig själv imorse när jag var irriterad över knät och inte fick packa ner löparkläderna: Stressa inte! Du springer för att det är kul. Kom ihåg det. Kul!

Välkommen till min tvättstuga/TV-rum!

All denna tvätt, det är så att säga en naturlig konsekvens av all löpning. Det är ju en sak att man måste tvätta mycket, men det är ju inte det enda. Det är ju också som så att alla dessa hightech-kläder inte bör torktumlas. Jag som älskar torktumlaren. Det innebär att man istället behöver massa tvättställningar. Våra ryms tyvärr inte i tvättstugan så de har istället blivit en permanent del av inredningen i TV-rummet. Jag är helt ok med det, det gör inget att jag bara ser halva sidan av Homeland, men så är också 97% av kläderna på tvättställningarna mina.

Däremot så är det omöjligt att följa temperatur-riktlinjerna i dagens springkläder. Man kan ju inte tvätta ett totalt genomsvettigt linne, som genomlidit 35 km, i endast 30 grader? Ett par bruna strumpor som lufsat runt i ett kladdigt Lidingölopp i 30 grader? Nu säger säkert någon att det kan man visst, men inte jag. Jag kör alla springkläderna i 40 grader och hänger sen upp dem snyggt och prydligt. I TV-rummet. Nog om detta.

Morgonjogg och spontan jacktest på stan!

Men så skönt jag sov i natt! Har sovit för lite i veckan och dessutom haft en oerhört tjatig huvudvärk som inte velat släppa. Den var tyvärr kvar när jag vaknade. Men ändå, att få känna sig utsövd! Drog på mig löparkläder och gav mig ut på en kort morgonjogg. November, en väldigt grå, och av många hatad, månad. Men för mig ändå en favorit då vår första dotter föddes i november. Vår första morgon med henne, tro´t om ni vill, så sken solen på en knallblå himmel. Men idag var det gråttgrått. Jag sprang längs vattnet och kände hur huvudvärken sakta släppte taget om mig. Och så påstår folk att människor bara springer för att bli smala. Sicket larv! Det är för allt annat än just det som i alla fall jag springer.

Vidare långt fick jag ju inte springa idag men skönt var det. Och sen hem för att jobba vidare på den ständigt pågående Juicefestivalen.

Efter detta var jag tvungen att ge mig in till stan. Vi har som sagt en dotter som snart fyller år, och i och med att jag ändå inte får lägga så mycket tid på löpning här i helgen så passade det ju bra att fixa presenter. Jag rände runt hit och dit och hittade en del bra grejer så armarna fick bra styrketräning av alla kassar. Jag kan säga att det är rätt kärvt, i synnerhet för plånboken, att ha tre barn som har sina födelsedagar i november, december, respektive januari – exakt 14 dagar mellan varje födelsedag. Och så jul ovanpå det, ka-ching! Jag smet även in på Intersport på Drottninggatan och provade lite löparjackor. Alla från Nike. Kolla här:

The Windrunner, 800 kr. Inte den optimala löparjackan men snygg. Och fin färg.

Nike Element Shield Soft, 1400 kr. Det här är en bra jacka som jag gärna skulle vilja äga. Går över rumpan på ett bra värmande vis och går under beteckningen Storm Fit. Man känner att den är bra mot vind. Svart eller orange? Båda tack! Small!

Nike Element Shield Max Jacket, 2000 kr. Åh så fin jacka eller hur? Fin färg och så det jag gillar mest; att man ur luvan kan dra fram en orange halsduk när det behövs t ex om det är kallt eller man vill springa förbi någon man känner utan att behöva heja, haha. Dock så känns den inte riktigt vindtålig, även om jag på Nike´s hemsida läst att den är bra mot både vind och regn. Jag tycker snarare det är en varm och lite mysig löparjacka med en riktigt bra halsduksfiness.

Och så en favvo som jag redan äger: Nike Vapor 5 Max. 2200 kr. Den är dyr men å andra sidan så är den gjord av Nike´s ”Storm-FIT 5 fabric” och blockerar vind och vatten (upp till 5000 mm i vattentryck vad det nu betyder…). Den har en bra luva som man enkelt kan justera, den andas… ja, den lever faktiskt, har ett heltidsjobb och egen lägenhet i Vasastan. Det låter nästan så med alla finesser. Men framförallt: äger man denna så har man inga som helst ursäkter för att inte springa fort och långt och i exakt alla väder. Hur som helst, pga kommande födelsedagar blev det inga presenter för mig själv på Intersport idag men jag blev positivt överraskad av deras utbud – mycket fina och bra löparprylar inne. Lite senare blev det dock en minipresent till mig själv: en ring med ett T på.

Kan vara den tunnaste ringen jag sett. Och bilden med den tunnaste handleden i kombo med största knytnäven jag sett. Snart: middag hos kära vänner i ny lägenhet. Imorgon: mer löpning.

Modemorgon.

Startar upp tisdagen med mössmode. Har man fina mössor är det roligare och skönare och kuta när det är kallt. Här nedan två stycken mössor som jag hoppas kuta runt i i vinter:

Denna fina gula kommer från Asics. Den går ner långt över öronen och rymmer även en massa långt hår. Det enda problemet med den skulle i så fall vara färgen i kombination med kritvit/grå ansiktsfärg.

Den här militärgröna mössan kommer som ni ser från Nike. Jag köpte den i Berlin. Den går inte alls lika långt ner över öronen som den gula och det är skönt på ett annat vis. Den är fleecig och mjuk på insidan och så är det ju bra med mycket reflex.

Höstnytt för armarna!

Just det hörrni, idag kom de här som jag har beställt: armvärmare. Jag har redan ett par som jag sprang Stockholm Marathon med men de är tjockare och liksom fleecefodrade. De här är tunnare och helt perfekta i de här vädret. Särskilt om man kutar fort för då är det ju skönt att inte ha så himlans mycket på sig. Ja, jag har alltså inte tänkt att springa bara med de här på mig men det funkar ju att kuta i linne längre om man har såna här. Dessutom, se så tuff man blir på köpet (exakt, jag har gjort allt svartvitt för det ska bli lite häftigare):