Sitter i bilen på väg mot Stockholm och räknar på kilometertiderna för morgondagens långpass. Tycker alltid det är svårt att veta hur mycket man ska pressa sig på de här passen. Det finns ju framförallt en hel del fördelar med att sakta ner just på distanspassen. Hur som helst så tänkte jag imorgon försöka springa på i ganska bra fart och efter ca en timmes löpning göra en tempohöjning i 5 km och överraska kroppen med en fart som är över min planerade Marathon-fart. Får se hur det går, laddar med lite Marabou Frukt & Mandel.

Jag har funderat på om jag ska lyssna på musik eller inte när jag springer Marathon.

Fördelarna med musik:

1. Man kan göra en oerhört bra pepplista. Be alla man känner om en bra Marathonlåt och så kan man tänka att man springer lite för just den personen när låten kommer. Är det låtar med bra tempo så kan det ju hjälpa en att hålla farten i svåra stunder.

2. Jag tänker också att det är fint att rama in hela upplevelsen med bra musik, lite som en låååång musikvideo i Marathon-stil.

3. Musiken skärmar av en från allt stoj och man kommer in i sin egen lunk och värld.

Men å andra sidan, man kan också se fördelarna utan musik:

1. För en gångs skull kommer man ju springa genom hela stan med en massa (förhoppningsvis) publik. Då är det ju trist att inte ta in det hela, med ljud och allt.

2. Man vet ju inte hur man kommer känna sig när man väl springer och om då fel låt dyker upp kan det vara oerhört irriterande t ex om en lugn låt spelas när man vill dra på.

3. Visst, man springer för sin egen skull men lite av tävlingskänslan går förlorad när man skärmar av sig med musik. Att höra andras andetag och flås kan faktiskt vara ganska peppande. Och sina egna steg och andetag också för den delen.

Har därmed landat i att köra den hårda stilen och springa utan musik. Däremot kan jag tänka mig att köpa hurlurarna ovan.

Jo jag skulle vilja prata om känslan av att vara först uppe i kvarteret och springa på stilla gator. Eller tala om det mäktiga i att springa genom en tom nattstad, sånär som på en och annan ung person på väg till någon bar, medan andra borstar tänderna och tar på sig pyamasen.

Jag vill snacka om den karga känslan när man springer i djup snö i 15 minusgrader. Eller om ångestkänslan inför att kuta intervaller kl sex på morgonen på en tom löparbana, men framförallt om känslan efteråt som är bäst. Jag vill prata om tröskelträning, kortintervaller, tusingar, pulsmätning, terräng vs asfalt och hur många mil som är hälsosamt att springa i veckan. Och ja, skor, skor vill jag också prata om.

Jag vill prata om hur känslan i benen ändras under ett 3-milalopp och jag vill veta om det känns likadant i era ben. Och huvudet, jag vill prata om vad som händer i huvudet när man springer genom en skog i tre timmar. För det händer en massa och samtidigt ingenting.

Jag vill prata om hur det kan komma sig att stressen inte längre når en när man chockar den med motgiftet: löpning som jagar stressen all världens väg och ger nya krafter.

Jag vill prata om att surfa i smyg efter löparresor runtom i världen. Om resor till New York för det var så länge sen jag var där men helst vill jag bara åka dit för att springa Maraton. Och jag vill prata om just det, Maratonlopp. Om vilket som är roligast, jobbigast, skönast, varmast? Och om taktik, det måste vi prata om. Och om maten och uppladdningen innan man springer. Om vatten, energidryck och energigel.

Ja, det är en del jag vill prata om. Tack för att ni lyssnar. Jag återkommer snarast i ämnet.

Det här med att springa i en liten kjol med tillhörande tights, det känns oerhört långt bort för mig. Det finns ju liksom inget som skulle vara skönt eller för den delen snyggt med detta. Men jag kanske är ensam om att vara skeptisk för flera märken har numera den här löparkjolen, dels det fina Gyakusou/Nike-samarbetet men även vanliga Nike och en del andra. För kjolälskare så är det i för sig bra för det kanske får dem att börja springa.

Så länge jag kan minnas har jag älskat godis. När jag var liten så väckte jag mina föräldrar så fort jag vaknade på lördagen, krävde veckopeng och sprang därefter omedelbart till affären. Ja, ungefär så har det fortsatt. När jag rest utomlands så har jag säkrat upp med medhavt svenskt godis, ja ni fattar nivån. Helt ärligt, till slut så insåg jag att såhär kan jag, en 36-årig vuxen människa, inte ha det – sicken skit det är i det där smågodiset! Nu har jag sen ett tag tillbaka lyckats med det omöjliga, nämligen att bara äta godis två gånger i veckan. Istället får jag knapra på såna här präktiga grejer som på bilden om kvällarna (jag menar inte att detta är hälsoprodukter men jämfört med godis så är det ju tusen gånger bättre utan massa färgämnen). Fast de här frysta körsbären som Emi tipsade om, de är osannolikt goda för att inte vara godis. Dessutom har jag läst att körsbär innehåller melatonin som är ett naturligt sömnhormon. Det betyder alltså att körsbär skulle få en att sova bättre. Och det är ju bra om man ska gå upp tidigt och springa.

Man hinner inte träna. Inte om man har tre fina barn, ett jobb man gillar och vill lägga tid på och en man som man gärna vill hinna se mer än någon gång ibland. Det var så jag förut såg på tillvaron och träning. Jag har alltid tränat och sprungit en hel del men då det varit mycket har det varit träningen som fått stryka på foten. Och sen när man väl haft lite tid så har man ofta varit för trött.

Sen förra våren var det en kund på jobbet som utmanade alla i arbetsgruppen att ställa upp i ett lopp tillsammans med dem. Nu var jag ju tvungen att få till träningen mer regelbundet, tävlingsmänniska som jag är.

Men hur skulle jag hinna? Jag började se om det fanns saker i livet jag faktiskt kunde byta ut mot träning. Och när jag skärskådade mitt i mitt eget tycke så fullspäckade schema insåg jag att det faktiskt borde kunna gå. Att springa till eller hem från jobbet tog t ex bara fem minuter längre (numera noll) än att åka bil som jag brukade. Om jag gick upp en halvtimme, timme tidigare och Olle borstade alla tänderna på barnen så innebar det ett löppass. Jag började strunta i att det är lite stökigt hemma, jag springer hellre än skapar det perfekta hemmet på helgen. Jag följer inte Homeland på TV, jag bakar inte surdegsbröd eller grejar i trädgården. Man hittar en hel del tid på alla de där ställena. Det kanske låter trist och asketiskt. Men sanningen är den att träningen inneburit så många bra grejer att det helt klart är värt de tidiga morgnarna och slaskandet i mörkret på söndagskvällarna. Det kanske inte funkar för alla, men det funkar för mig. Och nej, jag har inte blivit galen, jag har bara kommit fram till vad jag mår bra av.

P.S. Häromdagen åkte jag tunnelbana för första gången på ganska länge. Jag gillar tunnelbanan och kollektivtrafiken så inget ont om den på något vis men jag kände mig så instängd och tiden kändes så meningslös. Tänk att på den tiden istället i lugn takt joggat hemåt.

Alltså, det är helt ärligt inte förrän nu jag helt fattat skillnaden mellan det man kallar aerob och anaerob träning. Det kanske ni andra har men om inte så är det såhär (och nu har jag snott lite texter här och där dvs inte jag som plötsligt blivit träningsexpert):

Aerob känner man ju igen från ordet Aerobics som är ett samlingsnamn för Aerobiska träningsformer. Order Aero betyder syre och Aerob kan översättas till syresatt träning. Anaerob träning är då skillnaden och det blir en ej syresatt träning. Alltså musklerna jobbar så fort att de inte hinner ta upp syre.

Aerob träning

Vid Aerob träning stärker man kroppens hjärta och lungor samtidigt som man förbränner fett och får en bätrre uthållighet. Du tränar också den aerobiska kapaciteten som förbättras. Exempel på Aerob träning är långdistanslöpning där man en längre period utsätts för träning men som inte är lika intensiv.

Anaerob träning

Däremt Anaerob kör man max vad kroppen klarar av under en kortare period. Precis som för anaerob träning stärker man kroppens hjärta, lungor och förbränner fett. Skillnaden är att efterförbränningen höjs och man bygger även muskler. Intervallöpning är ett bra exempel på Anaerob träning.

Aerob vs Anaerob

Man bygger upp kroppen på olika sätt ifall man tränar Aerob eller Anaerob. Ett bra exempel är att jämföra kroppsbyggnaden mellan en långdistanslöpare och en sprinter. Det är två helt olika strategier om man ska kunna vinna i någon utav de grenarna. När du tränar aerobt hämtar kroppen främst energi från fett, till skillnad från anaerob träning då den huvudsakliga energin kommer från kolhydrater. Om du tränar aerobt kommer du med tiden kunna hålla på med fysisk aktivitet mycket längre än tidigare, bland annat för att kroppen kan lagra betydligt mer energi i form av fett jämfört med kolhydrater, även om du är slank. Dina aeroba muskelfibrer är mer motståndskraftiga mot skador och kan lagra mer vätska vilket minskar risken för uttorkning. Det förbättrar din blodcirkulation och ökar antalet blodkärl.

 

Ok, så var det med den saken.

Var helt besatt av Madonna när jag var liten. Åkte in till stan varje helg för att kolla om Punkt Shop hade fått in några nya vykort på henne. Därför så blir jag ändå lite fascinerad av denna bild som jag hittade på world wide web. Det är inte så mycket med den egentligen. Det är Madonna som springer, inklusive några livvakter. På True Blue-tiden och typ nu. Men ändå.

Nu har jag läst en massa om kompressionsstrumpor. Summa summarum är ju att det inte finns några bevis för att det skulle påverka löpningen positivt. De som förespråkar dessa strumpor menar att syreupptagningen ökar, att de ger stadga åt muskulaturen och att muskeln blir mindre trött. Vissa menar också att strumporna gör att återhämtningen efter ett långpass går fortare. Kloka människor säger att ok, det kanske inte funkar men den psykologiska effekten gör att det ”funkar”. Det är ju inte helt oviktigt. Själv gillar jag dock att löpning är enkelt, att man just inte behöver tusentals dyra prylar, även om det är väldigt kul att köpa emellanåt – det ska jag inte sticka under stol med. Men tanken på att bara kunna lyfta sig från soffan, dra på sig ett par dojor, öppna dörren och springa iväg – den gillar jag. Jag tjuvkikar på bilder jag gillar som den här ovanför. Han med brillorna ser ju rätt hård ut med strumporna, proffisigt liksom. Å andra sidan, kolla på killen allra längst ut till höger, han med mössan. Han är ju ännu hårdare och han har inga kompressionsstrumpor. Får se hur jag gör helt enkelt, återkommer om det. Kanske blir en ny mössa istället.

Jag hävdar att Mick Jagger tränade hårt i sina ungdoms år men höll det hemligt för imagens skull. Här har jag äntligen hittat bildbevis. Bianca Jagger i bakgrunden. Hennes typ av byxor ser man inte mycket av i dagens sportmode.