Jag fick en bra fråga på bloggen nyligen. Nämligen vad jag vunnit respektive fått ge upp på grund av löpningen. Det är en högst relevant fråga för såklart påverkar all löpning mitt liv. Jag blev påmind om frågan när jag imorse promenerade genom stan och såg den här skylten:

 Ett nagelställe. Inte för att jag någonsin varit en person som går och fixar naglarna (förutom under en kort period i London då jag inte vet vad som hände). Men ändå. Den där skylten summerar ändå kanske en av uppoffringarna, nämligen den obefintliga tiden att lägga på extragrejer, lyxgrejer. Den har jag inte längre. Jag klipper mig typ max två gånger om året och får skämmas varje gång jag dyker upp hos frisören. Nog för att jag gillar slitet rockhår men ibland har det kanske gått väl långt. Och förr kunde jag strosa runt på stan på egen hand på helgerna, men detta händer alltmer sällan. Springer jag inte så hänger jag ju hellre med familjen än går runt i affärer.

En annan sak som jag fått lägga på hyllan är spontaniteten. Helt ärligt så är jag en ganska ospontan människa i grunden och jag vet, det är det mest ohärliga man kan säga. Man ska ju vara spontan och härlig, alltid redo att hänga på, hänga med. Men nej. Det är jag faktiskt inte – och har nog egentligen aldrig varit det. Så för egen del är det ingen uppoffring men jag ser ju ändå att den aningen inrutade tillvaron (som också lätt kommer på köpet när man skaffar barn) tenderar att bli ännu mer inrutad av min löpning. Absolut att jag kan stöka om i mitt träningsschema, och det görs ju ofta pga jobb och familj, men oftast försöker jag hålla mig till planen. Annars skulle jag inte vara där jag är med löpningen och just nu i livet har jag gett löpningen företräde framför en hel del andra saker.

Familjen. Många frågar mig om det. Vad Olle och barnen tycker om all min löpning osv. Jag vill påstå att det ändå funkar väldigt bra, och det är ju just för att jag försöker planera så mycket som det bara går. Jag försöker lägga träningen så att familjen märker av den så lite som möjligt, gärna innan de vaknat, på väg hem från jobbet osv . Men självklart påverkar löpningen familjen, det är absolut inte alla pass som passerar obemärkt förbi, särskilt inte på helgerna. På söndagarna då jag kutar mina långpass och jag är borta ca tre timmar, då kan det kännas lite segt för halva dagen går ju åt. Och ibland när jag springer runt i min ensamhet kan jag få ett vansinnigt längt efter Olle och barnen. Så visst, en del familjetid försvinner men om jag, vi, inte tyckte att det funkade så skulle jag ju inte hålla på. Löpningen ska ju inte bli något betungande och ångestskapande.

Vänner träffar jag men mest blir det på helgerna, fast så var det redan innan löpningen tog så stor plats. I veckan har jag inte riktigt orken, då går min energi till jobbet och familjen. Men visst, aningen mindre tid för vänner blir det nog – det är ju inte som att jag har ett magiskt recept på fler timmar på dygnet.

Mer då? Något annat jag fått offra? Jo, kanske ett visst lugn. Jag har svårt att njuta av tillvaron då jag inte får springa. Det gör ju att jag blir ganska jobbig och rastlös när jag är sjuk eller skadad. Det där beroendet är ju också bra men ibland önskar jag att jag kunde tagga ner och njuta av lugnet. Fast det har jag i för sig alltid varit dålig på, bara att det förr kanaliserades på ett annat vis.

Alkohol, det dricker jag knappt längre. Men det har egentligen inte heller med löpningen att göra. Jag tappade suget efter graviditeterna, vet inte riktigt vad som hände. Fast jag dricker ibland, en kall öl kan vara bland det godaste som finns. Men visst, vet jag att jag ska kuta fyra mil dagen efter så blir det lite av en till spärr för mig. Detta minimala alkoholintag var det många som reagerade på i början, och nästan störde sig lite på, fast nu börjar folk vänja sig.

Sömnen. Jag försöker sova så många timmar jag bara kan men ibland är det svårt. För att hinna springa sover jag nog ibland för lite. Fy skäms.

Det var nog det jag kan komma på vad gäller uppoffringar.

Så nu då. Vad har jag vunnit? Mest av allt har jag nog vunnit en känsla av att vara stark. Den har jag tidigare haft mentalt men det är något häftigt att också känna den där styrkan i kroppen. Den känns nästan som en maskin som jag vet orkar och klarar en massa. Hur den ser ut tänker jag inte på, den blir det som löpningen gör med den men starka ben, seniga armar och stark mage har nog kommit på köpet. Och vad andra tycker om den saken rör mig inte i ryggen. Jag har vunnit nya sammanhang, kontakter med andra som gillar samma sak som jag. Det är inspirerande. Jag har vunnit en känsla av att vara väldigt ung trots att jag i mångas ögon är ganska gammal (38 år). Jag har vunnit nytt fokus, ett intresse. Jag var så noga med en massa annat förut t ex städningen, hur fixat allt skulle vara när man bjöd hem folk osv etc. Det är jag inte längre. Det räcker om det är lagom städat, det räcker att man hinner träffa vännerna, mindre viktigt exakt vad man bjuder dem på eller om soffkuddarna är uppuffade. Jag har vunnit stolthet från min familj, att de står där och hurrar på mig när jag springer lopp och att de, hur det än går, tycker jag är så duktig.

Tja, jag kan nog komma på mer som jag vunnit men detta får räcka för idag. När jag kom hem från jobbet bytte jag om till springkläder.

 Tog mitt ställ som jag köpte efter Berlin Marathon och tänkte på att jag hoppas att Stockholm Marathon blir en lika trevlig upplevelse som Berlin var. Kroppen var med hela vägen, perfekt väder och världens bästa publik. Åh, snälla kom och heja på oss den 1 juni! Sen var det dags att avsluta den här soliga torsdagen med ett tröskelpass.

 Först 2,5 km uppjogg följt av spänsthopp. Därefter 20 minuters tröskel ut mot Hustegaholm. Det var tungt idag, jag fick slita på. Hade bestämt mig för att inte titta på klockan en endaste gång medan jag sprang utan verkligen gå på känslan i kroppen. Ganska bra motvind första halvan, kämpa kämpa. När jag stannade klockan visade den 5,25 km och snittfart 3:49 min/km. Avslutade med 2,5 nedjoggskilometer och sen fick det räcka för idag. Totalt 10 km.

Ok, två fina saker:

 Denna kaka. Som jag köpte idag på det här braiga bageriet. Det var choklad och en massa frön och jox i den. Den kändes lite nyttig men var samtidigt otroligt god. Till och med barnen gillade den så vi fick slåss om biten då jag snålat och bara köpt en.

 Dessa två killar. Jag är tokig i dem. TOKIG!