Författare: Tove

Tårar, tröskel och en halvmara som avslutning.

Imorse drog jag på mig avslutningskavajen igen. Det var nämligen dags för skolavslutning för våra två äldsta barn. Den ena går ut ettan och den andra trean. Jag borde inte säga det för det känns så slentrianmässigt att säga just såna saker, men ändå, jag bara måste få säga det nu: vad tiden går fort. Att vår äldsta slutar trean, det är ju inte klokt! Efter sommaren börjar hon mellanstadiet och herregud, vad hände? Det var ju nyss vi låg där på BB med henne på magen och undrade vad det här var för en liten figur.

I alla fall. Det var så otroligt fint. Alldeles blå himmel och alla dessa sånger av små ljusa barnröster. Det var bara för mycket. Tårarna kom givetvis direkt och det var snudd på att jag ville hulka, för så fint var det. Efter sången var det samling i klassrummen och det enda tråkiga med det är att man inte kan vara med alla barnen samtidigt. I klassrummet när det togs farväl av fröken koncentrerade jag mig allt jag kunde för att inte börja grina igen och se helt normal ut. Men som min dotter sa: Jag såg att du höll på att börja gråta för din näsa var plötsligt alldeles röd.

Efter denna härliga sommarmorgon så åkte vi till jobbet. På lunchen var det dags för löpning. Men när jag kom ner i omklädningsrummet så blev jag så irriterad.

För klockan som var nyladdad var plötsligt helt död och när jag försökte starta om den höll den på att larva sig, så som den gjorde precis innan Stockholm Marathon. Så. Det var bara att ge sig av utan klockan och det funkade i för sig rätt bra för jag skulle köra tröskelpass och gillar ändå bäst att gå på känslan då. Ner till Karlberg där jag insåg att halva staden redan måste ha sommarlov, för det var fullt av folk i badkläder på handdukar, gottandes i solen, läsandes tidningar och de hade kaffe och hela rasket med sig. Kände mig som en hederlig industrisemesterarbetare som kämpar på några veckor till. Denna semesterkänsla gav mig dock ännu lite mer angst inför passet. För det hade jag nämligen lite av redan. Det var första hårda passet efter Stockholm Marathon och ja, sånt kan ta emot lite när man mest distansat runt. Eftersom folk låg överallt fick jag köra mina spänsthopp på ett annat ställe än jag brukar. Hopp, hopp. Sen dags att köra igång här:

Och det var skönt när jag väl var igång! Eller… skönt kanske inte är rätt ord. Men självklart. Gillar inte när hjärnan ifrågasätter saker och ting, det är bara att göra´t! Så det gjorde vi. Sprang fullt fräst framåt och då jag kört det här passet några gånger precis här vet jag exakt var jag ska vända. Och saken är att det var väldigt skönt att springa utan klockan och verkligen känna in känslan. Fast jag önskar att jag i efterhand kunnat se tiden.

Det var rätt tungt men jag vet med mig andra gånger, när det känts precis så, att det ofta varit några av mina bästa pass. Sen tillbaka till jobbet för lunch framför datorn och jobb. Och det ska jag säga, den här veckan har varit väldigt kul jobbmässigt! Många nya roliga saker som händer.

Tjong! Sen var det dags för dagens andra pass. Rent löparplaneringsmässigt så är denna veckan lite utmanande, jag har en hel del grejer men har nu lyckats skapa en plan som verkar hålla. Därför var det ett lite längre pass på schemat nu på kvällen.

Istället för att springa hemåt sprang jag återigen ner mot Karlberg. Med musik i öronen och Runkeeper igång eftersom klockan ännu var i strejk. Egentligen onödigt för jag vet exakt hur lång den planerade rutten är, men jag ville ändå få lite koll på tempot. Längs Kungsholms Strand, sen Norr Mälarstrand och över Västerbron.

Söder Mälarstrand, Skeppsbron, Strandvägen och över Gärdet. Det var rätt varmt alltså. Borde haft med mig vatten. Men det hade jag inte och då ser man ut såhär:

Genom Värtan.

Och så hemma! Det blev drygt 21 km i 4:34 min/km. Dagens totala dos blev 30 km.

Men bäst av allt var ändå detta:

Kommunen har äntligen satt upp ett sånt här 30-farthinder på vår gata där bilarna kör på tok för fort. Tack duktiga grannar som legat på! När jag kom in halsade jag denna märkliga smak som legat och lurat i kylskåpet en längre tid.

Ahh, gott. Tyckte jag först. Sen plötsligt tyckte jag den var jätteäcklig. Men man kanske inte bör halsa hela flaskan på fyra sekunder. Hej då!

Mot framtiden!

Tralala, så var den här tisdagen i början av juni snart till ända. Som tur är har jag hunnit med en del löpning. Men jag har också hunnit med att träffa Pekka.

Dels pratade vi igenom Stockholm Marathon. Det var kul. Sen gjorde jag en test vilket också var kul för det gick bra men gav också bra info för mig framåt. Men roligast av allt var ändå att prata just framåt, med siktet mot Berlin! Som jag ser fram emot det loppet. Staden, banan, stämningen! Men jag ser också fram mot träningen inför det, ja med en slags skräckblandad förtjusning…

På lunchen blev det ett distanspass. Jag brukar alltid springa över bron till Kungsholms Strand men idag fortsatte jag på ”min” sida utan att korsa bron.

Förbi Pampas Marina och vidare längs vattnet förbi Jungfrudansen och ut mot Sundbyberg. Älskar när man upptäcker något nytt för hit har jag liksom inte kommit förut, inte med springdojor på fötterna. Höll vanligt distanstempo för jag visste att jag behövde spara lite på krafterna till kvällens pass.

Men en bra lunchmil blev det och sen fisk till lunch framför datorn. Plötsligt var klockan fem och dags att bege sig hemåt.

Lämnade Torsgatan utan ryggsäck på ryggen vilket var skönt. Den fick nämligen åka bil hem med Olle. Snudd på att jag också var sugen på det men nej, det blev kutande. Genom stan mot Lidingö.

Efter bron visade klockan på 7 km, jag stannade till och nollställde klockan. Och tog ett litet kort.

Sen höjde jag tempot och tog mig an alla backar jag kunde hitta. Ut mot Elfvik. Hade tänkt springa längre men kortade ned passet en aning i och med att jag kände att benen var lite för trötta efter gårdagens backar.

Passet landade på totalt 17 km och dagens totala dos blev 27 km. Nu te!

Backar och jourhavande föräldralöpning!

Ok, det här var min måndag:

Jag startade morgonen med uppvärmning. Benen kändes lätta vilket var trevligt, och faktiskt lite oväntat.

Därefter var det dags för backintervaller. Jag har längtat lite efter dem men visste inte riktigt vad benen skulle tycka om saken, osäker på om de längtat. Men de var faktiskt med på noterna. Fast. De hade gärna lagt av där i halvlek, de tyckte att det räckte då. Fast det tyckte inte jag. Så jag kämpade vidare tills jag var klar. Gaah, den sista var kärv.

Sen hem till vår vissna syrénbuske.

Och vi som ska ha kompisar på lunch i helgen. Syrénbusken är liksom den ena, av totalt två fina grejer som vi har i trädgårdsväg och kan malla oss med, så jag tycker faktiskt att buskarna kunde hållit ställningarna fram till dess. De passar liksom till öl och vin och somriga festligheter. Tur då att den andra grejen, vår klätterväxt på baksidan, ännu är i form.

Annat som hände på morgonen var att jag hittade ett gammalt armband som jag älskar. Har letat efter det överallt. För som vanligt när man varit ordentlig och lagt ner saker i askar, så hittar men dem inte sen. Det här armbandet låg alltså prydligt nedlagt i en fin ask. Men är nu äntligen tillbaka på min arm!

Sen var det jobb för mig och ormen. Precis innan lunch, när jag jobbade som allra mest, så ringde de från skolan och meddelande att sonen kände sig skruttig och behövde gå hem. Så det var bara att dra på sig löparkläderna och springa hemåt.

Jag som hade tänkt låta benen vila lite längre efter backintervallerna. Nu fick de istället spurta hem redan efter några timmar. Jag hade dessutom flyt med rödljusen, överallt var det grönt! Och det var ju bra för det är något med sjuka barn som väntar på en, jag fylls av sånt otroligt omhändertagandebehov, som att det gällde liv och död kutade jag hem genom stan! Observera min Finisher-tröja från Stockholm Marathon. Jag gillar färgen och så jag tackar jag för att de gjorde hålet större det här året. Förra årets gula t-shirt fick jag knappt över huvudet och då kan jag informera om att jag har helt normal huvudstorlek.

Sladdade in med andan i halsen utanför dörren.

In till sonen som redan traskat hem själv från skolan. Han såg lite hängig ut men vettsijutton vad det var. Ingen feber och inget kräk och… ingenting faktiskt. Efter en glass och vila så är han nu ute och spelar fotboll för fulla muggar. Så kan det gå. Totalt 23 km idag. Tack ben.

Gotlandsfinal.

Idag satte jag klockan på väckning för att hinna med allt innan vi skulle åka. Först åt jag frukost. I soffan. Vi är ju sammanlagt 13 personer här i huset så det var så otroligt lugnt och skönt att vara uppe alldeles ensam. Snudd på att jag somnade om där med smörgåsen i munnen. Sen var det dags att laga pannkakor till barnen till båtfärden. Jag är så trött på att köpa den där kladdiga maten ombord, hemlagade pannkakor känns tusen gånger bättre. Jahapp, sen var det allmänt packande, bäddande av sängar och städning. Och sen, dags för långpass!

Fast ett kort långpass. Även om huvudet tycker att det var evigheter sen jag sprang Stockholm Marathon, så märker jag på benen att det faktiskt bara är åtta dagar sen. Så det gäller att inte förivra sig. Jag tyckte det var lite kyligare i luften när jag gav mig av men fick ta av mig linnet redan efter någon kilometer.

Jag sprang först längs vattnet, över ängarna och sen upp på asfalten och bort till Augstens. Ner till havet igen. Glodde så mycket man nu kan glo, för att spara allt fint i minnet till regniga dagar där hemma. Hade skippat att ta vatten med mig eftersom jag sprang iväg så tidigt som halv nio, men nu började jag så smått ångra mig. Det var rätt varmt även om det blåste mer idag.

Vände tillbaka och tog samma väg hem. Glo, glo.

Totalt 26,5 km. Hem till dusch och lunch och göra mackor till båten och fånga in katter och påminna alla barn att gå på toa och säga hejdå och tjong in i bilen och iväg. Och jo, jag måste berätta vad Olle och Nils sysslat en massa med de här dagarna. Kolla här:

Skrapa av gammal färg på huset. Det är ett evighetsjobb så de förtjänar applåder. Sen någon gång i sommar kanske all färg är borta och då ska det målas och då blir huset lika fint på framsidan som det är på baksidan. Nu: färja!

Mer Gotlandsdistans och dagens tankar.

Ännu en solig morgon på Gotland.

Idag ett lite längre distanspass på morgonen.

När jag sprang genom gotlandstystnaden funderade jag över alla frågor jag får kring min löpning. För de är ganska många, och det är ju inget konstigt med det. Men två frågor jag får särskilt ofta. Den första ställs sällan rakt ut och formuleras på många olika sätt, men budskapet handlar i grunden om mitt löpande i själva verket handlar om en besatthet i min kropp och min vikt.

Jag skulle säga att det är det sista jag är. Besatt av min kropp och vikt alltså. Jag gillar att springa och min kropp är mitt redskap för att nå de resultat jag vill uppnå. Det är löpning det handlar om, kroppen blir vad den blir av träningen. Min familj ägde aldrig en våg under hela min uppväxt. Men själv skaffade jag en för ett tag sen – för att Pekka sa till mig att hålla koll så jag inte går ner för mycket i vikt. För det är lätt hänt när man kutar mycket och då ökar även skaderisken. Så därför håller jag lite koll men det går ofta långa perioder emellan gångerna och jag har den instoppad längst in i garderoben. Jag vill inte att barnen ska se mig på vågen, jag gillar inte kvinnor och män på vågar. Här känner jag också av skillnaden mellan hur folk ser på kvinnor och män. Om jag hade varit man tror jag inte att jag fått särskilt många frågor om min löpning i själva verket var en besatthet i någon slags jakt efter smalhet eller snygghet.

Den andra frågan som både jag och Olle ofta får, handlar just om hur mitt löpande påverkar familjen och om hur Olle ser på all tid som läggs ner. Även här känner jag skillnaden på hur folk ser på män och kvinnor. Jag är säker på att en man som tränar som jag inte får hälften så många frågor, och att inte så många undrar hur deras fruar får livet att funka. Olle anses SÅ DUKTIG som lyckas få ihop livet med barnen då jag är ute och springer. Jag tycker själv att han hittar på en massa kul saker med barnen på helgerna när jag är iväg, och det är lite trist att inte kunna hänga med på grejerna de hittar på, men det är faktiskt ingen jättegrej. Jag får dessutom en känsla av att om det varit heminredning eller trädgårdpyssel jag varit intresserad av så hade jag inte mötts av lika många höjda ögonbryn.

Förutom kärlek så är faktiskt bland det bästa jag kan tänka mig att ge våra barn, stunden när jag kommer hem efter ett fyramilapass. Att det är fullkomligt självklart att jag som kvinna kan kuta långt och fort – och att familjen klarar sig väldigt bra när jag är iväg. Ja, jag vet att jag snackar om självklarheter här men ändå. Det var sånt jag tänkte på när jag sprang. Nog om det. Efter morgonens löptur blev det bad. Det går inte att göra annat i den här värmen. Helt ensamma på stranden var vi. Jag invigde ett par leopardbadbrallor. Det äger jag möjligen fler än löparskor.

Löparbrännan känns igen på långt håll: kritvita fötter, vitt linne på sig fast man inte har något linne på sig och helt vit bak efter tightsen. Sen blev det lunch. Jag älskar filmjölk fullastad med grejer när det är såhär varmt. Plus tusen mackor och ägg.

Senare på dagen var det dags för mer distans. Men först på med detta under armarna:

Och dessa på fötterna:

Sen iväg.

När det är såhär fint väder så kan man inte få in i sin skalle att det kan bli dåligt väder igen. Och att det ska bli vinter, haha det är ju en skrattretande tanke! Borta vid Holmhällarpensionatet hade det dykt upp en del folk nu. Och jag såg denna:

Kan inte springa förbi en husvagn längre utan att tänka på Breaking Bad. Det är för övrigt det enda jag längtar hem till, vi kan ju inte kolla på det här pga pga det obefintliga internetet. Därefter blev det häng i trädgården med alla katter. Dagens totala mängd landade på 30 km.

Imorgon bär det av hemåt men jag kommer hinna klämma ett kortare långpass innan och kräma ut det sista av Gotland för denna gång. Hej då.

P.S. Vill ni sen en gullig minigrej? Här, en luddig larv som också var ute på springtur:

Hej då igen.

Dagen då Gotland blev Grekland.

Ahh. Åtta timmars sömn. Otrolig lyx. Innan jag gav mig av hemifrån smörjde jag in mig med vaselin under armarna.

Trots att jag gjorde det innan Stockholm Marathon så fick jag ändå skavsår av mitt linn när jag kutade. Kan i för sig bero på att jag dessförinnan hade slarvat med insmörjning på ett träningspass när det var väldigt varmt, och därför redan hade skavsår lagom till Stockholm Marathon. Och då var det ju varmt så de blev inte precis bättre av de 42 kilometrarna.

Vanliga morgonrundan. Trots att ögonen borde vant sig igår, så blev de ändå chockade över hur fint det var. Ögonchock!

Olle däremot, han gillar inte alls att springa här. Han säger att han bara känner en enda sak när han kutar runt här: leda. Total leda. Jag tror man har fördel av att vara en härdad asfaltslöpare när man är här, för ska man springa mer än en mil så hamnar man lätt till sist på asfalten. Och rent allmänt så är det väldigt rakt.

Fullkomligt vindstilla och alldeles alldeles tyst. När jag sprungit klart stannade jag en stund på stranden.

Och sen har dagen bestått av husfix och bad. Först på stranden och sen i hamnen. Där trivdes alla dykare och hoppare.

Och plötsligt var det sen dags för dagens andra pass. Nästan så det tog emot lite att ge sig ut. Det var så satans varmt. Och så skönt i skuggan medan jag hörde barnens lek och stoj. Och så gott med kaffe. Och tidning. Och glass. Och… nä. Bara att byta om! Precis innan jag skulle ge mig av kom jag på att vatten kanske kunde vara bra att ha med sig i och med att Gotland förvandlats till Grekland.

Sen körde jag en lång uppvärmning. Nu hade det blivit lite blåsigare och det var tur för annars hade jag smält i solen. När kroppen blivit varm(are) så var det dags för ett tempopass light. Gäller att vara försiktig såhär efter marathonet och den här veckan ska gå i rekreationslöpningens tecken. Men ändå, lite fart fick det bli. Upp på asfalten och börja nöta i solen. Bort mot Vamlingbo. Hade smörjt in mig innan jag gav mig av och jag blev alldeles vit av krämen som rann längs kroppen. Delade upp blocket i tre delar och framme vid Vamlingbo vände jag tillbaka hemåt. Sån tur att jag tog med mig vatten, önskade bara att jag haft fyra armar och kunde haft med mig två flaskor till (ja, jag vet att det finns vätskebälten och jag har ett par såna men gillar mycket mer att kuta med handflaskor – till stor del för att man ser tusen gånger tuffare ut). Passerade en massa kossor som höll på att stirra ögonen ur sig när de såg mig. Till sist var jag klar med springet och stannade utanför vårt hus. Passet landade på totalt 19,5 km så dagens totala mängd blev 30 km. Så fort jag kom hem sprang jag in och hämtade tvål och cyklade ner till stenstranden.

Det var mitt premiärdopp och herrejesus vad skönt det var. Ja om man bortser från att jag klev i på fel ställe och fick huka mig på ett ovärdigt sätt för att inte halka på de hala stenarna när jag tog mig ut. Och det var rätt grunt precis här så jag… ja det såg helt enkelt förmodligen väldigt lustigt ut.

Sen cyklade jag den lilla biten hem med turban runt håret och känslan där och då i kroppen: obeskrivligt bra. Hem till öl och chips!

P.S. Detta inlägg är sponsrat av Hamra Krog. Jag köpte en glass och satte mig i en solstol i deras trädgård, och ja här sitter jag nu och åker snålskjuts på deras nät i kvällssolen. Annars hade det här garanterat blivit ett rent textinlägg efter gårdagens uppladdningsfrustration. Jag får se hur jag gör i sommar med bloggen, eventuellt tar den sommarlov. Återkommer om det kära läsare.

Nationaldag med bakluckeloppis och fantastisk distans!

En vacker båtfärd till Gotland sent igår kväll. Framme vid huset halv två på natten, pang i säng. Ville sova med öppet fönster men det var helt omöjligt pga allt fågelkvitter. Tänk att man kan bli lika störd av fåglar som av hög musik på barer. Stängde fönstret och kunde äntligen somna. Vaknade tidigt till en en somrig nationaldag. Borde vara trött men hade väl fått lite Gotlandskraft.

Gav mig iväg medan resten av huset sov.

Åh. Äntligen tillbaka. Sprang längs vattnet en bra bit. Det var redan varmt så jag drog av mig linnet och kutade bara i sportlinnet.

Och sen en bit på asfalten med solen i ansiktet.

Såg en massa kaninungar hoppa omkring. Och en stackare som aldrig någonsin kommer hoppa mer.

Efter morgonens löpning blev det frukost och sen cykel ner till stranden med barnen och min mamma. När vi cyklar den här biten ner till havet, då känns livet sådär perfekt. Så jäkla enkelt och perfekt.

Alltså, jag har aldrig ansett mig vara en badkruka men sen jag träffade Olle har jag fått inse att… jag definitivt är det. Han badar exakt alltid, spelar ingen roll hur kallt det är. Som tur är har barnen ärvt sitt badsinne från honom. Det blev väldigt tydligt idag.

På eftermiddagen drog vi till Hamra där det var bakluckeloppis.

Vi köpte böcker och Uma gjorde två rejäla kap: en gitarr för 30 kr och ett pussel för en tia. Såna priser borde det alltid vara på leksaker!

Sen blev det café.

Såklart en trött maratonlöpare var tvungen att pröva syrénsaften.

Den var väldans söt, men god! Därefter spelades det gitarr och lades pussel för fulla muggar så jag smet ut på mitt andra pass.

Det var en galet fin eftermiddag. Lämnade kameran hemma men det var soligt och precis lagom varmt, så gott som ensam på vägarna. Återigen längs vattnet men nu en längre tur bort till Augstens och tillbaka. Det känns som att benen helt återhämtat sig nu men jag tar det fortsatt lite lugnt. Eftermiddagens tur landade på totalt 18,5 km i 4:32 min/km. Med morgonens pass kunde jag lägga totalt 30,5 km till handlingarna denna nationaldag.

Nej. Nu måste jag hem till gänget och spela på gitarren. Det är lite bedrövligt att jag behöver åka runt i bilen för att hitta internet och det tar tusen år att ladda upp bilder för mig så snart kommer jag bli komplett galen av detta kassa internetliv. Men ändå, det är något visst med att ha det spartanskt på landet. Vi har diskuterat att skaffa internet till huset men än så länge har majoriteten röstat nej. Kan bero på att de inte har en blogg. God afton.

Till jobbet – och sen tillbaka genom studenthavet.

När jag gick genom syrénbuskarna imorse såg jag att blommorna börjat vissna på dem. Buhu. Allt har sin tid, och nu var visst syréntiden slut, och fastän sommaren knappt ens börjat så fick jag lite av det där vemodet som brukar dyka upp först i augusti.

Mot Ropsten. Blev ompsrungen av en kille, vilket var irriterande, men inte så konstigt i och med att jag sprang lugnt och fint. Fick hålla emot reflexen att öka tempot.

Var egentligen sugen på att lyssna på musik på vägen men högtalaren på min telefon pajade igår av någon outgrundlig anledning. Kunde därmed varken höra när någon ringde eller lyssna på braiga låtar. Så det blev bara ljudet av mina fötter och staden.

Totalt 10 km. Sen frukost och jobb!

Ikväll är det sommarfest på jobbet men vi har sen länge färja bokad till Gotland, så tyvärr missar vi festligheterna. Eller tyvärr och tyvärr, såklart tråkigt att missa festen för det brukar vara väldigt kul men ahh, som jag ändå längtar till Gotland! Så när de andra bytte om till partaj så drog jag som vanligt på mig löparkläderna och begav mig mot Lidingö. Nu med hörlurar i öronen för min telefon blev lagad i värsta raketfarten under dagen.

På Odengatan var det fullt av studentflak med vrålande stundenter och gatorna var blöta av öl. Jag som brukar springa på cykelbanan vågade inte riktigt idag då risken för att få en öl uthälld över mig kändes överhängande, så det blev zickzackande på trottoaren mellan vanliga människor och studenter i bara kalsongerna. Ojoj, så ont i skallen de kommer ha imorgon.

Skönt att vara tillbaka på Lidingöbron och tystnaden.

Totalt 10 km i hederlig distansfart. Nu blir det avfärd till färjan och efterlängtade dagar på Gotland. Sist var jag där precis efter Kungsholmen Runt och jag minns hur jag då tänkte, att nästa gång jag kommer så har jag kutat Stockholm Marathon och vet hur det går. Ja, nu vet jag det. Nu är det dags att titta framåt! Vi hörs från Gotland.

Kylig jogg och marathonpresent!

Klev ut genom dörren imorse, och klev genast in igen. Det såg varmt ut genom fönstret men nej. Och joggar man så får man ju inte upp värmen heller. Så det vara bara att dra på sig armvärmare och korta tights istället för shortsen. Och sen ge sig av.

Idag tog jag vägen via Värtan. Var sugen på en lite längre tur och lite allmänt stök för ögonen och det får man alltid om man springer genom Värtan med alla byggarbeten, lastbilar och taxiköer vid Talinn-färjorna. Skön känsla i benen, idag kändes de nästan precis som vanligt men jag tog det såklart lugnt ändå. Bara lite fortare än igår. Framme vid jobbet stretchade jag en stund bredvid Rob Lowe och drömde mig tillbaka till 80-talet.

När jag kom hem från jobbet idag så hade jag fått en present. Av mig själv! Men så trevligt. Det var en grej som jag beställde för ett tag sen, som en postmarathonpresent, och nu hade den anlänt, precis i tid. Vad var det då? Kläder? Smycken? Nej nej. Denna:

The stick! Jag valde modellen som heter Marathon Stick och för alla er som undrar vad sjutton detta är för något så är det alltså ett massageverktyg, för ben och annat.

Den får mig att tänka på såna där säten som somliga taxichaufförer har, ni vet med träkulor som liksom masserar ryggen? Jag kommer absolut inte hålla på att massera armar och rygg som han på bilden joxar med, men däremot mina vader som jag egenhändigt masserar varje kväll. Nu får jag lite extra hjälp av detta fula, men förhoppningsvis effektiva, redskap. Ska inviga den redan ikväll framför Breaking Bad. I övrigt så blev jag idag glad av två grejer:

1. Den här fina kakan från det braiga bageriet.

2. De här bigaråerna. Eller körsbären som jag kallar alla såna här slags bär.

Det var min dag. Lite sugen på mer spring men får nog hålla mig till imorgon. Tror jag. Hej.

Tillbaka till vanligheten!

Först av allt: TACK för alla dessa fantastiska kommentarer. Jag är helt överväldigad. Önskar att jag hann svara på alla, och jag hade ju tänkt göra det. Men det är något med den här tiden på året när man har tre barn. Det är klassfester och avslutningar till höger och vänster och man ska baka kakor och köpa grillkorv och pannkakor och lägga pengar i kuvert till frökenpresenter – och tiden räcker inte riktigt till. Så det får bli ett masstack. Så: TACK!

Men idag hörrni, då började dagen med en återhämtningsjogg in till stan.

Lugnt och fint sprang jag med musik i öronen mot jobbet. På Lidingöbron hade 229 cyklister trampat sig in mot stan och luften var ljummen. Hela naturen säger att det snart är dags för sommarlov, ja inte för oss gamlingar som knegar vidare en bit in i juli, men för alla små och unga människor. Den känslan, ahh den är bäst. Kan sakna det så, att veta när allt luktar som godast ute, att man snart ska få vara ledig i tio veckor. Herrejesus, synd att man inte fattade hur bra man hade det då det begav sig. Genom stan och precis som förra året efter Stockholm Marathon, en märklig känsla att återigen springa på samma gator som vi precis sprang på.

För det är liksom inte samma gator. Det är som magisk mark man springer på när det är marathon; avspärrade gator och all publik. Som en annan värld fast ändå samma.

För idag var allt precis som vanligt igen. Och det var något så otroligt skönt med allt det vanliga. En helt vanlig dag med helt vanligt spring (om än väldigt långsamt). Precis som när jag var och handlade igår, en farbror hostade bland grönsakerna, och att då slippa springa i räserfart mot kassan trots att man inte handlat klart, det är rätt skönt. Man är lite lugnare såhär efter maran om man säger så. När jag kom fram till jobbet så köpte jag en helt vanlig kaffe och fick redogöra på caféet hur loppet gått. Det är roligt för hon som står där tycker verkligen till tusen procent att jag är spritt språngande galen med min löpning, och hon hymlar inte med det heller. Så jag berättade och hon ojade sig och skakade på huvudet.

Sen satt jag där i mitt vanliga omklädningsrum och drack mitt vanliga kaffe. Och tog en vanlig dusch. Därefter gick jag upp till mitt vanliga kontor och vanliga jobbkompisar men här tog det vanliga slut. För så många kramar och grattis jag fick, det var inte klokt! Och Eva på jobbet hade i lördags sprungit in på Stadion för att fånga mig på slutspurten och såhär såg det visst ut: