Igår sprang jag Stockholm Marathon! Startade kl 12.00 på Lidingövägen och sprang i mål på stadion kl 14:58:21. En tid på 2:58:21 vilket betydde en 12:e plats på SM i Marathon och totalt en 20:e plats. Det betydde också att det var fjärde gången jag sprang sub3. Vad gäller tiden så är jag både nöjd och inte nöjd. Inte nöjd för att det var två minuter och tjugo sekunder sämre än förra året. Men nöjd för att jag genomförde loppet på ett kontrollerat vis och sprang under tre timmar trots att hela våren har varit tung. Det är tungt att gå bakåt istället för framåt och ha en jämrande höft som sätter käppar i hjulet. Hur som helst så är det alltid en seger att genomföra ett marathon! Det har jag insett nu när jag sprungit i alla fall några stycken. Så mycket kan hända och gå fel och vips är all träning åt fanders. Men det mäktigast av allt med marathon är nog ändå precis innan starten, när man står där tillsammans och vet att 42 195 meter väntar oss alla. Egentligen är man omgiven av konkurrenter men det känns inte så. I marathon tävlar man alltid mot sig själv; sin egen förmåga, sin uthållighet, snabbhet och styrka. Och sitt psyke. Så känner i alla fall jag; det är du mot dig själv även om det såklart är kul med en bra placering. Övriga löpare ser jag nästan bara som en peppmassa, en enda stor hejarklack. Fastän jag såklart är fullt medveten om att de hejar på sig själva och inte mig. Det gör inget, huvudsaken är att vi betar av de där metrarna tillsammans. Men jag ska berätta lite mer sen. Jag har nämligen ett tvångsmässigt behov av att ta veckan i ordning så ni får antingen scrolla ner och strunta i tjötet här innan, eller bida er tid och lyssna på de andra dagarna först. Ok, här kommer den, min Stockholm Marathon-vecka år 2014!
Det var måndag. På lunchen bytte jag om och gav mig av på en mil i solen. Jag kände mig stark och glad och det var varmt och skönt.
När jag körde hem från jobbet så var det som att någon knäppte med fingrarna för plötsligt var det varma vädret borta. Istället kom det kall vind och moln. På kvällen var jag och handlade i affären. När jag hade betalt och skulle packa ner varorna fick jag inte upp plastpåsen. Jag gnuggade och gnuggade med fingrarna. Nix. Gick inte. Vanliga människor slickar då lite på sitt ena finger för att få fäste mot plastet men det är sånt jag numera inte gör för att undvika baciller, istället brukar jag få stå där och pilla och pilla i evigheter. Men nu råkade jag ändå göra det! Slicka på fingret alltså. Insåg det precis i samma stund som tungan nuddade fingret och genast började jag backtracka allt jag petat på sen jag sist tvättade händerna. Panik! Maratonpanik! Tänk att gå och bli sjuk lagom till Stockholm Marathon pga en förbannad plastpåse. Gjorde mitt bästa för att glömma incidenten, drog hem och fixade en nötburk med diverse goda nötter istället.
Ännu ett knep för att få mig att inte sukta efter snask. Tanken är att jag då istället ska öppna denna burk och tänka ”Men åh vad gott med lite nötter”. Det går sådär. Men vill nog ändå påstå att det blir lite lättare och lättare att stå emot godisdemonen inom mig. Kvällen slutade med att jag nös. Förmodligen var det den där nysen som gjorde att jag sov kasst hela natten. Jag drömde att jag var jätteförkyld, vaknade och var täppt, somnade om, drömde vidare om förkylningar, vaknade och var ännu mer täppt och sådär höll jag på. Psykiska problem? Nejdå, det bara maratonvecka. I alla fall så vaknade jag till sist där på tisdagen och var inte alls täppt. Konstigt, måste inbillat mig allt. Uma var däremot förkyld men så är det att marathonträna och ha tre barn; det blir som det blir. Det går ju inte att leva ens en vecka utan barnpussar. På morgonen började jag kolhydrattömningen. Som alltid blir jag förvånad över hur mycket saker som innehåller kolhydrater, sånt man inte tänker på annars. Just att inte kunna ta en frukt när man är småhungrig, det är ju dumt. Dagen innehöll två presentationer så spring blev det inte förrän på kvällen. Det var då dags för mitt sista kvalitetspass innan loppet. Vår syrénbuske har för övrigt vuxit så mycket att brevlådan försvunnit någonstans långt inuti den så jag tvingas numera hålla upp grenarna för att ta kort.
Det blev ett kortare tempopass följt av ett gäng intervaller. Kände mig lite småmatt men hoppades att det var kolhydrattömningen och inte en förkylning på väg. På onsdagen var jag uppe med tuppen pga logistik. Logistik pga att jag undviker t-banan sista dagarna innan ett viktigt lopp vilket innebär att jag måste ta bilen till och från jobbet. Det är rätt krångligt när man inte bara kan springa kors och tvärs. Jag drog i alla fall på mig löparkläderna men istället för att springa så satte jag mig alltså i bilen och körde till jobbet. Redan kl 06.00 klev jag in på kontoret men lämnade bara av mina grejer och drog sen ut i det vackra vädret för att springa.
Det blev en mil. Från S:t Eriksplan, förbi Karlberg, längs Kungsholms Strand, förbi Stadshuset, längs Norr Mälarstrand och in i Rålambshovsparken där jag snurrade runt några varv för att klockan skulle stanna på 10 km. Ropade till Västerbron att vi ses snart, passa dig! Den ser för övrigt larvigt ofarlig ut på håll.
Landade hos Johan, naprapaten. Det blev en genomkörare av kroppen inför lördag. Sen sprang jag tillbaka mot jobbet och genade här. Gillar den här genisen, trappan som leder från Sankt Eriksgatan till Atlasgatan. .
Dusch och gaah så hungrig jag var sen. Kolhydrathungrig! Jag hade en dubbelmacka med mig som jag slukade i mötet som jag satte mig i prick kl 09.00. Hann bara fota påsen som blev kvar.
Och så plötsligt var det torsdag och vi var lediga. Nu hade jag sovit något gudomligt skönt. Säkert för att jag bytt lakan på onsdagskvällen, det gör alltid susen. Runt lunch gjorde vi en tur till söder och åt på Nytorget 6.
Detta åt jag.
När vi kom hem joggade jag en kort sväng.
Jogg får en alltid att känna sig tung och seg och så även denna gång. Där och då kan man bara inte fatta hur man ska kunna springa 42 km i hög fart! Här poserar jag lite i mina Sevilla-kläder. Braxorna är i minsta laget så man får springa och känna sig som en annan jag vet inte vad, men det är faktiskt inte mitt fel att spanjorerna har förvandlat small till extra extra small.
Efter joggandet så blev det rörlighet och därefter åkte jag till Östermalms IP för att hämta ut nummerlappen. Där var det marathonpreppat.
På kvällen blev det spaghetti carbonara.
På fredagen var det så grått och regnigt det kan bli. Kanske var det det som gjort att jag sovit så bra. Somnade klockan 22.30 på kvällen och vaknade 08.15! Helt otroligt vilken supersömn. Skönt för nu visste jag att jag hade två nätters bra sömn innanför västen ifall sista natten skulle bli orolig. När regnet lugnat sig efter lunchen så blev det en kort jogg.
Sprang och tänkte på att allt är som vackrast ute nu när det är marathondags.
Sen ställde jag mig bara såhär rätt och slätt på gatan en stund.
Var tvungen att stå så och andas några sekunder för det är något speciellt med det där sista passet innan en mara. Liksom sista gången i ett par löparskor innan det verkligen gäller. Sen bakade jag och Uma en tigerkaka.
Resten av eftermiddagen blev det marathonfix; sätta fast chip på skon, märka vattenflaskorna till vätskelangningen, ladda klockan, raka benen (inte för att vara snygg utan minska luftmotståndet!), dricka vatten, måla naglarna (för att vara snygg), planera morgondagen, packa väskan och jadajada. Pirret började komma men också en irritation. Det hör till, jag är alltid irriterad och trist dagen innan ett marathon. Numera tar familjen det med ro när jag går runt och svarar korthugget på allt och ger order hit och dit. På kvällen stekte jag pannkakor för att se till att mina små fans skulle ha något att äta där på lördagen medan de väntade på mig att få se mig.
Lyckades lägga mig i bra tid och somnade efter inte alltför lång stund.
Vaknade glad på lördagen. Äntligen dags! Exakt vad kroppen skulle fixa tidsmässigt hade jag ingen aning om och kanske var det just det som gjorde att jag kunde gå in i det hela på ett annat vis, inte ångestfyllt utan bara glädjefyllt. Jag skulle göra mitt bästa helt enkelt, springa smart och hålla tummarna för att det räckte åtminstone en bit. Jag åt fattiga riddare, fyllde flaskorna med vatten och sportdryck, bytte om och sen var det dags att ge mig av till Spårvägens klubblokal för att lämna av flaskorna. Olle skjutsade mig en bit. Här står jag med mina flaskor och ser glad ut.
Promerade Lidingövägen fram. Öde.
Ner till klubblokalen. Lämnade av flaskorna till Kent och gänget. Hälsade på Daniel Woldu ordentligt för första gången som visade sig vara en helt otroligt snäll och trevlig människa, ja förutom att han är väldigt snabb. Sen gick vi mot Stadion. Inne i omklädningsrummet blev jag plötsligt så trött. Kunde inte sluta gäspa. Måste ha sovit för mycket senast nätterna! Man ska vara försiktig med för mycket sömn. I alla fall så satt jag och glodde lite på Isabellah Andersson och alla andra som pysslade med chip på skorna och annat. Runt kl 11.20 gav jag mig ut för att värma upp. Strax innan starten träffade jag två trevliga typer; Karima och Mikaela. Lite snack och sen var det dags att ge sig ut på Lidingövägen. Åh denna känsla! Denna fantastiska känsla som Lidingövägen fylls av en gång om året. Jag älskar den. Sprang lite fram och tillbaka för att inte stelna till i duggregnet. Och sen kl 12.00 så var vi iväg! Hade verkligen bestämt mig för att ta det lugnt i början. Det var svårt men det gick. Nu i efterhand så inser jag att jag kanske tog det lite väl lugnt (eftersom min klocka alltid ljuger för mig). Men det var nog ändå klokt. Men hallå, måste säga det nu på direkten: Hejaropen jag fick! Ändå från start till mål. Från kompisar och bloggläsare. Så fruktansvärt fint, önskar att jag hunnit tacka er alla medan jag sprang. Försökte vifta till tack och göra tummen upp men det var inte alltid jag hann. Hur som helst, jag hörde er alla! Tack. Ni anar inte vilken lyx det är med så mycket hejande, det enda luriga är att man nästan inbillar sig att man leder loppet! Men ok, loppet då. Första milen går alltid i ett nafs, så även idag. Minns faktiskt inte mycket av den. Lennart tog ett kort på mig här på Norr Mälarstrand.
Efter första milen tänkte jag att tar det lugnt lite till och sprang vidare i samma tempo. Tillbaka på Valhallavägen, såg min mamma som hejade och blev glad och sen min fina kompis Johan innan vi svängde ut mot Djurgården. Förra året fick jag en dipp här, både fysiskt och mentalt, men i år var jag bättre förberedd. Dels hade jag krafter kvar på ett annat vis idag, dels hade jag förberett mig bättre för Djurgårdsrutten. Ställt in mig på att det är en ganska bra bit man kutar runt där ute och att det är rätt trist. Vi passerade halvmaran och nu insåg jag att jag låg lite bakom fjolårets tid. Märkligt ändå. Min klocka visade att jag höll samma snittfart med enda skillnaden att jag sprungit jämnare det här året. Skitsamma, bara att springa vidare och för övrigt visste jag innerst inne att jag inte var riktigt lika stark i år. Men hoppet är det sista som lämnar människan eller hur?! Hela Djurgårdspartiet kändes som att det gick rätt fort och jag märkte att jag började plocka placeringar (ja totalt sett alltså, såg inte skymten av någon tjej). Plötsligt så var vi ute på Strandvägen igen. Nu tycker jag loppet är som roligast, skönt att vara av med Djurgården. Men visst, nu är det även som jobbigast men det kändes liksom inte så, kanske tack vare att jag hållit igen. Så ok: sista milen! Just det, måste säga det också (ursäkta att jag skriver lika hattigt som en gammal senil onkel men så är det efter ett marathon): jag fick exemplarisk langningshjälp från världens bästa spårvägare. Otroligt proffsigt och förutom dryck fick jag alltid lite pepp. Oerhört tacksam över detta. Redan på Skeppsbron la jag märke till en kille som sprang utan tröja och honom kom jag att springa strax bakom och jämsides med resten av loppet. Han visade sig vara helt grym, peppade mig hela vägen in mot mål. Vi passerade Slussen, vidare på Söder Mälarstrand och så sista besöket på Västerbron. Här har jag kraft, det går lätt! Vi kämpade Torsgatan upp där Olle och barnen hejade på mig för andra gången, jag passerade en tjej, yeay! Odengatan, kämpa, inte långt kvar nu! Tur jag har killen utan tröja som peppar och står i. Min klocka visade oerhört trevliga tider nu och jag trodde nog fortfarande här att jag eventuellt skulle lyckas springa aningen bättre än förra året. Vi öste på och jag kände mig stark. Stockholm är mitt! Sen var det plötsligt bara en kilometer kvar och det kändes nästan snopet. Hur kan något som är så långt plötsligt strax vara över? Alltså, inte för att jag hade något emot det ska tilläggas. Spurtade om ännu en tjej precis innan Stadion och sen in på arenan. Fasiken, hade jag bara haft några meter till så hade jag fixat ännu en placering! Men jag kommer som sagt in på en 12:e plats i SM och 20:e plats totalt sett. Det är godkänt. Jag skulle ljuga om jag sa att jag var helnöjd men tiden är väl ganska rimlig med tanke på kroppen. Eller egentligen så är tiden rätt bra om man ser på mina halvmaratider i vår. Den stora boven är min högra höft. Men jag ger inte upp, ska få fason på den, så är det bara. Sen gratulerade jag Mikaela som sprungit på en fantastisk tid, 2:49:34 och så Staffan som gjorde ett grymt lopp! Och Tobias! Ja jag hejade på en massa fler innan jag drog in i omklädningsrummet. Fick hjälp att ta ett kort på Karima, mig och Mikaela. Klick!
Sen traskade jag hemåt mot Lidingö. Gick och tänkte på den helt otroliga hejarklacken jag hade längs hela banan. Galet! Så otroligt fint. Det var ni som gjorde att första milen försvann i ett nafs, att Djurgården gick lätt, att Västerbron var en barnlek och att jag kände mig stark på slutet. Tusen tack. Ni är helt otroliga. Hoppas ni läser detta lilla ynkliga tack även om det är just ynkligt i jämförelse med era skrik och hejarop. Olle hämtade upp mig på stället där han hämtat upp mig de senaste två åren och så åkte vi hem. Jag stretchade och duschade och sen åkte vi till Nero och åt maratonmiddag.
Somnade rätt sent, så mycket i skallen. Ni vet ältandet; tog jag verkligen ut mig? Kunde jag sprungit bättre? Saken var att jag inte var så himla trött när jag kom i mål, tror jag disponerade loppet väldigt bra. Benen var stumma, absolut, som de blir efter 42 km, men jag hade ändå ganska bra med ork kvar. För mycket? Jag minns den känslan från mitt allra första Stockholm marathon 2012, att jag kom i mål och mådde ganska bra, just för att jag hade sprungit klokt. Men den där balansen är så himla svår på ett så långt lopp. Att ge exakt allt man har men ändå inte bränna sig. Att vara klok men inte för klok. Det är verkligen en konst!
Idag, söndag, vaknade jag klockan 04.50 och kunde inte somna om. Så jag drog på mig springkläderna och gav mig ut i den fantastiska morgonen.
Promenixade ner till Grönsta och in i skogen. Började jogga och det var skönt med det mjuka underlaget nu. Kroppen var som väntat rätt stel och jag hade aningen känning i vänster knä så jag tog det verkligen lugnt, joggade och gick om vartannat. Men att vara där helt ensam i skogen och få smälta lite av gårdagen, det var precis vad jag behövde.
Erkände för mig själv där bland träden och hackspettens hackande att jag var rätt besviken ändå. Även om jag visste hur det var ställt med kroppen så hoppades jag nog innerst inne att en klok öppning ändå skulle kunna leda till någon sekund bättre än förra året. Men nix. Inte i år. Men men, bara att springa vidare även om jag ska fundera lite på hur jag ska lägga upp träningen framöver.
Nu blir det rörlighet och frukost och efter lunchen ska jag återvända till Östermalms IP där Febe ska springa minimaran. Då blir det äntligen min tur att heja! Själv längtar jag redan efter nästa lopp, jag hoppas jag hinner få lite ordning på höft och kropp till dess. Såg den här skylten vid Kyrkviken häromdagen när jag sprang och tyckte den passade rätt bra just nu.
So beat this. Jajamen, jag hoppas det. Lite längre fram! Vi hörs om en vecka. Ajöss kära bloggläsare och tack igen.
rocknrollrunning.se 
Tycker du gjorde ett kanonlopp med tanke på din höft! Blev så glad när jag såg dig på tv där du stod på startlinjen! Nu ska jag själv ut och ta en löparrunda härligt peppad av dig och dina bravader!
kram/MariaG
Åh det var fint sagt! Tack!
Grattis till ett – ändå – superlopp! Du kommer säkert vara mer nöjd om ett tag 🙂 och två minuter med en höft som krånglar; det var ju inte stor skillnad från förra året ändå 🙂 nästa gång tar du igen både de minuterna och några till! 😀
http://Www.sofenlopen.blogg.se
Hej Sofie och tack snälla. Jo, jag är ganska nöjd egentligen. För fyra veckor sen trodde jag knappt jag skulle kunna starta. Det var i alla fall roligt att springa och så får jag kämpa vidare framåt. Vi hörs (och ska kika in på din blogg)!
Ja nu vet jag i alla fall hur det är att träffa bacillerna veckan innan ett marathon. Men på loppdagen finns det som du skriver så otroligt mycket annat att få njuta av, så då kan man låtsas att det inte gör något. Som vanligt kul att läsa om din vecka och grattis till ett trots allt fantastiskt lopp!
Ajaj, baciller… Tack så mycket Urban! Hur gick det för dig?
Stort grattis Tove! Förstår din ”besvikelse” men tänk på förutsättningarna. Med tanke på dem så gjorde ENORMT bra ifrån dig! Hoppas höften blir bättre. Inte kul med sketben, jag vet själv. Kram!
Jo jag vet. Egentligen borde jag vara nöjd. Har inte alls kunnat träna som vanligt på sistone och varit så kraftlös. Men men! Kul var det att springa och härlig känsla att känna sig stark på slutet!
Yyyyaaaaayyyy!!!! *applåder*
Såg dig precis innan starten i tv-tutan o tjoade i soffan att där är Tove!!
Fam undrade om det var nån jag kände…
Eh… Inte på riktigt..! Hahaa!
Kanonbra jobbat o såå peppande o inspirerande att se alla kämpar!!
Grattiskramar!!
Jeanette
Haha, du är rolig! Tack!!!
Du är så jäkla grym Tove. När du fått ordning på kroppen och får träna som du vill ska du se att minuterna kapas.
Inspiration DeLuxe!!! 😉
Fasiken vad snällt sagt, tack! Ja jag hoppas det går att springa lite fortare på sikt. Tålamod! Och prehab!
Du hade verkligen fina jämna tider hela vägen, väl avvägd och bra utförd tävling. Tänk om jag hade lite av din fart, mer än en halvtimme efter men nöjd ändå)””
Detsamma, bra jobbat! Jo tack, sprang nog rätt klokt utifrån dagens förutsättningar men nästa gång vill jag gärna känna mig starkare – och snabbare!
Du är grym!! Själv kändes allt kanon de första 20, men redan där började benen kännas tunga. Från att ha ett litet hopp om att klara 3.35 så fick jag ändå känna mig nöjd med 3.40😃 Men åter igen, du är en förebild och en kul sådan😉// Pernilla
Bra jobbat av dig! Och 3:40 är inte långt från 3:35. Nästa gång fixar du det!
Och TACK glömde jag ju säga! TACK!
Tack själv! Kul det här med bloggar men lite speciellt för man tror ju att man känner dig fast att man inte gör det 😉
Men när man inte har sådana löpfantaster bland sina vänner så är det härligt att ha det i denna världen 🙂
En fruktansvärt bra tid fick du, men det hjälper ju inte när man själv vet att man kan mer! Men nästa gång , då är nog alla bitar på plats!!
Ha en härlig vecka!
Ett Stort Grattis till en fin fin mara! Jag o min man stod utanför Dramaten! Jag blev så glad när jag såg dig! Det var andra varvet jag hade en lila scarves o skrek heja Tove Tove du är stark! Det gick så snabbt när du sprang förbi.Jätte kul att vi såg dig!
Ha en bra vecka o njut av medaljen! Tack för en fantastisk blogg! Kram Marie
Heej Marie! Tack för hejaropen! Var så inne i springet så även om jag hörde det så var det svårt att hinna se. Och tack för snälla ord!
Hej igen Tove! Jag såg att du log när du sprang förbi.Verkligen inte lätt
för dig att se alla! Ha en bra vecka!
Vilken fest det måste vara att springa så långt fram i loppet! Grattis till en väl genomförd tävling och fina placeringar!
Tack Fredric! Det känns bra idag men man blir sugen på att bli i ännu bättre form. Hur som helst var det fantastiskt att springa med all pepp längs banan!
Grattis ändå till ett väl genomfört lopp! Jag var där och hejade såg dig två gånger och båda gångerna var det någon bredvid som tjoade ditt namn när du kom. Själv är jag inte så tjoig men hejade på mitt mer stillsamma sätt! 😀 Väldigt inspirerande och jag blev alldeles rörd av alla stora löpare och alla kämpar.
Har varit hos sjukgymnast nu och fått rehabövningar och dessutom köpt nya skor som förhoppningsvis ska hjälpa mig med träningen framåt Stockholm Halvmarathon som jag är anmäld till så nu tar vi och blir av med krämporna!
Tack och vad kul att du såg mig! Haha, helt ok att heja stillsamt också, jag fattar precis.
Vad bra att du varit hos sjukgymnast, du kommer vara i bra form till Stockholm Halvmarathon. Punkt slut!
Jag tycker att du gjorde det jättebra Tove! Se till att jobba på strulet nu och så får du göra dig själv rättvisa nästa gång.
Tack Marcus för pepp! Ja ska försöka fixa till en del saker och siktar framåt. Det var hur som helst roligt att kuta.
Grattis till en fin prestation och väl genomfört lopp – igen! Är alldeles säker på att du får ordning på höften.
Jajamen, den ska fixas! TACK!
Halloj tjejen! Så himla roligt att se dig 🙂
Tack för drivkraften och att jag fick följa dig en bit :o) Det var riktigt skönt att se ditt hår i avstånd så jag tänkte ”lite till lite till, Tove är där borta” 🙂
Vilka nu, starka dig. Fixa det sin skall/behöver fixas och hoppas vi ses vid ett annat lopp.
Stora soliga kramar. DU.ÄR.GRYM!
Detsamma och bra kämpat med knät! Ja det var fint att springa sida vid sida där i början. Japp, nu fixar vi höfter och knän och kör vidare. Och du, detsamma, du är grym! Kram!
(då menar jag: ”Vila nu, starka dig” och ”Fixa det som skall fixas…”)
Mobilen vill alltid säga annat tydligen…
Tjohoo, grattis till dig och Febe – stora, starka och imponerande prestationer båda två! Och du förtjänar varje hejarop, klapp och pepp, hör du det – du är helt fenomenal!
Eva! Jag har inte hunnit svara här förrän nu. TACK för dessa fantastiska ord!!!
Hej Tove! Jag såg dig swisha förbi vid 35 km på Norr Mälarstrand! Du såg glad och pigg ut! Har ett tips till dig! Även om du säkert har en bra naprapat, så kan jag varmt rekommendera Access Rehab på Sveavägen 159, speciellt då leg. naprapat Mikael Klintmark! Han fick ordning på min trilskande höft! Jag märkte stor skillnad efter första behandlingen!
Hej Jan! Tack! Ja haha, där runt 35 km så var jag faktiskt rätt pigg och det kändes lätt för att vara så sent in i loppet. Bra tips förresten! Jag har en naprapat jag går till nu men alltid bra med rekommendationer så jag lägger namnet på minnet. Hej!
Grattis till ditt fina lopp å bra placering! Jag lider oxå av bacillskräck på de tunna plastpåsarna å vill inte heller stoppa fingret i mun… Så numera spottar jag lite på fingret istället 😀 Ser säkert jätteeeeefint ut 😉 Lycka till i fortsättningen!
Haha, bra att jag inte är ensam. Ska erkänna att jag också spottat sådär…
Stort grattis! Jag hejar en gång till på dig, här!!! 😀 Som glad motionär fick jag denna gång istället vara publik (pga skada) men det var överraskande roligt att få heja och se alla snabba löpare!!!
Hej och tack – igen! Det var helt fantastiskt med era hejarop till oss, tusen tack!
Stort grattis till väl genomfört lopp! Jag har inte kommenterat tidigare men har följt din blogg ett par månader och oj vad jag längtar till söndagar och ny uppdatering! Du är grymt inspirerande att följa. Längtar alltid ut att springa när jag varit här och läst!
Ah vad roligt att höra! Nu blev jag glad. Och tack för grattiset!
Starkt Tove, att göra 2:58 efter allt strul. En bra sommar nu med balanserad träning så kommer det gå ruggigt fort i höst!
Tack Gabriel. Alltid bra pepp från dig. Min stora utmaning framåt är nog att våga ta det lugnt… för att på sikt bli bättre… Får se om jag lyckas men ska göra mitt bästa. Ser du mig ränna runt för mycket på ön får du hojta till mig att sluta!
I min värld är ju de där tiderna en utopi, men jag förstår ändå hur du känner. Men jag tycker du ska vara nöjd. Och inspirerande till tusen är du!
Tack snälla du. Jag känner mig lite nöjdare nu! Och detsamma, du gör löpningen till något kul för en massa människor!
Grattis till sub 3 igen och Tack Tove för din inspirerande blogg :-).
Jag hejade inte då jag stod i startgruppen efter dig och sprang i mål 5:12 på mitt livs första marathon 🙂
Dock tänkte jag att jag kanske hinner bli varvad av dig och heja :-), det blev jag inte men av segraren precis innan min varvning vid Stadion. Det var mäktigt och häftigt! Alla vi omsprungna löpare jublade och applåderade på hans upplopp, sån häftig och härlig känsla! Håller med dig med känslan att man gör detta lopp ihop :-).
Sen känslan på Västerbron andra varvet med mina barn som spontant agerade harar och Stadion med familjen på läktaren blir ett minne för livet, och allt annat som på 5 timmar 🙂
Kram till dig!
/Celi
Hej Celi och grattis till ditt första marathon! Det är ju det allra mäktigaste, jag får nästan rysningar när jag tänker på mitt första lopp i Stockholm och sen första gången i Berlin. Tiden är inte det man minns sen, det är känslan! För resten av livet!
Du är verkligen grym!! Det går inte att persa hela tiden och jag är övertygad om att du kommer springa snabbare än i lördags nästa mara.
Jag har lyssnat på lite löppoddar på planet till och från Biarritz och insett att det är mitt psyke jag måste få till. Att våga springa med smärta på lopp om jag vill ge det lilla extra. I övrigt är det bara att springa mer. Som Fredrik Uhrbom sa så ska en springa mycket för att bli bättre, vad spelar inte så stor roll men mängden ska ökas. Där är ju du bra. Sedan tror jag att allmänstyrkan är viktig. Imorgon är det 5 km Blodomlopp med jobbet så vi får se om jag kan få till psyket och springa på.
Kan oxå tipsa om att surfresa är riktigt bra för själen, men du kanske redan är surffrälst 🙂
Hej och åh vad snäll du är, tack! Nä man kan inte persa jämt och den här gången visste jag verkligen att jag inte skulle det. För tre veckor sen var jag osäker på om jag ens skulle kunna starta så man får vara lite snäll mot sig själv. Får se hur det går i höst lite beroende på hur det blir med höften. Men jag är sugen på att springa snabbare!
Lycka till med psyket, tänk på hur skönt det är efter att man plågat sig!
Ja!!! Det är riktigt skönt när man plågat sig. Fick känna av det förra månaden på Rundayträningen. Vilken känsla!! Ska dit på lopp oxå.
Grattis till ett fantastiskt lopp!! Bara du blir frisk i kroppen så kommer du krossa ditt pers! Stort grattis!!
Tack för pepp!! Och tack!
Fy fasen vad bra utifrån förutsättningarna. Härligt med ditt tävlingpyske som bara blir starkare. Lycka till med rehab, snart är höften med dig. Imponerande krigat utan tvekan.
Åh! Tack snälla du. Det var fint sagt. Jag krigar garanterat vidare. Hoppas allt bra med dig!
Hoppas på pers i helgen på Jättelångt 68 km, men du hur är det med benen och löpsteget?
Grattis, grattis grymma Tove! Tycker du gjorde en riktigt bra insats efter alla krämpor du haft. Det finns mer att kräma ur den där lill-kroppen, skynda långsamt!! Kram Linda
Haha, lill-kropp vet jag inte men jag ska ta mig sjutton kräma ut mer ur kroppen längre fram. Och helt rätt, ska försöka skynda långsamt. Jag är bara så kass på just det… Vi hörs!
Hej Cooling, tror faktiskt det var det jag sa på Strandvägen i lördag och det står jag för. Jag kan förstå dina tankar, samtidigt, som många redan skrivit, du har haft en riktigt strulig vår och ändå springer du så stabilt och dessutom sub3 igen vilket jag faktiskt inte trodde var givet med känslan du haft på sistone, du har grym grundkapacitet och hittar du bara bra hjälp och nycklar till det som strular i kroppen kommer du kunna kapa de där minutrarna som fattas dig och vara med och kriga några placeringar upp i SM-resultatlistan, det behöver inte alls vara långt borta!!
Hoppas du nu hittar en väg framåt som du både tycker är rolig och som gör dig starkare, friskare och tar dig tillbaka, som alltid lika trevligt att ses, hoppas på repris snart igen!
Jo men det var det du sa! Innan du sprang om mig vill säga. TACK för dessa fina ord, Staffan. Helt ärligt så var jag högst osäker på om jag skulle fixa sub3 men jag tror min kloka strategi gjorde att det funkade och fasiken, krafterna jag hade sista milen – det var en skön känsla att ta med mig.
Nu ska jag försöka träna lite klokare och ser redan fram emot nästa lopp. Otroligt imponerad av ditt lopp, Staffan. Hoppas du fortfarande njuter av din prestation. Och detsamma, så kul att se dig ofta här på slutet och japp, vi får se till att ses snart igen!
Jag hittade din blogg i julas och tillbringade så gott som hela julledigheten med att plöja igenom din blogg från början till slut! Saken var den att jag hade dragits med en långvarig skada och behövde motivation för att verkligen komma igång på nytt. Jag har inte kommenterat något innan, men din blogg gav tonvis av inspiration och precis den motivation som jag behövde (tusen tack!). Sedan dess läser jag troget varje vecka.
Nu vill jag så klart också gratulera till en fantastiskt bra maratonprestation i lördags! Som Staffan mfl skriver så är det inte annat än imponerande att du springer så stabilt trots en kropp som har krånglat. Kudos till dig!
Vad kul att du hittade hit! Vilken ära att du plöjt hela bloggen baklänges! Och roligt att du kommit igång med träningen. Det steget är det svåraste, sen är det bara att fortsätta utan att tänka!
Och tack för grattiset. Jag känner mig lite nöjdare nu såhär några dagar senare och blickar framåt och vidare! Vi hörs!
Hej igen Tove! Jag såg att du log när du sprang förbi oss,när vi
hejade vid Dramaten.Det är verkligen inte lätt för dig att se alla när du springer!
Ha det så bra! Kram Marie Krya med höften den kommer att ordna sig!
Vad bra att jag tackade så gott jag kunde, puh. Det var verkligen en härlig hjälp från alla hejarop så tack igen!
Grymt jobbat, du kör bara på. Sen är det bara för mig att komma förbi din blogg, när man är lite ledsen och sen blir man glad igen. Så ska det vara!
Ja det är bara att fräsa på! Haha, trevligt om bloggen kan hjälpa dig med humöret. För övrigt hoppas jag att du njuter av ditt grymma lopp. Vilken blir nästa mara?