Idag fick det bli en återhämtningsmil direkt när jag vaknade eftersom vi åker hem idag. Tyst och stilla ute. Hela vägen längs havet, bara en man med hund mötte jag.

 På de här fem dagarna har isen försvunnit mer och mer i strandbrynet trots att det varit ganska kyligt.

 Det här lugnet som finns här, vill inte lämna det. Och att springa här, jag vet inte, men det är speciellt. Olle tycker att det är kärvt att kuta här och det är det på ett vis. I alla fall om det blåser. Och sen är det det öppna landskapet som gör att man hela tiden ser vad man har framför sig. Springer man däremot i Lidingöloppsspåret så ser man ju bara fram till nästa kurva. Hur som. Jag älskar att springa här, gillar det kärva.

 Och att stanna nere vid vattnet efter löpturerna.

 I natt drömde jag att hela familjen skulle ta sig ner från en skruttig koja skithögt uppe i ett träd, fråga mig inte vad vi gjorde där, och vi hade bara en ranglig stege till vår hjälp. Angst! Det var inte alls trevligt och jag minns Umas små fötter på stegen. Men det gick bra – även om stegen välte på slutet, herregud. Måste vara allt mitt klättrande på raukarna som jag bearbetar på nätterna.

 Känns i alla fall bra att det inte dröjer så länge förrän vi kommer tillbaka hit. Totalt 10 km.

Annars så har dagen gått i skämtets tecken; aprilskämt nonstop hela morgonen och såna här lappar på ryggen fick man.

 Vi hörs igen i Stockholm!