Jag sprang inte imorse för jag visste att jag skulle behöva alla mina krafter till lunchen. För då var det nämligen dags för 400-metersintervaller med Lennart och Micke. Tyvärr kunde inte Micke  i sista sekund men Lennart och jag var redo.

 Vi joggade iväg till Karlberg och AIK:s fotbollsplan. 2 km dit, precis lagom uppvärmning. Lite stretch och sen bara att börja beta av den första av våra åtta 400-metersintervaller. Inget att klaga på i väderväg; höstkyligt och sol. Första varvet gick på 1:20 för mig. En minuts vila mellan varje. Följande varv klockade jag på 1:22, 1:21, 1:21, 1:21, 1:21, 1:22 och 1.21.  Lennart var lite snabbare än jag på samtliga varv. Haha, som en maskin var man ju – otroligt jämnt tempo vilket jag är nöjd med! Lennart fick in en bra spurt på sitt sista varv. Men sen var han trött. Och jag också för den delen!  Intervaller alltså. Man känner att det ger, inte bara fysiskt utan även mentalt. Jag tycker alltid det känns som ”värst” när man sprungit 3:e intervallen och man är trött, men har mer än hälften kvar. När man sprungit den 5:e känns det däremot gött. Tyvärr så gillade inte vänsterfoten det hela och efter 6:e intervallen kändes det rätt rejält. Men nu ska jag se på TV hela kvällen och rulla golfbollen under foten samtidigt. Och i nästa vecka ska jag till en naprapat med den.  Känslan efter ett intervallpass. Den går inte av för hackor. Sedan lugn jogg tillbaka till dusch och jobb.  La fin.